Mer funderingar

Jag satt i soffan igår och försökte skriva en del, men det gick lite trögt och slutade med att jag tittade på det allra starkaste och emotionella avsnittet i "Foyle's War" serien. Det är i och för sig egentligen flera till synes fristående historier som i ett multidimensionellt pussel vävs samman går in och ur varandra på snillrika sätt. Avsnittet är fantastiskt, det är intelligent, mörkt och hjärtskärande, men med en konstig väldigt brittisk glimt i ena ögonvrån. Bäst av alla är Charles Dance i rollen som den karismatiske och helt samvetslöse "skurken", men han gör ju bara det han tror på innerst inne, följer sin politiska åskådning, eller är det bara. Vilka frågeställningar väcks inte med de tankarna, men dom tänker jag inte ens gå in på. För det måste väl vara möjligt att en individs hjälte kan vara en annans värsta skurk, och livet är väl sällan svart eller vitt?

Mittemellan den upplevelse jag hade när jag satt där framför serien så tittade jag mig omkring på lite olika saker igår. Iakttog vad som finns där runt omkring mig i min lägenhet. Tänkte på vilka intryck min vänner måste få, och funderade på vad dom tänker när dom ser mina böcker och mina möbler. Alla spel jag aldrig spelar, filmer jag knappt ser på. Varför har man ett så starkt samlarbeteende egentligen? Vad driver en till det? Är det själva ägandet som gör det kanske? Jag vet inte längre, jag vill försöka skaffa mig perspektiv på saker. Det är så många frågeställningar som aldrig fått flyta upp, det är frågor man inte släppt in eller svar man inte släppt ut. Jag känner ingen koppling till något längre. Jag känner inte för mina böcker, och inte för mina spel, inte för mina engagemang. Jag inser att jag inte vet någonting längre, jag är tom, så när som på fjärilarna som flyttade in. Och det är en trivsam tanke att man kanske skall börja bestämma vad man vill, vad man är, vad man vill vara. Det finns ju en värld där ute, men jag behöver ju inte bry mig om dom. Jag kan ju bry mig om mig själv och dom som betyder något för mig, eller vill betyda något för mig.

För övrigt anser jag att personer som får för sig att använda ritningsformatet trippel-förlängd A0:a borde steglas.

Kombinationer med tanke

Jag har under en längre tid reflekterat över intelligensnivån på olika företelser. TV-serier och filmer är en av dom, där jag tycker mig se "kulturskillnader". Eller så är det bara det att jag är mer brittisk i mina tankemönster. Jag gillar i och för sig flera amerikanska serier, som exempelvis CSI och Vita huset. Det är förvisso stor skillnad på dem, och det tycker jag om. Jag gillar att utsätta mig för kontraser, som att variera mellan att titta på Deadwood och sen Sherlock Holmes. Liknande tidsperiod men olika fokus och kikare på omgivningarna.

Igår satt jag och skrev i soffan och kunde inte motstå frestelsen att titta på några avsnitt av den utmärkta TV-serien "Foyle's War" också. Det är en brittisk tv-produktion, och även om den är gjord med en begränsad budget så är den otroligt välgjord. Och även välskriven, för det är inte en enkel tv-deckare modell 1A, ganska långt därifrån faktiskt. I gammalt klassiskt snitt så utgår avsnitten ofta från ett mord som skall lösas, men det tjusiga är att det finns sociala och mänskliga frågeställningar invävda i historien på olika plan. Hela serien i sig tar sin början i inledningen av andra världskriget, men utspelar sig på baksidan av kriget, i den lilla staden Southsea i Södra England. En liten rolig detalj är att serien är skriven av Anthony Horowitz, som bland annat skrivit dröshögar med avsnitt till andra deckarserier, samt några böcker. I en intervju uttryckte han att "Foyle's War" iden kom till honom då han tröttnat lite på grundkonceptet från andra serier, att i grund och botten så utgick historien och ploten alltid från att X tagit livet av Y. I "Foyle's War" ville han ha en historia som utvecklades och hade mening och mer reflekterade komplexa frågeställningar. Han valde andra världskriget och dess många bortglömda hemmafrontsdetaljer och vävde in de historiska företelserna, ofta ganska starka sådana. Tidsperioden i sig är full av händelser som mer eller mindre glömts bort i det stora hela efter kriget. Det finns invasionsrädsla, gamla sociala mönster som vittade, konfilkter mellan militära enheter, rädsla för kommunismen, racism, interneringsläger, korrupta tjänstemän, vapenvägrare, svartabörsarrangemang och nazistsympatisörer, för att nämna något. Första avsnittet tar upp engelsmännens ganska hårdhänta internering av utlänningar under kriget, och hur vissa klarar sig undan takvare "the old boys network", en term tagen från en annan favoritfilm, den gamla hederliga "Schakalen". En annan film med intelligens och skärpa, och frågor istället för svar.
I första avsnittet tar sig DCS Foyle an sin fd assistent som förlorat vänsterbenet i engelsmännens katastrofala försöka att hindra tyskarna från att ta Trondheim under invasionen av Norge. Han är disillusionerad och har förlorat sitt människovärde, och hans fru kämpar med tanken Ett annat avsnitt av Foyle's War utspelar sig mitt under reträtten från Dunkurque, och detta används mycket bra. Det finns nerv i serien och den tar verkligen fart sen när tyskarna förbereder sin tänka invasion genom att bomba sönder England. Det visas mod, feghet, uppgivenhet och allmän utmattning. Det härliga genom säsongerna sen är att den följer krigets utveckling, flygkriget över Storbrittanien och sen konflikter som uppkommer när amerikanerna kommer och bygger alla sina gigantiska baser på engelska landsbygden. Detta är helt klart en serie som kvalar in som en av mina favoriter. Och jag inser efter lite diskussioner om historiers och plotersuppbyggnad att det är ett intelligent grep att använda smådetaljer och kuriosa för att färga sin story, men även de starka frågeställningar från livet, för att sen väva in dom i vad som annars blivit en ganska ordinär rätlinjigt mysterie.

Lev väl!

Vart tog snön vägen?

När allt inom en är förvirrat och man är konfys på gränsen till att bara vilja sätta sig och glatt jollra i ett litet hörn. Vad gör man då? Jag insåg igår att mina inlägg från helgen var fullkomligt schizofrena, men det är nog en rättvisande sammanfattning av mig själv. Det har varit en strid ström av tankar som forsar fram. Det känns som vårflod, och så många intryck som måste processeras. Och inte blir de färre för varje dag som går. Det tjänar väl inget till att förneka eller smyga. Jag är nog på väg att bryta min ensamhet. Flera som läser denna blogg ibland har ju redan uttryck att dom sett det. Men läget är lite förvirrat, får jag väl erkänna, och då kanske mer än vanligt. Det känns konstigt att alla dessa känslor bubblat upp efter så många år.
För nu inser jag att det börjar bli dax att se sig om och fundera på vart jag, och allt med mig är på väg egentligen. Fler bra frågor, likt en stor driva som blåser upp mot min husknut likt snö. Fast jag får väl bara acceptera att jag är konstig och nog aldrig kommer bli normal. Eller nej, så är det ju inte. Det är ju jag som är normal, och ni andra som är de konstiga, i alla fall i min värld. I den värld där jag och min demontvillingsjäl kan få vara dom normala, och titta ut på dom vackra tillgjorda människorna på andra sidan glaset i den smakfullt upplysta utställningsmontern. Jag behöver ju inte vara en del av något jag inte vill. Jag kan ju vara mig själv, och inte bry mig. Andras tankar är ju inte mitt problem, deras inskränkthet och trångsynthet är ju deras eget problem.

Jag känner att min inspiration och min fluffighet är på väg tillbaks. Så det finns nog hopp ändå, hopp om att få fart på allt igen. För min fingrar har tystnat en del sen den här lite konstiga nyårsnatten, men det är historia nu. Det finns ideer och tiden finns framför mig igen, det är klart det finns tid för allt jag vill göra. Strövtåg i skogen, knasiga upptåg och vad mer man än kan tänka sig. Jag tänker göra saker jag inte gjort eller vågat göra förut. Jag skall bland annat på skogslajv till våren tänkte jag, och jag skall ta tag i alla lösa trådar som hänger omkring mig.

Så lev väl alla mina underbara vänner.

Utrensningar

Under en diskussion i veckan flöt vi osökt in på vad man vill ha i ett hem, och vilka favoritmöbler man hade, som man inte ville bli av med. Jag tänkte länge, men kunde inte komma fram till om jag hade någon sådan. Det fanns en del i frågeställningen som snurrade till det lite för mig. Fick mig att tänka till, ifrågasätta vad jag tycker eller hur jag tänker. Tvinga mig ta ställning och ha en åsikt, men då måste man ju känna vad man tycker, och att man tycker något överhuvudtaget.

Det lite skrämmande var dock svaret på frågan om möblerna, som kom till mig efter en stund funderande. Den möbel jag på ett konstigt sätt känt mest för, är ju den gamla fåtölj, håll i er nu, som jag slängde för något år sedan. Ju mer jag satt och funderade på det, desto bittrare kände jag mig över min feghet, och rädsla över att hamna i konflikter. När jag kände att fåtöljens eventuella ägande efter att jag reparerat den skulle kunna bli en tvistefråga, så valde jag att slänga den helt sonika. Ville inte riskera att hamna i en konflikt. Det har gått som en rödtråd genom mitt liv, att vika undan, fly och att sticka huvudet i sanden.
Det känns omöjligt att inte hata mig själv för vad allt det resulterade i. Vi kom tidigt fram till att uppfinningsrika bestraffningar inte direkt hjälper, och känns ibland som att det finns få saker som tjänar någonting till. Vi har pratat om detta en hel del, och jag har med tiden förstått ganska mycket. Insåg att jag nog är något annat. Det gjorde ont att höra någon annan berätta om tankar jag trodde bara jag kunde ha.

Titeln utrensningar sen har sitt ursprung i att jag börjat damma, rensa och strukturera i mina bokhyllor idag. För det var lite det vi kom fram till sen efter att fåtöljen flutit iväg in i oändligheten. Att mina böcker nog var det i min lägenhet som jag kände för mest av allt. Det känns lite konstigt, men jag har ju berättat tidigare om den känsla som kidnappat mig ibland. Känslan av att inte vara hemma i mitt eget hem. Jag trivs underbart bra med stilen på möbleringen, och främst då i vardagsrummet. Det känns rätt och det är det rummet där jag spenderar mest tid när jag är hemma. Men ändock förföljer känslan av rastlöshet mig. Överallt, till och med på jobbet, och det är lite pinsamt. Jag har efter nästan 9 månader inte ens tagit dit mina böcker och beräkningshjälpmedel. Mycket i mitt liv nu känns på något konstigt sätt fel, som om jag inte hör hemma i det. Jag är någon annan och borde vara någon annanstans.
Så nu har det trillat ytterligare ett långt konstigt inlägg ur mina fingrar. För mina tankar var inte helt här där det nu slutade när jag började skriva. Det kan vara anspänningen, eller ovissheten om vad som händer. Det är så många konstiga frågor i huvudet på mig, och så ont om bra svar. En av dem som trillade ur mig nyss är väl: "Varför gör jag sånt jag inte känner att jag vill?". Fast någonstans mitt upp i allt detta orkar jag knappt längre bry mig. Jag är och kommer alltid vare en "Ingen", en ganska obetydlig organism i de flesta sammanhang.

Så lev väl, ni som vill!

Pandoras container

Jag bara skrev fritt igår, öppnade något på glänt som jag nog egentligen har lite svårt att bearbeta. En ådra inom mig som jag bara pratat med väldigt få om. Där det finns en som jag tror förstår för den har dom tankarna, och lider av det så som jag. Från början så var jag rädd för vad det skulle kunna göra, hur fel det skulle kunna bli. När konstiga och slingriga tankar tvinnas åt olika håll, och spretar iväg tack vare dålig kommunikation. Det som fick mig att vända i tanken var den öppenhet som mötte mig. Bakom allt finns en vilja att visa vad som egentligen dolde sig där. Det fick mig att öppna mig, och släppa in den personen i mitt innersta. Det var en konstig upplevelse och jag vågade ganska länge knappt tänka efter vad jag kände inombords.
Det känns lite konstigt för det jag skrev igår är ju förmodligen frukten av de bra och ärliga samtalen. Samtal som lämnade mig lättad i kropp och själ, men bitter över det jag ganska omedvetet åstadkom gentemot andra i min omgivning och mig själv. Och i allt detta fruktar jag att jag aldrig riktigt kommer orka förlåta mig själv.

Jag har tidigare tappat sugen för ganska mycket, ville länge bara fly, lämna allt gammalt bakom mig, som jag känner att jag förstört. Och att hålla mig borta från allt ett långt tag. Att vara helt och hållet egoistisk för första gången i mitt liv. Jag har flera gånger de två senaste veckorna tänkt "den förbjudna tanken": Jag vill flytta härifrån. Jag vill flytta till den personen. Jag vill ta mod till mig och göra sånt som bara känns rätt för mig själv och mitt inre.

Allt detta känns så fullkomligt schizofrent, för jag skrev igår att jag inte visste vad jag vill, men sanningen är nog att det vet jag egentligen. Jag har redan sagt det och även om jag ibland blickat bakåt, så finns det inga broar där bakom ibland ruinerna. Jag kände mig som en hycklare ett tag, som en simpel lögnare och bedragare, men det är jag inte. Jag är en blyg, försynt och innerst inne dum-snäll individ, som vill hjälpa och alltid kommer ställa upp för mina vänner. För jag tycker ju det är underbart att få hjälpa mina vänner.
Så någonstans i sörjan i mitt inre så inser jag att jag anförtrot mig åt en mycket speciell person, och att den har anförtrot sig till mig, och att resten ter sig allt mer oundviklig. Så kan det vara ibland och jag är nog innerst inne ganska säker på vart jag är på väg egentligen.

Så lev väl mina underbara vänner!

"Vad ska man tro på..."

Jag sitter ibland och funderar på vad som skulle hända om jag var lite mer spontan, och bara gjorde mer sånt som jag själv kände för. Och det jag känner att det betyder saker för mig själv, eller för de jag bryr mig om. Funderar på hur anorlunda saker skulle se ut då, om dom skulle gjort det. Eller om jag aldrig skulle fått uppleva det jag upplever nu. Vad det nu än kan vara. Jag drar mig osökt till minnes en gammal Thomas DiLeva låt, som snurrat lite i huvudet på mig. Inte för att jag någonsin lyssnat på honom självmant, eller gillat hans musik, bara för att den passar in på mina känslor för tillfället. Annars så har jag med hull och hår falligt in i den hårda musiken igen, en osalig blandning av hårdrock och synth. Det känns lite konstigt, men ändå kanske inte. Jag inser att jag står inför ett stort antal vägval. Den gamle Johans mesiga, obeslutsamma och avvaktande stil funkade ju inte alls. Den bara förstörde så mycket och ödelade allt jag länge strävade efter att uppnå. Å andra sidan har mitt bottenlösa självhat och min självdestruktivitet ju inte lett till något vettigt. Möjligen bara ännu en lång läkeperiod och ett par stökiga månader för att kämpa för att bryta sig ur olika beroendens bojor.

EDIT: Jag klippte bort en bit, det kändes inte rätt. Jag känner mig splittrad i så många bitar att jag knappt känner att jag hänger ihop alltid.

Regn och rusk...

Det gick över natten från grådask till ett närmast hysteriskt regnoväder. Sängen var varm och motivationen tröt, men efter en stunds lätt obstinat snoozande så kom jag på fötter. Föll ut i bilen och lyckades komma iväg till jobbet.
Jag insåg nu att jag nog lät aningen deppig i mitt inlägg igår, men det var faktiskt inte meningen egentligen. Jag är ju faktiskt glad och tillfreds med min nya vänskap, som jag känner kommer bestå vad som än händer. Fast egentligen så har det nog redan hänt, men varför skall man stressa egentligen? Man kan väl få låta saker lite långsamt gro. Det behöver väl inte vara fel. Bara att få ge och ta omtanke och ömsesidigt förtroende utan att oroa mig har medfört att min själ slappnat av avsevärt de senaste veckorna.

Jag har försökt göra vettiga saker de senaste dagarna, men det är lite svårt. En del saker och sysslor har halkat efter en hel del, kanske lite för mycket. Och en del saker känns som om dom nog var fel för mig redan från början. Jag skulle väl ärligt känt efter tidigare och inte kastat mig in i så mycket konstigt, men det är lätt att vara efterklok. Jag får lära mig att sålla bättre. Bara acceptera sånt jag själv vill pyssla med och med sådana personer jag känner att jag orkar jobba med. Samt att i allt omkring mig tänka mer på mig själv och den jag bryr mig om. Men det enda jag kan göra nu är väl att lära av mina erfarenheter och misstag. Jag får väl trösta mig lite med att jag träffat någon som vill förstå mig som den jag är innerst inne bakom alla konstiga tankar och reaktioner.

Så lev väl alla mina underbara vänner.

Torsdag

Jag kom på mig själv med att inte ha skrivit något här på ett tag. Det har liksom inte riktigt kommit för mig, och jag funderade lite på varför. Det stod väl dock i och för sig ganska klart för mig. Jag tror man kan säga att jag befinner mig i någon form av mellanperiod. En period mellan mig själv och mina känslor. Där jag försöker mejsla ut vart jag är på väg egentligen, och vad jag vill innerst inne. Mitt i allt detta kom jag fram till att min "tystnad" nog mest beror på att jag fått ett annat forum att ventilera mina tankar i. Det känns i och för sig konstigt att nu kalla det för det. Det är ju något annat egentligen, mer ett ömsesidigt förtroende och en nära vänskap.
Reflekterade också över att mycket har hänt i mitt liv. Trodde mig göra mycket som sedan visade sig inte vara värt så mycket. Och känslan av att verkligen var så värdelös som jag hela tiden innerst inne vetat att jag alltid varit. Nu sitter jag här, min ork är aningen reducerad och mitt engagemang för mycket har falnat. Många tankar har drivit genom mitt medvetande. Och flera av dem har stundvis fått mig att ifrågasätta mig själv. Frågan är väl vart jag vill komma med detta? Ingenstans egentligen. Jag vill nog bara få bort känslan av att tycka så illa om mig själv.
Det känns lite konstigt att känna så, med tanke på hur läget är. För det är väl en fråga det med. Hur är läget egentligen? Bra, men osäkert, skulle jag nog sagt. För att säga något annat är lögn, då det mesta känns rätt och bra, men jag ändå förföljs av mina stökiga tankar ibland. Det som i och för sig känns bra är att jag nu kan prata om dom. Det kanske finns lite hopp för mig ändå.

Så lev väl alla mina underbara vänner!

Sista gången

Vad skall man skriva om saker som händer egentligen? Och vad man tänker inom sig själv. Det är en bra fråga, på något plan. Igår segade jag ganska kraftigt. Tom & Jennie bjöd in sig på middag framåt eftermiddagen för dom skulle handla lite i stan och sen så skulle vi till Sulan, som fyllde år. Jag lagade en itialiensk inspirerad kycklingrätt från recept faktiskt.

Hos Sulan var det var fullt hus och riktigt trevligt. Vi drack god öl, bra whisky och åt lite ost som tilltugg, ett mycket beundransvärt intiativ. Pratade med Berg för första gången på länge och det var väldigt kul. Han har efter lite strul med tidigare bandprojekt glidit över till ett litet synth-projekt. Och det var kul att prata om det och lite rykten om synthklubbar i stan. Skall helt klart se till att komma iväg och hänga med dom till "Bunkern" någon gång i vår.
Lite problem att fokusera och min övertrötta hjärna gjorde dock att jag valde att hänga med T&J när dom skulle åka hemåt aningen lite tidigt kanske. Så väl hemma satte jag mig och drack några glas snuskigt bra whisky och funderade, några SMS flöt fram och tillbaks under mina fingrar.

Det är många frågeställningar som kommit upp på bordet, och jag känner mig lite vilsen ibland. Det känns att det tornar upp sig en väldig utmaning framför mig. Men för första gången på länge känner jag mig någrolunda varm och glad. Jag vet inte riktigt vad jag vågar tro på, men det mesta känns rätt även om det är lite snurrigt. Det känns konstigt när saker slår in i en från sidan, sånt man kanske inte förväntade sig.

Nja, lev väl alla mina underbara vänner!

Maraton....

Gårdagen blev fullkomligt uppåt väggarna, och kraschade åt alla håll och kanter. Det var "upp och ned på vända" världen på jobbet och genomgången av den tyska offerten blev försenad, utdragen och allt snurrigare ju längre dagen led. Jag misstänker att ni fattar vart det hela till sist bar hän, just precis åt skogen. Vid sex på eftermiddagen lyckades jag dock få alla inblandade att fokusera åt någorlunda rätt håll. Vilket känns lite mystiskt då alla som var med då är mina chefer egentligen. Det kändes inte så lite lustigt att vara tvungen att styra upp dom faktiskt. Efter det så tutade vi dock på i högt tempo och tjugo i elva så var alla dokument klara, genomgångna och skickade.
Det var riktigt länge sedan jag satt i en sån där situation förut. Det lite hemska är väl att mitt fokus skärps vid såna här tillfällen. På något mystiskt maschokistiskt sätt sporras jag av allvaret och pressen att prestera och bli klar.
När jag sen kom hem så åt jag lite och fastnade i telefon en stund, samtidigt som jag smuttade på en riktigt bra whisky. Det var så skönt och avslappnat och jag somnade som en stock sen.
Idag har jag plockat lite och bara tagit det lugnt. Det är ett underbart lugn som lagt sig över mig. Det känns så bra på något sätt, som om solen som tittar fram ute vill välkomna mig tillbaks till livet.

Lev väl!