Samvetslöst eller personligt ansvar

Jag tänkte mig lite spontant krigsrubriker när jag läste äventyrarnyheter i lördags natt tror jag det var. Jag såg framför mig "Den samvetslösa äventyrsindustrin har skördat nya offer". Den med stormsteg framväxande äventyrsindustrin kring bl.a. Mount Everest och K2. Samvetslösa och ibland dåligt förbereda guider lurar mer eller mindre upp helt oerfarna personer på fasansfullt strapatsrika klättringar, de inte alls är förbereda på. För 40 - 60 år sedan var det storviltsjakt i Afrika, med lejon som det stora priset, som gällde för de som hade råd. I klungor kördes "jägarna" ut på savannen, fick ett gevär satt i händerna och några vilda djur skrämda framför sig. Sen kom dykfebern, västerlänningar i drivor åkte till Röda havet eller Maldiverna, och "tog" / "fick" dykarcertifikat på glasig snabbkurs. Efter det trodde dom att dom var förbereda för nattdyk, vinterdyk och riktigt djupa dyk, men det var dom ju inte riktigt.
Och 2000-talets grej är ju nu då att bestiga K2 eller Mount Everest. Det går nära nog charterresor dit, bara man har rätt storlek på sin plånbok, det är dom inte riktigt så rikas substitut till att köpa en rysk rymdresa.

Eller får man lova att tycka att människor faktiskt måste ta lite ansvar för sig själva, och sin säkerhet. Man måste tänka till lite själv och inte hejdlöst ta risker. Att man som person faktiskt har lite personligt ansvar för att ta vara på sig själv och förbereda sig. Skall man utsätta sig för faror så får man förbereda sig därefter, man får läsa på eller snoka erfarenheter från de som varit med förut. Jag har vid ett par praktiserat eftertanken själv, senast när vi dök i vågor nere i Skåne på ett ställe där konstiga strömmar kan förekomma. Strömmar som är luriga och kan dra med en ut om man är lite oförsiktig.

Jag är i sammanhanget djupt imponerad av Fredrik Strängs sinnesnärvaro att känna på sig att det var fel, att det var för många på berget. Och att i det läget hålla tillbaka och hellre stå över än att chansa.

Lev väl!