Samvetslöst eller personligt ansvar

Jag tänkte mig lite spontant krigsrubriker när jag läste äventyrarnyheter i lördags natt tror jag det var. Jag såg framför mig "Den samvetslösa äventyrsindustrin har skördat nya offer". Den med stormsteg framväxande äventyrsindustrin kring bl.a. Mount Everest och K2. Samvetslösa och ibland dåligt förbereda guider lurar mer eller mindre upp helt oerfarna personer på fasansfullt strapatsrika klättringar, de inte alls är förbereda på. För 40 - 60 år sedan var det storviltsjakt i Afrika, med lejon som det stora priset, som gällde för de som hade råd. I klungor kördes "jägarna" ut på savannen, fick ett gevär satt i händerna och några vilda djur skrämda framför sig. Sen kom dykfebern, västerlänningar i drivor åkte till Röda havet eller Maldiverna, och "tog" / "fick" dykarcertifikat på glasig snabbkurs. Efter det trodde dom att dom var förbereda för nattdyk, vinterdyk och riktigt djupa dyk, men det var dom ju inte riktigt.
Och 2000-talets grej är ju nu då att bestiga K2 eller Mount Everest. Det går nära nog charterresor dit, bara man har rätt storlek på sin plånbok, det är dom inte riktigt så rikas substitut till att köpa en rysk rymdresa.

Eller får man lova att tycka att människor faktiskt måste ta lite ansvar för sig själva, och sin säkerhet. Man måste tänka till lite själv och inte hejdlöst ta risker. Att man som person faktiskt har lite personligt ansvar för att ta vara på sig själv och förbereda sig. Skall man utsätta sig för faror så får man förbereda sig därefter, man får läsa på eller snoka erfarenheter från de som varit med förut. Jag har vid ett par praktiserat eftertanken själv, senast när vi dök i vågor nere i Skåne på ett ställe där konstiga strömmar kan förekomma. Strömmar som är luriga och kan dra med en ut om man är lite oförsiktig.

Jag är i sammanhanget djupt imponerad av Fredrik Strängs sinnesnärvaro att känna på sig att det var fel, att det var för många på berget. Och att i det läget hålla tillbaka och hellre stå över än att chansa.

Lev väl!

Back in Black

Regn rusk, återkomsten till jobbet. Veckorna går så fort när man bara existerar, men vad gör väl det egentligen. Jag har i alla falla lyckats bada i havet i år, ett par gånger till och med, samt nere i Skåne. Nu sitter jag här och läser in mig på nästa projekt och lyssnar på skval-metall.

Nu när regnet smattrar mot rutan så saknar jag de varma soliga dagarna för någon vecka sedan. Den nära nog tropiska värmen, och hettan i lägenheten. Men skam den som ger sig, i årets andra lite större snickar-projekt så fixade vi galler så att flera fönster kan stå på vidgavel utan att riskera nedtrillande katter.
Apropå katter ja, det är en viss skillnad att nu leva med tre små spinnande och busiga liv. Två lurvbollar och en ADHD-katt som knarkar raketbränsle och har ambitioner som monologist.

Det har trillat bort en hel drös saker från min lilla lista, eller egentligen inte, men de har blivit nedknuffade ett par pinnhål. Jag har dock lite roliga ideer och mer inspiration nu när höstens mörker så smått börjar ansetta oss.

Lev väl!

Mediakarantän

Det var den första tanken som kom till mig när jag insåg att jag inte skrivit här på länge. Man kan fråga sig varför, eller kanske inte. Jag har haft mycket att tänka på, förändringar och tankar som krävt bearbetning. Men i det stora hela så har min nästan totala avhållsamhet från internet och medier fått den tänkta effekten, kanske mer än jag trodde. Att återfå energi och lust för livet, eller i alla fall intiativ i det. Mental arbetsro kanske jag skall kalla det, ideerna flockas, men det stockar sig i fingrarna. Något jag hemskt gärna vill ändra på, att få ro och lust att skriva. Men nog om det nu. Jag har satt upp mål, långa, korta och lite vilda. Jag märker en rastlöshet inom mig, även om det blev den enkla vägen nu. Inga konflikter, men jag lever i alla fall mitt eget liv utan att ursäkta mig. Under semesterns strövtåg så slog mig den enkla lilla frasen: "Kill your darlings". Den bet sig fast och jag vågade ifrågasätta mig själv mer, och det jag varit. En hamster, som samlat på mig saker jag inte använder, i högar överallt. Så nu sitter jag här i vårt gammal nya hem och inser att det finns så mycket omkring mig. Det är skönt att bara vara den jag vill vara, att kunna stå för mig själv och våga ta stegen fullt ut. Det fanns givetvis vansinniga ideer, men det steget tog jag inte, inte än i alla fall.

Jag känner mig som om jag står utanför, men det rör mig inte längre. Jag kan ju vara den och det jag vill. Att slappna av och låta allt ha sin gilla gång, vart livets skutta än bär mig så är jag till ro med mig själv.

Lev väl!