Regnbågen

Glada tillrop och kluriga tankar! Jag fick mycket av det idag, sånt som väckte eftertanke. Jag stod länge betraktande den stora och färgsprakande regnbågen idag, som ett lysande pastellkoppel kring regntunga svarta moln.

Jag fick också höra uttrycket etiksminoritet för första gången idag. Och det väckte tankar inom mig, tankar om hur man uppfattas och hur man uppfattar sig själv. Vilke inre självbild en person har, och när den inte stämmer överrens med vad personen själv och andra känner.
Etiksminoritet har kanske inget med det att göra, men det kändes lite träffsäkert. För jag vet ju innerst inne att jag trivs med att göra rätt för mig, att ha ett rent samvete. Och det är nog därför som saker hugger sig fast relativt hårt inom mig. När man minns saker man gjort för över tjugo år sedan, som om det vore igår. Och den inre ångesten av det som då gjordes eller sades lever kvar som en egen organism inom en. Känslorna finns där inne, några som små öppna sår, som gör sig påminde. Dom kom länge att symbolisera otillräcklighet och värdelöshet. Den ständiga kampen mot vetskapen att man givetvis var mindre värd och underlägsen alla andra i allt. Det är ju något man innerst inne vet, vedertaget som man förstår varför en sträcka under en viss tid ger en hastighet.
Men varför är det så? Varför utvecklar vissa ett så djupt rotat mindervärdeskomplex, som kommer tillbaks och trycka ned en i skorna. Vad är det som gör att vissa fortsätter att kämpa trots det. Medan andra som ofta är än mer framgångsrika och berömda inte orkar med sig själva. För dom vet ju innerst inne vilka gigantiska bluffar dom egentligen är. När strålkastarna slocknat och publiken gått hem. Det är dom konstiga tankarna som då tittar fram och får fäste. En sjuklig drivkraft mot självdestruktivitet kanske. Önskan att bestraffa det svaga köttet, för att det just är det, svagsint och vida underlägset. Det kan få sona för sina tillkortakommanden, men aldrig bli förlåtet.

Jag läser lite i tidningar och jag lyssnar på radio, men jag känner mig själv glida längre bort. Bli separerad från omvärlden, inte känna samhörighet, eller orka känna med den.
Den vill sällan se eller förstå, för det mest idag är något en jury kan rösta bort. Den behöver inte vilja förstå det oönskade, inte ta det på allvar. Det som inte är med, är automatiskt emot, och något skrämmande man skall ta avstånd ifrån. I "förrgår" var det rockmusik, sen serier, rollspel och nu datorspel. Något som fördärvar och förstör. En "klarsynt" insändare i GP uttryckte som svar på en artikel om datorspel sin förhoppning att den artonårige sonen skulle gå på krogen och ta en öl eller två istället för att spela WoW på kvällarna. Träffa lite trevliga kompisar och flickor, det fanns ingen förståelse för att person i fråga kanske inte vill gå på krogen. En överskjutande del av det oprovocerade våldet idag sker kring de krogtäta områden, och efter midnatt. Och tillråga på allt är de som löper störst risk att drabbas unga män mellan 18 och 25 år.
Min tanke är då, hur kan en förälder tycka att risken för liv och lem är värd att ta, istället för det okända och kanske lite skrämmande datorspelet. Jag har lite svårt att förstå den "normala" världens rädsla för det okända. Man vill inte ens försöka förstå eller sätta sig in i vad saker och ting egentligen är. Men det är nog den stora insikt jag kommit till under de senaste veckornas process, den stora skillnaden mellan klarsynta individer och de trångsynta massorna. Kan det var så att den "oroliga föräldern" är så rädd för att grannar och vänner kanske tror att sonen är avvikande. För i dagens sverige så är man enligt kvällspresslogik en potentiell sexualbrottsling när man det minsta avviker från normen. Ju mer jag tänker desto bättre inser jag vidden och det personliga uttrycket i frasen "det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal".

Som en passus så skall jag så smånningom återkomma till den långa process jag lite kortfattat nämnde ovan. Men just nu vill jag vara lite hemlighetsfull, vill eller vågar inte ta ut något i förväg.

Jag känner mindre och mindre att jag är en del av den omvärld jag ser eller läser om ibland. Jag kan svårligen relatera till den logik som gör att en meningslös musiktävling i TV har större nyhetsvärde än hundratals dödsoffer i Darfur. Eller svältkatastrofer, som kanske inte finns, om man skall ta den påkostade dokumentären på kunskapskanalen på allvar. Och den var vetenskapligt underbyggd och drg inga billiga poäng, så det verkar logiskt. Men varför blev det inget rabalder om den dokumentären, förmodligen för att den direkt riktade kritik mot media och kändisar som söker exponera sig själva som hjälpande änglar. Jag kanske återkommer till ämnet någon gång om jag orkar, det var extremt intressant och skrämmande hur cyniska vissa journalister och kändisar är.

Jag känner mig aningen osammanhängande här nu, men det är många tankar som stockar sig inom mig. Det kanske är dax att sluta bara flyta med, för det är kanske det jag gjort. Inte tagit mina personliga beslut, bara försökt att inte exponera min egen oförmåga och underlägsenhet. Men varför skall jag bry mig om vad andra tycker, det viktigaste är väl kanske att jag mår bra själv.

Lev väl!