Ett av årets allra största händelser är nu till ända, i alla fall om man tolkar en enad presskår rätt. Det skriver dom i och för sig om varje händelse, från ett propaganda späckat OS till en lätt meningslös fotbollstillställning. Det amerikanska valet är ju över, något precis alla haft åsikter de senaste månaderna. TV-bolag i Sverige har satsat mer på bevakning än någonsin tidigare, nästan i paritet med ett svenskt val.
Det finns stora förväntningar nu när en enad omvärld drar en kollektiv suck av lättnad. Bullmamman med den mentala tomteluvan djupt neddragen har åkt hem till sina vidder, och krigshjälten är på väg mot ålderdomshemmet. Det stora landet i väster blir mer och mer fascinernade ju mer man lär sig om vad som egentligen försigår där borta. Myterna om Amerika är så många, och så djupt rotade i vårt medvetande. Jag är så fascinerad över att landet har sådana orättvisor, och att man tänker så anorlunda. Familjer som skuldsätter sig och sen bara flyttar vidare, ett land som formligen lever på kredit. Jag är djupt orolig, och så groteskt fascinerad. Men å andra sidan så skall jag Snart resa till ett annat land jag fascinerats av till Sydkorea. För att besöka ett av världens största företag, och vara där i egenskap av teknikexpert. Blotta tanken får mig helt skrämd från vettet. Och det skall bli hur skoj som helst.
Lev väl!
November 5, 2008
November 4, 2008
Eftermiddagsljus
Skymmningsljus över regntunga moln. Ett koffeinstint medvetande släpar sig sakta fram mot dagens slut. Ett återupptäckt forum för att låta fingrarna skriva av sig, eller kanske är det tankar som vill läcka ut. Vart skall man låta ideer och koncept ta vägen, vad skall man låta dem växa upp och bli när dom är mogna och vuxna. Frågor och tankar som stockar sig utefter vägen. Vilket forum är rätt för att få utlopp för sina inre tankar. Skriva, eller kanske smita undan i sin vrå och måla i all ensamhet.
Jag samlar på mig kunskap i små drivor och letar hela tiden efter små hål och stoppa den i. Projekt eller bara inom mig. Skriva mer för andra källor, för att förevisa för alla att se. Det är alltid något som skrämt mig, djupt. Det var väl rädslan för att bli utskrattad och förlöjligad. Nu har jag inte undvikt att konfrontera demonerna, eller kanske, genom att inte ta ut svängarna och låtit ämnet växa fram under mina fingrar. Att hela tiden hålla tillbaks lite, vara lite snäll. Det märks lite i mitt lilla fåtal recensioner, men å andra sidan så var det aldrig några produkter som andra investerat personligt "Cred" i.
Det är hela tiden en inre kamp om vad man vill åstadkomma. Släpas in i sånt man kanske inte fullt ut känner för. Vem vet, det är nog livets gåta?
Lev väl!
Jag samlar på mig kunskap i små drivor och letar hela tiden efter små hål och stoppa den i. Projekt eller bara inom mig. Skriva mer för andra källor, för att förevisa för alla att se. Det är alltid något som skrämt mig, djupt. Det var väl rädslan för att bli utskrattad och förlöjligad. Nu har jag inte undvikt att konfrontera demonerna, eller kanske, genom att inte ta ut svängarna och låtit ämnet växa fram under mina fingrar. Att hela tiden hålla tillbaks lite, vara lite snäll. Det märks lite i mitt lilla fåtal recensioner, men å andra sidan så var det aldrig några produkter som andra investerat personligt "Cred" i.
Det är hela tiden en inre kamp om vad man vill åstadkomma. Släpas in i sånt man kanske inte fullt ut känner för. Vem vet, det är nog livets gåta?
Lev väl!
Gryningsljus, dimma och frost i skägget
Tre långa månader sen sist, men tiden flyger fram känns det som. Snart drar vintern in över oss igen, och vi träder in i en mer innesittande period av året. Livet känns mer som en berg och dalbana av mentala påfrestning. Det går upp och det går ned, det känns nästan som om det bara var ett kort ögonblick sedan allt såg helt anorlunda ut. Det är en tid av många jubileum nu och som nalkas, både goda och mindre goda. Minnen som kommer skölja över en efter att de under en lång stund dragits ut likt havet vid ebb och flod. Livet går i cykler, böljar fram och tillbaks. Man får guppa med, som en boj på livets hav.
Jag läste här om sist långa hatiska inlägg om de onda piratjägarna, och vad vår regering nu tvingas göra för att blidka sina bidragsgivare. Det säg att vi har ett val att inte skydda upphovspersonens rätt till sina verk. Jag skulle vilja se den finnige snorunge eller överbetalda datorkonsulten som skulle vilja jobba hundratalstimmar för att sen bara få ett hånleende som betalning för sin möda. Men det som behövs är inte drakoniska lagar och nattliga radhusräder av väktare med våta polisdrömmar. Det krävs konsekvens och anpassning till den skeenande teknikutvecklingen. Att sätta åt tio svenska ungdomar för illegal nedladdning samtidigt som 90% av alla kinesiska företag använder piratprogramvaror är ett gigantiskt hyckleri. Men varför ser alla mellanfingrarna med Kina? Jo, för att gör de inte företagen det så blir de utkastade från den kinesiska marknaden.
Att vara arg löser dock inga problem, man får ta och angripa problemen en efter en och se till möjliga rationella lösningar. Anpassa sig till förutsättningarna. Men det är inte alltid lätt, det är så mycket som är upp och ned, både utom och inom mig. Hela världen är över ända, och jag känner mig ännu som om jag inte alls hör hemma någonstans alls. Samhörigheten med sånt jag höll av förr är som bortblåst. Engagemang och skaparlust är sånt som glöder lätt under ytan, inget som blossar upp. Vad skall man ta sig till? Slita i tysthet, med projekt man tog sig an för att hjälpa de som vänt en ryggen. När man ibland känner sig som en förbrukningsartikel, en trappstege ut. Jag kommer dock alltid vara den snälla Johan som alltid gör allt för mina vänner.
Lev väl ni med, jag försöker på min kant.
Jag läste här om sist långa hatiska inlägg om de onda piratjägarna, och vad vår regering nu tvingas göra för att blidka sina bidragsgivare. Det säg att vi har ett val att inte skydda upphovspersonens rätt till sina verk. Jag skulle vilja se den finnige snorunge eller överbetalda datorkonsulten som skulle vilja jobba hundratalstimmar för att sen bara få ett hånleende som betalning för sin möda. Men det som behövs är inte drakoniska lagar och nattliga radhusräder av väktare med våta polisdrömmar. Det krävs konsekvens och anpassning till den skeenande teknikutvecklingen. Att sätta åt tio svenska ungdomar för illegal nedladdning samtidigt som 90% av alla kinesiska företag använder piratprogramvaror är ett gigantiskt hyckleri. Men varför ser alla mellanfingrarna med Kina? Jo, för att gör de inte företagen det så blir de utkastade från den kinesiska marknaden.
Att vara arg löser dock inga problem, man får ta och angripa problemen en efter en och se till möjliga rationella lösningar. Anpassa sig till förutsättningarna. Men det är inte alltid lätt, det är så mycket som är upp och ned, både utom och inom mig. Hela världen är över ända, och jag känner mig ännu som om jag inte alls hör hemma någonstans alls. Samhörigheten med sånt jag höll av förr är som bortblåst. Engagemang och skaparlust är sånt som glöder lätt under ytan, inget som blossar upp. Vad skall man ta sig till? Slita i tysthet, med projekt man tog sig an för att hjälpa de som vänt en ryggen. När man ibland känner sig som en förbrukningsartikel, en trappstege ut. Jag kommer dock alltid vara den snälla Johan som alltid gör allt för mina vänner.
Lev väl ni med, jag försöker på min kant.
August 4, 2008
Samvetslöst eller personligt ansvar
Jag tänkte mig lite spontant krigsrubriker när jag läste äventyrarnyheter i lördags natt tror jag det var. Jag såg framför mig "Den samvetslösa äventyrsindustrin har skördat nya offer". Den med stormsteg framväxande äventyrsindustrin kring bl.a. Mount Everest och K2. Samvetslösa och ibland dåligt förbereda guider lurar mer eller mindre upp helt oerfarna personer på fasansfullt strapatsrika klättringar, de inte alls är förbereda på. För 40 - 60 år sedan var det storviltsjakt i Afrika, med lejon som det stora priset, som gällde för de som hade råd. I klungor kördes "jägarna" ut på savannen, fick ett gevär satt i händerna och några vilda djur skrämda framför sig. Sen kom dykfebern, västerlänningar i drivor åkte till Röda havet eller Maldiverna, och "tog" / "fick" dykarcertifikat på glasig snabbkurs. Efter det trodde dom att dom var förbereda för nattdyk, vinterdyk och riktigt djupa dyk, men det var dom ju inte riktigt.
Och 2000-talets grej är ju nu då att bestiga K2 eller Mount Everest. Det går nära nog charterresor dit, bara man har rätt storlek på sin plånbok, det är dom inte riktigt så rikas substitut till att köpa en rysk rymdresa.
Eller får man lova att tycka att människor faktiskt måste ta lite ansvar för sig själva, och sin säkerhet. Man måste tänka till lite själv och inte hejdlöst ta risker. Att man som person faktiskt har lite personligt ansvar för att ta vara på sig själv och förbereda sig. Skall man utsätta sig för faror så får man förbereda sig därefter, man får läsa på eller snoka erfarenheter från de som varit med förut. Jag har vid ett par praktiserat eftertanken själv, senast när vi dök i vågor nere i Skåne på ett ställe där konstiga strömmar kan förekomma. Strömmar som är luriga och kan dra med en ut om man är lite oförsiktig.
Jag är i sammanhanget djupt imponerad av Fredrik Strängs sinnesnärvaro att känna på sig att det var fel, att det var för många på berget. Och att i det läget hålla tillbaka och hellre stå över än att chansa.
Lev väl!
Och 2000-talets grej är ju nu då att bestiga K2 eller Mount Everest. Det går nära nog charterresor dit, bara man har rätt storlek på sin plånbok, det är dom inte riktigt så rikas substitut till att köpa en rysk rymdresa.
Eller får man lova att tycka att människor faktiskt måste ta lite ansvar för sig själva, och sin säkerhet. Man måste tänka till lite själv och inte hejdlöst ta risker. Att man som person faktiskt har lite personligt ansvar för att ta vara på sig själv och förbereda sig. Skall man utsätta sig för faror så får man förbereda sig därefter, man får läsa på eller snoka erfarenheter från de som varit med förut. Jag har vid ett par praktiserat eftertanken själv, senast när vi dök i vågor nere i Skåne på ett ställe där konstiga strömmar kan förekomma. Strömmar som är luriga och kan dra med en ut om man är lite oförsiktig.
Jag är i sammanhanget djupt imponerad av Fredrik Strängs sinnesnärvaro att känna på sig att det var fel, att det var för många på berget. Och att i det läget hålla tillbaka och hellre stå över än att chansa.
Lev väl!
Back in Black
Regn rusk, återkomsten till jobbet. Veckorna går så fort när man bara existerar, men vad gör väl det egentligen. Jag har i alla falla lyckats bada i havet i år, ett par gånger till och med, samt nere i Skåne. Nu sitter jag här och läser in mig på nästa projekt och lyssnar på skval-metall.
Nu när regnet smattrar mot rutan så saknar jag de varma soliga dagarna för någon vecka sedan. Den nära nog tropiska värmen, och hettan i lägenheten. Men skam den som ger sig, i årets andra lite större snickar-projekt så fixade vi galler så att flera fönster kan stå på vidgavel utan att riskera nedtrillande katter.
Apropå katter ja, det är en viss skillnad att nu leva med tre små spinnande och busiga liv. Två lurvbollar och en ADHD-katt som knarkar raketbränsle och har ambitioner som monologist.
Det har trillat bort en hel drös saker från min lilla lista, eller egentligen inte, men de har blivit nedknuffade ett par pinnhål. Jag har dock lite roliga ideer och mer inspiration nu när höstens mörker så smått börjar ansetta oss.
Lev väl!
Nu när regnet smattrar mot rutan så saknar jag de varma soliga dagarna för någon vecka sedan. Den nära nog tropiska värmen, och hettan i lägenheten. Men skam den som ger sig, i årets andra lite större snickar-projekt så fixade vi galler så att flera fönster kan stå på vidgavel utan att riskera nedtrillande katter.
Apropå katter ja, det är en viss skillnad att nu leva med tre små spinnande och busiga liv. Två lurvbollar och en ADHD-katt som knarkar raketbränsle och har ambitioner som monologist.
Det har trillat bort en hel drös saker från min lilla lista, eller egentligen inte, men de har blivit nedknuffade ett par pinnhål. Jag har dock lite roliga ideer och mer inspiration nu när höstens mörker så smått börjar ansetta oss.
Lev väl!
August 3, 2008
Mediakarantän
Det var den första tanken som kom till mig när jag insåg att jag inte skrivit här på länge. Man kan fråga sig varför, eller kanske inte. Jag har haft mycket att tänka på, förändringar och tankar som krävt bearbetning. Men i det stora hela så har min nästan totala avhållsamhet från internet och medier fått den tänkta effekten, kanske mer än jag trodde. Att återfå energi och lust för livet, eller i alla fall intiativ i det. Mental arbetsro kanske jag skall kalla det, ideerna flockas, men det stockar sig i fingrarna. Något jag hemskt gärna vill ändra på, att få ro och lust att skriva. Men nog om det nu. Jag har satt upp mål, långa, korta och lite vilda. Jag märker en rastlöshet inom mig, även om det blev den enkla vägen nu. Inga konflikter, men jag lever i alla fall mitt eget liv utan att ursäkta mig. Under semesterns strövtåg så slog mig den enkla lilla frasen: "Kill your darlings". Den bet sig fast och jag vågade ifrågasätta mig själv mer, och det jag varit. En hamster, som samlat på mig saker jag inte använder, i högar överallt. Så nu sitter jag här i vårt gammal nya hem och inser att det finns så mycket omkring mig. Det är skönt att bara vara den jag vill vara, att kunna stå för mig själv och våga ta stegen fullt ut. Det fanns givetvis vansinniga ideer, men det steget tog jag inte, inte än i alla fall.
Jag känner mig som om jag står utanför, men det rör mig inte längre. Jag kan ju vara den och det jag vill. Att slappna av och låta allt ha sin gilla gång, vart livets skutta än bär mig så är jag till ro med mig själv.
Lev väl!
Jag känner mig som om jag står utanför, men det rör mig inte längre. Jag kan ju vara den och det jag vill. Att slappna av och låta allt ha sin gilla gång, vart livets skutta än bär mig så är jag till ro med mig själv.
Lev väl!
June 27, 2008
Upp till ytan...
Retrospektivt så har det nu blivit 256 inlägg. Aldrig trodde jag att jag skulle våga och klara skriva och komma ut, men ibland så tar livet konstiga vändningar. Vi satt och pratade lite om det med hur konstigt saker kan bli, när det bara faller ihop. En lång kväll som blev natt och ett mystiskt hundliknande djur på vägen klockan 3 på natten ställde saker på huvudet.
Men det är ju inte därför vi är här, eller jag är här kanske jag skall säga. Mitt medvetande har drivit runt på livets ocean nu några veckor. Tillåtit det att driva vart det än vill, men inte drev det hit. Inte förrän nu i alla fall. Jag satt och läste lite åsikter om nya FRA-lagen, och förundras över hur kort folk tänker eller ser. Att titta under det översta lagret och sen förstå vad det är som är fyllningen under. Och det som räknas och betyder något. Men det intressanta är väl att det är ännu en fråga som man bara kan vara för eller emot. Måste man vara för, för att man inte är emot. Inte för att jag inte tycker, eller förstår, att lagen är helt huvudlös och i princip omöjlig att tillämpa. I alla fall så som den presentera i media. Men just det väcker ju frågor, vad är det man vill uppnå egentligen? Jag tycker det är ganska tydligt att man inte tänkt sig att övervaka all kommunikation utan att det förmodligen rör sig om att man vill ha möjlighet att total övervaka vissa kretsar. Om det nu är det man kan kalla terrorister, eller i förlängningen den organiserade brottsligheten. Hur skall man ställa sig till det egentligen. Det finns ju en självklarhet i det att kampen mot de större brottsliga organisationerna kräver att man även får övervaka alla kommunikationskanaler, men man skulle ha tänkt sig för innan och varit pedagogiska och inte försöka komma med svepskäl. Men det väcker ju helt klart frågor. Alla förutsätter att man kan störa de stora säkerhetstjänsterna genom att skriva "heta" ord, som om de verktyg man använder inte skulle ha tagit hänsyn till detta. Man får nog anta att formeln från sextiotalet håller än, eller iaf, någorlunda. Med andra ord, NSA och FRA, ligger minst 5 år före all teknik som finns kommersiellt idag. Och inga krypton man hittar kommersiellt eller på nätet idag håller. Men den intressanta frågan är ju egentligen, vad är det man egentligen letar efter, eller vill övervaka. Mina små grå konspirationsceller nosar som ivriga små blodhundar. Det finns något annat bakom alla disinformationsdimslöjor, det är bara logiskt. Churcill myntade ju begreppet att varje sanning måste skyddas av en livvakt av tio lögner. Och till och med över 60 år efter andra världskriget så finns det fortfarande gott om hemligheter som inte fullt ut kommit upp till ytan. När vi ändå tagit oss tillbaks dit i historien så kan man ju osäkt komma att tänka på FRA. Engelsmännens Blechley Park i all ära, men det var polacker som först knäckte Enigma, tyskarnas maskingenererade krypto, men det är även så att FRA på egen hand faktiskt knäckte en variant av Enigma. Och de genom åren efter det upprätthållit och bättrat på det goda anseende de har världen över, och det finns igen anledning att tro att dom är klåpare och inte vet vad dom håller på med, eller inte har en tydlig plan för vad dom vill. Även om det aldrig kommer redovisas offentligt. Frågan är ju kanske bara vad det är som är så viktigt att en statsminister är villig att löpa gatlopp i den samlade mediaetern. Många intressanta frågor och inte så många svar, när man vågar tänka lite längre än så långt näsan räcker. Men det är en riktigt korkad lag, så till och med jag är lite osäker på min första instinkt, men det finns ju uppslag för ett par intressanta äventyr i denna sörjan i alla fall. :)
Lev väl!
Men det är ju inte därför vi är här, eller jag är här kanske jag skall säga. Mitt medvetande har drivit runt på livets ocean nu några veckor. Tillåtit det att driva vart det än vill, men inte drev det hit. Inte förrän nu i alla fall. Jag satt och läste lite åsikter om nya FRA-lagen, och förundras över hur kort folk tänker eller ser. Att titta under det översta lagret och sen förstå vad det är som är fyllningen under. Och det som räknas och betyder något. Men det intressanta är väl att det är ännu en fråga som man bara kan vara för eller emot. Måste man vara för, för att man inte är emot. Inte för att jag inte tycker, eller förstår, att lagen är helt huvudlös och i princip omöjlig att tillämpa. I alla fall så som den presentera i media. Men just det väcker ju frågor, vad är det man vill uppnå egentligen? Jag tycker det är ganska tydligt att man inte tänkt sig att övervaka all kommunikation utan att det förmodligen rör sig om att man vill ha möjlighet att total övervaka vissa kretsar. Om det nu är det man kan kalla terrorister, eller i förlängningen den organiserade brottsligheten. Hur skall man ställa sig till det egentligen. Det finns ju en självklarhet i det att kampen mot de större brottsliga organisationerna kräver att man även får övervaka alla kommunikationskanaler, men man skulle ha tänkt sig för innan och varit pedagogiska och inte försöka komma med svepskäl. Men det väcker ju helt klart frågor. Alla förutsätter att man kan störa de stora säkerhetstjänsterna genom att skriva "heta" ord, som om de verktyg man använder inte skulle ha tagit hänsyn till detta. Man får nog anta att formeln från sextiotalet håller än, eller iaf, någorlunda. Med andra ord, NSA och FRA, ligger minst 5 år före all teknik som finns kommersiellt idag. Och inga krypton man hittar kommersiellt eller på nätet idag håller. Men den intressanta frågan är ju egentligen, vad är det man egentligen letar efter, eller vill övervaka. Mina små grå konspirationsceller nosar som ivriga små blodhundar. Det finns något annat bakom alla disinformationsdimslöjor, det är bara logiskt. Churcill myntade ju begreppet att varje sanning måste skyddas av en livvakt av tio lögner. Och till och med över 60 år efter andra världskriget så finns det fortfarande gott om hemligheter som inte fullt ut kommit upp till ytan. När vi ändå tagit oss tillbaks dit i historien så kan man ju osäkt komma att tänka på FRA. Engelsmännens Blechley Park i all ära, men det var polacker som först knäckte Enigma, tyskarnas maskingenererade krypto, men det är även så att FRA på egen hand faktiskt knäckte en variant av Enigma. Och de genom åren efter det upprätthållit och bättrat på det goda anseende de har världen över, och det finns igen anledning att tro att dom är klåpare och inte vet vad dom håller på med, eller inte har en tydlig plan för vad dom vill. Även om det aldrig kommer redovisas offentligt. Frågan är ju kanske bara vad det är som är så viktigt att en statsminister är villig att löpa gatlopp i den samlade mediaetern. Många intressanta frågor och inte så många svar, när man vågar tänka lite längre än så långt näsan räcker. Men det är en riktigt korkad lag, så till och med jag är lite osäker på min första instinkt, men det finns ju uppslag för ett par intressanta äventyr i denna sörjan i alla fall. :)
Lev väl!
June 13, 2008
Upp till ytan för luft
Jag satt och funderade länge på vad jag skulle använda för titel. Vet inte om den skall säga någto eller om det bara blev så för jag är inne på dykning igen. En drös mer eller mindre konstiga ideer och/eller metaforer har seglat genom huvudet i de senaste veckorna. Men jag har inte kunnat bestämma mig för vad jag skall skriva om, och ibland har tiden runnit mellan mina fingrar. Likt en överton har det löpt en lång intern frågeställning om vart jag vill att den här bloggen skall ta vägen, vilken riktning jag vill ha på den. Är det meningsfullt att fortsätta skriva, finns det mål och mening i detta. Skriver jag något någon vill läsa, finns det något meningsfullt i mina tankar, något jag kan förmedla. Jag leker med tanken att helt enkelt bara skriva om sånt där jag själv känner att jag har något vettigt att säga. Det finns ju en gräns för hur intressanta ens personliga våndor kan bli, eller kanske min brist på karaktär och distans. Hur skoj är en persons inre tankar vars blotta existens verkar bygga på självförakt. Men med en viss inre fred så kommer det stunder för klarsynt eftertanke.
Det kommer bli förändring även här, på samma sätt som i mitt liv. Det lyftes många tunga stenar från mina aclar när jag fick rensat ut så mycket, bland saker, möbler, böcker, spel och filmer. Att leva enklare och närmare sig själv. Skrivandet har länge legat nere dessvärre, det har inte funnits tid eller ork. Det har varit hektiskt i ett par månader nu, fram tills den stora dagen för någon vecka sedan. Det känns fortfarande lite konstigt att inte vara ensam, att inte själv vara ansvarig för allt. Det finns väl i och för sig lite energi igen. Det finns ideer, men jag vet inte alltid vart jag vill komma med dem. Vad är det jag vill göra eller uppnå egentligen?
Det har funnits mycket lust att börja bygga igen, att spela spel och att få skapa i största allmänhet. Jag känner mig hel när jag får skapa, även om det kanske bara är mat, eller fåniga små detaljer, som att slippa bord. Jag kommer så smånningom att publicera ideer och scenariouppslag här, kanske spåna och bolla ideer om artiklar. Vi får se lite, vilka nya jaktmarker som ligger framför mig och vad sommaren för med sig.
Lev väl!
Det kommer bli förändring även här, på samma sätt som i mitt liv. Det lyftes många tunga stenar från mina aclar när jag fick rensat ut så mycket, bland saker, möbler, böcker, spel och filmer. Att leva enklare och närmare sig själv. Skrivandet har länge legat nere dessvärre, det har inte funnits tid eller ork. Det har varit hektiskt i ett par månader nu, fram tills den stora dagen för någon vecka sedan. Det känns fortfarande lite konstigt att inte vara ensam, att inte själv vara ansvarig för allt. Det finns väl i och för sig lite energi igen. Det finns ideer, men jag vet inte alltid vart jag vill komma med dem. Vad är det jag vill göra eller uppnå egentligen?
Det har funnits mycket lust att börja bygga igen, att spela spel och att få skapa i största allmänhet. Jag känner mig hel när jag får skapa, även om det kanske bara är mat, eller fåniga små detaljer, som att slippa bord. Jag kommer så smånningom att publicera ideer och scenariouppslag här, kanske spåna och bolla ideer om artiklar. Vi får se lite, vilka nya jaktmarker som ligger framför mig och vad sommaren för med sig.
Lev väl!
May 26, 2008
Blick i fjärran
Det är mycket som händer just nu, en stor omställning att ge sig in att på allvar dela sitt liv med en annan person. Och jag tänker inte bara på det faktum att man gått med på att dela ansvaret för tre små levande varelser. Det har varit extremt mycket att tänka på, och man får sålla bland saker man gör. Rensandet och ordnandet har tagit mycket tid, mycket mer än vad jag kanske trodde. Många frågeställare om varför man sparar på vissa saker, eller vad de har för nytta. Vad behöver man runt omkring sig egentligen. Det är helt klart läge att ställa upp regler för vad man skall spara. Att "Bra och ha saker" får ha en egen hylla och sen om de stått där orörda i ett år så får de rensas ut.
Jag har fjärmat mig från omvärlden, mer än vad jag kanske trodde jag skulle kunna. Men jag har också bestämt mig för att börja träna och äta rätt. Ju mer jag sett av träningen och tankarna bakom Aikidon desto mer bestämd för att börja är jag. Får se lite vilken klubb som eventuellt är mest intressant, det finns ju en del.
Lev väl!
Jag har fjärmat mig från omvärlden, mer än vad jag kanske trodde jag skulle kunna. Men jag har också bestämt mig för att börja träna och äta rätt. Ju mer jag sett av träningen och tankarna bakom Aikidon desto mer bestämd för att börja är jag. Får se lite vilken klubb som eventuellt är mest intressant, det finns ju en del.
Lev väl!
May 14, 2008
En vecka till...
Det har gått en vecka sedan jag loggade in här senast. Tiden går extra fort när man har skoj, säg det ju i alla fall. Jag tror lite mer på kombinationer av olika faktorer i det här fallet. Jag har helt enkelt inte haft så mycket att skriva om och massor av andra saker på min lilla hjärna. En uppsjö av intryck av sköljt över mig den gångna veckan. Och tillråga på allt så var jag bara hemma och vände en snabb sväng. Paniktvättade lite och började röja bland mina saker. Det är en hel del som skall plockas och rensas bland nu, och även om jag kommit en bit på vägen så är det långt kvar. Jag insåg att jag var tvungen att tänka om, att låta tankarna vandra utanför boxen, för att använda ett söndertjatat uttryck. Men som strömningar under allt så finns det andra anledningar till att jag inte skrivit eller vetat vad jag skall skriva om. Jag börjar känna att det är dax att ta lite stora steg, och öppna upp mig för nya tankar och ideer. Det är med andra ord läge för förändring nu på vårkanten, eller vad man nu skall kalla det.
Vi var ute och vandrade på Omberg i helgen. Vädret var riktigt bra och det var helt underbart att få vara ute i skogen igen. Vi frifromade lite mellan flera av de olika vandringlederna för att få en sträckning som vi själva kände var spännande. Vi klättrade bland annat ned för branten i Oxbåset och passade på att ta ett litet dopp därnere bland klipporna. I underbara svinkalla Vättern i början på Maj, och det roliga är väl att det är fjärde gången jag badar i år. Det känns skönt att göra lite sådana här vilda saker, att göra det man själv vill. Vi besökte även flera av fornborgarna som ligger på bärget, inklusive Hjässan. Klockan var närmare halv åtta när vi kom tillbaks till bilen, men vi tog oss ändå tid att lite hastigt besöka även Drottning Ommas borg. Det var roligt och inspirativt att för första gången se berget och platserna i verkligheten och insupa atmosfären.
Så nu är jag åter hemma och har börjat rota i alla gamla saker, och rensa ut bland annat böcker jag inte kollat på de senaste tio åren. Den stora frågan är ju varför man sparar på så mycket konstiga saker, vad är nyttan och vad är meningen. Varifrån kommer bra att ha mentaliteten som så länge genomsyrat mig. Det är väl bara att krypa till korset och erkänna att man är en hamster.
Lev väl!
Vi var ute och vandrade på Omberg i helgen. Vädret var riktigt bra och det var helt underbart att få vara ute i skogen igen. Vi frifromade lite mellan flera av de olika vandringlederna för att få en sträckning som vi själva kände var spännande. Vi klättrade bland annat ned för branten i Oxbåset och passade på att ta ett litet dopp därnere bland klipporna. I underbara svinkalla Vättern i början på Maj, och det roliga är väl att det är fjärde gången jag badar i år. Det känns skönt att göra lite sådana här vilda saker, att göra det man själv vill. Vi besökte även flera av fornborgarna som ligger på bärget, inklusive Hjässan. Klockan var närmare halv åtta när vi kom tillbaks till bilen, men vi tog oss ändå tid att lite hastigt besöka även Drottning Ommas borg. Det var roligt och inspirativt att för första gången se berget och platserna i verkligheten och insupa atmosfären.
Så nu är jag åter hemma och har börjat rota i alla gamla saker, och rensa ut bland annat böcker jag inte kollat på de senaste tio åren. Den stora frågan är ju varför man sparar på så mycket konstiga saker, vad är nyttan och vad är meningen. Varifrån kommer bra att ha mentaliteten som så länge genomsyrat mig. Det är väl bara att krypa till korset och erkänna att man är en hamster.
Lev väl!
May 6, 2008
Radiotystnad
Jag satt här och tänkte lite, och kom att tänka på just radiotystnad. Jag bryter min egen lilla radiotystnad nu. Parallellerna till radiotystnad fick mig att fundera på om det var tystnaden innan ett anfall, ett överraskande angrepp där det minst anas. Jag vet inte riktigt, jag är ju inte sån, jag gillar ju bara att göra ett bra jobb och låta det tala för mig. Så det är så det nog kommer få bli nu med.
Är radiotystnaden frivillig, eller kanske ett nödvändigt steg i processen jag är inne i. Jag flackar i tanke och vilja. Jag ser mig om i min omgivning och funderar på vad det är jag själv innerst inne vill, och vart jag är på väg. Vad vill jag göra av sitt liv, och jag menar inte enbart privatliv, arbetsliv eller andra liv och fasader man bär omkring på.
Det känns som roller man spelar vid olika tillfällen och sammanhang. Anpassar sig mer eller mindre till den situation man försätts i, som en kameleont. Vi kan se tillbaka på roller vi haft, eller roller andra haft genemot oss. Kan vi identifiera dom som roller, hur skiljer sig dom från annat man ser eller minns. Se och känna hur rollerna förändras och skiftar i livets eviga spel. Måste allt vara ett spel, vad är det ärliga jaget och vad är det värt. Det finns kanske mörka lurande djup, trots man tror sig vara i den grunda änden av bassängen.
Jag kände engagemang komma över mig i helgen. Jag träffade trevliga människor och fick spelat en hel del spel, mer än jag gjort på länge. Jag bröt även en outtallad tradition och satt igenom en hel auktion utan att köpa något. Jag bjöd på några enstaka objekt, men mest för adrenalinets skull. Jag gillar budgivningar, men lät mig inte slitas med av stundens spänning.
Engagemang ja, det man känner gentemot vänner och andra bekantskaper. Personer man stundtals kanske inte känner gemenskap med, men sen så kommer det plötsligt över en. Det finns ändå en trygghet i det, och det är ibland härligt att få kasta sig in i hetluften. Så det finns en stor risk, eller chans hur man nu ser det, att jag kommer engagera mig igen. Kanske löpa linan ut och ta mig tillbaks där det började, visa att jag kan göra saker bra. Jag är inte rädd, för jag vet ju nu innerst inne att jag är bra på det.
Lev väl!
Är radiotystnaden frivillig, eller kanske ett nödvändigt steg i processen jag är inne i. Jag flackar i tanke och vilja. Jag ser mig om i min omgivning och funderar på vad det är jag själv innerst inne vill, och vart jag är på väg. Vad vill jag göra av sitt liv, och jag menar inte enbart privatliv, arbetsliv eller andra liv och fasader man bär omkring på.
Det känns som roller man spelar vid olika tillfällen och sammanhang. Anpassar sig mer eller mindre till den situation man försätts i, som en kameleont. Vi kan se tillbaka på roller vi haft, eller roller andra haft genemot oss. Kan vi identifiera dom som roller, hur skiljer sig dom från annat man ser eller minns. Se och känna hur rollerna förändras och skiftar i livets eviga spel. Måste allt vara ett spel, vad är det ärliga jaget och vad är det värt. Det finns kanske mörka lurande djup, trots man tror sig vara i den grunda änden av bassängen.
Jag kände engagemang komma över mig i helgen. Jag träffade trevliga människor och fick spelat en hel del spel, mer än jag gjort på länge. Jag bröt även en outtallad tradition och satt igenom en hel auktion utan att köpa något. Jag bjöd på några enstaka objekt, men mest för adrenalinets skull. Jag gillar budgivningar, men lät mig inte slitas med av stundens spänning.
Engagemang ja, det man känner gentemot vänner och andra bekantskaper. Personer man stundtals kanske inte känner gemenskap med, men sen så kommer det plötsligt över en. Det finns ändå en trygghet i det, och det är ibland härligt att få kasta sig in i hetluften. Så det finns en stor risk, eller chans hur man nu ser det, att jag kommer engagera mig igen. Kanske löpa linan ut och ta mig tillbaks där det började, visa att jag kan göra saker bra. Jag är inte rädd, för jag vet ju nu innerst inne att jag är bra på det.
Lev väl!
April 28, 2008
Solsken
Det var det delvis i helgen i alla fall. Förutom igår då möjligen, då det regnade ett par skvättar när vi byggde, men mer om det lite senare.
Mitt skrivande här går i vågor, stora svallande dyningar känns det som. Tidsbrist eller bara brist på saker att skriva om, jag vet inte alltid.
I helgen försökte jag övervinna några av mina små fobier, som medför att jag har och har haft lite svårt att skapa och bygga saker när andra tittar på. Mycket på grund av rädsla för att bli utskrattad och förlöjligad, eller idiotförklarad och undanskuffad. Det känns så schizofrent och bakvänt, för jag älskar att skapa och bygga, att få använda mina händer. Så i helgen kastade vi oss över byggandets nobla konst, och byggde vad som närmast kan kallas för "Katt-tanamo". En stabil kattbur med fyrkantsgaller, byggd i sektioner, och som sedan placeras på balkongen. För att vi skall kunna släppa ut katterna lite emellanåt när dom är nere hos mig. Det riktigt skönt att bygga och konstruera, att få tänka och använda händerna. Och trots den extremt skeva och vinda balkongen fick vi efter lite mätande och klurande måttat till sektionerna så att dom passade in mycket bra. Det var en djup tillfredställelse när allt stod på plats och det verkligen passade. Nu återstår bara taket egentligen, vilket vi tillverkade igår, trots regn och rusk, men inte lade på plats då det skulle torka efter att vi oljat det. Typiskt var väl att regnet upphörde lagom tills vi i princip var klara med taket.
Igår gjorde jag även något som det var mycket länge sedan jag gjorde sist. Jag klippte till tyg och sydde, och skapade faktiskt en helt okej liten liggkorg åt Råttan. Så igår kändes det otroligt tillfredställande, att ha lyckats åstadkomma saker och kunna vara stolt över det. Känna att man presterat något, och inte tänka på hur man skall ursäkta inbillade små skavanker.
Jaja, okej då, nog med introvert ryggdunkande, men det känns som en befrielse i själen att ha klarat av detta.
Jag har även tecknat upp mig för att recensera lite spel igen. Ta det lite i måttliga former och se om det kanske är något som ligger för mig igen. Vi får se, det känns som om en del är på väg tillbaks, även om jag tappar bort mig lite från omvärlden. Men det har fungerat bra och minskat min ångestnivå. Det har gett mig lite andrum, och tror jag låtit hjärnan bryr sig om andra mer väsentliga saker. Det har gett mig mått av själslig ro, och det känns som jag börjat skapa mig en kreativ sfär utan höga krav och orimliga förespeglingar.
EDIT: Även jakten på en ny bil går vidare, och även här har vägen börjat kännas en aning slingrig. Det är många alternativ, och lite för många olika krav, som ställer saker på huvudet. Kanske i onödan, eller så är det nödvändigt, men jag får nog vara lite mer spontan och chansa lite. Det har slagit mig att jag skulle köpa en rolig bil och ha över sommaren, för att sen sälja den och byta ned mig till något mer vettigt. Men som den väna själ jag är så vill jag ju helst ha en miljöbil, och då minskar alternativen en aning. Tanken har slagit mig att försöka skaffa en motorcykel igen, något billigare och äldre som man kan ha lite av och till på sommaren. Men vi får se vart vi hamnar till sist, jag vill ju ha lite roligt på vägen också.
Lev väl!
Mitt skrivande här går i vågor, stora svallande dyningar känns det som. Tidsbrist eller bara brist på saker att skriva om, jag vet inte alltid.
I helgen försökte jag övervinna några av mina små fobier, som medför att jag har och har haft lite svårt att skapa och bygga saker när andra tittar på. Mycket på grund av rädsla för att bli utskrattad och förlöjligad, eller idiotförklarad och undanskuffad. Det känns så schizofrent och bakvänt, för jag älskar att skapa och bygga, att få använda mina händer. Så i helgen kastade vi oss över byggandets nobla konst, och byggde vad som närmast kan kallas för "Katt-tanamo". En stabil kattbur med fyrkantsgaller, byggd i sektioner, och som sedan placeras på balkongen. För att vi skall kunna släppa ut katterna lite emellanåt när dom är nere hos mig. Det riktigt skönt att bygga och konstruera, att få tänka och använda händerna. Och trots den extremt skeva och vinda balkongen fick vi efter lite mätande och klurande måttat till sektionerna så att dom passade in mycket bra. Det var en djup tillfredställelse när allt stod på plats och det verkligen passade. Nu återstår bara taket egentligen, vilket vi tillverkade igår, trots regn och rusk, men inte lade på plats då det skulle torka efter att vi oljat det. Typiskt var väl att regnet upphörde lagom tills vi i princip var klara med taket.
Igår gjorde jag även något som det var mycket länge sedan jag gjorde sist. Jag klippte till tyg och sydde, och skapade faktiskt en helt okej liten liggkorg åt Råttan. Så igår kändes det otroligt tillfredställande, att ha lyckats åstadkomma saker och kunna vara stolt över det. Känna att man presterat något, och inte tänka på hur man skall ursäkta inbillade små skavanker.
Jaja, okej då, nog med introvert ryggdunkande, men det känns som en befrielse i själen att ha klarat av detta.
Jag har även tecknat upp mig för att recensera lite spel igen. Ta det lite i måttliga former och se om det kanske är något som ligger för mig igen. Vi får se, det känns som om en del är på väg tillbaks, även om jag tappar bort mig lite från omvärlden. Men det har fungerat bra och minskat min ångestnivå. Det har gett mig lite andrum, och tror jag låtit hjärnan bryr sig om andra mer väsentliga saker. Det har gett mig mått av själslig ro, och det känns som jag börjat skapa mig en kreativ sfär utan höga krav och orimliga förespeglingar.
EDIT: Även jakten på en ny bil går vidare, och även här har vägen börjat kännas en aning slingrig. Det är många alternativ, och lite för många olika krav, som ställer saker på huvudet. Kanske i onödan, eller så är det nödvändigt, men jag får nog vara lite mer spontan och chansa lite. Det har slagit mig att jag skulle köpa en rolig bil och ha över sommaren, för att sen sälja den och byta ned mig till något mer vettigt. Men som den väna själ jag är så vill jag ju helst ha en miljöbil, och då minskar alternativen en aning. Tanken har slagit mig att försöka skaffa en motorcykel igen, något billigare och äldre som man kan ha lite av och till på sommaren. Men vi får se vart vi hamnar till sist, jag vill ju ha lite roligt på vägen också.
Lev väl!
April 25, 2008
Okontroversiell och slätstruken
Jag insåg att jag än en gång inte hunnit med att skriva här. Eller rättare sagt, att inte känt att jag haft något att skriva om. Och inte riktigt klarat av att prioritera att tänka på det.
Det var annat som pockade på min uppmärksamhet. Egna tankar, andras tankar och gemensamma tankar. Vad vill man göra, och sen mitt upp i det så uppkommer frågan; vilken bild vill man förmedla utåt. Vad är man egentligen? Jag har letat efter riktning åt mitt liv. Försökt blicka framåt för att se vad jag egentligen vill. Vart jag är på väg, försökt skapa en plan för min färd genom livet.
Alla de invecklade och intrikata tankar som snurrat inom mig. Det känns dock avlägset, för jag märker att jag i allt större grad släppt greppet om omvärlden. Jag orkar inte alltid längre bry mig, inte bry mig om vad andra tycker. Det har gett upphov till en önskan att göra det jag själv vill, och sånt jag kan leva med. Att leva och pröva nya saker, vara aktiv och inte dra mig in under mitt eget skal.
Jag tänkte ett tag att jag ville leva en okontroversiell existens, bara flyta fram utan att skapa konflikter och osämja. Men det känns som att ett sånt liv blir mer fokuserat mot att undvika konflikter. Det skulle nog tenderar att utmynna i underdånighet och rädsla, som uppenbarligen kan tolkas som likgiltighet och oförmåga till medkänsla.
Jag är för dålig på att säga ifrån, att säga att jag inte orkar eller har tid. Jag har lyckats öva på det, men jag känner mig ofta elak i efterhand. Jag drömmer om att kunna skriva och skapa igen, att lusten och inspirationen skall få fäste i mig. Att skriva recept, scenarion, artiklar, och orka skriva klart dom. Lusten för livet är på väg tillbaks, som vårens värme som sakta smyger sig över oss.
Lev väl!
Det var annat som pockade på min uppmärksamhet. Egna tankar, andras tankar och gemensamma tankar. Vad vill man göra, och sen mitt upp i det så uppkommer frågan; vilken bild vill man förmedla utåt. Vad är man egentligen? Jag har letat efter riktning åt mitt liv. Försökt blicka framåt för att se vad jag egentligen vill. Vart jag är på väg, försökt skapa en plan för min färd genom livet.
Alla de invecklade och intrikata tankar som snurrat inom mig. Det känns dock avlägset, för jag märker att jag i allt större grad släppt greppet om omvärlden. Jag orkar inte alltid längre bry mig, inte bry mig om vad andra tycker. Det har gett upphov till en önskan att göra det jag själv vill, och sånt jag kan leva med. Att leva och pröva nya saker, vara aktiv och inte dra mig in under mitt eget skal.
Jag tänkte ett tag att jag ville leva en okontroversiell existens, bara flyta fram utan att skapa konflikter och osämja. Men det känns som att ett sånt liv blir mer fokuserat mot att undvika konflikter. Det skulle nog tenderar att utmynna i underdånighet och rädsla, som uppenbarligen kan tolkas som likgiltighet och oförmåga till medkänsla.
Jag är för dålig på att säga ifrån, att säga att jag inte orkar eller har tid. Jag har lyckats öva på det, men jag känner mig ofta elak i efterhand. Jag drömmer om att kunna skriva och skapa igen, att lusten och inspirationen skall få fäste i mig. Att skriva recept, scenarion, artiklar, och orka skriva klart dom. Lusten för livet är på väg tillbaks, som vårens värme som sakta smyger sig över oss.
Lev väl!
April 17, 2008
Provokation som konst
Är det okej att tapetsera det "offentliga rummet" med provocerande och anstöttande material i studiesyfte, eller som konstverk. Kan man vara säker på reaktionen, kan man vara säker på att en person har samma tankebanor som den som skapat det. Mina tankar drar sig lite åt Orson Welles uppläsning av "War of the worlds", och reaktionerna där. Mycket runt om mig väcker tankar, för det känns som om man automatiskt tittar in bakom dom. Vill se det som finns bakom, det som styr eller påverkar. Man söker den dolda och egentliga meningen, som med det för några år sedan så omtalade akrylamid larmet. Där man skrek ut att friterad och stekt mat innehåller det cancerframkallande akrylamid. Akrylamid är dock vattenlösligt och tas inte direkt upp av kroppen, då är aspartam värre då det lagras i kroppen och dess effekter inte direkt är undersökta. I efterhand visade det sig att det berömda akrylamidlarmet var hastigt påkommet och just den forskningen var hotad, och det ter sig mer som ett försök att se till att den hotade forskning inte lades ned. Det var kanske en konstruktion, på tillrättalagda och tabloidmässigt anpassade premisser.
Tankar om hur påverkbar omvärlden är, och jag drar mig till minnes filmen "Wag the Dog". Varför läsa och hänga med när det man läser ändå mest är tillrättalagt och konstruerat. Allt har flera sidor, men det är oftast inte intressant att vissa mer än en, för är det inte spektakulärt så får man ju inte "Stora journalistpriset".
Tankar om hur påverkbar omvärlden är, och jag drar mig till minnes filmen "Wag the Dog". Varför läsa och hänga med när det man läser ändå mest är tillrättalagt och konstruerat. Allt har flera sidor, men det är oftast inte intressant att vissa mer än en, för är det inte spektakulärt så får man ju inte "Stora journalistpriset".
April 16, 2008
Regnbågen
Glada tillrop och kluriga tankar! Jag fick mycket av det idag, sånt som väckte eftertanke. Jag stod länge betraktande den stora och färgsprakande regnbågen idag, som ett lysande pastellkoppel kring regntunga svarta moln.
Jag fick också höra uttrycket etiksminoritet för första gången idag. Och det väckte tankar inom mig, tankar om hur man uppfattas och hur man uppfattar sig själv. Vilke inre självbild en person har, och när den inte stämmer överrens med vad personen själv och andra känner.
Etiksminoritet har kanske inget med det att göra, men det kändes lite träffsäkert. För jag vet ju innerst inne att jag trivs med att göra rätt för mig, att ha ett rent samvete. Och det är nog därför som saker hugger sig fast relativt hårt inom mig. När man minns saker man gjort för över tjugo år sedan, som om det vore igår. Och den inre ångesten av det som då gjordes eller sades lever kvar som en egen organism inom en. Känslorna finns där inne, några som små öppna sår, som gör sig påminde. Dom kom länge att symbolisera otillräcklighet och värdelöshet. Den ständiga kampen mot vetskapen att man givetvis var mindre värd och underlägsen alla andra i allt. Det är ju något man innerst inne vet, vedertaget som man förstår varför en sträcka under en viss tid ger en hastighet.
Men varför är det så? Varför utvecklar vissa ett så djupt rotat mindervärdeskomplex, som kommer tillbaks och trycka ned en i skorna. Vad är det som gör att vissa fortsätter att kämpa trots det. Medan andra som ofta är än mer framgångsrika och berömda inte orkar med sig själva. För dom vet ju innerst inne vilka gigantiska bluffar dom egentligen är. När strålkastarna slocknat och publiken gått hem. Det är dom konstiga tankarna som då tittar fram och får fäste. En sjuklig drivkraft mot självdestruktivitet kanske. Önskan att bestraffa det svaga köttet, för att det just är det, svagsint och vida underlägset. Det kan få sona för sina tillkortakommanden, men aldrig bli förlåtet.
Jag läser lite i tidningar och jag lyssnar på radio, men jag känner mig själv glida längre bort. Bli separerad från omvärlden, inte känna samhörighet, eller orka känna med den.
Den vill sällan se eller förstå, för det mest idag är något en jury kan rösta bort. Den behöver inte vilja förstå det oönskade, inte ta det på allvar. Det som inte är med, är automatiskt emot, och något skrämmande man skall ta avstånd ifrån. I "förrgår" var det rockmusik, sen serier, rollspel och nu datorspel. Något som fördärvar och förstör. En "klarsynt" insändare i GP uttryckte som svar på en artikel om datorspel sin förhoppning att den artonårige sonen skulle gå på krogen och ta en öl eller två istället för att spela WoW på kvällarna. Träffa lite trevliga kompisar och flickor, det fanns ingen förståelse för att person i fråga kanske inte vill gå på krogen. En överskjutande del av det oprovocerade våldet idag sker kring de krogtäta områden, och efter midnatt. Och tillråga på allt är de som löper störst risk att drabbas unga män mellan 18 och 25 år.
Min tanke är då, hur kan en förälder tycka att risken för liv och lem är värd att ta, istället för det okända och kanske lite skrämmande datorspelet. Jag har lite svårt att förstå den "normala" världens rädsla för det okända. Man vill inte ens försöka förstå eller sätta sig in i vad saker och ting egentligen är. Men det är nog den stora insikt jag kommit till under de senaste veckornas process, den stora skillnaden mellan klarsynta individer och de trångsynta massorna. Kan det var så att den "oroliga föräldern" är så rädd för att grannar och vänner kanske tror att sonen är avvikande. För i dagens sverige så är man enligt kvällspresslogik en potentiell sexualbrottsling när man det minsta avviker från normen. Ju mer jag tänker desto bättre inser jag vidden och det personliga uttrycket i frasen "det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal".
Som en passus så skall jag så smånningom återkomma till den långa process jag lite kortfattat nämnde ovan. Men just nu vill jag vara lite hemlighetsfull, vill eller vågar inte ta ut något i förväg.
Jag känner mindre och mindre att jag är en del av den omvärld jag ser eller läser om ibland. Jag kan svårligen relatera till den logik som gör att en meningslös musiktävling i TV har större nyhetsvärde än hundratals dödsoffer i Darfur. Eller svältkatastrofer, som kanske inte finns, om man skall ta den påkostade dokumentären på kunskapskanalen på allvar. Och den var vetenskapligt underbyggd och drg inga billiga poäng, så det verkar logiskt. Men varför blev det inget rabalder om den dokumentären, förmodligen för att den direkt riktade kritik mot media och kändisar som söker exponera sig själva som hjälpande änglar. Jag kanske återkommer till ämnet någon gång om jag orkar, det var extremt intressant och skrämmande hur cyniska vissa journalister och kändisar är.
Jag känner mig aningen osammanhängande här nu, men det är många tankar som stockar sig inom mig. Det kanske är dax att sluta bara flyta med, för det är kanske det jag gjort. Inte tagit mina personliga beslut, bara försökt att inte exponera min egen oförmåga och underlägsenhet. Men varför skall jag bry mig om vad andra tycker, det viktigaste är väl kanske att jag mår bra själv.
Lev väl!
Jag fick också höra uttrycket etiksminoritet för första gången idag. Och det väckte tankar inom mig, tankar om hur man uppfattas och hur man uppfattar sig själv. Vilke inre självbild en person har, och när den inte stämmer överrens med vad personen själv och andra känner.
Etiksminoritet har kanske inget med det att göra, men det kändes lite träffsäkert. För jag vet ju innerst inne att jag trivs med att göra rätt för mig, att ha ett rent samvete. Och det är nog därför som saker hugger sig fast relativt hårt inom mig. När man minns saker man gjort för över tjugo år sedan, som om det vore igår. Och den inre ångesten av det som då gjordes eller sades lever kvar som en egen organism inom en. Känslorna finns där inne, några som små öppna sår, som gör sig påminde. Dom kom länge att symbolisera otillräcklighet och värdelöshet. Den ständiga kampen mot vetskapen att man givetvis var mindre värd och underlägsen alla andra i allt. Det är ju något man innerst inne vet, vedertaget som man förstår varför en sträcka under en viss tid ger en hastighet.
Men varför är det så? Varför utvecklar vissa ett så djupt rotat mindervärdeskomplex, som kommer tillbaks och trycka ned en i skorna. Vad är det som gör att vissa fortsätter att kämpa trots det. Medan andra som ofta är än mer framgångsrika och berömda inte orkar med sig själva. För dom vet ju innerst inne vilka gigantiska bluffar dom egentligen är. När strålkastarna slocknat och publiken gått hem. Det är dom konstiga tankarna som då tittar fram och får fäste. En sjuklig drivkraft mot självdestruktivitet kanske. Önskan att bestraffa det svaga köttet, för att det just är det, svagsint och vida underlägset. Det kan få sona för sina tillkortakommanden, men aldrig bli förlåtet.
Jag läser lite i tidningar och jag lyssnar på radio, men jag känner mig själv glida längre bort. Bli separerad från omvärlden, inte känna samhörighet, eller orka känna med den.
Den vill sällan se eller förstå, för det mest idag är något en jury kan rösta bort. Den behöver inte vilja förstå det oönskade, inte ta det på allvar. Det som inte är med, är automatiskt emot, och något skrämmande man skall ta avstånd ifrån. I "förrgår" var det rockmusik, sen serier, rollspel och nu datorspel. Något som fördärvar och förstör. En "klarsynt" insändare i GP uttryckte som svar på en artikel om datorspel sin förhoppning att den artonårige sonen skulle gå på krogen och ta en öl eller två istället för att spela WoW på kvällarna. Träffa lite trevliga kompisar och flickor, det fanns ingen förståelse för att person i fråga kanske inte vill gå på krogen. En överskjutande del av det oprovocerade våldet idag sker kring de krogtäta områden, och efter midnatt. Och tillråga på allt är de som löper störst risk att drabbas unga män mellan 18 och 25 år.
Min tanke är då, hur kan en förälder tycka att risken för liv och lem är värd att ta, istället för det okända och kanske lite skrämmande datorspelet. Jag har lite svårt att förstå den "normala" världens rädsla för det okända. Man vill inte ens försöka förstå eller sätta sig in i vad saker och ting egentligen är. Men det är nog den stora insikt jag kommit till under de senaste veckornas process, den stora skillnaden mellan klarsynta individer och de trångsynta massorna. Kan det var så att den "oroliga föräldern" är så rädd för att grannar och vänner kanske tror att sonen är avvikande. För i dagens sverige så är man enligt kvällspresslogik en potentiell sexualbrottsling när man det minsta avviker från normen. Ju mer jag tänker desto bättre inser jag vidden och det personliga uttrycket i frasen "det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal".
Som en passus så skall jag så smånningom återkomma till den långa process jag lite kortfattat nämnde ovan. Men just nu vill jag vara lite hemlighetsfull, vill eller vågar inte ta ut något i förväg.
Jag känner mindre och mindre att jag är en del av den omvärld jag ser eller läser om ibland. Jag kan svårligen relatera till den logik som gör att en meningslös musiktävling i TV har större nyhetsvärde än hundratals dödsoffer i Darfur. Eller svältkatastrofer, som kanske inte finns, om man skall ta den påkostade dokumentären på kunskapskanalen på allvar. Och den var vetenskapligt underbyggd och drg inga billiga poäng, så det verkar logiskt. Men varför blev det inget rabalder om den dokumentären, förmodligen för att den direkt riktade kritik mot media och kändisar som söker exponera sig själva som hjälpande änglar. Jag kanske återkommer till ämnet någon gång om jag orkar, det var extremt intressant och skrämmande hur cyniska vissa journalister och kändisar är.
Jag känner mig aningen osammanhängande här nu, men det är många tankar som stockar sig inom mig. Det kanske är dax att sluta bara flyta med, för det är kanske det jag gjort. Inte tagit mina personliga beslut, bara försökt att inte exponera min egen oförmåga och underlägsenhet. Men varför skall jag bry mig om vad andra tycker, det viktigaste är väl kanske att jag mår bra själv.
Lev väl!
April 14, 2008
Jobb, liv och resor
Jag är hemma nu vid min egen dator, och begrundar det lätta kaos som är mitt hem. Jag är tillbaks från en helg av lugn och eftertanke. Det är en otroligt befriande känsla att få komma bort, till en plats där få måsten existerar. Det är klart att flertalet av dom kommer åter som en bumerang och piskar till mig över nosen när jag kommer hem, men i just det ögonblicket känns tillvaron befriande. Jag tänkte först skriva att jag var på väg att göra något som kanske är lite korkat, men jag vet inte längre. JAg vill våga göra saker, och ibland måste man ju våga göra tokiga saker för att vinna något. Våga tänka några år framöver, och kanske planera för vad man vill göra med sitt liv. Men allt det där känns så vuxet, och jag känner mig inte vuxen alls. Det är något som gått upp för mig, att rent teoretiskt vara men inte känns sig just vuxen. Det är så många som förväntar sig att man skall vara något man inte är, förväntningar man inte kan leva upp till kanske.
Jag har små projekt jag vill förverkliga. Jag har ideer jag nog gömt undan för länge, konstiga ideer, sånt som bara den store fluffen frammanade efter överdoser av kaffe och annat. Det känns lite som att det skulle vara kul att förverkliga några av dom. Ett par av mina tidiga ideer har ju blivit mycket bra scenarion, som jag är fantastiskt nöjd med. Jag längtar delvis efter att få känna ruset av en ohejdbar kreativitet igen. Se om den finns kvar där nere inom mig.
Jag undrade igen lite varför jag skriver här egentligen, det kanske hade varit bättre att skriva för mig själv. Att inte lämna ut sig åt allt och alla, men ibland så bryr man sig inte. Det är ju lite en fråga om vad som hägrar och varför, och vem man kanske är innerst inne. Jag känner lite att min självpåtagna exil från världen runt om lugnar min själ. Jag lever utan TV och tidningar i en allt större omfattning, och internet används mestadeles till att chatta.
I allt detta känner jag inte alltid längre att jag riktigt är en del av omvärlden. Mycket känns så avlägset och långt bort, nästan overkligt. Kan man verkligen vara säker på att det är en verklig verklighet. Jag vet inte och lever mer för stunden, samlar på glada stunder, och inser att det nu gått över tre månader sedan nyår.
Lev väl!
Jag har små projekt jag vill förverkliga. Jag har ideer jag nog gömt undan för länge, konstiga ideer, sånt som bara den store fluffen frammanade efter överdoser av kaffe och annat. Det känns lite som att det skulle vara kul att förverkliga några av dom. Ett par av mina tidiga ideer har ju blivit mycket bra scenarion, som jag är fantastiskt nöjd med. Jag längtar delvis efter att få känna ruset av en ohejdbar kreativitet igen. Se om den finns kvar där nere inom mig.
Jag undrade igen lite varför jag skriver här egentligen, det kanske hade varit bättre att skriva för mig själv. Att inte lämna ut sig åt allt och alla, men ibland så bryr man sig inte. Det är ju lite en fråga om vad som hägrar och varför, och vem man kanske är innerst inne. Jag känner lite att min självpåtagna exil från världen runt om lugnar min själ. Jag lever utan TV och tidningar i en allt större omfattning, och internet används mestadeles till att chatta.
I allt detta känner jag inte alltid längre att jag riktigt är en del av omvärlden. Mycket känns så avlägset och långt bort, nästan overkligt. Kan man verkligen vara säker på att det är en verklig verklighet. Jag vet inte och lever mer för stunden, samlar på glada stunder, och inser att det nu gått över tre månader sedan nyår.
Lev väl!
April 9, 2008
Life goes on...
Det blir lite stora glapp i mitt skrivande här nu av och till, och det beror på flera olika orsaker. Mest att jag varit borta på kvällarna de senaste dagarna, men även på att jag ordnat upp sakerna kring min gamla bil och att mina händer stelnat en del de senaste veckorna. Händernas nya belägenhet gör att det är lite tröttsamt och jobbigt att skriva. De stelnar till och ömmar en hel del av och till, så det är nog läge att gå till Farbror Doktorn om det inte blir bättre. Jag har i och för sig börjat träna med min klämboll igen.
Åter till bilen också då. Den blev inlöst av försäkringsbolaget nu i början på veckan, eller rättare sagt, dom valde att lösa in bilen. Så nu är det hög tid att ge sig ut och leta efter en ny bil. En sak är dock säker, det skall bli en miljöbil den här gången.
Igår så var det så till sist dax att få sett "Sweeney Todd", Tim Burtons musikalfilm med Johnny Depp. Den var underbart tjusig, grafisk på Burtons härliga sätt och underbart befriande, även om det var en musikal. Både scenografin och historien är härligt mörk, och att inte förglömma ganska blodiga. Det är helt klart en film att rekommendera för andra, som så ofta med Burton så är den bra.
I övrigt har våren kommit nu känns det som. Och jag har fått promenerat mer nu igen, tagit mig lite tid och sen även sett till att jag varit tvungen. Det var riktigt härligt väder både igår och i förrgår. Solen värmde och jag kunde inte låta bli att ringa och prata lite i telefon en stund. Livet knattar på framåt nu och vi har börjat bygga en vision om en framtid.
Åter till bilen också då. Den blev inlöst av försäkringsbolaget nu i början på veckan, eller rättare sagt, dom valde att lösa in bilen. Så nu är det hög tid att ge sig ut och leta efter en ny bil. En sak är dock säker, det skall bli en miljöbil den här gången.
Igår så var det så till sist dax att få sett "Sweeney Todd", Tim Burtons musikalfilm med Johnny Depp. Den var underbart tjusig, grafisk på Burtons härliga sätt och underbart befriande, även om det var en musikal. Både scenografin och historien är härligt mörk, och att inte förglömma ganska blodiga. Det är helt klart en film att rekommendera för andra, som så ofta med Burton så är den bra.
I övrigt har våren kommit nu känns det som. Och jag har fått promenerat mer nu igen, tagit mig lite tid och sen även sett till att jag varit tvungen. Det var riktigt härligt väder både igår och i förrgår. Solen värmde och jag kunde inte låta bli att ringa och prata lite i telefon en stund. Livet knattar på framåt nu och vi har börjat bygga en vision om en framtid.
April 5, 2008
Räddningar
"I haven't written in here for nearly 8 months, but I'm been buzy living" - Edward Weston
När en last blir en räddning. Jag dras till udda och halvmystiska Tv-program som en mal dras till ett ljussken. Omedvetet så kan jag slå på TV:n och välja en kanal, och vips så fastnar jag i ett program jag inte varit medveten om, eller planerat att titta på. Mestadeles är det lite udda dokumentärer, men det kan också vara otippade serier. Kobra är något jag fastnat i, och Nike när det saliga programmet fanns. Nu mer är det dock extra lätt att hitta dylika program för Kunskapskanalen sänder ju varje kväll.
Men jag har även hittat serier jag inte ens övervägt att titta på, som "The Wire", som stundvis var mycket bra.
Jag har länge förundrats över hur allt detta kommer sig, men vad gör det till att fundera på det. Det är bara att glatt skutta vidare och se till de glada stunderna, som en vän sade. Samla på glada stunder, på små leenden och vänlig omtanke, så blir dagen lättare.
EDIT: Jag var lite osammanhängande. Jag tittade mer på film, eller serie närmare bestämt. Och det var en passage i TV-serien "Kingdom" som grepade mig särskilt, för övrigt en mycket bra serie. Det kändes så sant och det beskriv så klockrent den typen av känslor. Det finns insikt mellan humorinslagen i den serien.
När en last blir en räddning. Jag dras till udda och halvmystiska Tv-program som en mal dras till ett ljussken. Omedvetet så kan jag slå på TV:n och välja en kanal, och vips så fastnar jag i ett program jag inte varit medveten om, eller planerat att titta på. Mestadeles är det lite udda dokumentärer, men det kan också vara otippade serier. Kobra är något jag fastnat i, och Nike när det saliga programmet fanns. Nu mer är det dock extra lätt att hitta dylika program för Kunskapskanalen sänder ju varje kväll.
Men jag har även hittat serier jag inte ens övervägt att titta på, som "The Wire", som stundvis var mycket bra.
Jag har länge förundrats över hur allt detta kommer sig, men vad gör det till att fundera på det. Det är bara att glatt skutta vidare och se till de glada stunderna, som en vän sade. Samla på glada stunder, på små leenden och vänlig omtanke, så blir dagen lättare.
EDIT: Jag var lite osammanhängande. Jag tittade mer på film, eller serie närmare bestämt. Och det var en passage i TV-serien "Kingdom" som grepade mig särskilt, för övrigt en mycket bra serie. Det kändes så sant och det beskriv så klockrent den typen av känslor. Det finns insikt mellan humorinslagen i den serien.
April 3, 2008
Dagens Citat
Mikael Tornving:
"Jag vill bara säga att kvällspressens nöjesjounalistik är en dålig källa att grunda sin världsuppfattning på."
Jag har börjat få en ny vardagshjälte, eller kanske inte. Men det enda halvvettiga radioprogrammet på P3, morgonpasset, har i skrivande stund en mycket bra och rolig intervju med ovan nämnda komiker. En vettig och mycket jordnära person, som jag djupt sympatiserar med. Och förundras än en gång över att det verkar finnas människor där ute som tror att det som kvällspressen skriver är sant, eller ens i närheten av sant. Eller tror att allt som sänds i TV är sant, och inte noga tillrättalagt i manus. Jag kan inte undgås att förundras, och anser för övrigt att alla människor bör tvingas att se hela UR:s serie "Ramp om Media". Där man ärligt och öppet visade hur TV, dokusåpor och annat populärt fungerade bakom kulliserna. Hur omfattande manusskrivande man har och vilka intervjutekniker man använde för att få TV-mässiga sekvenser. Nog med galla för idag. Men helt ärligt så är det nog dax att starta en motrörelse, men mot vad kan man ju fråga sig. För man kommer ju säkert bli kallad bakåtsträvare, och kanske är man det om man gillar böcker. För jag älskar verkligen gamla böcker, pappret, lukten, teckensnitten och bilderna.
Lev väl!
"Jag vill bara säga att kvällspressens nöjesjounalistik är en dålig källa att grunda sin världsuppfattning på."
Jag har börjat få en ny vardagshjälte, eller kanske inte. Men det enda halvvettiga radioprogrammet på P3, morgonpasset, har i skrivande stund en mycket bra och rolig intervju med ovan nämnda komiker. En vettig och mycket jordnära person, som jag djupt sympatiserar med. Och förundras än en gång över att det verkar finnas människor där ute som tror att det som kvällspressen skriver är sant, eller ens i närheten av sant. Eller tror att allt som sänds i TV är sant, och inte noga tillrättalagt i manus. Jag kan inte undgås att förundras, och anser för övrigt att alla människor bör tvingas att se hela UR:s serie "Ramp om Media". Där man ärligt och öppet visade hur TV, dokusåpor och annat populärt fungerade bakom kulliserna. Hur omfattande manusskrivande man har och vilka intervjutekniker man använde för att få TV-mässiga sekvenser. Nog med galla för idag. Men helt ärligt så är det nog dax att starta en motrörelse, men mot vad kan man ju fråga sig. För man kommer ju säkert bli kallad bakåtsträvare, och kanske är man det om man gillar böcker. För jag älskar verkligen gamla böcker, pappret, lukten, teckensnitten och bilderna.
Lev väl!
April 2, 2008
Tvivelsamma nöjen
Jag glider längre och längre bort från något som kanske skulle kunna kategoriseras som den "normala" världen. Och med det tänker jag främst på sånt som verkar uppta "normala människors" tankar, samtal och liv. Det folk i gemen pratar om på raster, och de nöjen man förgyller sina kvällar och helger med, och dagar också för den delen.
Några företelser som jag förundrat noterar att alla känner till är givetvis kvasitävlingar i dans och sång, som sänds till förbannelse i tv, och verkar tilldra sig otrolig uppmärksamhet. Men inte bara det, utan även den mängd meta-kändisar som ploppar fram. Misslyckade personligheter från diverse tv-program, som jag inte orkar eller klarar av att hålla ordning på. Eller ännu intressantare är syskon till kändisar, som även om verkar behandlas som om dom var kändisar. Men sånt ställer ju bara frågan, varför är vi människor så snabba att höja upp andra och ge dem någon form av "stjärnstatus"? Att ha något att se upp till och sätta på pedistal.
Jag förundras och förvånas en hel del över alla dessa fenomen. Inte för att jag är immun, jag ser upptill vissa personer jag med, men inte riktigt på samma sätt som jag nu börjat notera.
Det som dock fick mig att ruska till och klura lite är "nyheten" om att ett brödrapar kvasi-kändisar dragit igång någon form at "humorgrej" på nätet. Och hur mycket det pratas om det på radio, och vilken typ av status dessa personer verkar fått bland "unga". Det som förundrar mig allra mest är dock den stadigt sjunkande nivån på radiopratarna på P3. Det absoluta bottennappet är väl programmet "Mitt P3", som till och med fått folk att starta en "hata-tråd" på Facebook. Vilket i och för sig är barnsligt, men den omnämnda radiopratarens sätt att vältra sig i att hon inte är omtyckt överallt är ganska sjuk och jobbig efter några dagar. Sen behöver man kanske inte hata andra, bara byta radiokanal, och det är väl det som ligger närmast nu när hela P3 verkar blivit något av program i klass med "klartext-nyheterna".
Tillbaks till dom två brödernas exkursioner så är deras nya "humor"-ide att alla kan läsa deras privata SMS och att dom alltid kan spåras via GPS på deras hemsida. Jag vet inte, men det känns än en gång som om det är fejkade privaliv som läggs upp. Jag har lite svårt att tro att några kan vara så korkade som dom två verkar vara via sina uttalanden, och sen även att tycka att det är något att läsa andras SMS. Och som en radiopersonlighet sade, det är nästa nivå av underhållning. Är det verkligen så illa ställt?
själv är jag mer eller mindre övertygad om att det är fejk. Det är fejkade privatliv som man lägger ut, och att det är det som är skämtet, att någon kan vara så dum att tro att någon annan skulle blotta sina privatliv så. Det är väl min tro på mina medmänniskors intelligens som gör att jag verkligen hoppas att det är så. Men jag tvekar, folk verkar bara bli mer och mer verklighetsfrånvända.
Men allt detta fick mig också att börja associera till virtuella kändisar inom SF, som i Gibson Idoru lite. Att skapa ett kändisskapets motsvarighet till Frankenstein. För det var lite så jag kände, man sätter ju ihop en "personlighet" av olika element. Så det kan ju bli en form av virtuell Frankenstein, som får eget liv. Långt ut över det som skaparna avsåg. Det verkar så många tankar och ideer, som jag inte riktigt vet hur jag skall strukturera och ta till vara. All denna brist på tilltro till mina medmänniskor gör mig lite nedstämd, men det väcker så många ideer.
Så lev väl!
Några företelser som jag förundrat noterar att alla känner till är givetvis kvasitävlingar i dans och sång, som sänds till förbannelse i tv, och verkar tilldra sig otrolig uppmärksamhet. Men inte bara det, utan även den mängd meta-kändisar som ploppar fram. Misslyckade personligheter från diverse tv-program, som jag inte orkar eller klarar av att hålla ordning på. Eller ännu intressantare är syskon till kändisar, som även om verkar behandlas som om dom var kändisar. Men sånt ställer ju bara frågan, varför är vi människor så snabba att höja upp andra och ge dem någon form av "stjärnstatus"? Att ha något att se upp till och sätta på pedistal.
Jag förundras och förvånas en hel del över alla dessa fenomen. Inte för att jag är immun, jag ser upptill vissa personer jag med, men inte riktigt på samma sätt som jag nu börjat notera.
Det som dock fick mig att ruska till och klura lite är "nyheten" om att ett brödrapar kvasi-kändisar dragit igång någon form at "humorgrej" på nätet. Och hur mycket det pratas om det på radio, och vilken typ av status dessa personer verkar fått bland "unga". Det som förundrar mig allra mest är dock den stadigt sjunkande nivån på radiopratarna på P3. Det absoluta bottennappet är väl programmet "Mitt P3", som till och med fått folk att starta en "hata-tråd" på Facebook. Vilket i och för sig är barnsligt, men den omnämnda radiopratarens sätt att vältra sig i att hon inte är omtyckt överallt är ganska sjuk och jobbig efter några dagar. Sen behöver man kanske inte hata andra, bara byta radiokanal, och det är väl det som ligger närmast nu när hela P3 verkar blivit något av program i klass med "klartext-nyheterna".
Tillbaks till dom två brödernas exkursioner så är deras nya "humor"-ide att alla kan läsa deras privata SMS och att dom alltid kan spåras via GPS på deras hemsida. Jag vet inte, men det känns än en gång som om det är fejkade privaliv som läggs upp. Jag har lite svårt att tro att några kan vara så korkade som dom två verkar vara via sina uttalanden, och sen även att tycka att det är något att läsa andras SMS. Och som en radiopersonlighet sade, det är nästa nivå av underhållning. Är det verkligen så illa ställt?
själv är jag mer eller mindre övertygad om att det är fejk. Det är fejkade privatliv som man lägger ut, och att det är det som är skämtet, att någon kan vara så dum att tro att någon annan skulle blotta sina privatliv så. Det är väl min tro på mina medmänniskors intelligens som gör att jag verkligen hoppas att det är så. Men jag tvekar, folk verkar bara bli mer och mer verklighetsfrånvända.
Men allt detta fick mig också att börja associera till virtuella kändisar inom SF, som i Gibson Idoru lite. Att skapa ett kändisskapets motsvarighet till Frankenstein. För det var lite så jag kände, man sätter ju ihop en "personlighet" av olika element. Så det kan ju bli en form av virtuell Frankenstein, som får eget liv. Långt ut över det som skaparna avsåg. Det verkar så många tankar och ideer, som jag inte riktigt vet hur jag skall strukturera och ta till vara. All denna brist på tilltro till mina medmänniskor gör mig lite nedstämd, men det väcker så många ideer.
Så lev väl!
March 31, 2008
Tankar och löften
Jag har lovat mig själv, och en annan person, att tänka att jag duger, precis som jag är. Det tjänar inget till att förneka att jag brottas en del med långa tankar om vad jag egentligen vill, på ett par olika plan. Det har kanske att jag göra med att jag försöker hitta mig själv, och komma underfund med vem jag egentligen är, och vad jag vill med mig själv. För jag har länge ifrågasatt mig själv och min egen förmåga. Till vilken nytta egentligen?
Jag har förundrats över mig själv, och vill så gärna förstå min omgivning och hurdan jag själv egentligen är. För det känns ibland som om jag delvis tappat mitt livs tråd, som om man famlar i mörkret. Och jag börjar lite smått inse att jag nog hamnat i en liten fyrtioårs kris. Eller i alla fall en punkt där jag måste börja ta beslut om vad jag vill. Att jag känner och vill ta kommando över mitt liv, och att jag vågar. Att klara av att titta på mitt liv lite på distans, och le åt mig själv och trivas med mig själv. För hur skall jag klara av att trivas med andra och ge förtroende om jag inte trivs med mig själv?. Jag måste klara av att ge förtroende för att kunna få det.
Nu var det nog med konstiga tankar här igen. Jag har drivor med saker att göra, och inte så där mycket ork egentligen. Jag är lite trött, jag är lite sliten, och jag önskar lite smått ibland att även jag skall drabbas av den förkylning som däckat alla andra i bekantskapskretsen. Att få ett andrum, och kanske tillfälle att sortera och strukturera upp mig själv igen.
Jag har ideer och jag när små projekt, jag har tankar på saker som skulle vara roliga att göra. För mig själv, för mina vänner och för alla andra som är intresserade. Att ha tid och lust åt sånt jag tycker är skoj, små exkursioner ut i min lite snåriga fantasi. Att kanske hitta en lust att skriva små saker igen. Jag skall inte börja hinta riktigt än, för jag har annat jag måste ta tag i, men förhoppningsvis så blir våren mer produktiv och rofylld. Att få tid till att spela små spel, och att få tid till lugna stunder i goda vänners lag.
Så lev väl!
Jag har förundrats över mig själv, och vill så gärna förstå min omgivning och hurdan jag själv egentligen är. För det känns ibland som om jag delvis tappat mitt livs tråd, som om man famlar i mörkret. Och jag börjar lite smått inse att jag nog hamnat i en liten fyrtioårs kris. Eller i alla fall en punkt där jag måste börja ta beslut om vad jag vill. Att jag känner och vill ta kommando över mitt liv, och att jag vågar. Att klara av att titta på mitt liv lite på distans, och le åt mig själv och trivas med mig själv. För hur skall jag klara av att trivas med andra och ge förtroende om jag inte trivs med mig själv?. Jag måste klara av att ge förtroende för att kunna få det.
Nu var det nog med konstiga tankar här igen. Jag har drivor med saker att göra, och inte så där mycket ork egentligen. Jag är lite trött, jag är lite sliten, och jag önskar lite smått ibland att även jag skall drabbas av den förkylning som däckat alla andra i bekantskapskretsen. Att få ett andrum, och kanske tillfälle att sortera och strukturera upp mig själv igen.
Jag har ideer och jag när små projekt, jag har tankar på saker som skulle vara roliga att göra. För mig själv, för mina vänner och för alla andra som är intresserade. Att ha tid och lust åt sånt jag tycker är skoj, små exkursioner ut i min lite snåriga fantasi. Att kanske hitta en lust att skriva små saker igen. Jag skall inte börja hinta riktigt än, för jag har annat jag måste ta tag i, men förhoppningsvis så blir våren mer produktiv och rofylld. Att få tid till att spela små spel, och att få tid till lugna stunder i goda vänners lag.
Så lev väl!
March 29, 2008
Insikter och utsikter
Dagarna går snabbt, och ibland känner jag det som att jag inte fullt vet vilket ben jag skall stå på. När mycket pockar på ens uppmärksamhet, och att det känns som det varken blir hackat eller malet. Med andra ord, jag har känslan av att inget egentligen blir riktigt gjort. Att man inte riktigt kan andas ut, eller samla tankarna. Det är beslut på många nivåer som skall tas, att bestämma sig och säga att så här är det. Så här måste jag göra för att klara av att leva med mig själv. Jag har än en gång överväldigats av känslan att göra något annat, tänka mer på mig själv. Jag har varit feg och jag har inte vågat stå upp för mina känslor, men man måste ju våga. Man måste våga säga vad man vill.
Jag är samtidigt lite rädd, Jag har inte skrivit här på ett tag. För det har varit lite snurrigt, och jag vet inte alltid hur jag skall uttrycka mig. Det är lite mycket tankar i mitt huvud nu igen. Jag är rastlös, eller rättare sagt, jag vet inte riktigt hur jag skall klara av att få det som jag vill ha det. När ens tillvaro är ställd lite på kant, och man inte vet vilket ben man skall stå på. Skall man kasta loss, skall man göra andra besvikna. Vilka alternativ finns. Det är bland annat en överhettad arbetsmarknad där ute och erbjudanden flyger omkring som herrelösa missiler, och ibland blir man träffad av en eller ett par. Det är klart det väcker tankar. Det och det faktum att jag vaknat som en tänkande och tyckande varelse, som mer klarar att hantera sin rädsla, men vad vill jag egentligen? Är det jag som borde göra uppoffringar för att minimera andras?
Jag läste lite halvvagt mellan raderna i en annan text. Om några steg mot att vara elak skulle man kunna säga, fast inte riktigt. Där i ansågs bland annat att man skulle träna på att säga nej, och att det skulle vara elakt. Men allt kändes mest som om man rört ihop att vara tillags med att vara snäll. Jag vet av erfarenhet att man är inte snäll om man försöker vara alla tillags, det blir ofta mer elakt än snällt. Man skall inte göra som andra säger, man skall göra det som är ärligt mot en själv och motivera sina handlingar. Att säga ifrån är inte elakt, inte heller att kunna säga nej när något är fel.
Så de flesta av de punkter som redovisades i texten jag såg har inget alls att göra med elakhet. I det närmaste det motsatta faktiskt. Jag tror det mer har att göra med att veta sina begränsningar, att inte bara säga ja till allt, och sen sitta i en sits där man inte klarar av att hantera allt. För det är alltid de som är närmast som blir lidande av mentala härdsmältor. Det är snällt att inte lova saker, att säga rent ut vad man gör och vad man känner. Det har mer med självinsikt att göra, att känna sig själv och att vara ärlig och ödmjuk om sin egen situation. Att klara av att vara sig själv och ta ansvar för sina åsikter och känslor.
I kölvattnet av allt detta så kände jag att jag fördrivit så mycket tid nu de senaste månaderna. Men jag tror att jag behövde det för att ladda om mina batterier. Att hitta tillbaks in i mig själv igen, och förlikas med mig själv. Men det känns bättre nu, för nu är min "mentalaverktygslåda" mer utbyggd och redo att användas, som i tisdags. Jag är lättad över att jag hanterade mig själv och löste uppgiften, och samtidigt var ett stöd åt de som behövde mig. Jag känner mig lite stark och som om jag åtstadkommit något.
Jag inser även att jag förmodligen kommer göra ett antal personer besvikna på mig framöver. Men jag måste tänka på mig själv och på min egen kapacitet. I längden så är det bättre att vara ärlig med en gång, och inte lova saker man inte klarar att hålla eller som får en att må dåligt. Det kommer bara göra allt sämre i längden.
Jag är samtidigt lite rädd, Jag har inte skrivit här på ett tag. För det har varit lite snurrigt, och jag vet inte alltid hur jag skall uttrycka mig. Det är lite mycket tankar i mitt huvud nu igen. Jag är rastlös, eller rättare sagt, jag vet inte riktigt hur jag skall klara av att få det som jag vill ha det. När ens tillvaro är ställd lite på kant, och man inte vet vilket ben man skall stå på. Skall man kasta loss, skall man göra andra besvikna. Vilka alternativ finns. Det är bland annat en överhettad arbetsmarknad där ute och erbjudanden flyger omkring som herrelösa missiler, och ibland blir man träffad av en eller ett par. Det är klart det väcker tankar. Det och det faktum att jag vaknat som en tänkande och tyckande varelse, som mer klarar att hantera sin rädsla, men vad vill jag egentligen? Är det jag som borde göra uppoffringar för att minimera andras?
Jag läste lite halvvagt mellan raderna i en annan text. Om några steg mot att vara elak skulle man kunna säga, fast inte riktigt. Där i ansågs bland annat att man skulle träna på att säga nej, och att det skulle vara elakt. Men allt kändes mest som om man rört ihop att vara tillags med att vara snäll. Jag vet av erfarenhet att man är inte snäll om man försöker vara alla tillags, det blir ofta mer elakt än snällt. Man skall inte göra som andra säger, man skall göra det som är ärligt mot en själv och motivera sina handlingar. Att säga ifrån är inte elakt, inte heller att kunna säga nej när något är fel.
Så de flesta av de punkter som redovisades i texten jag såg har inget alls att göra med elakhet. I det närmaste det motsatta faktiskt. Jag tror det mer har att göra med att veta sina begränsningar, att inte bara säga ja till allt, och sen sitta i en sits där man inte klarar av att hantera allt. För det är alltid de som är närmast som blir lidande av mentala härdsmältor. Det är snällt att inte lova saker, att säga rent ut vad man gör och vad man känner. Det har mer med självinsikt att göra, att känna sig själv och att vara ärlig och ödmjuk om sin egen situation. Att klara av att vara sig själv och ta ansvar för sina åsikter och känslor.
I kölvattnet av allt detta så kände jag att jag fördrivit så mycket tid nu de senaste månaderna. Men jag tror att jag behövde det för att ladda om mina batterier. Att hitta tillbaks in i mig själv igen, och förlikas med mig själv. Men det känns bättre nu, för nu är min "mentalaverktygslåda" mer utbyggd och redo att användas, som i tisdags. Jag är lättad över att jag hanterade mig själv och löste uppgiften, och samtidigt var ett stöd åt de som behövde mig. Jag känner mig lite stark och som om jag åtstadkommit något.
Jag inser även att jag förmodligen kommer göra ett antal personer besvikna på mig framöver. Men jag måste tänka på mig själv och på min egen kapacitet. I längden så är det bättre att vara ärlig med en gång, och inte lova saker man inte klarar att hålla eller som får en att må dåligt. Det kommer bara göra allt sämre i längden.
March 26, 2008
Upp, ned, fram och tillbaks
...och runt en liten sväng.
Det är mentala efterdyningar efter GothCon, eller det var i alla fall det under söndagen och måndagen. Mycket händer på en gång, mycket frivilligt och några ofrivilliga situationer. Hela konventet kändes tomt och konstigt, flera vänner var inte där, och andra var bara där som hastigast. Och trots lite spel så var det tomt, även om lördagen var hektisk med allt som skulle fixas inför auktionen, samt själva auktionen. Jag pratade lite med folk, och jag hälsade på alla som jag i alla fall anser att jag är vän eller i alla fall bekant med, även om några hälsade tillbaks lite avmätt. Allt som allt var det dock en ganska tervlig helg, även om den kändes tom och konstig. Det saknades mycket, stämmningen var inte riktigt den samma som förr. Tiden har nog sprungit i från mig en del.
Måndagen spenderade jag sedan på resande fot. Efter ett litet missöde på söndagen, så var jag tvungen att hyra en bil. Det var nämligen så att jag körde på en kant och skadade ena framdäcket. Och jag skulle köra upp till Linköping på morgonen och hämta Kristina och katterna. Vilket jag gjorde i den lilla reklambemängda bil jag hyrde.
Väl där uppe fastnade jag lite och hjälpte till med det sista på deras Aikidoläger, gjorde mackor, transporterade överbliven dryckesjom, samt hann med att titta lite på lite träningar med olika lärare. Vilket var mycket intressant faktiskt, och alla i Aikidoklubben där uppe är väldigt trevliga.
Framåt kvällen så körde vi sen ner, och strax utanför Jönköping återmöte vi vintern, och efter Borås så var det rena snöstormen, helt otroligt.
Gårdagen började intressant, med återlämning av hyresbil och snökaos på väg till jobbet. Kristina lämpade av mig på jobbet och kom sen och hämtade mig. Dagen slutades dock sen inte riktigt som vi tänkt, med än mer snökaos och att vi krockade trots att vi har vinterdäck och försökte undvika kaoset. Det var nog det sistnämnda som var problemet. Så eftermiddagen och kvällen spenderades med att fylla i skaderapport och i väntan på bärgare. Den olyckliga medtrafikant vi körde på var dock mycket trevlig, och det var ju inte så mycket att göra åt sakerna det var ju en olyckshändelse. Och vi får ju vara glada att ingen av oss inblandade blev skadade, och att det inte var värre än det var. Så nu har vi hyrbil igen, för ett tag iaf, och så får vi se sen vad dom tror om bilen, den blev ju lite intryckt i fronten, men inga av våra respektive air-bag:ar löste ut, för det gick ju inte så fort.
Det är mentala efterdyningar efter GothCon, eller det var i alla fall det under söndagen och måndagen. Mycket händer på en gång, mycket frivilligt och några ofrivilliga situationer. Hela konventet kändes tomt och konstigt, flera vänner var inte där, och andra var bara där som hastigast. Och trots lite spel så var det tomt, även om lördagen var hektisk med allt som skulle fixas inför auktionen, samt själva auktionen. Jag pratade lite med folk, och jag hälsade på alla som jag i alla fall anser att jag är vän eller i alla fall bekant med, även om några hälsade tillbaks lite avmätt. Allt som allt var det dock en ganska tervlig helg, även om den kändes tom och konstig. Det saknades mycket, stämmningen var inte riktigt den samma som förr. Tiden har nog sprungit i från mig en del.
Måndagen spenderade jag sedan på resande fot. Efter ett litet missöde på söndagen, så var jag tvungen att hyra en bil. Det var nämligen så att jag körde på en kant och skadade ena framdäcket. Och jag skulle köra upp till Linköping på morgonen och hämta Kristina och katterna. Vilket jag gjorde i den lilla reklambemängda bil jag hyrde.
Väl där uppe fastnade jag lite och hjälpte till med det sista på deras Aikidoläger, gjorde mackor, transporterade överbliven dryckesjom, samt hann med att titta lite på lite träningar med olika lärare. Vilket var mycket intressant faktiskt, och alla i Aikidoklubben där uppe är väldigt trevliga.
Framåt kvällen så körde vi sen ner, och strax utanför Jönköping återmöte vi vintern, och efter Borås så var det rena snöstormen, helt otroligt.
Gårdagen började intressant, med återlämning av hyresbil och snökaos på väg till jobbet. Kristina lämpade av mig på jobbet och kom sen och hämtade mig. Dagen slutades dock sen inte riktigt som vi tänkt, med än mer snökaos och att vi krockade trots att vi har vinterdäck och försökte undvika kaoset. Det var nog det sistnämnda som var problemet. Så eftermiddagen och kvällen spenderades med att fylla i skaderapport och i väntan på bärgare. Den olyckliga medtrafikant vi körde på var dock mycket trevlig, och det var ju inte så mycket att göra åt sakerna det var ju en olyckshändelse. Och vi får ju vara glada att ingen av oss inblandade blev skadade, och att det inte var värre än det var. Så nu har vi hyrbil igen, för ett tag iaf, och så får vi se sen vad dom tror om bilen, den blev ju lite intryckt i fronten, men inga av våra respektive air-bag:ar löste ut, för det gick ju inte så fort.
March 23, 2008
Tystnaden
Jag erkänner, jag har försummat att skriva här. Jag har låtit min tanke och kropp befinna sig på annan plats och i andra dimensioner. Jag har knappt haft på datorn, och jag har kopplat bort mycket av världen omkring mig. Mycket på grund av att det ju varit ett konvent och att mycket känts konstigt och inte alltid som om det längre är jag. Jag tror jag är för snäll, vill vara alla tillags och alltför glömsk och har svårt att strukturera mina tankar. Jag vet att mitt minne fortfarande är rostigt, men det blir bättre.
Så små betänkligheter till trots så var det dock en ganska trevlig helg, med glada människor och faktiskt lite spel. Trots att jag än en gång lyckas trippelboka mig och stökade till det där uppe en del.
Min vana trogen så ropade jag in en bunte spel på auktionen. Bland annat det monsturösa brädspelet Tide of Iron, för jag blev lite nyfiken. Med slank även rollspelet Unknown Armies och en bibba intressanta Gurps supplement. Jag ropade även riktigt billigt in en expansion till ett spel som jag sen kom på att jag ju faktiskt inte äger, det var ju liksom inte mitt. Det gjorde mig lite dålig till mods när jag insåg att så var fallet och att jag inte kommit ihåg det. Det var dock billigt och jag kan säkert få sålt det på Tradera för minst lika mycket.
Idag fick jag ett annat litet ryck och köpte rollspelet Noir, som vi ju då spelade i fredags. Jag gillade konceptet och jag kände att jag ville kolla lite i det. Jag sålde ju lite saker på auktionen också, och har fått plats i bokhyllan nu.
Nu sitter jag här, tänker på morgondagen. Tänker på kommentarer jag fått, helgens händelser, på resan och vad jag vill göra till nästa år, om jag borde göra något, eller borde jag helt lägga ned.
Så små betänkligheter till trots så var det dock en ganska trevlig helg, med glada människor och faktiskt lite spel. Trots att jag än en gång lyckas trippelboka mig och stökade till det där uppe en del.
Min vana trogen så ropade jag in en bunte spel på auktionen. Bland annat det monsturösa brädspelet Tide of Iron, för jag blev lite nyfiken. Med slank även rollspelet Unknown Armies och en bibba intressanta Gurps supplement. Jag ropade även riktigt billigt in en expansion till ett spel som jag sen kom på att jag ju faktiskt inte äger, det var ju liksom inte mitt. Det gjorde mig lite dålig till mods när jag insåg att så var fallet och att jag inte kommit ihåg det. Det var dock billigt och jag kan säkert få sålt det på Tradera för minst lika mycket.
Idag fick jag ett annat litet ryck och köpte rollspelet Noir, som vi ju då spelade i fredags. Jag gillade konceptet och jag kände att jag ville kolla lite i det. Jag sålde ju lite saker på auktionen också, och har fått plats i bokhyllan nu.
Nu sitter jag här, tänker på morgondagen. Tänker på kommentarer jag fått, helgens händelser, på resan och vad jag vill göra till nästa år, om jag borde göra något, eller borde jag helt lägga ned.
March 19, 2008
Platsen
...där ideer frodas. Sittandes stillsamt i soffan drickandes kaffe med en god vän. Jag har börjat inse lite saker, börjat få mer små ideer. Försöka att få till sociala små stunder, där vänner kan träffas och bara umgås och prata om allt möjligt och möjligen kanske spela spel. Jag skall smida vidare på mina små planer och presentera dom så smånnigom.
Igår var Sulan på besök och vi hade flera intressanta diskussioner, om spel, ideer och projekt man kanske skall försöka sjösätta med tiden. Jag fick en hel del energi och det sprudlar lite, samtidigt som jag är lite nervös och fundersam. Jag har två projekt jag varit lite dubbel inför, men jag tror jag lyckades få fram energin nu igen. Ett av projekten måste jag verkligen se till att slutföra för att sen kunna ge mig ut på grönbete med andra små exkursioner bland fluffiga ideer. Jag talar givetvis om Postodererkatalogen till Western, och trots slit så kvarstår en del, det är och var en tuff munsbit att klara av alldeles själv, men det finns hopp om det i alla fall. Det andra är då min egen lilla variant på figurspelet till Western, eller brädspel, kanske man skall kalla det. Det är ideer om en variant av hybrid mellan lite olika ting, som inte riktigt satt sig än. Och även om jag inte vill prioritera det, så pockar det ibland på min uppmärksamhet.
Det är dock tillbaks till ritbordet en del, även om många av ideerna jag och Sulan spånat fram känns hållbara. Så det är väl bara att se till att få till ett par omgångar speltest så smånnigom.
Mitt hem har lite väl mycket börjat likna ett bombnedslag. Lite grejer här och var och kanske inte den mest strukturerade ordningen, men jag har börjat spåna på vilka saker som skall vara var. Att ta tag i det, få tummen ur, och bestämma platser för sånt jag vill ha kvar, och sånt jag verkligen använder. Att sluta ha massa saker jag inte använder framme, eller kanske i förlängningen inte samla på mig massa saker på samma sätt. Så det kommer väl bli en del städning och plockning bland de sista sakerna som jag ställt fram dagarna fram till GothCon nu. De kläder som folk inte vill ha det får åka till Emmaus eller Myrorna.
Igår var Sulan på besök och vi hade flera intressanta diskussioner, om spel, ideer och projekt man kanske skall försöka sjösätta med tiden. Jag fick en hel del energi och det sprudlar lite, samtidigt som jag är lite nervös och fundersam. Jag har två projekt jag varit lite dubbel inför, men jag tror jag lyckades få fram energin nu igen. Ett av projekten måste jag verkligen se till att slutföra för att sen kunna ge mig ut på grönbete med andra små exkursioner bland fluffiga ideer. Jag talar givetvis om Postodererkatalogen till Western, och trots slit så kvarstår en del, det är och var en tuff munsbit att klara av alldeles själv, men det finns hopp om det i alla fall. Det andra är då min egen lilla variant på figurspelet till Western, eller brädspel, kanske man skall kalla det. Det är ideer om en variant av hybrid mellan lite olika ting, som inte riktigt satt sig än. Och även om jag inte vill prioritera det, så pockar det ibland på min uppmärksamhet.
Det är dock tillbaks till ritbordet en del, även om många av ideerna jag och Sulan spånat fram känns hållbara. Så det är väl bara att se till att få till ett par omgångar speltest så smånnigom.
Mitt hem har lite väl mycket börjat likna ett bombnedslag. Lite grejer här och var och kanske inte den mest strukturerade ordningen, men jag har börjat spåna på vilka saker som skall vara var. Att ta tag i det, få tummen ur, och bestämma platser för sånt jag vill ha kvar, och sånt jag verkligen använder. Att sluta ha massa saker jag inte använder framme, eller kanske i förlängningen inte samla på mig massa saker på samma sätt. Så det kommer väl bli en del städning och plockning bland de sista sakerna som jag ställt fram dagarna fram till GothCon nu. De kläder som folk inte vill ha det får åka till Emmaus eller Myrorna.
March 18, 2008
Tillbakablickar i det förflutna
Jag reflekterade över lite saker när jag idag satt och uppdaterade min Avatar på ett forum. Efter att tidigare fått en Avatar som passade ihop med mina val i ett spel, så byte jag nu till min bild jag använder i MSN och ICQ. Min lilla originalillustration från av Sherlock Holmes, från när de först publicerades i "The Strand Magazine". Illustrationer jag tycker är helt underbara och passar så bra in med stämningen, och tidsepoken. Jag satt och drömde mig tillbaks lite igår, in i den senviktorianska eran. Mycket på grund av att vi promenerade i gamla Linköping i helgen. Tittade på gamla hus, mycket knuttimrat, men även andra typer. Kullerstensgatornas ojämnheter under fötterna och den lite kyliga luften mot ansiktet.
Jag verkligen älskar gamla hus. Dom talar till mig och får mig att känna att mina "batterier" laddas. Mest av allt gillar jag dock stenhus, tunga och stadiga byggnader med väl genomtänkta detaljer och stora volymer. Vi besökte på lördagen Linköpings Domkyrka, tittade in lite, för det var offentlig körrepetion, och de stora valven och pelarraderna greppade tag om mig. Det är så det tar andan ur en att stå och betrakta gamla byggandsverk, sånt som byggts med man kraft och ett otroligt hantverkskunnande.
Jag blev så sugen att verkligen ta tag i saker och göra ett viktorianskt lajv faktiskt. Kanske skall nöja mig med att börja med min viktorianska horror-ide, men på sikt så vore det hur kul som helst att göra något mer. Ett helg lajv i en miljö som inspirerar, med en story som tar tag i spelarna.
Jag verkligen älskar gamla hus. Dom talar till mig och får mig att känna att mina "batterier" laddas. Mest av allt gillar jag dock stenhus, tunga och stadiga byggnader med väl genomtänkta detaljer och stora volymer. Vi besökte på lördagen Linköpings Domkyrka, tittade in lite, för det var offentlig körrepetion, och de stora valven och pelarraderna greppade tag om mig. Det är så det tar andan ur en att stå och betrakta gamla byggandsverk, sånt som byggts med man kraft och ett otroligt hantverkskunnande.
Jag blev så sugen att verkligen ta tag i saker och göra ett viktorianskt lajv faktiskt. Kanske skall nöja mig med att börja med min viktorianska horror-ide, men på sikt så vore det hur kul som helst att göra något mer. Ett helg lajv i en miljö som inspirerar, med en story som tar tag i spelarna.
March 17, 2008
Vägar
Min väg hem blockerades delvis av snö i morse. Det började lite försiktigt strax efter Mjölby och slog till rejält efter Jönköping. Trots naturens försök att hindra mig så kom jag fram bara lite försenad, och det var inte förrän jag närmade mig Göteborg som det blev köer och elände. Men annars gick allt mycket bra, och det känns inte särskilt ansträngande att göra turerna så ofta som det nu blivit.
Det har annars varit en avslappnad och trevlig helg, träffat trevliga och lite anorlunda människor mot vad jag vanligen kanske gör. Det blev tårtkalas i dojon och hos Kristinas träningskompis, samt en lugn middag med bekanta tittandes på "årets händelse" på TV. Vilket i och för sig kändes lite udda för ingen av oss var särskilt fanatiska fans av tillställningen. Och den var som väntat slätstruken och substanslös, men vad gjorde det när maten och sällskapet var trevligt. Mycket har fallit på plats och det känns som att erfarenheter och förståelse hjälper mig vara en sådan person jag vill vara, snäll och omtänksam.
Tillbaks i Göteborg nu så tar planerandet och fixandet inför GothCon vid, men det var skönt och glädjande att jag lyckades fixa det mesta nu på kvällen. Så det kvarstår nu bara en mindre detalj egentligen, och den avklaras snabbt på onsdag. Jag har samlat ihop lite saker att sälja på auktionen, utöver det jag fick med mig ned från Linköping.
Lev väl!
Det har annars varit en avslappnad och trevlig helg, träffat trevliga och lite anorlunda människor mot vad jag vanligen kanske gör. Det blev tårtkalas i dojon och hos Kristinas träningskompis, samt en lugn middag med bekanta tittandes på "årets händelse" på TV. Vilket i och för sig kändes lite udda för ingen av oss var särskilt fanatiska fans av tillställningen. Och den var som väntat slätstruken och substanslös, men vad gjorde det när maten och sällskapet var trevligt. Mycket har fallit på plats och det känns som att erfarenheter och förståelse hjälper mig vara en sådan person jag vill vara, snäll och omtänksam.
Tillbaks i Göteborg nu så tar planerandet och fixandet inför GothCon vid, men det var skönt och glädjande att jag lyckades fixa det mesta nu på kvällen. Så det kvarstår nu bara en mindre detalj egentligen, och den avklaras snabbt på onsdag. Jag har samlat ihop lite saker att sälja på auktionen, utöver det jag fick med mig ned från Linköping.
Lev väl!
March 14, 2008
Lugn och ro
Jag satt och studerade och funderade lite på saker i morse, förutom att jag jobbade och jagade våra brittiska leverantörer via telefon. Det verkar som om britter har en lätt fobi mot just telefoner, om dom överhuvudtaget svarar så säger dom oftast bara ja, eller möjligen nej. Det verker finnas någon mystisk sed där, och jag trodde amerikaner var lite likadana, men det visade sig inte stämma. Amerikanerna, som förvisso jobbat med oss länge, är gräsligt öppenhjärtliga och sociala, älskar att prata allmänna saker ett långt tag innan man kommer in det väsentliga. Förvisso trevligt, men en aningen stressigt om man har bråttom, och person man råkar prata med tillråga på allt försökt pressa en på tid, men sen pratar ett tag ändå. Trevligt, men lite enerverande ändå.
Jag betraktade ett japanskt visdomsord idag. Jag har iofs sett det flera gånger tidigare, där det sitter på kylskåpet, men idag hajade jag till. Kan beror på vissa saker, men även på det att jag dykt djupare ned i NVC kommunikations oceanens mörka och lite skrämmande vatten. Visdomsordet lyder "Sår av svärd kan botas, men inte sår av ord."
Och det är ju sant, och en visdom. Så det är något jag får lära mig och bära med mig, som en erfarenhet. Känslor är något väldigt jobbigt att förstå, på alla plan.
Lev väl!
Jag betraktade ett japanskt visdomsord idag. Jag har iofs sett det flera gånger tidigare, där det sitter på kylskåpet, men idag hajade jag till. Kan beror på vissa saker, men även på det att jag dykt djupare ned i NVC kommunikations oceanens mörka och lite skrämmande vatten. Visdomsordet lyder "Sår av svärd kan botas, men inte sår av ord."
Och det är ju sant, och en visdom. Så det är något jag får lära mig och bära med mig, som en erfarenhet. Känslor är något väldigt jobbigt att förstå, på alla plan.
Lev väl!
March 12, 2008
Nervös
Ibland halkar man till lite, känner sig lite tröttoch nedstämd, men det är väl inget att göra åt. Man får blicka upp och se det man har framför sig. Jag känner mig trots allt vid ganska gott mod, blickar framåt och det är väl som det är.
Jag körde upp till Linköping igår kväll, skall jobba däruppifrån nu resten av veckan. Har stora högar med grejer att göra, men det skall bli roligt att testa om det funkar. Jag satt i bilen och lyssnade på lite gammal hårdrock och funderade på mitt uppkommande rollspelsprojekt. Jag har länge varit insnöad på det viktorianska och är det fortfarande, men jag funderade igår mer på att få till ett bra koncept med en ide som är spelbar. Att få till en vision om vad det är man vill att spelet skall gå ut på, vad man vill att spelarna skall göra och vad deras fokus och motivation skall vara. Med utgångspunkt i det så satt jag och klurade på teman, och vad jag känner är lockande just nu. Men kanske också vad andra eventuellt skulle kunna bli intresserade. Vilka tidsåldrar och teman är kända och populära, och kanske det viktigaste. Vad finns det för roliga och intressanta guldkorn undangömda i obskyra historiska händelser. Skall man våga dra upp något tema som är smallt och okänt, kan man väcka intresse för det. Eller skall man kombinerad olika teman och koncept, kanske från olika tidsåldrar för att få något mer eget. Men kan man intressera folk för nya teman, eller är det gamla vanliga klassiska teman som gäller?
Nu kanske några är intresserade om jag hade något speciellt tema i bakhuvudet. Och det var faktiskt något som lite smått smög sig in över mig. Ett lätt mystifierat och ockult pre-kalla kriget tema. Och med pre här menar jag sent 40-tal tidigt 50-tal, andra världskrigets efterdyningar sköljer över världen. Kriget är över, men i kulisserna så händer mycket. Världen är full av flyktingar, och jagade krigsförbrytare flyr till länder där de kan gömma sig. Som exempelvis Brasilien, Syrien och Egypten. Länder som inte är sena att utnyttja deras "kompetenser", särskilt Syrien vars säkerhetstjänst under sent 50-tal till stor del består av fd tyska agenter.
Vad är mer temat då, ja, det är frågan. Finns det andra ideer tro? Jag får försöka hitta en kompanjon som jag kan bolla ideer med. För det lockar väldigt mycket.
Jag körde upp till Linköping igår kväll, skall jobba däruppifrån nu resten av veckan. Har stora högar med grejer att göra, men det skall bli roligt att testa om det funkar. Jag satt i bilen och lyssnade på lite gammal hårdrock och funderade på mitt uppkommande rollspelsprojekt. Jag har länge varit insnöad på det viktorianska och är det fortfarande, men jag funderade igår mer på att få till ett bra koncept med en ide som är spelbar. Att få till en vision om vad det är man vill att spelet skall gå ut på, vad man vill att spelarna skall göra och vad deras fokus och motivation skall vara. Med utgångspunkt i det så satt jag och klurade på teman, och vad jag känner är lockande just nu. Men kanske också vad andra eventuellt skulle kunna bli intresserade. Vilka tidsåldrar och teman är kända och populära, och kanske det viktigaste. Vad finns det för roliga och intressanta guldkorn undangömda i obskyra historiska händelser. Skall man våga dra upp något tema som är smallt och okänt, kan man väcka intresse för det. Eller skall man kombinerad olika teman och koncept, kanske från olika tidsåldrar för att få något mer eget. Men kan man intressera folk för nya teman, eller är det gamla vanliga klassiska teman som gäller?
Nu kanske några är intresserade om jag hade något speciellt tema i bakhuvudet. Och det var faktiskt något som lite smått smög sig in över mig. Ett lätt mystifierat och ockult pre-kalla kriget tema. Och med pre här menar jag sent 40-tal tidigt 50-tal, andra världskrigets efterdyningar sköljer över världen. Kriget är över, men i kulisserna så händer mycket. Världen är full av flyktingar, och jagade krigsförbrytare flyr till länder där de kan gömma sig. Som exempelvis Brasilien, Syrien och Egypten. Länder som inte är sena att utnyttja deras "kompetenser", särskilt Syrien vars säkerhetstjänst under sent 50-tal till stor del består av fd tyska agenter.
Vad är mer temat då, ja, det är frågan. Finns det andra ideer tro? Jag får försöka hitta en kompanjon som jag kan bolla ideer med. För det lockar väldigt mycket.
March 10, 2008
Laddade ord...
Rulla ordet slaveri i munnen ett par varv, och reflektera sedan över vilken mentalbild och vilka tankar som då dyker upp. Jag vågar satsa en slant på att de flesta tänker på bomullsplantage i amerikanska södern. Det gjorde jag med, och det var det som gav upphov till min reflektion. För det är väl det som förknippas med termen slaveri. Färgade slavar som sliter under en vinande oxpiska svingad av en fetlagd vit man till häst. Och så var det ju.
Slaveri är och har varit så mycket mer, men vän av ordning kanske frågar sig vad det är som nu gör att jag halkat in här. Det var delvis en dokumentär om en afrikansk pojke som på 1700-talet kidnappades i Västafrika och fördes till Stockholm för att vara färgad kammarmusiker och underhållning. Han blev dock med tiden en fri man, fick anställning som regimentesmusiker och en där till en gård. Han fick i två äktenskap ungefär 17 barn, och är "anfader" till en gigantisk släkt med förgreningar över hela världen.
Jag läste också om slaveri motstånd i Europa, och kontra det att man inte hade slaverilagar på samma sätt som i de dåvarande kolonierna. Det målande och lite roliga är ju att "överdomaren" Lord Mansfield på slutet av 1700-talet slår fast i den första slaveridomen i England att slaveri inte finns i den Brittiska lagen och därmed inte existerade.
Men också det att det under 1600-talet var väldigt vanligt, men lite fint har gömts undan under andra termer. Bland annat så förslavades tusentals irländska katoliker under 16oo-talet av de Cromwellianska invansionstrupperna. Många deporterades sen till västindien där de slet jämsides med alla andra slavar.
En annan form av slaveri som inte direkt diskuteras, eller nämns så mycket, är de person som infångades till slaveri av pirater från de Nordafrikanska staterna så sent som på 1800-talet. Det kunde vara från kustbyar längst medelhavet eller fartyg som uppbringades, till och med utanför Gibraltar. Det lite intressanta i detta var att många av dessa pirater var engelska eller franska kapare som konverterade till Islam efter att England och Frankrike slutit fred och kaparverksamheterna minskats.
Sen så har jag lite smått lyssnat av diskussioner om modernt slaveri, att det fortfarande existerar i krigshärdar och i vissa länder på exempelvis arabiska halvön. Om det nu inte är i sin mer raffinerade form, som utveckaldes och gjordes framgångsrik av amerikanska rovbaroner. Där "arbetare" mot ockerpriser tvingas bo i "företagets" bostäder och handla i dess affärer. Det finns och har funnits under olika färger och former.
Tankar...
Slaveri är och har varit så mycket mer, men vän av ordning kanske frågar sig vad det är som nu gör att jag halkat in här. Det var delvis en dokumentär om en afrikansk pojke som på 1700-talet kidnappades i Västafrika och fördes till Stockholm för att vara färgad kammarmusiker och underhållning. Han blev dock med tiden en fri man, fick anställning som regimentesmusiker och en där till en gård. Han fick i två äktenskap ungefär 17 barn, och är "anfader" till en gigantisk släkt med förgreningar över hela världen.
Jag läste också om slaveri motstånd i Europa, och kontra det att man inte hade slaverilagar på samma sätt som i de dåvarande kolonierna. Det målande och lite roliga är ju att "överdomaren" Lord Mansfield på slutet av 1700-talet slår fast i den första slaveridomen i England att slaveri inte finns i den Brittiska lagen och därmed inte existerade.
Men också det att det under 1600-talet var väldigt vanligt, men lite fint har gömts undan under andra termer. Bland annat så förslavades tusentals irländska katoliker under 16oo-talet av de Cromwellianska invansionstrupperna. Många deporterades sen till västindien där de slet jämsides med alla andra slavar.
En annan form av slaveri som inte direkt diskuteras, eller nämns så mycket, är de person som infångades till slaveri av pirater från de Nordafrikanska staterna så sent som på 1800-talet. Det kunde vara från kustbyar längst medelhavet eller fartyg som uppbringades, till och med utanför Gibraltar. Det lite intressanta i detta var att många av dessa pirater var engelska eller franska kapare som konverterade till Islam efter att England och Frankrike slutit fred och kaparverksamheterna minskats.
Sen så har jag lite smått lyssnat av diskussioner om modernt slaveri, att det fortfarande existerar i krigshärdar och i vissa länder på exempelvis arabiska halvön. Om det nu inte är i sin mer raffinerade form, som utveckaldes och gjordes framgångsrik av amerikanska rovbaroner. Där "arbetare" mot ockerpriser tvingas bo i "företagets" bostäder och handla i dess affärer. Det finns och har funnits under olika färger och former.
Tankar...
Oj, jag fyller 250
Hajade till idag, för jag upptäckte en sak jag inte noterat förut. Att jag nu uppenbarligen har skrivit 250 inlägg, och tänkte sen "Oh shit!" kan det vara så. Jag lugnade mig dock efter ett tag, för det är ett fyrtiotal som inte publiserats för dom är mer interna diskussioner med mig själv. Är det konstigt att ha interna diskussioner? Jag skämtade lite om det på GothConmötet jag var på i lördags, att jag överlagt med mig själv om hur jag funderade på att lösa en sak. Men egentligen så är ju det lite sant, att jag för interna diskussioner och argumenterar med mig själv. Jag funderade på det för min son pratar med sig själv ibland, och även om jag inte gör det högt, så kanske det är ett släktdrag. Vem vet?
Helgens övningar har annars genererat tre sopsäckar med skit som åker ut. Jag skall jämlar i mig aldrig någonsin mer samla på massa "Bra och ha"-saker. En gång om året minst skall det rensas bland gamla datorprylar, för nu står det nära 2 Coop-kassar med dataskrot, och nära en sopsäck med kartonger och instruktionsböcker har redan slängts. Det känns lite som en mentalbörda som långsamt lättar ju mer grejer jag gör mig av med, lättar mitt inre liksom. Väldigt konstiga känsla så, men jag har dock inte riktigt hunnit så långt som jag önskade.
Det blev lite kort här nu, hade tänkte skriva mer, men halkade bort lite och har annat att göra här på jobbet. Det är full rulle nu idag och i morgon, sen så åker jag iväg. Jag har haft en givande diskussion med min arbetsgivare, och löst ut ett par knutar. Jag känner att jag kan prata och får framfört det jag menar på ett bra sätt. Jag fungerar och är inte så himla rädd för allt, för min egen skugga.
Lev väl!
Helgens övningar har annars genererat tre sopsäckar med skit som åker ut. Jag skall jämlar i mig aldrig någonsin mer samla på massa "Bra och ha"-saker. En gång om året minst skall det rensas bland gamla datorprylar, för nu står det nära 2 Coop-kassar med dataskrot, och nära en sopsäck med kartonger och instruktionsböcker har redan slängts. Det känns lite som en mentalbörda som långsamt lättar ju mer grejer jag gör mig av med, lättar mitt inre liksom. Väldigt konstiga känsla så, men jag har dock inte riktigt hunnit så långt som jag önskade.
Det blev lite kort här nu, hade tänkte skriva mer, men halkade bort lite och har annat att göra här på jobbet. Det är full rulle nu idag och i morgon, sen så åker jag iväg. Jag har haft en givande diskussion med min arbetsgivare, och löst ut ett par knutar. Jag känner att jag kan prata och får framfört det jag menar på ett bra sätt. Jag fungerar och är inte så himla rädd för allt, för min egen skugga.
Lev väl!
March 9, 2008
Små steg och
...långa kliv.
Satt alldeles förut och skrattade lite stillsamt för mig själv. Jag lyssnade på Metallica och reflekterade över livets irrvägar. Och att jag nog drabbats av en fyrtioårs kris på ett lite anorlunda sätt. Statistiskt sätt har halva mitt liv nu förflutit, och med tanke på vissa livsförkortande aktiviteter jag ibland ägnat mig åt, så är det nog mer än så. Så man kan fråga sig varför detta plötsliga intresse för döden. Helt oundvikligt har det ämnet flutit upp under de senaste veckornas långa och sena diskussioner. För min samtalspartner har på olika sätt levt i dess absoluta närhet och påverkats starkt av den. Och då delvis på ett sätt jag inte tidigare kommit i kontakt med. För jag reflekterade över att hur mycket jag än inte tänker på det, att jag själv står vid dess tröskel. Flera mig närstående är riktigt gamla, och i vissa fall sjuka.
Hur kommer jag reagera när det oundvikliga inträffar? Det är frågor man ställer sig. Är det okej att ha svårt att känna? Jag är rädd jag omedvetet har förskjutit mig en aning emotionellt från dem det senaste året, av rädsla för min egen potentiella sorg och saknad. Jag berättade delvis detta, och jag fick ett ganska intressant och tankeväckande svar. Det är spännande att få insikt, om sig själv och andra. Att känna att metoder och arbetssätt fungerar och att det finns högre steg att klamra sig upp på, och att sen känna att man bemästrat dom.
Jag kände ett kort tag lite skuld för att jag de senaste månaderna hundra procentigt prioriterat mitt eget emotionella välbefinnande, och en annan persons, framför andra projekt jag på vissa plan anser mig ha lovat att prestera resultat. Helt utan framsteg har det dock inte varit i olika projekt, men mycket har legat nere under den tid det tagit att komma fram till vart vi står. Det är dock som det är, och när jag nu börjar känna mig trygg i min relation så är det dax att blicka framåt igen.
Satt alldeles förut och skrattade lite stillsamt för mig själv. Jag lyssnade på Metallica och reflekterade över livets irrvägar. Och att jag nog drabbats av en fyrtioårs kris på ett lite anorlunda sätt. Statistiskt sätt har halva mitt liv nu förflutit, och med tanke på vissa livsförkortande aktiviteter jag ibland ägnat mig åt, så är det nog mer än så. Så man kan fråga sig varför detta plötsliga intresse för döden. Helt oundvikligt har det ämnet flutit upp under de senaste veckornas långa och sena diskussioner. För min samtalspartner har på olika sätt levt i dess absoluta närhet och påverkats starkt av den. Och då delvis på ett sätt jag inte tidigare kommit i kontakt med. För jag reflekterade över att hur mycket jag än inte tänker på det, att jag själv står vid dess tröskel. Flera mig närstående är riktigt gamla, och i vissa fall sjuka.
Hur kommer jag reagera när det oundvikliga inträffar? Det är frågor man ställer sig. Är det okej att ha svårt att känna? Jag är rädd jag omedvetet har förskjutit mig en aning emotionellt från dem det senaste året, av rädsla för min egen potentiella sorg och saknad. Jag berättade delvis detta, och jag fick ett ganska intressant och tankeväckande svar. Det är spännande att få insikt, om sig själv och andra. Att känna att metoder och arbetssätt fungerar och att det finns högre steg att klamra sig upp på, och att sen känna att man bemästrat dom.
Jag kände ett kort tag lite skuld för att jag de senaste månaderna hundra procentigt prioriterat mitt eget emotionella välbefinnande, och en annan persons, framför andra projekt jag på vissa plan anser mig ha lovat att prestera resultat. Helt utan framsteg har det dock inte varit i olika projekt, men mycket har legat nere under den tid det tagit att komma fram till vart vi står. Det är dock som det är, och när jag nu börjar känna mig trygg i min relation så är det dax att blicka framåt igen.
March 8, 2008
Musik med det samma...
Jag har funderat kring och lyssnat på mycket musik den senaste tiden. Har rensat och sorterat, och förberett för att köpa en ny CD-hylla. Men det roliga ligger i att få koordinera och känna att ens åsikter tas på allvar.
Jag har lyssnat på gammalt som nytt, nördigt som djupt, eller bara sånt som kommit i min väg. Musik utan mening, sånt som burit minnen med sig, eller som varit någon annans minnen. Känt kopplingar till känslor inom och utom mig, tänkt, skrattat och gråtit. Jag tillåter mig själv att känna, tänka och tycka. Som att vara utsläppt ur en isolerande fångenskap, som att se efter att ha varit blind.
Jag har läst en massa den senaste tiden, läst sånt jag känner talar till mig. Meningslösa, politiska opolitiska, konstiga och felaktiga saker, eller sånt som är fantastiskt ute och fjantigt. Jag har som tidigare sagt börjat rensa bland mina böcker. Ställde helt ogenerat frågan till mig själv, om vad det egentligen är jag är intresserad av och vad jag innerst inne håller av. Svaren är tvetydiga, eller mångbottnade. För jag tog mig an uttrycket "kill your darlings". Jag rensade ut min gamla fina utgåva av "Nordisk Familjebok", en sak jag sparat mitt i min gamla bokhylla. Jag vet inte om jag skall sälja den eller bara låta den vila lite någon annanstans så länge. Jag tittade in i cellen också och insåg att det mesta som var där har jag inte ens bemödat en tanke de senaste åren. Vad är då meningen med att spara på dom? Hur mycket bra och ha saker kan man låta ta plats och utgöra dammfångare?
Jag kände det som en uppgörelse med så mycket. Med mina rädslor att vara den jag vill vara, och inte bara vara som alla andra. För inom alla kulturer finns en elit, som bestämmer vad som är okej eller vad som inte är okej att tänka och tycka.
Jag har lyssnat på gammalt som nytt, nördigt som djupt, eller bara sånt som kommit i min väg. Musik utan mening, sånt som burit minnen med sig, eller som varit någon annans minnen. Känt kopplingar till känslor inom och utom mig, tänkt, skrattat och gråtit. Jag tillåter mig själv att känna, tänka och tycka. Som att vara utsläppt ur en isolerande fångenskap, som att se efter att ha varit blind.
Jag har läst en massa den senaste tiden, läst sånt jag känner talar till mig. Meningslösa, politiska opolitiska, konstiga och felaktiga saker, eller sånt som är fantastiskt ute och fjantigt. Jag har som tidigare sagt börjat rensa bland mina böcker. Ställde helt ogenerat frågan till mig själv, om vad det egentligen är jag är intresserad av och vad jag innerst inne håller av. Svaren är tvetydiga, eller mångbottnade. För jag tog mig an uttrycket "kill your darlings". Jag rensade ut min gamla fina utgåva av "Nordisk Familjebok", en sak jag sparat mitt i min gamla bokhylla. Jag vet inte om jag skall sälja den eller bara låta den vila lite någon annanstans så länge. Jag tittade in i cellen också och insåg att det mesta som var där har jag inte ens bemödat en tanke de senaste åren. Vad är då meningen med att spara på dom? Hur mycket bra och ha saker kan man låta ta plats och utgöra dammfångare?
Jag kände det som en uppgörelse med så mycket. Med mina rädslor att vara den jag vill vara, och inte bara vara som alla andra. För inom alla kulturer finns en elit, som bestämmer vad som är okej eller vad som inte är okej att tänka och tycka.
Utrensningar ...återkomsten
Jag upptäckte att jag för ett tag sedan nämnde mitt rensande här hemma, nu jäklar har jag låtit det helt och fullt medvetet gå över styr. Nästan alla gamla VHS filmer är nu borta, utom de jag känner allra mest för. Och ett antal DVD:er har rensats ut, möjligen för att säljas. Dock så kommer min gode far anektera alla VHS-filmerna och ta med dom till "sommarstugan", så helt borta är dom ju inte.
Flera av bokhyllorna har också fått lite besök, även om det inte tömdes så kraftigt där, inte än iaf. Cellen ute i hallen har börjat få sig en ordentlig rensning också. Många böcker där ute, jag inte kommer läsa om, eller köpt på reor eller utrensning på bibliotek och inte mer än skummat igenom. Så bland dem har jag rensat friskt, och skall fortsätta.
De stora garderoberna har rensats ordentligt och jag har tagit bort än mer gamla kläder, och sånt jag sparat för att det kanske skulle vara bra att ha, som pärmar och annat. Allt har åkt i soporna nu, tillsammans med gamla kuddar, slitna sängkläder, trasiga och udda handdukar och
en hel massa annat. Det känns som en stor befrielse, och en av garderoberna är i princip tom nu, helt otroligt. Och utanför står 8 kassar gamla barnkläder, och en säck skräp.
Även köket har fått sig en ordentlig omgång och en sopsäck skit är på väg därifrån. Det känns underbart att göra upp med sitt samlarbeteende, och mest bara se till sånt som verkligen behövs.
Jag känner att jag börjat återfå ett fokus och en mening med mitt liv. Jag har ett mål, och jag får ha visionerna, hur fluffiga dom än är. Fast jag får väl erkänna att det finns lite baktankar i alla denna rensning. Jag kände att jag behöver nya grep för att komma i kapp mig själv igen. Jag har rest mig ur askan, och jag är jag. Det finns inga fel inom mig, det finns bara möjligheter.
Flera av bokhyllorna har också fått lite besök, även om det inte tömdes så kraftigt där, inte än iaf. Cellen ute i hallen har börjat få sig en ordentlig rensning också. Många böcker där ute, jag inte kommer läsa om, eller köpt på reor eller utrensning på bibliotek och inte mer än skummat igenom. Så bland dem har jag rensat friskt, och skall fortsätta.
De stora garderoberna har rensats ordentligt och jag har tagit bort än mer gamla kläder, och sånt jag sparat för att det kanske skulle vara bra att ha, som pärmar och annat. Allt har åkt i soporna nu, tillsammans med gamla kuddar, slitna sängkläder, trasiga och udda handdukar och
en hel massa annat. Det känns som en stor befrielse, och en av garderoberna är i princip tom nu, helt otroligt. Och utanför står 8 kassar gamla barnkläder, och en säck skräp.
Även köket har fått sig en ordentlig omgång och en sopsäck skit är på väg därifrån. Det känns underbart att göra upp med sitt samlarbeteende, och mest bara se till sånt som verkligen behövs.
Jag känner att jag börjat återfå ett fokus och en mening med mitt liv. Jag har ett mål, och jag får ha visionerna, hur fluffiga dom än är. Fast jag får väl erkänna att det finns lite baktankar i alla denna rensning. Jag kände att jag behöver nya grep för att komma i kapp mig själv igen. Jag har rest mig ur askan, och jag är jag. Det finns inga fel inom mig, det finns bara möjligheter.
March 6, 2008
Rabarber och solsken...
Jag sov lite dåligt i natt, och natten före. Vaknade av och till ur varianter av gamla mardrömmar. Det flöt under natten upp saker jag trodde jag kommit över och bearbetat. Men det kanske är så att felet ligge i att jag inte riktigt klarat av att förlikat mig med mig själv? Att jag inte klarat av att sluta hata mig själv för det som hände. Kanske låter det fånigt, men det är lite svårt när känslorna sätter krokben för en. Låter detta barnsligt och överdramatiskt? Är det kanske ett utslag av en "Drama Queen" som bor någonstans inom mig? Fast jag har ju aldrig önskat stå i centrum, snarare helt tvärtom. Alltid önskat vara så anonym som möjligt.
Och allt det känns konstigt mot bakgrund av att jag har träffat en alldeles underbar person, som fångat mina känslor och som jag känner något alldeles otroligt mycket för. Och som jag också sen en tid tillbaka är i ett förhållande med.
Så lev väl ni alla där ute!
Och allt det känns konstigt mot bakgrund av att jag har träffat en alldeles underbar person, som fångat mina känslor och som jag känner något alldeles otroligt mycket för. Och som jag också sen en tid tillbaka är i ett förhållande med.
Så lev väl ni alla där ute!
March 4, 2008
En dag av kontraster...
Tillbaks i Göteborg, efter en lång underbar helg. Bastubad mitt i natten i en vedeldad liten bastu nere i Växjö, och dopp i en underbart kall sjö. Det var fantastiskt skönt, och roligt. Det värsta är väl att helgen bara försvann och lämnar en tomhet bakom sig.
Jag körde ned nu på morgonen idag, och även om det innebar att skutta upp tidigt så var det värt det. Och egentligen inte värre än att köra på eftermiddagen/kvällen, förutom lite trängsel efter Borås.
Dagen började annars helt underbart bra. Det var kallt, klart och soligt, med en klarblå himmel.
Men det blev en dag av kontraster, mest inom mig. All världens lycka blandades med en skyffel av de jobbigaste känslorna jag trodde jag lagt till vila, men de överföll mig bakifrån.
Jag förundras över mig själv, och känner mig väldigt fånig och vill mest be om ursäkt för det jag ställer till. För jag överfölls av så många konstigheter idag, och jag förstår inte varför, inte det minsta. Jag tänkte reflektera över något helt annat idag, men det fastnade i den mentala "vrångstrupen". Jag tror jag ville vara vänlig, öppen och ärlig, men det flöt ur mina händer och sölade nog ned mer. Jag vet inte varför allt blir så fel. Mina allra bästa intentioner förvrängs, till något helt annat.
Jag sitter här och försöker förstå vad och varför jag skriver, och till vem?
Svaret är att jag skriver för mig själv, för att bearbeta mina känslor och tankar. Att försöka förstå mig själv.
För jag vet att jag duger, och att jag inte är värdelös. Jag är duktig, i mitt yrke och i min hobby. Jag kan skriva och jag kan spelleda, jag kan och jag vågar.
I övrigt så är mitt pussel klart, och jag ser motivet le mot mig. Ty jag fick något litet med posten idag, och väl var väl det, för mitt eget blev kvar där uppe.
Så lev väl alla mina vänner!
Jag körde ned nu på morgonen idag, och även om det innebar att skutta upp tidigt så var det värt det. Och egentligen inte värre än att köra på eftermiddagen/kvällen, förutom lite trängsel efter Borås.
Dagen började annars helt underbart bra. Det var kallt, klart och soligt, med en klarblå himmel.
Men det blev en dag av kontraster, mest inom mig. All världens lycka blandades med en skyffel av de jobbigaste känslorna jag trodde jag lagt till vila, men de överföll mig bakifrån.
Jag förundras över mig själv, och känner mig väldigt fånig och vill mest be om ursäkt för det jag ställer till. För jag överfölls av så många konstigheter idag, och jag förstår inte varför, inte det minsta. Jag tänkte reflektera över något helt annat idag, men det fastnade i den mentala "vrångstrupen". Jag tror jag ville vara vänlig, öppen och ärlig, men det flöt ur mina händer och sölade nog ned mer. Jag vet inte varför allt blir så fel. Mina allra bästa intentioner förvrängs, till något helt annat.
Jag sitter här och försöker förstå vad och varför jag skriver, och till vem?
Svaret är att jag skriver för mig själv, för att bearbeta mina känslor och tankar. Att försöka förstå mig själv.
För jag vet att jag duger, och att jag inte är värdelös. Jag är duktig, i mitt yrke och i min hobby. Jag kan skriva och jag kan spelleda, jag kan och jag vågar.
I övrigt så är mitt pussel klart, och jag ser motivet le mot mig. Ty jag fick något litet med posten idag, och väl var väl det, för mitt eget blev kvar där uppe.
Så lev väl alla mina vänner!
February 27, 2008
Pauskvitter i etern...
Detta lilla korta inlägget lägger jag in som lite pauskvitter. Jag samlar precis ihop mig för att sen skutta ut i bilen och åka i väg till Kristina i Linköping. Så över helgen kommer jag inte skriva något, bara ta det lugnt och slappa.
Så lev väl alla mina vänner!
Så lev väl alla mina vänner!
Påverkan och åsikter
Lätt tveksam till mina egan åsikter så tog jag tyvärr bort ett inlägg jag filat på ett par dagar. Allt efter att jag först läste om ett litet rablader i Alingsås av alla platser, och sedan såg ett ett inslag i Kulturnyheterna. Inslaget i fråga handlade primärt om att de gjort en attitydundersökning bland kulturpolitiker i landet. Frågan som ställdes var om kulturpolitiker borde ha rätt att stoppa kommunaltfinansierad kultur om den kunde tänkas vara kontroversiell. Exempelvis upplevas som pornografisk, religöst kränkande eller på annat sätt kontroversiell. Hela 75% av de tillfrågade tyckte att så skulle vara fallet, man skulle ha rätt att stoppa sånt som kan upplevas som kontroversiellt. Jag skall väl här också då tillägga att frasen "upplevas som" är mitt tillägg, för det är ju det som det är frågan om. Det är ju utifrån betraktarens synvinkel, och skall alla individer då ha veto om i fall att just dom skulle uppleva sig kränkta? Eller skall demokratiska principer få råda, om en majoritet inte tyckr om något skall det då inte få förekomma?
Exemplet kulturnyheterna använde var då givetvis från Alingsås där en KD politiker reagerat kraftigt mot fotoutställningen "History of Sex" av fotografen Serrano, som han anser är pornografisk. Den omtalade utställningen har uppenbarligen väckt ett himla rablader, den råkar visa nakna personer av olika kön och åldrar. Dom visade givetvis ett längre inslag med många av fotona, och jag kan inte direkt säga att jag anser att dom är direkt pornografiska eller förnedrande. Det var mer eller mindre nakna personer i olika avslappnade positioner likt de som används av modeller vid nakenstudier. Möjligen kan innehållet verka kontroversiellt då det var personer av samma kön, lite olika åldrar, och mittemellan könsfrågan. "Värst" i sammanhanget ansåg väl ett foto på en äldre kvinna och en något yngre man där båda möjligen kan tänkas utstråla viss åtrå till varandra. I det hela var allt ganska oskyldigt, och visat med stor respekt för personerna som avbildats.
Hela inslaget avslutades med en intervju med en forskare från Göteborgs Universitet, som specialisterat sig på konstfrihet. Hans definition av kultur/konst-begreppet gick ut på att konst definitionsmässigt skall vara fri från påverkan. Konst som utsatts för politisk eller åsiktsmässig påverkan är per definition inte konst utan i förlängning kanske mer att betrakta som propaganda. Det var tankvärt att lyssna på, särskilt för mig som vid flera tillfällen lagt band på mig för att inte vara för kontroveriell. Innebär en sån medveten eller omedveten självcensur att det man skapar inte är konst, eller är allt man skapar fritt från sin egen betraktningvinkel konst. Är det rätt att andra skall få påverka det man själv skapar, eller är det en mänskligskyldighet att inte medvetet kränka andras övertygelser eller tro?
Mot bakgrund av mina tidigare små mentala exkursioner i kränkthet så ställer jag mig lite frågan om inte de som skriker högst eller är argast får veto. Utsätter någon konstnärer, tänkare eller tyckare för hot så förfasas många vänner av ordning. Skall alla alltid få känna sig kränkta utan att behöva sätta sig in i vad de egentligen har åsikter om eller ens tänka efter?
I från alla de stora tankarna så gled jag sendan ned i min privata situation, och frågan vad jag egentligen vill och vad jag håller på med. Jag hade en lång diskussion med en gammal vän och konventsäventyrsskribent igår, och kände lusten att skapa och rädslan för de stora tyckarna glida bort från mig. Ideerna fick fäste och jag kände lust att experimentera med former och innehåll igen. Frågan är väl i vilket forum, men jag börjar mer och mer komma till insikt om att jag är mer lös och fri i mina ideer, jag lider och begränsas i mångt och mycket av att trängas in i system eller färdiga koncept. När jag får släppa min fantasi på grönbete så mår jag allra bäst.
Exemplet kulturnyheterna använde var då givetvis från Alingsås där en KD politiker reagerat kraftigt mot fotoutställningen "History of Sex" av fotografen Serrano, som han anser är pornografisk. Den omtalade utställningen har uppenbarligen väckt ett himla rablader, den råkar visa nakna personer av olika kön och åldrar. Dom visade givetvis ett längre inslag med många av fotona, och jag kan inte direkt säga att jag anser att dom är direkt pornografiska eller förnedrande. Det var mer eller mindre nakna personer i olika avslappnade positioner likt de som används av modeller vid nakenstudier. Möjligen kan innehållet verka kontroversiellt då det var personer av samma kön, lite olika åldrar, och mittemellan könsfrågan. "Värst" i sammanhanget ansåg väl ett foto på en äldre kvinna och en något yngre man där båda möjligen kan tänkas utstråla viss åtrå till varandra. I det hela var allt ganska oskyldigt, och visat med stor respekt för personerna som avbildats.
Hela inslaget avslutades med en intervju med en forskare från Göteborgs Universitet, som specialisterat sig på konstfrihet. Hans definition av kultur/konst-begreppet gick ut på att konst definitionsmässigt skall vara fri från påverkan. Konst som utsatts för politisk eller åsiktsmässig påverkan är per definition inte konst utan i förlängning kanske mer att betrakta som propaganda. Det var tankvärt att lyssna på, särskilt för mig som vid flera tillfällen lagt band på mig för att inte vara för kontroveriell. Innebär en sån medveten eller omedveten självcensur att det man skapar inte är konst, eller är allt man skapar fritt från sin egen betraktningvinkel konst. Är det rätt att andra skall få påverka det man själv skapar, eller är det en mänskligskyldighet att inte medvetet kränka andras övertygelser eller tro?
Mot bakgrund av mina tidigare små mentala exkursioner i kränkthet så ställer jag mig lite frågan om inte de som skriker högst eller är argast får veto. Utsätter någon konstnärer, tänkare eller tyckare för hot så förfasas många vänner av ordning. Skall alla alltid få känna sig kränkta utan att behöva sätta sig in i vad de egentligen har åsikter om eller ens tänka efter?
I från alla de stora tankarna så gled jag sendan ned i min privata situation, och frågan vad jag egentligen vill och vad jag håller på med. Jag hade en lång diskussion med en gammal vän och konventsäventyrsskribent igår, och kände lusten att skapa och rädslan för de stora tyckarna glida bort från mig. Ideerna fick fäste och jag kände lust att experimentera med former och innehåll igen. Frågan är väl i vilket forum, men jag börjar mer och mer komma till insikt om att jag är mer lös och fri i mina ideer, jag lider och begränsas i mångt och mycket av att trängas in i system eller färdiga koncept. När jag får släppa min fantasi på grönbete så mår jag allra bäst.
Refuserat!
Högt och lågt drama! Om det nu är någon som fortfarande läser detta efter mina ytterligare exkursioner i navelåskådningens förlovade regioner. Det mesta är sannerligen odramatiskt, och så till den milda grad att jag i ett par dagar börjar refusera mig själv. Det jag skriver här, och då inte alls för att det är självutlämnande eller taskigt och elakt. Tvärtom faktiskt, det var väldigt allmänna reflektioner över sånt jag läst och sett på TV. Ja, jag erkänner att jag tittar på TV ibland, mest Kunskapskanalen, och en del UR. Mitt TV tittande har minskat drastiskt de senaste året, dock så tittar jag på många TV-serier, men då köpta eller lånade på DVD eller i datorn. Jag har även tappat mitt intresse för att hänga med i världen, mycket pga ett råd jag fått. Om du försöker bygga upp positiv energi så kan man undvika att alltid låta sig bombaderas med världens elände. Det kan verka krasst eller som att sticka huvudet i sanden, men när man tenderar att suga upp negativ energi som en svamp så fungerar det faktiskt att undvika alltför mycket påverkan. Så här sitter jag i en självpåtagen nyhetsexil och känner en mystisk lättnad i att inte hänga med. Det jag tillåtit är att titta på Kulturnyheterna, som är lite fascinernade och uppiggande i sitt oblyga politiska ställningstagande. Detta väl trots att det i alla fall i tanken är menat att SVT skall vara politiskt obundna. Nu kan man kanske med god kvällstidningslogik undfalla åt att tro att jag är en högerextrem rovkapitalist som grillar protaliratets barn på spett om nätterna. Så är det ju då inte, jag är nog något som inte går att foga in i något fack. Jag sympatiserar med många olika tankar och ideer, och sen inte med vissa andra. Jag kallade mig vid något obevakat tillfälle för en Liberalistisk Marxist, och vid något tillfälle det idag lätt förhatliga K-ordet. Det tror jag dock att vissa som tycker dom känner mig vill protestera mot, men jag har aldrig inte brytt mig om mina medmänniskor. Att ge hjälp och stöttning till de utsatta och sjuka, även om jag personligen tycker att man kan ställa krav på människor, samt att man inte kan beskatta de som lägger ned sitt liv i ett arbete eller företag till döds.
Nja, nu blev det polistiskt, och personligt, och man kan fråga sig varför. Eller kanske inte, de som verkligen känner mig förstår nog, men det senaste årets händelser fick mig att tvivla på att någon någonsin velat lära känna mig, sån som jag innerst inne är. Jag vet inte, och jag vet inte vad jag skall tro, och vad gör väl det nu. Att snegla i livets bakspegel gör inte mig särskilt glad, och demoner jag pålat och begravt vänder sig hotfullt i sin odöda sömn.
Emotionell berg å dalbana, det är nog vad man kan kalla det jag är ute och åker. Det kan vara en osäkerhet inom mig, eller en rädsla i att göra de jag bryr mig om illa. Jag är ju rädd att jag skall göra en annan person illa, som jag känner starkt för, på alla plan. Varför driver mina tankar runt så långt ut i extremerna, men det kanske ligger något i "Utan tvivel så är man inte klok". Fast min dröm är väl att få vara och klara av att vara en normal person. Och jag har skottkärrelass med tvivel, så alltså borde jag vara synnerligen klok då?
Så lev väl!
Nja, nu blev det polistiskt, och personligt, och man kan fråga sig varför. Eller kanske inte, de som verkligen känner mig förstår nog, men det senaste årets händelser fick mig att tvivla på att någon någonsin velat lära känna mig, sån som jag innerst inne är. Jag vet inte, och jag vet inte vad jag skall tro, och vad gör väl det nu. Att snegla i livets bakspegel gör inte mig särskilt glad, och demoner jag pålat och begravt vänder sig hotfullt i sin odöda sömn.
Emotionell berg å dalbana, det är nog vad man kan kalla det jag är ute och åker. Det kan vara en osäkerhet inom mig, eller en rädsla i att göra de jag bryr mig om illa. Jag är ju rädd att jag skall göra en annan person illa, som jag känner starkt för, på alla plan. Varför driver mina tankar runt så långt ut i extremerna, men det kanske ligger något i "Utan tvivel så är man inte klok". Fast min dröm är väl att få vara och klara av att vara en normal person. Och jag har skottkärrelass med tvivel, så alltså borde jag vara synnerligen klok då?
Så lev väl!
February 25, 2008
Ovisshet
Kände en ovisshet dra in över mig igår, en känsla av otillräcklighet, och osäkerhet om hur man skall reagera på saker som händer runt omkring en. Skall eller bör man ens göra nödplaner för hur man skall reagera i olika situationer, eller skall man ta det som det kommer. Jag vet inte riktigt, kan man förbereda sig för allt som kan hända runt omkring, eller riskerar man att drunkna i tänkta "värsta scenarion". Kommer man oroa sig för mycket för saker, så att de till sist blir självuppfyllande profetior. Jag har nog levt ett liv där jag försökt agera förebyggande brandkår, men nog bara lyckats tända små eldhärdar.
Många intressant funderingar som ploppat upp och som jag känt att jag skall försöka bearbeta och fundera över, istället för att försöka begrava. Jag är trots allt en tänkande varelse, och varför skall mina åsikter vara dom felaktiga? Skall aldrig mer lura mig själv att hamna i den fällan, att vara den självpåtagna syndbocken för allt. För som med annat så riskerar ju även det att ta formen av själuppfyllande profetior.
Nja, blev det introvert kanske, jag skall skriva mer opersonliga saker tror jag. Se om det finns något som är skoj och vettigt då, något jag själv känner ligger mig nära. Min ideer, och mina tankar om den värld som vi är en del av. Hur vi än är en del av den, och vad vi vill vara en del av, den lilla eller den stora världen. Se sånt man tar avstånd från, och fundera på vad man skall göra istället, göra av sitt liv. Om man drar sig undan från TV och Dataspel, vad finns då? Mina böcker och mina ideer, mina tankar, och de många projekt jag tappat bort i virre varret som min hjärna varit dom senaste fem åren. Har funderat en hel del vad som hade hänt om jag tagit tag på mig själv och förstått mig själv redan då, om jag inte varit en så stor idiot som jag alltid varit. Men jag tänker nu, att det kanske var meningen, på något skruvat sätt. Att det behövdes den slutgiltiga tankeställaren för att man skulle vakna upp på riktigt. Jag vet inte så mycket längre, eller så kanske jag göra det, när skygglapparna är borta. Och jag verkligen känner att jag vågar ta för mig av livet och fråga saker. Det känns bra, men varför nu, och inte förut, men vad tjänar det till att skriva egentligen. Det är bara att lite långsamt knata vidare i livet och försöka vara snäll och öppenhjärtlig mot alla jag bryr mig om. Nu när jag förstår och är än mer ödmjuk och ser saker. Och ta tag i det jag tycker är skoj och göra det jag tycker är roligt, att skriva och skapa, att bygga och måla, och pyssla med knasiga projekt. Att bara vara mig själv utan att livrädd försöka göra allt för att vara alla andra tillags så att jag tappar bort mig själv.
Så lev väl!
Många intressant funderingar som ploppat upp och som jag känt att jag skall försöka bearbeta och fundera över, istället för att försöka begrava. Jag är trots allt en tänkande varelse, och varför skall mina åsikter vara dom felaktiga? Skall aldrig mer lura mig själv att hamna i den fällan, att vara den självpåtagna syndbocken för allt. För som med annat så riskerar ju även det att ta formen av själuppfyllande profetior.
Nja, blev det introvert kanske, jag skall skriva mer opersonliga saker tror jag. Se om det finns något som är skoj och vettigt då, något jag själv känner ligger mig nära. Min ideer, och mina tankar om den värld som vi är en del av. Hur vi än är en del av den, och vad vi vill vara en del av, den lilla eller den stora världen. Se sånt man tar avstånd från, och fundera på vad man skall göra istället, göra av sitt liv. Om man drar sig undan från TV och Dataspel, vad finns då? Mina böcker och mina ideer, mina tankar, och de många projekt jag tappat bort i virre varret som min hjärna varit dom senaste fem åren. Har funderat en hel del vad som hade hänt om jag tagit tag på mig själv och förstått mig själv redan då, om jag inte varit en så stor idiot som jag alltid varit. Men jag tänker nu, att det kanske var meningen, på något skruvat sätt. Att det behövdes den slutgiltiga tankeställaren för att man skulle vakna upp på riktigt. Jag vet inte så mycket längre, eller så kanske jag göra det, när skygglapparna är borta. Och jag verkligen känner att jag vågar ta för mig av livet och fråga saker. Det känns bra, men varför nu, och inte förut, men vad tjänar det till att skriva egentligen. Det är bara att lite långsamt knata vidare i livet och försöka vara snäll och öppenhjärtlig mot alla jag bryr mig om. Nu när jag förstår och är än mer ödmjuk och ser saker. Och ta tag i det jag tycker är skoj och göra det jag tycker är roligt, att skriva och skapa, att bygga och måla, och pyssla med knasiga projekt. Att bara vara mig själv utan att livrädd försöka göra allt för att vara alla andra tillags så att jag tappar bort mig själv.
Så lev väl!
February 24, 2008
Spåret ut...
Det var mycket snack om spår i veckan som gått. Projekt som spårat ur, spårljus, spår i snö, samt att inte då förglömma avrundning på Tv-programmet "På spåret". Jag har inte sett något av det nu i vår, eller vad man nu skall kalla årstiden. Jag har knappt sett eller gjort något, jag har tillåtit mig att göra sånt som känns bra. Jag har nog letat efter ett spår, ett som ledde ut ur de djupa mörka tunnlarna jag befann mig i. Jag hittade det på ett ställe jag nog inte ens tänkt leta, det var mörkt och lite avskräckande när man betraktade det på håll, men skenet bedrar. Jag har dock lärt mig att man måste hänga upp det mesta av sitt liv på sig själv och inte låta sig känslomässigt hamna bakom någon annan. Det kan ju dock vara så att man gör det av fri vilja, men den som sätts i första rummet kanske inte vill vara där, och inte vågar uttrycka den åsikten förrän lång senare. Jag känner att jag är fast i en tankeloop, som jag har svårt att komma ur. Att försöka hitta ett avslut, som inte känns så drastiskt, en fred med mig själv och andra.
Jag drog paralleller till Dick Harrison förträffliga bok om slaveri, där ett av grundproblemen ligger i att definiera själva begreppet. Vissa kan ju vara fullt tillfreds med en ofri existens, stora delar av Roms administration drevs av slavar. Men det var inte där jag startade, och det var inte dit jag ville. Jag visste inte vart jag ville egentligen, förutom att förflyttas ungefär 30 mil österut
då kanske.
Jag började med spår, och jag ser ett spår, jag ser en grön signal, och jag sätter fart. Men ibland känner jag små vaga signaler till tvekan. Jag känner en rädsla för det mörker jag i viss mån lämnat bakom mig. Jag har nog blivit mörkrädd, för i mörkret finns ju bara min värsta fiende - jag själv.
Vi pratade om att ha mening i livet, och jag har nog tidigare gjort några hårda uttalande privat, om vad man finner mening i och vad man gör när den meningen inte är närvarande eller försvinner. Då ens hela existens bara är uppbyggd kring att fungera som person varannan vecka, och däremellan knappt vara kapabel att göra något annat än att sitta av tiden på jobbet. När man känner att precis all mening med ens liv försvunnit, och det egentligen inte finns någonting alls att leva för. När det som var otänkbart för bara en kort tid sedan plötsligt blir det ofrånkomliga faktumet utan att man förstår varför.
Mitt stora problem ligger nog i att jag fortfarande går omkring med min lilla borste och skyffel och hittar små spillror av mig själv, som jag försöker bearbeta och foga in i min existens. Det är nog dessvärre därför jag inte riktigt verkar ha kommit över allt som hänt. För i eftersvallet av saker så blir allt bara en fråga om skuld, inte att man kanske missuppfattade varandra. Jag känner mig än mer filosofisk ju mer jag skriver och tänker, men det mesta jag skrivit kommer jag aldrig visa för någon. Det är sånt som funnits djupt inom mig, begravt sedan många långa år och vars mörka anlete kom i dagern då allt rasade. Det var sånt som murats in långt ned i det inre, utan att ha blivit hanterat. Och det är en läxa, att inte bara försöka gömma saker, förr eller senare töar det och allt kommer åter fram.
Fast jag skall inte säga att jag tvekar, det är inte sant. Jag har drivit på, mer än jag egentligen någonsin vågat, och jag har tagit intiativ. Jag har kastat av mig den gamla manteln av rädslor och med berått mod ställt mig framför den frustande tjuren. Jag tog intiativ och gjorde saker som låg långt bortom mitt tidigare jag, vilket känns bra.
Jag har städat och rensat i lägenheten också, plockat och slängt "skräp". Något jag inte gjort på väldigt länge, inte när jag varit vid fullt medvetande i alla fall. Mitt skrivbord är nu rent och snyggt, med en liten låda den "nya" skärmen står på, och min skrivare/scanner bredvid. Så nu återstår egentligen att bestämma vad man skall göra åt den gamla skördetröskan. Måndagens möte kommer nog dock ge lite vägledning om hur det kommer bli och beroende på där så skall jag nog skaffa mig en privat lap-top. Den behöver ju inte var så avancerad för jag har ju slutat spela dataspel, det känns lika meningslöst som att titta på TV egentligen, samma gamla ideer mot annan bakgrund. Vad finns det som har mening egentligen?
Jag när en ide om att istället för TV köpa en projektor och ha den nya datorn jag förr eller senare köper i vardagsrummet kopplad till den. Eller om båda har varsin lap-top så kan man ordna så att det lätt går att koppla in någon av dem till projektorn. Det beror väl också en hel del på vart vi hamnar, och vart vi flyttar. Men det vore roligt att ha det lite anorlunda, att få vara så okonventionell som jag vill vara. Att göra precis det som faller mig in, och ha vårat hem så som bara vi vill, utan massa påverkan från hur andra eller olika konventioner anser att det måste vara. För i vårat hem är det vi som är dom normala, och ni andra som är dom konstiga. För att lätt förvanska ett av mina favoritcitat de senaste året.
Och lev väl alla mina vänner...
Jag drog paralleller till Dick Harrison förträffliga bok om slaveri, där ett av grundproblemen ligger i att definiera själva begreppet. Vissa kan ju vara fullt tillfreds med en ofri existens, stora delar av Roms administration drevs av slavar. Men det var inte där jag startade, och det var inte dit jag ville. Jag visste inte vart jag ville egentligen, förutom att förflyttas ungefär 30 mil österut
då kanske.
Jag började med spår, och jag ser ett spår, jag ser en grön signal, och jag sätter fart. Men ibland känner jag små vaga signaler till tvekan. Jag känner en rädsla för det mörker jag i viss mån lämnat bakom mig. Jag har nog blivit mörkrädd, för i mörkret finns ju bara min värsta fiende - jag själv.
Vi pratade om att ha mening i livet, och jag har nog tidigare gjort några hårda uttalande privat, om vad man finner mening i och vad man gör när den meningen inte är närvarande eller försvinner. Då ens hela existens bara är uppbyggd kring att fungera som person varannan vecka, och däremellan knappt vara kapabel att göra något annat än att sitta av tiden på jobbet. När man känner att precis all mening med ens liv försvunnit, och det egentligen inte finns någonting alls att leva för. När det som var otänkbart för bara en kort tid sedan plötsligt blir det ofrånkomliga faktumet utan att man förstår varför.
Mitt stora problem ligger nog i att jag fortfarande går omkring med min lilla borste och skyffel och hittar små spillror av mig själv, som jag försöker bearbeta och foga in i min existens. Det är nog dessvärre därför jag inte riktigt verkar ha kommit över allt som hänt. För i eftersvallet av saker så blir allt bara en fråga om skuld, inte att man kanske missuppfattade varandra. Jag känner mig än mer filosofisk ju mer jag skriver och tänker, men det mesta jag skrivit kommer jag aldrig visa för någon. Det är sånt som funnits djupt inom mig, begravt sedan många långa år och vars mörka anlete kom i dagern då allt rasade. Det var sånt som murats in långt ned i det inre, utan att ha blivit hanterat. Och det är en läxa, att inte bara försöka gömma saker, förr eller senare töar det och allt kommer åter fram.
Fast jag skall inte säga att jag tvekar, det är inte sant. Jag har drivit på, mer än jag egentligen någonsin vågat, och jag har tagit intiativ. Jag har kastat av mig den gamla manteln av rädslor och med berått mod ställt mig framför den frustande tjuren. Jag tog intiativ och gjorde saker som låg långt bortom mitt tidigare jag, vilket känns bra.
Jag har städat och rensat i lägenheten också, plockat och slängt "skräp". Något jag inte gjort på väldigt länge, inte när jag varit vid fullt medvetande i alla fall. Mitt skrivbord är nu rent och snyggt, med en liten låda den "nya" skärmen står på, och min skrivare/scanner bredvid. Så nu återstår egentligen att bestämma vad man skall göra åt den gamla skördetröskan. Måndagens möte kommer nog dock ge lite vägledning om hur det kommer bli och beroende på där så skall jag nog skaffa mig en privat lap-top. Den behöver ju inte var så avancerad för jag har ju slutat spela dataspel, det känns lika meningslöst som att titta på TV egentligen, samma gamla ideer mot annan bakgrund. Vad finns det som har mening egentligen?
Jag när en ide om att istället för TV köpa en projektor och ha den nya datorn jag förr eller senare köper i vardagsrummet kopplad till den. Eller om båda har varsin lap-top så kan man ordna så att det lätt går att koppla in någon av dem till projektorn. Det beror väl också en hel del på vart vi hamnar, och vart vi flyttar. Men det vore roligt att ha det lite anorlunda, att få vara så okonventionell som jag vill vara. Att göra precis det som faller mig in, och ha vårat hem så som bara vi vill, utan massa påverkan från hur andra eller olika konventioner anser att det måste vara. För i vårat hem är det vi som är dom normala, och ni andra som är dom konstiga. För att lätt förvanska ett av mina favoritcitat de senaste året.
Och lev väl alla mina vänner...
February 22, 2008
Då havet talade
...och dess röst var din. Ja, just din!
Jag stod igår kväll och tittade ut över Gullmarsfjorden. Såg i diset Lysekil på håll, och kyrktornet som kontrasterade sig mot horisonten. Hann aldrig riktigt skriva något igår, men vad gör väl det. Vår avdelningen och lite annat löst folk på firman var på kurs på en konferensanläggning uppe på västkusten. Det var en lättsam tillställning, trots att alla våra säljare och vår VD var med. Kanske därför också, det blev en bra mix av åsikter och diskussionerna svallade fram ungefär som havet utanför förnstret.
Att gå där på bryggan, känna vinden och lukte av salt fick mig att inse och minnas hur mycket jag älskar havet. Det är dit jag vill, på något sätt, det känns hemma och äkta. Farligt och vilt, men man vet om det och när det är stilla så är det så vackert. Det fick mig att inse att alla de kvinnor jag någonsin älskat alla varit som havet, möjligen dock svårare att tyda. Fast just nu bryr jag mig inte, får väl citera en kollega som kläckte ur sig "Drick du så dricker du mig snygg". Det var bekymmersfritt och kul igår, och idag på morgonen. Kvällen igår inleddes med bastu, öl och ett dopp i havet ...eller tre för att vara helt korrekt. Det var helt underbart och smaken av salt piggade upp och fick mig att vakna till. Vi intog sendan en underbar middag, med utmärkta val av viner, och avrundade med destillat porvning. Provade några utmärkta cognac, whisky och rom sorter. Vidare avrundning senare i baren en våning upp, och så hamnade vi i hotellannexets tv-rum och snackade strunt till sent på natten.
Vilda och glada som vissa av oss var så skuttade vi sedan upp klockan sju och bastade igen ...och givetvis blev det ytterligare ett dopp.
Jag har under gårdagen förlikats med ett par saker. Jag har insett en del om hur jag funkar, och jag har samtalat med en person som jag respekterar och bryr mig om. En vänskap jag hoppas skall kunna hålla, på ett kamratligt plan. Det är en vän jag tror jag litar på. Hon kommer förvisso sätta små dolkar i ryggen på mig när helst hon kan, men med en vänlig glimt i ögat.
Jag har också insett att det inte finns någon som helst återvändo, och inte för att jag på något sätt önskar det. Jag har hittat något jag länge sökt efter, någon som förstår mig. Det har länge känts lite osäkert och väldigt konstigt, att det blivit som det blivit. Det bara slog mig och jag föll omkull handlöst. Mycket har slitit mig sedan dess och även innan, men jag vet ju nu att det är rätt och jag tänkte inte vika en tum. Jag inser att jag har mer gemensamt med Kristina än jag från början kanske trodde, och att det känns naturligt att det blivit så här.
Lev väl!
Jag stod igår kväll och tittade ut över Gullmarsfjorden. Såg i diset Lysekil på håll, och kyrktornet som kontrasterade sig mot horisonten. Hann aldrig riktigt skriva något igår, men vad gör väl det. Vår avdelningen och lite annat löst folk på firman var på kurs på en konferensanläggning uppe på västkusten. Det var en lättsam tillställning, trots att alla våra säljare och vår VD var med. Kanske därför också, det blev en bra mix av åsikter och diskussionerna svallade fram ungefär som havet utanför förnstret.
Att gå där på bryggan, känna vinden och lukte av salt fick mig att inse och minnas hur mycket jag älskar havet. Det är dit jag vill, på något sätt, det känns hemma och äkta. Farligt och vilt, men man vet om det och när det är stilla så är det så vackert. Det fick mig att inse att alla de kvinnor jag någonsin älskat alla varit som havet, möjligen dock svårare att tyda. Fast just nu bryr jag mig inte, får väl citera en kollega som kläckte ur sig "Drick du så dricker du mig snygg". Det var bekymmersfritt och kul igår, och idag på morgonen. Kvällen igår inleddes med bastu, öl och ett dopp i havet ...eller tre för att vara helt korrekt. Det var helt underbart och smaken av salt piggade upp och fick mig att vakna till. Vi intog sendan en underbar middag, med utmärkta val av viner, och avrundade med destillat porvning. Provade några utmärkta cognac, whisky och rom sorter. Vidare avrundning senare i baren en våning upp, och så hamnade vi i hotellannexets tv-rum och snackade strunt till sent på natten.
Vilda och glada som vissa av oss var så skuttade vi sedan upp klockan sju och bastade igen ...och givetvis blev det ytterligare ett dopp.
Jag har under gårdagen förlikats med ett par saker. Jag har insett en del om hur jag funkar, och jag har samtalat med en person som jag respekterar och bryr mig om. En vänskap jag hoppas skall kunna hålla, på ett kamratligt plan. Det är en vän jag tror jag litar på. Hon kommer förvisso sätta små dolkar i ryggen på mig när helst hon kan, men med en vänlig glimt i ögat.
Jag har också insett att det inte finns någon som helst återvändo, och inte för att jag på något sätt önskar det. Jag har hittat något jag länge sökt efter, någon som förstår mig. Det har länge känts lite osäkert och väldigt konstigt, att det blivit som det blivit. Det bara slog mig och jag föll omkull handlöst. Mycket har slitit mig sedan dess och även innan, men jag vet ju nu att det är rätt och jag tänkte inte vika en tum. Jag inser att jag har mer gemensamt med Kristina än jag från början kanske trodde, och att det känns naturligt att det blivit så här.
Lev väl!
February 20, 2008
Kränkt?
Jag läste med stor nyfikenhet, och växande förundran en krönika på DN's hemsida nu på eftermiddagen. Jag är inte så bevandrad att jag kan snygga till länken, men den hamnar här som den är.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=744469
Krönikan säger så mycket, och jag blir ganska kall när jag läser den. Det är ju lätt att dra paralleller till andra häxprocesser, för det är ju det som det är frågan om. Och i likhet med de processer som gick avstapeln under sextonhundratlet så får jag känslan av att det är personer som söker bekräftelse och att bli sedda som anklagar andra för att "vara häxor". Det verkar som om alla tider har någon form av "häxprocesser". Där personer döms och "avrättas" på i princip helt obefintlig grunder, och utan att det krävs bevisning. För i likhet med de historiska häxprocesserna så är ju alla livrädda för att själva dras in och anklagas. Det är ju då mycket lättare att offra någon lätt obetydlig individ, för att konflikten då förhoppningsvis blåser bort av sig själv. Men det gör dom ju sällan, det är inte bara att sticka huvudet i sanden. Historiskt så upphörde inte den stora häxjakten i Stockholm förrän anklagarna tog vatten över huvudet och blev allför vilda i anklagelserna mot högre ståndspersoner. Och risken är att vi i princip bara står i början på regelrätta utrensningar av "oliktänkande" ur olika segment av samhället. För enligt kvällspresslogik så är man inte det ena så är man ju automatiskt det andra, så är man inte gay, då måste man ju vara det andra. Och i ett tidevarv då det mest verkar styras av publicitetshungrande narcissiter då kan vad som helst hände.
Men den säger även en del om samhällsklimatet i stort, och om interaktion mellan människor. Det finns för mycket vilja att missförstå andra, att lägga helt annan innebörd i ord som sägs, för att starta konflikt och kunna bli kränkt. Den som känner sig kränkt har ju uppenbarligen alltid rätten på sin sida. För att erkänna att det skulle bero på ett missförstånd skulle föra över delar av "skuld" på den kränkte. I alla fall i en situation där anklagelser och hårda ord flyger genom luften. Att uttalanden och sinnesstämningar skulle kunna handla om något helt annat skulle ju dra undan mattan för den kränktes argument. Och medföra att det skulle gå att ha en dialog, och inte bara en välregisserad monolog från den kränktes sida. Det skulle ju även ta fokus från den kränktes "Jag", och innebära i förlängningen att någon annans åsikt skulle betyda något.
Jag förundras över alla dess ultra-narcissister som bara ser sig själva, bara fokuserar på sig själva. Och utan att blinka sliter sönder de stackare som är dumma nog att bry sig eller erbjuda sin hjälp. De som utan dåligt samvete slänger andra på skräphögen när de inte längre är till nytta
Nja, fast jag är ändå lite optimist, och hoppas att dialog skall kunna fungera. Det gäller bara att våga och klara av att prata.
Lev väl!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=744469
Krönikan säger så mycket, och jag blir ganska kall när jag läser den. Det är ju lätt att dra paralleller till andra häxprocesser, för det är ju det som det är frågan om. Och i likhet med de processer som gick avstapeln under sextonhundratlet så får jag känslan av att det är personer som söker bekräftelse och att bli sedda som anklagar andra för att "vara häxor". Det verkar som om alla tider har någon form av "häxprocesser". Där personer döms och "avrättas" på i princip helt obefintlig grunder, och utan att det krävs bevisning. För i likhet med de historiska häxprocesserna så är ju alla livrädda för att själva dras in och anklagas. Det är ju då mycket lättare att offra någon lätt obetydlig individ, för att konflikten då förhoppningsvis blåser bort av sig själv. Men det gör dom ju sällan, det är inte bara att sticka huvudet i sanden. Historiskt så upphörde inte den stora häxjakten i Stockholm förrän anklagarna tog vatten över huvudet och blev allför vilda i anklagelserna mot högre ståndspersoner. Och risken är att vi i princip bara står i början på regelrätta utrensningar av "oliktänkande" ur olika segment av samhället. För enligt kvällspresslogik så är man inte det ena så är man ju automatiskt det andra, så är man inte gay, då måste man ju vara det andra. Och i ett tidevarv då det mest verkar styras av publicitetshungrande narcissiter då kan vad som helst hände.
Men den säger även en del om samhällsklimatet i stort, och om interaktion mellan människor. Det finns för mycket vilja att missförstå andra, att lägga helt annan innebörd i ord som sägs, för att starta konflikt och kunna bli kränkt. Den som känner sig kränkt har ju uppenbarligen alltid rätten på sin sida. För att erkänna att det skulle bero på ett missförstånd skulle föra över delar av "skuld" på den kränkte. I alla fall i en situation där anklagelser och hårda ord flyger genom luften. Att uttalanden och sinnesstämningar skulle kunna handla om något helt annat skulle ju dra undan mattan för den kränktes argument. Och medföra att det skulle gå att ha en dialog, och inte bara en välregisserad monolog från den kränktes sida. Det skulle ju även ta fokus från den kränktes "Jag", och innebära i förlängningen att någon annans åsikt skulle betyda något.
Jag förundras över alla dess ultra-narcissister som bara ser sig själva, bara fokuserar på sig själva. Och utan att blinka sliter sönder de stackare som är dumma nog att bry sig eller erbjuda sin hjälp. De som utan dåligt samvete slänger andra på skräphögen när de inte längre är till nytta
Nja, fast jag är ändå lite optimist, och hoppas att dialog skall kunna fungera. Det gäller bara att våga och klara av att prata.
Lev väl!
Kommando Plock
Jag har börjat srkiva en att göra lista i "min" Lap-top, och klipper in allt möjligt jag borde komma ihåg, som adresser, telefonnummer och annat. Känner dock att jag ligger lite för mycket ur fas, jag fick dock dragit igång en hel del saker i går. Ta kontakt med sånt jag borde ordna upp, och kolla upp andra jag borde se till att säga upp olika avtal med. Betar jag av en sak i taget så är jag nog helt "ren" om ett par veckor, och har inte massa saker som hänger över min axlar som ett mentlat ok. Började rensa i lägenheten igår också, efter vad som känts som flera månader i någon form av "mentalstasis" så drog jag igång. Slängde en uppsjö gamla papper, byte min gamla kärnreaktor till skärm mot en lånad slimad LCD skärm. Så nu finns det plötsligt massvis med plats på skrivbordet, och jag började dra upp planer för hur ajg skulle möbler för att få det än bättre på skrivbordet. Det var riktigt skönt att få en vettig skärm nu till sist, så nu är det mest frågan vad jag skall göra med min gamla skördetröska till PC. Gick på en riktig nit för något år sedan när jag försökte byta chassi för att få den tystare, och fick mig en läxa om att man inste skall vara snål och försöka vara smart. Det lönar sig ofta att för några slantar extra verkligen få se prylarna man funderar på, och hur dom verkligen ser ut. Sen så kan man ibland undra om vissa datorbutiker på nätet verkligen har koll på vad dom skickar, eller bara skickar saker på måfå till folk. Nja, ett par av dom har förlorat en kund i alla fall.
Allt som allt var det annars en bra dag igår. Jobbade på trots lite små avbrottsmeddelanden, och fick mycket gjort. Fick även samtalat med min chef, och flaggade för de små förändringarna i mitt liv, och att jag trots det vill stanna kvar på företaget. Börjar också känna mig mer trygg med mig själv nu, och i min kontakt med andra personer. Känner mig mer hemma hos mig själv, och min lägenhet känns inte längre så främmande och alienerande. Det känns att jag kan och vågar planera, och inte upplever mörker och nedstämdhet vart jag än vänder mig.
Jag kan inte förneka sammanbrotten, men de förstörde väldigt mycket runt omkring mig. Jag lever dock i vapenvila med mig själv, även om det i viss mån känns bittert att aldrig få några chanser. Men med tiden kommer nog mycket av mitt självhat och min önskan att bestraffa mig själv att försvinna.
Jag har många gånger frågat mig själv varför jag reagerar så konstigt? Varför jag låste mig, när hjärnan skrika utan att munnen ger ifrån sig minsta ljud, när paniken slår sina sylvassa klor i ens hjärta och allt fryser inom en. Var det ödet som bestämde att det skulle bli så här? Var jag menad åt något annat? I mina mörkaste stunder utmanade jag ödet. Stirrade det blankt i anletet och lade i dess händer att avgöra om jag var ämnad att fortsätta. Svaret blev som synes: "Ja Johan, det är du."
Vi bär nog alla ärr ur det förflutna, vissa synliga, andra osynliga, men för den sakens skull kanske inte helt läkta. Mina sår har så smått börjat läka, de blöder inte längre, och jag klarar väl i princip att prata med och lita på vad andra säger. Även om det inte alltid känns lätt, och jag måste bekämpa reflexen att fly när känslor ställs på sin spets.
Nu har jag undfallit åt mellankoli igen, eller är det självömkan man skall kalla det. Är det det när man erkännar att man varit ledsen? Det känns egentligen djupt fjantigt att vara självutlämnande, och jag vet inte exakt varför orden flyter ur mina fingrar. En äkta karl skall väl bara bita ihop, ta brännvinsflaska, gå ut i skogen, dränka sina sorger och komma över det. Det luriga i sammanhanget med sorger är väl att de förr eller senare lär sig simma.
Lev väl!
Allt som allt var det annars en bra dag igår. Jobbade på trots lite små avbrottsmeddelanden, och fick mycket gjort. Fick även samtalat med min chef, och flaggade för de små förändringarna i mitt liv, och att jag trots det vill stanna kvar på företaget. Börjar också känna mig mer trygg med mig själv nu, och i min kontakt med andra personer. Känner mig mer hemma hos mig själv, och min lägenhet känns inte längre så främmande och alienerande. Det känns att jag kan och vågar planera, och inte upplever mörker och nedstämdhet vart jag än vänder mig.
Jag kan inte förneka sammanbrotten, men de förstörde väldigt mycket runt omkring mig. Jag lever dock i vapenvila med mig själv, även om det i viss mån känns bittert att aldrig få några chanser. Men med tiden kommer nog mycket av mitt självhat och min önskan att bestraffa mig själv att försvinna.
Jag har många gånger frågat mig själv varför jag reagerar så konstigt? Varför jag låste mig, när hjärnan skrika utan att munnen ger ifrån sig minsta ljud, när paniken slår sina sylvassa klor i ens hjärta och allt fryser inom en. Var det ödet som bestämde att det skulle bli så här? Var jag menad åt något annat? I mina mörkaste stunder utmanade jag ödet. Stirrade det blankt i anletet och lade i dess händer att avgöra om jag var ämnad att fortsätta. Svaret blev som synes: "Ja Johan, det är du."
Vi bär nog alla ärr ur det förflutna, vissa synliga, andra osynliga, men för den sakens skull kanske inte helt läkta. Mina sår har så smått börjat läka, de blöder inte längre, och jag klarar väl i princip att prata med och lita på vad andra säger. Även om det inte alltid känns lätt, och jag måste bekämpa reflexen att fly när känslor ställs på sin spets.
Nu har jag undfallit åt mellankoli igen, eller är det självömkan man skall kalla det. Är det det när man erkännar att man varit ledsen? Det känns egentligen djupt fjantigt att vara självutlämnande, och jag vet inte exakt varför orden flyter ur mina fingrar. En äkta karl skall väl bara bita ihop, ta brännvinsflaska, gå ut i skogen, dränka sina sorger och komma över det. Det luriga i sammanhanget med sorger är väl att de förr eller senare lär sig simma.
Lev väl!
February 19, 2008
Duracell kanin...
Gårdagen var lite spännande, började med tårta och slutade med än mer tårta. Jag lät mig själv undfalla åt frestelsen och åt lite när det bjöds. I kombination med en längre snabb promenad på eftermiddagen fick det hjärnan att verkligen sparka igång. Så framåt kvällen så inföll stadiet "friformslajvet Duracell Kanin", vilket resulterade i att jag fick satt mig coh faktiskt klarade av att koncentrera mig på att skriva på allvar igen. Det blev några sidor Western, en liten korrektur av mitt bidrag till en intervju, samt lite löst stolpande i min egen Viktorianska Rysar- & Skräckrollspelside. Hjärnan gick som på överväxel och det kändes väldigt skönt, att få tillbaks en hel del driv och motivation igen.
Jag fick även avverkat ett par telefonsamtal och börjat nysta i lite saker under dagen, sånt som behöver uträttas och ställas till rätta. Börja ställa upp en "Att Göra Lista" och beta av punkterna en och en, för att återfå all balans i livet. Jag känner mig dock inte särskilt nervös, eller rädd, mer fylld av tillförsikt och redo att ta lite strid på lite olika fronter. Gör mer sånt jag själv känner för och inte anpassa mig efter viljor som inte har att göra med vad jag gör.
Nu återstår en del tankar och funderingar, men det känns som jag har en ide om vart jag vill och vad jag är på väg nu. Jag skall dock våga tänka på det som vi mer nu, för det är ju mer och mer så, och det är väl tanken. Att bestämma vart vi är på väg, tillsammans och gemensamt.
Så lev väl!
Jag fick även avverkat ett par telefonsamtal och börjat nysta i lite saker under dagen, sånt som behöver uträttas och ställas till rätta. Börja ställa upp en "Att Göra Lista" och beta av punkterna en och en, för att återfå all balans i livet. Jag känner mig dock inte särskilt nervös, eller rädd, mer fylld av tillförsikt och redo att ta lite strid på lite olika fronter. Gör mer sånt jag själv känner för och inte anpassa mig efter viljor som inte har att göra med vad jag gör.
Nu återstår en del tankar och funderingar, men det känns som jag har en ide om vart jag vill och vad jag är på väg nu. Jag skall dock våga tänka på det som vi mer nu, för det är ju mer och mer så, och det är väl tanken. Att bestämma vart vi är på väg, tillsammans och gemensamt.
Så lev väl!
Subscribe to:
Posts (Atom)
