Tvivelsamma nöjen

Jag glider längre och längre bort från något som kanske skulle kunna kategoriseras som den "normala" världen. Och med det tänker jag främst på sånt som verkar uppta "normala människors" tankar, samtal och liv. Det folk i gemen pratar om på raster, och de nöjen man förgyller sina kvällar och helger med, och dagar också för den delen.
Några företelser som jag förundrat noterar att alla känner till är givetvis kvasitävlingar i dans och sång, som sänds till förbannelse i tv, och verkar tilldra sig otrolig uppmärksamhet. Men inte bara det, utan även den mängd meta-kändisar som ploppar fram. Misslyckade personligheter från diverse tv-program, som jag inte orkar eller klarar av att hålla ordning på. Eller ännu intressantare är syskon till kändisar, som även om verkar behandlas som om dom var kändisar. Men sånt ställer ju bara frågan, varför är vi människor så snabba att höja upp andra och ge dem någon form av "stjärnstatus"? Att ha något att se upp till och sätta på pedistal.
Jag förundras och förvånas en hel del över alla dessa fenomen. Inte för att jag är immun, jag ser upptill vissa personer jag med, men inte riktigt på samma sätt som jag nu börjat notera.
Det som dock fick mig att ruska till och klura lite är "nyheten" om att ett brödrapar kvasi-kändisar dragit igång någon form at "humorgrej" på nätet. Och hur mycket det pratas om det på radio, och vilken typ av status dessa personer verkar fått bland "unga". Det som förundrar mig allra mest är dock den stadigt sjunkande nivån på radiopratarna på P3. Det absoluta bottennappet är väl programmet "Mitt P3", som till och med fått folk att starta en "hata-tråd" på Facebook. Vilket i och för sig är barnsligt, men den omnämnda radiopratarens sätt att vältra sig i att hon inte är omtyckt överallt är ganska sjuk och jobbig efter några dagar. Sen behöver man kanske inte hata andra, bara byta radiokanal, och det är väl det som ligger närmast nu när hela P3 verkar blivit något av program i klass med "klartext-nyheterna".

Tillbaks till dom två brödernas exkursioner så är deras nya "humor"-ide att alla kan läsa deras privata SMS och att dom alltid kan spåras via GPS på deras hemsida. Jag vet inte, men det känns än en gång som om det är fejkade privaliv som läggs upp. Jag har lite svårt att tro att några kan vara så korkade som dom två verkar vara via sina uttalanden, och sen även att tycka att det är något att läsa andras SMS. Och som en radiopersonlighet sade, det är nästa nivå av underhållning. Är det verkligen så illa ställt?
själv är jag mer eller mindre övertygad om att det är fejk. Det är fejkade privatliv som man lägger ut, och att det är det som är skämtet, att någon kan vara så dum att tro att någon annan skulle blotta sina privatliv så. Det är väl min tro på mina medmänniskors intelligens som gör att jag verkligen hoppas att det är så. Men jag tvekar, folk verkar bara bli mer och mer verklighetsfrånvända.
Men allt detta fick mig också att börja associera till virtuella kändisar inom SF, som i Gibson Idoru lite. Att skapa ett kändisskapets motsvarighet till Frankenstein. För det var lite så jag kände, man sätter ju ihop en "personlighet" av olika element. Så det kan ju bli en form av virtuell Frankenstein, som får eget liv. Långt ut över det som skaparna avsåg. Det verkar så många tankar och ideer, som jag inte riktigt vet hur jag skall strukturera och ta till vara. All denna brist på tilltro till mina medmänniskor gör mig lite nedstämd, men det väcker så många ideer.

Så lev väl!