En vecka till...

Det har gått en vecka sedan jag loggade in här senast. Tiden går extra fort när man har skoj, säg det ju i alla fall. Jag tror lite mer på kombinationer av olika faktorer i det här fallet. Jag har helt enkelt inte haft så mycket att skriva om och massor av andra saker på min lilla hjärna. En uppsjö av intryck av sköljt över mig den gångna veckan. Och tillråga på allt så var jag bara hemma och vände en snabb sväng. Paniktvättade lite och började röja bland mina saker. Det är en hel del som skall plockas och rensas bland nu, och även om jag kommit en bit på vägen så är det långt kvar. Jag insåg att jag var tvungen att tänka om, att låta tankarna vandra utanför boxen, för att använda ett söndertjatat uttryck. Men som strömningar under allt så finns det andra anledningar till att jag inte skrivit eller vetat vad jag skall skriva om. Jag börjar känna att det är dax att ta lite stora steg, och öppna upp mig för nya tankar och ideer. Det är med andra ord läge för förändring nu på vårkanten, eller vad man nu skall kalla det.

Vi var ute och vandrade på Omberg i helgen. Vädret var riktigt bra och det var helt underbart att få vara ute i skogen igen. Vi frifromade lite mellan flera av de olika vandringlederna för att få en sträckning som vi själva kände var spännande. Vi klättrade bland annat ned för branten i Oxbåset och passade på att ta ett litet dopp därnere bland klipporna. I underbara svinkalla Vättern i början på Maj, och det roliga är väl att det är fjärde gången jag badar i år. Det känns skönt att göra lite sådana här vilda saker, att göra det man själv vill. Vi besökte även flera av fornborgarna som ligger på bärget, inklusive Hjässan. Klockan var närmare halv åtta när vi kom tillbaks till bilen, men vi tog oss ändå tid att lite hastigt besöka även Drottning Ommas borg. Det var roligt och inspirativt att för första gången se berget och platserna i verkligheten och insupa atmosfären.

Så nu är jag åter hemma och har börjat rota i alla gamla saker, och rensa ut bland annat böcker jag inte kollat på de senaste tio åren. Den stora frågan är ju varför man sparar på så mycket konstiga saker, vad är nyttan och vad är meningen. Varifrån kommer bra att ha mentaliteten som så länge genomsyrat mig. Det är väl bara att krypa till korset och erkänna att man är en hamster.

Lev väl!

Radiotystnad

Jag satt här och tänkte lite, och kom att tänka på just radiotystnad. Jag bryter min egen lilla radiotystnad nu. Parallellerna till radiotystnad fick mig att fundera på om det var tystnaden innan ett anfall, ett överraskande angrepp där det minst anas. Jag vet inte riktigt, jag är ju inte sån, jag gillar ju bara att göra ett bra jobb och låta det tala för mig. Så det är så det nog kommer få bli nu med.
Är radiotystnaden frivillig, eller kanske ett nödvändigt steg i processen jag är inne i. Jag flackar i tanke och vilja. Jag ser mig om i min omgivning och funderar på vad det är jag själv innerst inne vill, och vart jag är på väg. Vad vill jag göra av sitt liv, och jag menar inte enbart privatliv, arbetsliv eller andra liv och fasader man bär omkring på.
Det känns som roller man spelar vid olika tillfällen och sammanhang. Anpassar sig mer eller mindre till den situation man försätts i, som en kameleont. Vi kan se tillbaka på roller vi haft, eller roller andra haft genemot oss. Kan vi identifiera dom som roller, hur skiljer sig dom från annat man ser eller minns. Se och känna hur rollerna förändras och skiftar i livets eviga spel. Måste allt vara ett spel, vad är det ärliga jaget och vad är det värt. Det finns kanske mörka lurande djup, trots man tror sig vara i den grunda änden av bassängen.

Jag kände engagemang komma över mig i helgen. Jag träffade trevliga människor och fick spelat en hel del spel, mer än jag gjort på länge. Jag bröt även en outtallad tradition och satt igenom en hel auktion utan att köpa något. Jag bjöd på några enstaka objekt, men mest för adrenalinets skull. Jag gillar budgivningar, men lät mig inte slitas med av stundens spänning.
Engagemang ja, det man känner gentemot vänner och andra bekantskaper. Personer man stundtals kanske inte känner gemenskap med, men sen så kommer det plötsligt över en. Det finns ändå en trygghet i det, och det är ibland härligt att få kasta sig in i hetluften. Så det finns en stor risk, eller chans hur man nu ser det, att jag kommer engagera mig igen. Kanske löpa linan ut och ta mig tillbaks där det började, visa att jag kan göra saker bra. Jag är inte rädd, för jag vet ju nu innerst inne att jag är bra på det.

Lev väl!

Solsken

Det var det delvis i helgen i alla fall. Förutom igår då möjligen, då det regnade ett par skvättar när vi byggde, men mer om det lite senare.
Mitt skrivande här går i vågor, stora svallande dyningar känns det som. Tidsbrist eller bara brist på saker att skriva om, jag vet inte alltid.

I helgen försökte jag övervinna några av mina små fobier, som medför att jag har och har haft lite svårt att skapa och bygga saker när andra tittar på. Mycket på grund av rädsla för att bli utskrattad och förlöjligad, eller idiotförklarad och undanskuffad. Det känns så schizofrent och bakvänt, för jag älskar att skapa och bygga, att få använda mina händer. Så i helgen kastade vi oss över byggandets nobla konst, och byggde vad som närmast kan kallas för "Katt-tanamo". En stabil kattbur med fyrkantsgaller, byggd i sektioner, och som sedan placeras på balkongen. För att vi skall kunna släppa ut katterna lite emellanåt när dom är nere hos mig. Det riktigt skönt att bygga och konstruera, att få tänka och använda händerna. Och trots den extremt skeva och vinda balkongen fick vi efter lite mätande och klurande måttat till sektionerna så att dom passade in mycket bra. Det var en djup tillfredställelse när allt stod på plats och det verkligen passade. Nu återstår bara taket egentligen, vilket vi tillverkade igår, trots regn och rusk, men inte lade på plats då det skulle torka efter att vi oljat det. Typiskt var väl att regnet upphörde lagom tills vi i princip var klara med taket.

Igår gjorde jag även något som det var mycket länge sedan jag gjorde sist. Jag klippte till tyg och sydde, och skapade faktiskt en helt okej liten liggkorg åt Råttan. Så igår kändes det otroligt tillfredställande, att ha lyckats åstadkomma saker och kunna vara stolt över det. Känna att man presterat något, och inte tänka på hur man skall ursäkta inbillade små skavanker.

Jaja, okej då, nog med introvert ryggdunkande, men det känns som en befrielse i själen att ha klarat av detta.

Jag har även tecknat upp mig för att recensera lite spel igen. Ta det lite i måttliga former och se om det kanske är något som ligger för mig igen. Vi får se, det känns som om en del är på väg tillbaks, även om jag tappar bort mig lite från omvärlden. Men det har fungerat bra och minskat min ångestnivå. Det har gett mig lite andrum, och tror jag låtit hjärnan bryr sig om andra mer väsentliga saker. Det har gett mig mått av själslig ro, och det känns som jag börjat skapa mig en kreativ sfär utan höga krav och orimliga förespeglingar.

EDIT: Även jakten på en ny bil går vidare, och även här har vägen börjat kännas en aning slingrig. Det är många alternativ, och lite för många olika krav, som ställer saker på huvudet. Kanske i onödan, eller så är det nödvändigt, men jag får nog vara lite mer spontan och chansa lite. Det har slagit mig att jag skulle köpa en rolig bil och ha över sommaren, för att sen sälja den och byta ned mig till något mer vettigt. Men som den väna själ jag är så vill jag ju helst ha en miljöbil, och då minskar alternativen en aning. Tanken har slagit mig att försöka skaffa en motorcykel igen, något billigare och äldre som man kan ha lite av och till på sommaren. Men vi får se vart vi hamnar till sist, jag vill ju ha lite roligt på vägen också.

Lev väl!

Okontroversiell och slätstruken

Jag insåg att jag än en gång inte hunnit med att skriva här. Eller rättare sagt, att inte känt att jag haft något att skriva om. Och inte riktigt klarat av att prioritera att tänka på det.
Det var annat som pockade på min uppmärksamhet. Egna tankar, andras tankar och gemensamma tankar. Vad vill man göra, och sen mitt upp i det så uppkommer frågan; vilken bild vill man förmedla utåt. Vad är man egentligen? Jag har letat efter riktning åt mitt liv. Försökt blicka framåt för att se vad jag egentligen vill. Vart jag är på väg, försökt skapa en plan för min färd genom livet.
Alla de invecklade och intrikata tankar som snurrat inom mig. Det känns dock avlägset, för jag märker att jag i allt större grad släppt greppet om omvärlden. Jag orkar inte alltid längre bry mig, inte bry mig om vad andra tycker. Det har gett upphov till en önskan att göra det jag själv vill, och sånt jag kan leva med. Att leva och pröva nya saker, vara aktiv och inte dra mig in under mitt eget skal.
Jag tänkte ett tag att jag ville leva en okontroversiell existens, bara flyta fram utan att skapa konflikter och osämja. Men det känns som att ett sånt liv blir mer fokuserat mot att undvika konflikter. Det skulle nog tenderar att utmynna i underdånighet och rädsla, som uppenbarligen kan tolkas som likgiltighet och oförmåga till medkänsla.

Jag är för dålig på att säga ifrån, att säga att jag inte orkar eller har tid. Jag har lyckats öva på det, men jag känner mig ofta elak i efterhand. Jag drömmer om att kunna skriva och skapa igen, att lusten och inspirationen skall få fäste i mig. Att skriva recept, scenarion, artiklar, och orka skriva klart dom. Lusten för livet är på väg tillbaks, som vårens värme som sakta smyger sig över oss.

Lev väl!

Provokation som konst

Är det okej att tapetsera det "offentliga rummet" med provocerande och anstöttande material i studiesyfte, eller som konstverk. Kan man vara säker på reaktionen, kan man vara säker på att en person har samma tankebanor som den som skapat det. Mina tankar drar sig lite åt Orson Welles uppläsning av "War of the worlds", och reaktionerna där. Mycket runt om mig väcker tankar, för det känns som om man automatiskt tittar in bakom dom. Vill se det som finns bakom, det som styr eller påverkar. Man söker den dolda och egentliga meningen, som med det för några år sedan så omtalade akrylamid larmet. Där man skrek ut att friterad och stekt mat innehåller det cancerframkallande akrylamid. Akrylamid är dock vattenlösligt och tas inte direkt upp av kroppen, då är aspartam värre då det lagras i kroppen och dess effekter inte direkt är undersökta. I efterhand visade det sig att det berömda akrylamidlarmet var hastigt påkommet och just den forskningen var hotad, och det ter sig mer som ett försök att se till att den hotade forskning inte lades ned. Det var kanske en konstruktion, på tillrättalagda och tabloidmässigt anpassade premisser.

Tankar om hur påverkbar omvärlden är, och jag drar mig till minnes filmen "Wag the Dog". Varför läsa och hänga med när det man läser ändå mest är tillrättalagt och konstruerat. Allt har flera sidor, men det är oftast inte intressant att vissa mer än en, för är det inte spektakulärt så får man ju inte "Stora journalistpriset".

Regnbågen

Glada tillrop och kluriga tankar! Jag fick mycket av det idag, sånt som väckte eftertanke. Jag stod länge betraktande den stora och färgsprakande regnbågen idag, som ett lysande pastellkoppel kring regntunga svarta moln.

Jag fick också höra uttrycket etiksminoritet för första gången idag. Och det väckte tankar inom mig, tankar om hur man uppfattas och hur man uppfattar sig själv. Vilke inre självbild en person har, och när den inte stämmer överrens med vad personen själv och andra känner.
Etiksminoritet har kanske inget med det att göra, men det kändes lite träffsäkert. För jag vet ju innerst inne att jag trivs med att göra rätt för mig, att ha ett rent samvete. Och det är nog därför som saker hugger sig fast relativt hårt inom mig. När man minns saker man gjort för över tjugo år sedan, som om det vore igår. Och den inre ångesten av det som då gjordes eller sades lever kvar som en egen organism inom en. Känslorna finns där inne, några som små öppna sår, som gör sig påminde. Dom kom länge att symbolisera otillräcklighet och värdelöshet. Den ständiga kampen mot vetskapen att man givetvis var mindre värd och underlägsen alla andra i allt. Det är ju något man innerst inne vet, vedertaget som man förstår varför en sträcka under en viss tid ger en hastighet.
Men varför är det så? Varför utvecklar vissa ett så djupt rotat mindervärdeskomplex, som kommer tillbaks och trycka ned en i skorna. Vad är det som gör att vissa fortsätter att kämpa trots det. Medan andra som ofta är än mer framgångsrika och berömda inte orkar med sig själva. För dom vet ju innerst inne vilka gigantiska bluffar dom egentligen är. När strålkastarna slocknat och publiken gått hem. Det är dom konstiga tankarna som då tittar fram och får fäste. En sjuklig drivkraft mot självdestruktivitet kanske. Önskan att bestraffa det svaga köttet, för att det just är det, svagsint och vida underlägset. Det kan få sona för sina tillkortakommanden, men aldrig bli förlåtet.

Jag läser lite i tidningar och jag lyssnar på radio, men jag känner mig själv glida längre bort. Bli separerad från omvärlden, inte känna samhörighet, eller orka känna med den.
Den vill sällan se eller förstå, för det mest idag är något en jury kan rösta bort. Den behöver inte vilja förstå det oönskade, inte ta det på allvar. Det som inte är med, är automatiskt emot, och något skrämmande man skall ta avstånd ifrån. I "förrgår" var det rockmusik, sen serier, rollspel och nu datorspel. Något som fördärvar och förstör. En "klarsynt" insändare i GP uttryckte som svar på en artikel om datorspel sin förhoppning att den artonårige sonen skulle gå på krogen och ta en öl eller två istället för att spela WoW på kvällarna. Träffa lite trevliga kompisar och flickor, det fanns ingen förståelse för att person i fråga kanske inte vill gå på krogen. En överskjutande del av det oprovocerade våldet idag sker kring de krogtäta områden, och efter midnatt. Och tillråga på allt är de som löper störst risk att drabbas unga män mellan 18 och 25 år.
Min tanke är då, hur kan en förälder tycka att risken för liv och lem är värd att ta, istället för det okända och kanske lite skrämmande datorspelet. Jag har lite svårt att förstå den "normala" världens rädsla för det okända. Man vill inte ens försöka förstå eller sätta sig in i vad saker och ting egentligen är. Men det är nog den stora insikt jag kommit till under de senaste veckornas process, den stora skillnaden mellan klarsynta individer och de trångsynta massorna. Kan det var så att den "oroliga föräldern" är så rädd för att grannar och vänner kanske tror att sonen är avvikande. För i dagens sverige så är man enligt kvällspresslogik en potentiell sexualbrottsling när man det minsta avviker från normen. Ju mer jag tänker desto bättre inser jag vidden och det personliga uttrycket i frasen "det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal".

Som en passus så skall jag så smånningom återkomma till den långa process jag lite kortfattat nämnde ovan. Men just nu vill jag vara lite hemlighetsfull, vill eller vågar inte ta ut något i förväg.

Jag känner mindre och mindre att jag är en del av den omvärld jag ser eller läser om ibland. Jag kan svårligen relatera till den logik som gör att en meningslös musiktävling i TV har större nyhetsvärde än hundratals dödsoffer i Darfur. Eller svältkatastrofer, som kanske inte finns, om man skall ta den påkostade dokumentären på kunskapskanalen på allvar. Och den var vetenskapligt underbyggd och drg inga billiga poäng, så det verkar logiskt. Men varför blev det inget rabalder om den dokumentären, förmodligen för att den direkt riktade kritik mot media och kändisar som söker exponera sig själva som hjälpande änglar. Jag kanske återkommer till ämnet någon gång om jag orkar, det var extremt intressant och skrämmande hur cyniska vissa journalister och kändisar är.

Jag känner mig aningen osammanhängande här nu, men det är många tankar som stockar sig inom mig. Det kanske är dax att sluta bara flyta med, för det är kanske det jag gjort. Inte tagit mina personliga beslut, bara försökt att inte exponera min egen oförmåga och underlägsenhet. Men varför skall jag bry mig om vad andra tycker, det viktigaste är väl kanske att jag mår bra själv.

Lev väl!

Jobb, liv och resor

Jag är hemma nu vid min egen dator, och begrundar det lätta kaos som är mitt hem. Jag är tillbaks från en helg av lugn och eftertanke. Det är en otroligt befriande känsla att få komma bort, till en plats där få måsten existerar. Det är klart att flertalet av dom kommer åter som en bumerang och piskar till mig över nosen när jag kommer hem, men i just det ögonblicket känns tillvaron befriande. Jag tänkte först skriva att jag var på väg att göra något som kanske är lite korkat, men jag vet inte längre. JAg vill våga göra saker, och ibland måste man ju våga göra tokiga saker för att vinna något. Våga tänka några år framöver, och kanske planera för vad man vill göra med sitt liv. Men allt det där känns så vuxet, och jag känner mig inte vuxen alls. Det är något som gått upp för mig, att rent teoretiskt vara men inte känns sig just vuxen. Det är så många som förväntar sig att man skall vara något man inte är, förväntningar man inte kan leva upp till kanske.

Jag har små projekt jag vill förverkliga. Jag har ideer jag nog gömt undan för länge, konstiga ideer, sånt som bara den store fluffen frammanade efter överdoser av kaffe och annat. Det känns lite som att det skulle vara kul att förverkliga några av dom. Ett par av mina tidiga ideer har ju blivit mycket bra scenarion, som jag är fantastiskt nöjd med. Jag längtar delvis efter att få känna ruset av en ohejdbar kreativitet igen. Se om den finns kvar där nere inom mig.

Jag undrade igen lite varför jag skriver här egentligen, det kanske hade varit bättre att skriva för mig själv. Att inte lämna ut sig åt allt och alla, men ibland så bryr man sig inte. Det är ju lite en fråga om vad som hägrar och varför, och vem man kanske är innerst inne. Jag känner lite att min självpåtagna exil från världen runt om lugnar min själ. Jag lever utan TV och tidningar i en allt större omfattning, och internet används mestadeles till att chatta.
I allt detta känner jag inte alltid längre att jag riktigt är en del av omvärlden. Mycket känns så avlägset och långt bort, nästan overkligt. Kan man verkligen vara säker på att det är en verklig verklighet. Jag vet inte och lever mer för stunden, samlar på glada stunder, och inser att det nu gått över tre månader sedan nyår.

Lev väl!

Life goes on...

Det blir lite stora glapp i mitt skrivande här nu av och till, och det beror på flera olika orsaker. Mest att jag varit borta på kvällarna de senaste dagarna, men även på att jag ordnat upp sakerna kring min gamla bil och att mina händer stelnat en del de senaste veckorna. Händernas nya belägenhet gör att det är lite tröttsamt och jobbigt att skriva. De stelnar till och ömmar en hel del av och till, så det är nog läge att gå till Farbror Doktorn om det inte blir bättre. Jag har i och för sig börjat träna med min klämboll igen.
Åter till bilen också då. Den blev inlöst av försäkringsbolaget nu i början på veckan, eller rättare sagt, dom valde att lösa in bilen. Så nu är det hög tid att ge sig ut och leta efter en ny bil. En sak är dock säker, det skall bli en miljöbil den här gången.

Igår så var det så till sist dax att få sett "Sweeney Todd", Tim Burtons musikalfilm med Johnny Depp. Den var underbart tjusig, grafisk på Burtons härliga sätt och underbart befriande, även om det var en musikal. Både scenografin och historien är härligt mörk, och att inte förglömma ganska blodiga. Det är helt klart en film att rekommendera för andra, som så ofta med Burton så är den bra.

I övrigt har våren kommit nu känns det som. Och jag har fått promenerat mer nu igen, tagit mig lite tid och sen även sett till att jag varit tvungen. Det var riktigt härligt väder både igår och i förrgår. Solen värmde och jag kunde inte låta bli att ringa och prata lite i telefon en stund. Livet knattar på framåt nu och vi har börjat bygga en vision om en framtid.

Räddningar

"I haven't written in here for nearly 8 months, but I'm been buzy living" - Edward Weston

När en last blir en räddning. Jag dras till udda och halvmystiska Tv-program som en mal dras till ett ljussken. Omedvetet så kan jag slå på TV:n och välja en kanal, och vips så fastnar jag i ett program jag inte varit medveten om, eller planerat att titta på. Mestadeles är det lite udda dokumentärer, men det kan också vara otippade serier. Kobra är något jag fastnat i, och Nike när det saliga programmet fanns. Nu mer är det dock extra lätt att hitta dylika program för Kunskapskanalen sänder ju varje kväll.
Men jag har även hittat serier jag inte ens övervägt att titta på, som "The Wire", som stundvis var mycket bra.
Jag har länge förundrats över hur allt detta kommer sig, men vad gör det till att fundera på det. Det är bara att glatt skutta vidare och se till de glada stunderna, som en vän sade. Samla på glada stunder, på små leenden och vänlig omtanke, så blir dagen lättare.

EDIT: Jag var lite osammanhängande. Jag tittade mer på film, eller serie närmare bestämt. Och det var en passage i TV-serien "Kingdom" som grepade mig särskilt, för övrigt en mycket bra serie. Det kändes så sant och det beskriv så klockrent den typen av känslor. Det finns insikt mellan humorinslagen i den serien.

Dagens Citat

Mikael Tornving:

"Jag vill bara säga att kvällspressens nöjesjounalistik är en dålig källa att grunda sin världsuppfattning på."

Jag har börjat få en ny vardagshjälte, eller kanske inte. Men det enda halvvettiga radioprogrammet på P3, morgonpasset, har i skrivande stund en mycket bra och rolig intervju med ovan nämnda komiker. En vettig och mycket jordnära person, som jag djupt sympatiserar med. Och förundras än en gång över att det verkar finnas människor där ute som tror att det som kvällspressen skriver är sant, eller ens i närheten av sant. Eller tror att allt som sänds i TV är sant, och inte noga tillrättalagt i manus. Jag kan inte undgås att förundras, och anser för övrigt att alla människor bör tvingas att se hela UR:s serie "Ramp om Media". Där man ärligt och öppet visade hur TV, dokusåpor och annat populärt fungerade bakom kulliserna. Hur omfattande manusskrivande man har och vilka intervjutekniker man använde för att få TV-mässiga sekvenser. Nog med galla för idag. Men helt ärligt så är det nog dax att starta en motrörelse, men mot vad kan man ju fråga sig. För man kommer ju säkert bli kallad bakåtsträvare, och kanske är man det om man gillar böcker. För jag älskar verkligen gamla böcker, pappret, lukten, teckensnitten och bilderna.

Lev väl!