Radiotystnad

Jag satt här och tänkte lite, och kom att tänka på just radiotystnad. Jag bryter min egen lilla radiotystnad nu. Parallellerna till radiotystnad fick mig att fundera på om det var tystnaden innan ett anfall, ett överraskande angrepp där det minst anas. Jag vet inte riktigt, jag är ju inte sån, jag gillar ju bara att göra ett bra jobb och låta det tala för mig. Så det är så det nog kommer få bli nu med.
Är radiotystnaden frivillig, eller kanske ett nödvändigt steg i processen jag är inne i. Jag flackar i tanke och vilja. Jag ser mig om i min omgivning och funderar på vad det är jag själv innerst inne vill, och vart jag är på väg. Vad vill jag göra av sitt liv, och jag menar inte enbart privatliv, arbetsliv eller andra liv och fasader man bär omkring på.
Det känns som roller man spelar vid olika tillfällen och sammanhang. Anpassar sig mer eller mindre till den situation man försätts i, som en kameleont. Vi kan se tillbaka på roller vi haft, eller roller andra haft genemot oss. Kan vi identifiera dom som roller, hur skiljer sig dom från annat man ser eller minns. Se och känna hur rollerna förändras och skiftar i livets eviga spel. Måste allt vara ett spel, vad är det ärliga jaget och vad är det värt. Det finns kanske mörka lurande djup, trots man tror sig vara i den grunda änden av bassängen.

Jag kände engagemang komma över mig i helgen. Jag träffade trevliga människor och fick spelat en hel del spel, mer än jag gjort på länge. Jag bröt även en outtallad tradition och satt igenom en hel auktion utan att köpa något. Jag bjöd på några enstaka objekt, men mest för adrenalinets skull. Jag gillar budgivningar, men lät mig inte slitas med av stundens spänning.
Engagemang ja, det man känner gentemot vänner och andra bekantskaper. Personer man stundtals kanske inte känner gemenskap med, men sen så kommer det plötsligt över en. Det finns ändå en trygghet i det, och det är ibland härligt att få kasta sig in i hetluften. Så det finns en stor risk, eller chans hur man nu ser det, att jag kommer engagera mig igen. Kanske löpa linan ut och ta mig tillbaks där det började, visa att jag kan göra saker bra. Jag är inte rädd, för jag vet ju nu innerst inne att jag är bra på det.

Lev väl!