Framtid och "baktid"

Jag fick ett brev från klassfest.com för någon vecka sen. Anledningen är att det är 20 år sedan jag gick ur grundskolan. En intressant detalj med brevet var att man i det förutsatte att jag som läsare skulle känna något gemensamt med en samling personer jag inte träffat på minst 10 år. Det känns lite som att titta på sitt liv i bakspegeln på sin bil. Hela denna bakspegel tanke som snurrade i huvudet på mig fick mig att visualisera mitt liv som att köra i hög fart ut med Autobahn. Det liksom bara har svischat förbi, och lämnat små minnesfragment, som hastigt tagna foton med dålig skärpa och där delar av motiven hamnat halvt om halvt ur bild. Man kan fråga sig lite vart är man på väg, vilken är slutdestinaionen för denna färd ut med livets Autobahn, och hur långt från den är man egentligen. När tar allt slut.
På något mystiskt sätt halka jag efter detta in på framtiden. Närmare bestämt efter att ha sett reklamen om att möta sig själv i framtiden. Vill man verkligen det. Hur många av oss skulle bli besvikna? Hänga lite i parken bakom bolaget, eller stirra upp från graven. Morbida tankar kanske, men några av oss kanske är närmare sin slutdestination än vi önskar. Det kanske är en multi-seriekrock på livets Autobahn. Vem vet.