Jag har lovat mig själv, och en annan person, att tänka att jag duger, precis som jag är. Det tjänar inget till att förneka att jag brottas en del med långa tankar om vad jag egentligen vill, på ett par olika plan. Det har kanske att jag göra med att jag försöker hitta mig själv, och komma underfund med vem jag egentligen är, och vad jag vill med mig själv. För jag har länge ifrågasatt mig själv och min egen förmåga. Till vilken nytta egentligen?
Jag har förundrats över mig själv, och vill så gärna förstå min omgivning och hurdan jag själv egentligen är. För det känns ibland som om jag delvis tappat mitt livs tråd, som om man famlar i mörkret. Och jag börjar lite smått inse att jag nog hamnat i en liten fyrtioårs kris. Eller i alla fall en punkt där jag måste börja ta beslut om vad jag vill. Att jag känner och vill ta kommando över mitt liv, och att jag vågar. Att klara av att titta på mitt liv lite på distans, och le åt mig själv och trivas med mig själv. För hur skall jag klara av att trivas med andra och ge förtroende om jag inte trivs med mig själv?. Jag måste klara av att ge förtroende för att kunna få det.
Nu var det nog med konstiga tankar här igen. Jag har drivor med saker att göra, och inte så där mycket ork egentligen. Jag är lite trött, jag är lite sliten, och jag önskar lite smått ibland att även jag skall drabbas av den förkylning som däckat alla andra i bekantskapskretsen. Att få ett andrum, och kanske tillfälle att sortera och strukturera upp mig själv igen.
Jag har ideer och jag när små projekt, jag har tankar på saker som skulle vara roliga att göra. För mig själv, för mina vänner och för alla andra som är intresserade. Att ha tid och lust åt sånt jag tycker är skoj, små exkursioner ut i min lite snåriga fantasi. Att kanske hitta en lust att skriva små saker igen. Jag skall inte börja hinta riktigt än, för jag har annat jag måste ta tag i, men förhoppningsvis så blir våren mer produktiv och rofylld. Att få tid till att spela små spel, och att få tid till lugna stunder i goda vänners lag.
Så lev väl!
March 31, 2008
March 29, 2008
Insikter och utsikter
Dagarna går snabbt, och ibland känner jag det som att jag inte fullt vet vilket ben jag skall stå på. När mycket pockar på ens uppmärksamhet, och att det känns som det varken blir hackat eller malet. Med andra ord, jag har känslan av att inget egentligen blir riktigt gjort. Att man inte riktigt kan andas ut, eller samla tankarna. Det är beslut på många nivåer som skall tas, att bestämma sig och säga att så här är det. Så här måste jag göra för att klara av att leva med mig själv. Jag har än en gång överväldigats av känslan att göra något annat, tänka mer på mig själv. Jag har varit feg och jag har inte vågat stå upp för mina känslor, men man måste ju våga. Man måste våga säga vad man vill.
Jag är samtidigt lite rädd, Jag har inte skrivit här på ett tag. För det har varit lite snurrigt, och jag vet inte alltid hur jag skall uttrycka mig. Det är lite mycket tankar i mitt huvud nu igen. Jag är rastlös, eller rättare sagt, jag vet inte riktigt hur jag skall klara av att få det som jag vill ha det. När ens tillvaro är ställd lite på kant, och man inte vet vilket ben man skall stå på. Skall man kasta loss, skall man göra andra besvikna. Vilka alternativ finns. Det är bland annat en överhettad arbetsmarknad där ute och erbjudanden flyger omkring som herrelösa missiler, och ibland blir man träffad av en eller ett par. Det är klart det väcker tankar. Det och det faktum att jag vaknat som en tänkande och tyckande varelse, som mer klarar att hantera sin rädsla, men vad vill jag egentligen? Är det jag som borde göra uppoffringar för att minimera andras?
Jag läste lite halvvagt mellan raderna i en annan text. Om några steg mot att vara elak skulle man kunna säga, fast inte riktigt. Där i ansågs bland annat att man skulle träna på att säga nej, och att det skulle vara elakt. Men allt kändes mest som om man rört ihop att vara tillags med att vara snäll. Jag vet av erfarenhet att man är inte snäll om man försöker vara alla tillags, det blir ofta mer elakt än snällt. Man skall inte göra som andra säger, man skall göra det som är ärligt mot en själv och motivera sina handlingar. Att säga ifrån är inte elakt, inte heller att kunna säga nej när något är fel.
Så de flesta av de punkter som redovisades i texten jag såg har inget alls att göra med elakhet. I det närmaste det motsatta faktiskt. Jag tror det mer har att göra med att veta sina begränsningar, att inte bara säga ja till allt, och sen sitta i en sits där man inte klarar av att hantera allt. För det är alltid de som är närmast som blir lidande av mentala härdsmältor. Det är snällt att inte lova saker, att säga rent ut vad man gör och vad man känner. Det har mer med självinsikt att göra, att känna sig själv och att vara ärlig och ödmjuk om sin egen situation. Att klara av att vara sig själv och ta ansvar för sina åsikter och känslor.
I kölvattnet av allt detta så kände jag att jag fördrivit så mycket tid nu de senaste månaderna. Men jag tror att jag behövde det för att ladda om mina batterier. Att hitta tillbaks in i mig själv igen, och förlikas med mig själv. Men det känns bättre nu, för nu är min "mentalaverktygslåda" mer utbyggd och redo att användas, som i tisdags. Jag är lättad över att jag hanterade mig själv och löste uppgiften, och samtidigt var ett stöd åt de som behövde mig. Jag känner mig lite stark och som om jag åtstadkommit något.
Jag inser även att jag förmodligen kommer göra ett antal personer besvikna på mig framöver. Men jag måste tänka på mig själv och på min egen kapacitet. I längden så är det bättre att vara ärlig med en gång, och inte lova saker man inte klarar att hålla eller som får en att må dåligt. Det kommer bara göra allt sämre i längden.
Jag är samtidigt lite rädd, Jag har inte skrivit här på ett tag. För det har varit lite snurrigt, och jag vet inte alltid hur jag skall uttrycka mig. Det är lite mycket tankar i mitt huvud nu igen. Jag är rastlös, eller rättare sagt, jag vet inte riktigt hur jag skall klara av att få det som jag vill ha det. När ens tillvaro är ställd lite på kant, och man inte vet vilket ben man skall stå på. Skall man kasta loss, skall man göra andra besvikna. Vilka alternativ finns. Det är bland annat en överhettad arbetsmarknad där ute och erbjudanden flyger omkring som herrelösa missiler, och ibland blir man träffad av en eller ett par. Det är klart det väcker tankar. Det och det faktum att jag vaknat som en tänkande och tyckande varelse, som mer klarar att hantera sin rädsla, men vad vill jag egentligen? Är det jag som borde göra uppoffringar för att minimera andras?
Jag läste lite halvvagt mellan raderna i en annan text. Om några steg mot att vara elak skulle man kunna säga, fast inte riktigt. Där i ansågs bland annat att man skulle träna på att säga nej, och att det skulle vara elakt. Men allt kändes mest som om man rört ihop att vara tillags med att vara snäll. Jag vet av erfarenhet att man är inte snäll om man försöker vara alla tillags, det blir ofta mer elakt än snällt. Man skall inte göra som andra säger, man skall göra det som är ärligt mot en själv och motivera sina handlingar. Att säga ifrån är inte elakt, inte heller att kunna säga nej när något är fel.
Så de flesta av de punkter som redovisades i texten jag såg har inget alls att göra med elakhet. I det närmaste det motsatta faktiskt. Jag tror det mer har att göra med att veta sina begränsningar, att inte bara säga ja till allt, och sen sitta i en sits där man inte klarar av att hantera allt. För det är alltid de som är närmast som blir lidande av mentala härdsmältor. Det är snällt att inte lova saker, att säga rent ut vad man gör och vad man känner. Det har mer med självinsikt att göra, att känna sig själv och att vara ärlig och ödmjuk om sin egen situation. Att klara av att vara sig själv och ta ansvar för sina åsikter och känslor.
I kölvattnet av allt detta så kände jag att jag fördrivit så mycket tid nu de senaste månaderna. Men jag tror att jag behövde det för att ladda om mina batterier. Att hitta tillbaks in i mig själv igen, och förlikas med mig själv. Men det känns bättre nu, för nu är min "mentalaverktygslåda" mer utbyggd och redo att användas, som i tisdags. Jag är lättad över att jag hanterade mig själv och löste uppgiften, och samtidigt var ett stöd åt de som behövde mig. Jag känner mig lite stark och som om jag åtstadkommit något.
Jag inser även att jag förmodligen kommer göra ett antal personer besvikna på mig framöver. Men jag måste tänka på mig själv och på min egen kapacitet. I längden så är det bättre att vara ärlig med en gång, och inte lova saker man inte klarar att hålla eller som får en att må dåligt. Det kommer bara göra allt sämre i längden.
March 26, 2008
Upp, ned, fram och tillbaks
...och runt en liten sväng.
Det är mentala efterdyningar efter GothCon, eller det var i alla fall det under söndagen och måndagen. Mycket händer på en gång, mycket frivilligt och några ofrivilliga situationer. Hela konventet kändes tomt och konstigt, flera vänner var inte där, och andra var bara där som hastigast. Och trots lite spel så var det tomt, även om lördagen var hektisk med allt som skulle fixas inför auktionen, samt själva auktionen. Jag pratade lite med folk, och jag hälsade på alla som jag i alla fall anser att jag är vän eller i alla fall bekant med, även om några hälsade tillbaks lite avmätt. Allt som allt var det dock en ganska tervlig helg, även om den kändes tom och konstig. Det saknades mycket, stämmningen var inte riktigt den samma som förr. Tiden har nog sprungit i från mig en del.
Måndagen spenderade jag sedan på resande fot. Efter ett litet missöde på söndagen, så var jag tvungen att hyra en bil. Det var nämligen så att jag körde på en kant och skadade ena framdäcket. Och jag skulle köra upp till Linköping på morgonen och hämta Kristina och katterna. Vilket jag gjorde i den lilla reklambemängda bil jag hyrde.
Väl där uppe fastnade jag lite och hjälpte till med det sista på deras Aikidoläger, gjorde mackor, transporterade överbliven dryckesjom, samt hann med att titta lite på lite träningar med olika lärare. Vilket var mycket intressant faktiskt, och alla i Aikidoklubben där uppe är väldigt trevliga.
Framåt kvällen så körde vi sen ner, och strax utanför Jönköping återmöte vi vintern, och efter Borås så var det rena snöstormen, helt otroligt.
Gårdagen började intressant, med återlämning av hyresbil och snökaos på väg till jobbet. Kristina lämpade av mig på jobbet och kom sen och hämtade mig. Dagen slutades dock sen inte riktigt som vi tänkt, med än mer snökaos och att vi krockade trots att vi har vinterdäck och försökte undvika kaoset. Det var nog det sistnämnda som var problemet. Så eftermiddagen och kvällen spenderades med att fylla i skaderapport och i väntan på bärgare. Den olyckliga medtrafikant vi körde på var dock mycket trevlig, och det var ju inte så mycket att göra åt sakerna det var ju en olyckshändelse. Och vi får ju vara glada att ingen av oss inblandade blev skadade, och att det inte var värre än det var. Så nu har vi hyrbil igen, för ett tag iaf, och så får vi se sen vad dom tror om bilen, den blev ju lite intryckt i fronten, men inga av våra respektive air-bag:ar löste ut, för det gick ju inte så fort.
Det är mentala efterdyningar efter GothCon, eller det var i alla fall det under söndagen och måndagen. Mycket händer på en gång, mycket frivilligt och några ofrivilliga situationer. Hela konventet kändes tomt och konstigt, flera vänner var inte där, och andra var bara där som hastigast. Och trots lite spel så var det tomt, även om lördagen var hektisk med allt som skulle fixas inför auktionen, samt själva auktionen. Jag pratade lite med folk, och jag hälsade på alla som jag i alla fall anser att jag är vän eller i alla fall bekant med, även om några hälsade tillbaks lite avmätt. Allt som allt var det dock en ganska tervlig helg, även om den kändes tom och konstig. Det saknades mycket, stämmningen var inte riktigt den samma som förr. Tiden har nog sprungit i från mig en del.
Måndagen spenderade jag sedan på resande fot. Efter ett litet missöde på söndagen, så var jag tvungen att hyra en bil. Det var nämligen så att jag körde på en kant och skadade ena framdäcket. Och jag skulle köra upp till Linköping på morgonen och hämta Kristina och katterna. Vilket jag gjorde i den lilla reklambemängda bil jag hyrde.
Väl där uppe fastnade jag lite och hjälpte till med det sista på deras Aikidoläger, gjorde mackor, transporterade överbliven dryckesjom, samt hann med att titta lite på lite träningar med olika lärare. Vilket var mycket intressant faktiskt, och alla i Aikidoklubben där uppe är väldigt trevliga.
Framåt kvällen så körde vi sen ner, och strax utanför Jönköping återmöte vi vintern, och efter Borås så var det rena snöstormen, helt otroligt.
Gårdagen började intressant, med återlämning av hyresbil och snökaos på väg till jobbet. Kristina lämpade av mig på jobbet och kom sen och hämtade mig. Dagen slutades dock sen inte riktigt som vi tänkt, med än mer snökaos och att vi krockade trots att vi har vinterdäck och försökte undvika kaoset. Det var nog det sistnämnda som var problemet. Så eftermiddagen och kvällen spenderades med att fylla i skaderapport och i väntan på bärgare. Den olyckliga medtrafikant vi körde på var dock mycket trevlig, och det var ju inte så mycket att göra åt sakerna det var ju en olyckshändelse. Och vi får ju vara glada att ingen av oss inblandade blev skadade, och att det inte var värre än det var. Så nu har vi hyrbil igen, för ett tag iaf, och så får vi se sen vad dom tror om bilen, den blev ju lite intryckt i fronten, men inga av våra respektive air-bag:ar löste ut, för det gick ju inte så fort.
March 23, 2008
Tystnaden
Jag erkänner, jag har försummat att skriva här. Jag har låtit min tanke och kropp befinna sig på annan plats och i andra dimensioner. Jag har knappt haft på datorn, och jag har kopplat bort mycket av världen omkring mig. Mycket på grund av att det ju varit ett konvent och att mycket känts konstigt och inte alltid som om det längre är jag. Jag tror jag är för snäll, vill vara alla tillags och alltför glömsk och har svårt att strukturera mina tankar. Jag vet att mitt minne fortfarande är rostigt, men det blir bättre.
Så små betänkligheter till trots så var det dock en ganska trevlig helg, med glada människor och faktiskt lite spel. Trots att jag än en gång lyckas trippelboka mig och stökade till det där uppe en del.
Min vana trogen så ropade jag in en bunte spel på auktionen. Bland annat det monsturösa brädspelet Tide of Iron, för jag blev lite nyfiken. Med slank även rollspelet Unknown Armies och en bibba intressanta Gurps supplement. Jag ropade även riktigt billigt in en expansion till ett spel som jag sen kom på att jag ju faktiskt inte äger, det var ju liksom inte mitt. Det gjorde mig lite dålig till mods när jag insåg att så var fallet och att jag inte kommit ihåg det. Det var dock billigt och jag kan säkert få sålt det på Tradera för minst lika mycket.
Idag fick jag ett annat litet ryck och köpte rollspelet Noir, som vi ju då spelade i fredags. Jag gillade konceptet och jag kände att jag ville kolla lite i det. Jag sålde ju lite saker på auktionen också, och har fått plats i bokhyllan nu.
Nu sitter jag här, tänker på morgondagen. Tänker på kommentarer jag fått, helgens händelser, på resan och vad jag vill göra till nästa år, om jag borde göra något, eller borde jag helt lägga ned.
Så små betänkligheter till trots så var det dock en ganska trevlig helg, med glada människor och faktiskt lite spel. Trots att jag än en gång lyckas trippelboka mig och stökade till det där uppe en del.
Min vana trogen så ropade jag in en bunte spel på auktionen. Bland annat det monsturösa brädspelet Tide of Iron, för jag blev lite nyfiken. Med slank även rollspelet Unknown Armies och en bibba intressanta Gurps supplement. Jag ropade även riktigt billigt in en expansion till ett spel som jag sen kom på att jag ju faktiskt inte äger, det var ju liksom inte mitt. Det gjorde mig lite dålig till mods när jag insåg att så var fallet och att jag inte kommit ihåg det. Det var dock billigt och jag kan säkert få sålt det på Tradera för minst lika mycket.
Idag fick jag ett annat litet ryck och köpte rollspelet Noir, som vi ju då spelade i fredags. Jag gillade konceptet och jag kände att jag ville kolla lite i det. Jag sålde ju lite saker på auktionen också, och har fått plats i bokhyllan nu.
Nu sitter jag här, tänker på morgondagen. Tänker på kommentarer jag fått, helgens händelser, på resan och vad jag vill göra till nästa år, om jag borde göra något, eller borde jag helt lägga ned.
March 19, 2008
Platsen
...där ideer frodas. Sittandes stillsamt i soffan drickandes kaffe med en god vän. Jag har börjat inse lite saker, börjat få mer små ideer. Försöka att få till sociala små stunder, där vänner kan träffas och bara umgås och prata om allt möjligt och möjligen kanske spela spel. Jag skall smida vidare på mina små planer och presentera dom så smånnigom.
Igår var Sulan på besök och vi hade flera intressanta diskussioner, om spel, ideer och projekt man kanske skall försöka sjösätta med tiden. Jag fick en hel del energi och det sprudlar lite, samtidigt som jag är lite nervös och fundersam. Jag har två projekt jag varit lite dubbel inför, men jag tror jag lyckades få fram energin nu igen. Ett av projekten måste jag verkligen se till att slutföra för att sen kunna ge mig ut på grönbete med andra små exkursioner bland fluffiga ideer. Jag talar givetvis om Postodererkatalogen till Western, och trots slit så kvarstår en del, det är och var en tuff munsbit att klara av alldeles själv, men det finns hopp om det i alla fall. Det andra är då min egen lilla variant på figurspelet till Western, eller brädspel, kanske man skall kalla det. Det är ideer om en variant av hybrid mellan lite olika ting, som inte riktigt satt sig än. Och även om jag inte vill prioritera det, så pockar det ibland på min uppmärksamhet.
Det är dock tillbaks till ritbordet en del, även om många av ideerna jag och Sulan spånat fram känns hållbara. Så det är väl bara att se till att få till ett par omgångar speltest så smånnigom.
Mitt hem har lite väl mycket börjat likna ett bombnedslag. Lite grejer här och var och kanske inte den mest strukturerade ordningen, men jag har börjat spåna på vilka saker som skall vara var. Att ta tag i det, få tummen ur, och bestämma platser för sånt jag vill ha kvar, och sånt jag verkligen använder. Att sluta ha massa saker jag inte använder framme, eller kanske i förlängningen inte samla på mig massa saker på samma sätt. Så det kommer väl bli en del städning och plockning bland de sista sakerna som jag ställt fram dagarna fram till GothCon nu. De kläder som folk inte vill ha det får åka till Emmaus eller Myrorna.
Igår var Sulan på besök och vi hade flera intressanta diskussioner, om spel, ideer och projekt man kanske skall försöka sjösätta med tiden. Jag fick en hel del energi och det sprudlar lite, samtidigt som jag är lite nervös och fundersam. Jag har två projekt jag varit lite dubbel inför, men jag tror jag lyckades få fram energin nu igen. Ett av projekten måste jag verkligen se till att slutföra för att sen kunna ge mig ut på grönbete med andra små exkursioner bland fluffiga ideer. Jag talar givetvis om Postodererkatalogen till Western, och trots slit så kvarstår en del, det är och var en tuff munsbit att klara av alldeles själv, men det finns hopp om det i alla fall. Det andra är då min egen lilla variant på figurspelet till Western, eller brädspel, kanske man skall kalla det. Det är ideer om en variant av hybrid mellan lite olika ting, som inte riktigt satt sig än. Och även om jag inte vill prioritera det, så pockar det ibland på min uppmärksamhet.
Det är dock tillbaks till ritbordet en del, även om många av ideerna jag och Sulan spånat fram känns hållbara. Så det är väl bara att se till att få till ett par omgångar speltest så smånnigom.
Mitt hem har lite väl mycket börjat likna ett bombnedslag. Lite grejer här och var och kanske inte den mest strukturerade ordningen, men jag har börjat spåna på vilka saker som skall vara var. Att ta tag i det, få tummen ur, och bestämma platser för sånt jag vill ha kvar, och sånt jag verkligen använder. Att sluta ha massa saker jag inte använder framme, eller kanske i förlängningen inte samla på mig massa saker på samma sätt. Så det kommer väl bli en del städning och plockning bland de sista sakerna som jag ställt fram dagarna fram till GothCon nu. De kläder som folk inte vill ha det får åka till Emmaus eller Myrorna.
March 18, 2008
Tillbakablickar i det förflutna
Jag reflekterade över lite saker när jag idag satt och uppdaterade min Avatar på ett forum. Efter att tidigare fått en Avatar som passade ihop med mina val i ett spel, så byte jag nu till min bild jag använder i MSN och ICQ. Min lilla originalillustration från av Sherlock Holmes, från när de först publicerades i "The Strand Magazine". Illustrationer jag tycker är helt underbara och passar så bra in med stämningen, och tidsepoken. Jag satt och drömde mig tillbaks lite igår, in i den senviktorianska eran. Mycket på grund av att vi promenerade i gamla Linköping i helgen. Tittade på gamla hus, mycket knuttimrat, men även andra typer. Kullerstensgatornas ojämnheter under fötterna och den lite kyliga luften mot ansiktet.
Jag verkligen älskar gamla hus. Dom talar till mig och får mig att känna att mina "batterier" laddas. Mest av allt gillar jag dock stenhus, tunga och stadiga byggnader med väl genomtänkta detaljer och stora volymer. Vi besökte på lördagen Linköpings Domkyrka, tittade in lite, för det var offentlig körrepetion, och de stora valven och pelarraderna greppade tag om mig. Det är så det tar andan ur en att stå och betrakta gamla byggandsverk, sånt som byggts med man kraft och ett otroligt hantverkskunnande.
Jag blev så sugen att verkligen ta tag i saker och göra ett viktorianskt lajv faktiskt. Kanske skall nöja mig med att börja med min viktorianska horror-ide, men på sikt så vore det hur kul som helst att göra något mer. Ett helg lajv i en miljö som inspirerar, med en story som tar tag i spelarna.
Jag verkligen älskar gamla hus. Dom talar till mig och får mig att känna att mina "batterier" laddas. Mest av allt gillar jag dock stenhus, tunga och stadiga byggnader med väl genomtänkta detaljer och stora volymer. Vi besökte på lördagen Linköpings Domkyrka, tittade in lite, för det var offentlig körrepetion, och de stora valven och pelarraderna greppade tag om mig. Det är så det tar andan ur en att stå och betrakta gamla byggandsverk, sånt som byggts med man kraft och ett otroligt hantverkskunnande.
Jag blev så sugen att verkligen ta tag i saker och göra ett viktorianskt lajv faktiskt. Kanske skall nöja mig med att börja med min viktorianska horror-ide, men på sikt så vore det hur kul som helst att göra något mer. Ett helg lajv i en miljö som inspirerar, med en story som tar tag i spelarna.
March 17, 2008
Vägar
Min väg hem blockerades delvis av snö i morse. Det började lite försiktigt strax efter Mjölby och slog till rejält efter Jönköping. Trots naturens försök att hindra mig så kom jag fram bara lite försenad, och det var inte förrän jag närmade mig Göteborg som det blev köer och elände. Men annars gick allt mycket bra, och det känns inte särskilt ansträngande att göra turerna så ofta som det nu blivit.
Det har annars varit en avslappnad och trevlig helg, träffat trevliga och lite anorlunda människor mot vad jag vanligen kanske gör. Det blev tårtkalas i dojon och hos Kristinas träningskompis, samt en lugn middag med bekanta tittandes på "årets händelse" på TV. Vilket i och för sig kändes lite udda för ingen av oss var särskilt fanatiska fans av tillställningen. Och den var som väntat slätstruken och substanslös, men vad gjorde det när maten och sällskapet var trevligt. Mycket har fallit på plats och det känns som att erfarenheter och förståelse hjälper mig vara en sådan person jag vill vara, snäll och omtänksam.
Tillbaks i Göteborg nu så tar planerandet och fixandet inför GothCon vid, men det var skönt och glädjande att jag lyckades fixa det mesta nu på kvällen. Så det kvarstår nu bara en mindre detalj egentligen, och den avklaras snabbt på onsdag. Jag har samlat ihop lite saker att sälja på auktionen, utöver det jag fick med mig ned från Linköping.
Lev väl!
Det har annars varit en avslappnad och trevlig helg, träffat trevliga och lite anorlunda människor mot vad jag vanligen kanske gör. Det blev tårtkalas i dojon och hos Kristinas träningskompis, samt en lugn middag med bekanta tittandes på "årets händelse" på TV. Vilket i och för sig kändes lite udda för ingen av oss var särskilt fanatiska fans av tillställningen. Och den var som väntat slätstruken och substanslös, men vad gjorde det när maten och sällskapet var trevligt. Mycket har fallit på plats och det känns som att erfarenheter och förståelse hjälper mig vara en sådan person jag vill vara, snäll och omtänksam.
Tillbaks i Göteborg nu så tar planerandet och fixandet inför GothCon vid, men det var skönt och glädjande att jag lyckades fixa det mesta nu på kvällen. Så det kvarstår nu bara en mindre detalj egentligen, och den avklaras snabbt på onsdag. Jag har samlat ihop lite saker att sälja på auktionen, utöver det jag fick med mig ned från Linköping.
Lev väl!
March 14, 2008
Lugn och ro
Jag satt och studerade och funderade lite på saker i morse, förutom att jag jobbade och jagade våra brittiska leverantörer via telefon. Det verkar som om britter har en lätt fobi mot just telefoner, om dom överhuvudtaget svarar så säger dom oftast bara ja, eller möjligen nej. Det verker finnas någon mystisk sed där, och jag trodde amerikaner var lite likadana, men det visade sig inte stämma. Amerikanerna, som förvisso jobbat med oss länge, är gräsligt öppenhjärtliga och sociala, älskar att prata allmänna saker ett långt tag innan man kommer in det väsentliga. Förvisso trevligt, men en aningen stressigt om man har bråttom, och person man råkar prata med tillråga på allt försökt pressa en på tid, men sen pratar ett tag ändå. Trevligt, men lite enerverande ändå.
Jag betraktade ett japanskt visdomsord idag. Jag har iofs sett det flera gånger tidigare, där det sitter på kylskåpet, men idag hajade jag till. Kan beror på vissa saker, men även på det att jag dykt djupare ned i NVC kommunikations oceanens mörka och lite skrämmande vatten. Visdomsordet lyder "Sår av svärd kan botas, men inte sår av ord."
Och det är ju sant, och en visdom. Så det är något jag får lära mig och bära med mig, som en erfarenhet. Känslor är något väldigt jobbigt att förstå, på alla plan.
Lev väl!
Jag betraktade ett japanskt visdomsord idag. Jag har iofs sett det flera gånger tidigare, där det sitter på kylskåpet, men idag hajade jag till. Kan beror på vissa saker, men även på det att jag dykt djupare ned i NVC kommunikations oceanens mörka och lite skrämmande vatten. Visdomsordet lyder "Sår av svärd kan botas, men inte sår av ord."
Och det är ju sant, och en visdom. Så det är något jag får lära mig och bära med mig, som en erfarenhet. Känslor är något väldigt jobbigt att förstå, på alla plan.
Lev väl!
March 12, 2008
Nervös
Ibland halkar man till lite, känner sig lite tröttoch nedstämd, men det är väl inget att göra åt. Man får blicka upp och se det man har framför sig. Jag känner mig trots allt vid ganska gott mod, blickar framåt och det är väl som det är.
Jag körde upp till Linköping igår kväll, skall jobba däruppifrån nu resten av veckan. Har stora högar med grejer att göra, men det skall bli roligt att testa om det funkar. Jag satt i bilen och lyssnade på lite gammal hårdrock och funderade på mitt uppkommande rollspelsprojekt. Jag har länge varit insnöad på det viktorianska och är det fortfarande, men jag funderade igår mer på att få till ett bra koncept med en ide som är spelbar. Att få till en vision om vad det är man vill att spelet skall gå ut på, vad man vill att spelarna skall göra och vad deras fokus och motivation skall vara. Med utgångspunkt i det så satt jag och klurade på teman, och vad jag känner är lockande just nu. Men kanske också vad andra eventuellt skulle kunna bli intresserade. Vilka tidsåldrar och teman är kända och populära, och kanske det viktigaste. Vad finns det för roliga och intressanta guldkorn undangömda i obskyra historiska händelser. Skall man våga dra upp något tema som är smallt och okänt, kan man väcka intresse för det. Eller skall man kombinerad olika teman och koncept, kanske från olika tidsåldrar för att få något mer eget. Men kan man intressera folk för nya teman, eller är det gamla vanliga klassiska teman som gäller?
Nu kanske några är intresserade om jag hade något speciellt tema i bakhuvudet. Och det var faktiskt något som lite smått smög sig in över mig. Ett lätt mystifierat och ockult pre-kalla kriget tema. Och med pre här menar jag sent 40-tal tidigt 50-tal, andra världskrigets efterdyningar sköljer över världen. Kriget är över, men i kulisserna så händer mycket. Världen är full av flyktingar, och jagade krigsförbrytare flyr till länder där de kan gömma sig. Som exempelvis Brasilien, Syrien och Egypten. Länder som inte är sena att utnyttja deras "kompetenser", särskilt Syrien vars säkerhetstjänst under sent 50-tal till stor del består av fd tyska agenter.
Vad är mer temat då, ja, det är frågan. Finns det andra ideer tro? Jag får försöka hitta en kompanjon som jag kan bolla ideer med. För det lockar väldigt mycket.
Jag körde upp till Linköping igår kväll, skall jobba däruppifrån nu resten av veckan. Har stora högar med grejer att göra, men det skall bli roligt att testa om det funkar. Jag satt i bilen och lyssnade på lite gammal hårdrock och funderade på mitt uppkommande rollspelsprojekt. Jag har länge varit insnöad på det viktorianska och är det fortfarande, men jag funderade igår mer på att få till ett bra koncept med en ide som är spelbar. Att få till en vision om vad det är man vill att spelet skall gå ut på, vad man vill att spelarna skall göra och vad deras fokus och motivation skall vara. Med utgångspunkt i det så satt jag och klurade på teman, och vad jag känner är lockande just nu. Men kanske också vad andra eventuellt skulle kunna bli intresserade. Vilka tidsåldrar och teman är kända och populära, och kanske det viktigaste. Vad finns det för roliga och intressanta guldkorn undangömda i obskyra historiska händelser. Skall man våga dra upp något tema som är smallt och okänt, kan man väcka intresse för det. Eller skall man kombinerad olika teman och koncept, kanske från olika tidsåldrar för att få något mer eget. Men kan man intressera folk för nya teman, eller är det gamla vanliga klassiska teman som gäller?
Nu kanske några är intresserade om jag hade något speciellt tema i bakhuvudet. Och det var faktiskt något som lite smått smög sig in över mig. Ett lätt mystifierat och ockult pre-kalla kriget tema. Och med pre här menar jag sent 40-tal tidigt 50-tal, andra världskrigets efterdyningar sköljer över världen. Kriget är över, men i kulisserna så händer mycket. Världen är full av flyktingar, och jagade krigsförbrytare flyr till länder där de kan gömma sig. Som exempelvis Brasilien, Syrien och Egypten. Länder som inte är sena att utnyttja deras "kompetenser", särskilt Syrien vars säkerhetstjänst under sent 50-tal till stor del består av fd tyska agenter.
Vad är mer temat då, ja, det är frågan. Finns det andra ideer tro? Jag får försöka hitta en kompanjon som jag kan bolla ideer med. För det lockar väldigt mycket.
March 10, 2008
Laddade ord...
Rulla ordet slaveri i munnen ett par varv, och reflektera sedan över vilken mentalbild och vilka tankar som då dyker upp. Jag vågar satsa en slant på att de flesta tänker på bomullsplantage i amerikanska södern. Det gjorde jag med, och det var det som gav upphov till min reflektion. För det är väl det som förknippas med termen slaveri. Färgade slavar som sliter under en vinande oxpiska svingad av en fetlagd vit man till häst. Och så var det ju.
Slaveri är och har varit så mycket mer, men vän av ordning kanske frågar sig vad det är som nu gör att jag halkat in här. Det var delvis en dokumentär om en afrikansk pojke som på 1700-talet kidnappades i Västafrika och fördes till Stockholm för att vara färgad kammarmusiker och underhållning. Han blev dock med tiden en fri man, fick anställning som regimentesmusiker och en där till en gård. Han fick i två äktenskap ungefär 17 barn, och är "anfader" till en gigantisk släkt med förgreningar över hela världen.
Jag läste också om slaveri motstånd i Europa, och kontra det att man inte hade slaverilagar på samma sätt som i de dåvarande kolonierna. Det målande och lite roliga är ju att "överdomaren" Lord Mansfield på slutet av 1700-talet slår fast i den första slaveridomen i England att slaveri inte finns i den Brittiska lagen och därmed inte existerade.
Men också det att det under 1600-talet var väldigt vanligt, men lite fint har gömts undan under andra termer. Bland annat så förslavades tusentals irländska katoliker under 16oo-talet av de Cromwellianska invansionstrupperna. Många deporterades sen till västindien där de slet jämsides med alla andra slavar.
En annan form av slaveri som inte direkt diskuteras, eller nämns så mycket, är de person som infångades till slaveri av pirater från de Nordafrikanska staterna så sent som på 1800-talet. Det kunde vara från kustbyar längst medelhavet eller fartyg som uppbringades, till och med utanför Gibraltar. Det lite intressanta i detta var att många av dessa pirater var engelska eller franska kapare som konverterade till Islam efter att England och Frankrike slutit fred och kaparverksamheterna minskats.
Sen så har jag lite smått lyssnat av diskussioner om modernt slaveri, att det fortfarande existerar i krigshärdar och i vissa länder på exempelvis arabiska halvön. Om det nu inte är i sin mer raffinerade form, som utveckaldes och gjordes framgångsrik av amerikanska rovbaroner. Där "arbetare" mot ockerpriser tvingas bo i "företagets" bostäder och handla i dess affärer. Det finns och har funnits under olika färger och former.
Tankar...
Slaveri är och har varit så mycket mer, men vän av ordning kanske frågar sig vad det är som nu gör att jag halkat in här. Det var delvis en dokumentär om en afrikansk pojke som på 1700-talet kidnappades i Västafrika och fördes till Stockholm för att vara färgad kammarmusiker och underhållning. Han blev dock med tiden en fri man, fick anställning som regimentesmusiker och en där till en gård. Han fick i två äktenskap ungefär 17 barn, och är "anfader" till en gigantisk släkt med förgreningar över hela världen.
Jag läste också om slaveri motstånd i Europa, och kontra det att man inte hade slaverilagar på samma sätt som i de dåvarande kolonierna. Det målande och lite roliga är ju att "överdomaren" Lord Mansfield på slutet av 1700-talet slår fast i den första slaveridomen i England att slaveri inte finns i den Brittiska lagen och därmed inte existerade.
Men också det att det under 1600-talet var väldigt vanligt, men lite fint har gömts undan under andra termer. Bland annat så förslavades tusentals irländska katoliker under 16oo-talet av de Cromwellianska invansionstrupperna. Många deporterades sen till västindien där de slet jämsides med alla andra slavar.
En annan form av slaveri som inte direkt diskuteras, eller nämns så mycket, är de person som infångades till slaveri av pirater från de Nordafrikanska staterna så sent som på 1800-talet. Det kunde vara från kustbyar längst medelhavet eller fartyg som uppbringades, till och med utanför Gibraltar. Det lite intressanta i detta var att många av dessa pirater var engelska eller franska kapare som konverterade till Islam efter att England och Frankrike slutit fred och kaparverksamheterna minskats.
Sen så har jag lite smått lyssnat av diskussioner om modernt slaveri, att det fortfarande existerar i krigshärdar och i vissa länder på exempelvis arabiska halvön. Om det nu inte är i sin mer raffinerade form, som utveckaldes och gjordes framgångsrik av amerikanska rovbaroner. Där "arbetare" mot ockerpriser tvingas bo i "företagets" bostäder och handla i dess affärer. Det finns och har funnits under olika färger och former.
Tankar...
Oj, jag fyller 250
Hajade till idag, för jag upptäckte en sak jag inte noterat förut. Att jag nu uppenbarligen har skrivit 250 inlägg, och tänkte sen "Oh shit!" kan det vara så. Jag lugnade mig dock efter ett tag, för det är ett fyrtiotal som inte publiserats för dom är mer interna diskussioner med mig själv. Är det konstigt att ha interna diskussioner? Jag skämtade lite om det på GothConmötet jag var på i lördags, att jag överlagt med mig själv om hur jag funderade på att lösa en sak. Men egentligen så är ju det lite sant, att jag för interna diskussioner och argumenterar med mig själv. Jag funderade på det för min son pratar med sig själv ibland, och även om jag inte gör det högt, så kanske det är ett släktdrag. Vem vet?
Helgens övningar har annars genererat tre sopsäckar med skit som åker ut. Jag skall jämlar i mig aldrig någonsin mer samla på massa "Bra och ha"-saker. En gång om året minst skall det rensas bland gamla datorprylar, för nu står det nära 2 Coop-kassar med dataskrot, och nära en sopsäck med kartonger och instruktionsböcker har redan slängts. Det känns lite som en mentalbörda som långsamt lättar ju mer grejer jag gör mig av med, lättar mitt inre liksom. Väldigt konstiga känsla så, men jag har dock inte riktigt hunnit så långt som jag önskade.
Det blev lite kort här nu, hade tänkte skriva mer, men halkade bort lite och har annat att göra här på jobbet. Det är full rulle nu idag och i morgon, sen så åker jag iväg. Jag har haft en givande diskussion med min arbetsgivare, och löst ut ett par knutar. Jag känner att jag kan prata och får framfört det jag menar på ett bra sätt. Jag fungerar och är inte så himla rädd för allt, för min egen skugga.
Lev väl!
Helgens övningar har annars genererat tre sopsäckar med skit som åker ut. Jag skall jämlar i mig aldrig någonsin mer samla på massa "Bra och ha"-saker. En gång om året minst skall det rensas bland gamla datorprylar, för nu står det nära 2 Coop-kassar med dataskrot, och nära en sopsäck med kartonger och instruktionsböcker har redan slängts. Det känns lite som en mentalbörda som långsamt lättar ju mer grejer jag gör mig av med, lättar mitt inre liksom. Väldigt konstiga känsla så, men jag har dock inte riktigt hunnit så långt som jag önskade.
Det blev lite kort här nu, hade tänkte skriva mer, men halkade bort lite och har annat att göra här på jobbet. Det är full rulle nu idag och i morgon, sen så åker jag iväg. Jag har haft en givande diskussion med min arbetsgivare, och löst ut ett par knutar. Jag känner att jag kan prata och får framfört det jag menar på ett bra sätt. Jag fungerar och är inte så himla rädd för allt, för min egen skugga.
Lev väl!
March 9, 2008
Små steg och
...långa kliv.
Satt alldeles förut och skrattade lite stillsamt för mig själv. Jag lyssnade på Metallica och reflekterade över livets irrvägar. Och att jag nog drabbats av en fyrtioårs kris på ett lite anorlunda sätt. Statistiskt sätt har halva mitt liv nu förflutit, och med tanke på vissa livsförkortande aktiviteter jag ibland ägnat mig åt, så är det nog mer än så. Så man kan fråga sig varför detta plötsliga intresse för döden. Helt oundvikligt har det ämnet flutit upp under de senaste veckornas långa och sena diskussioner. För min samtalspartner har på olika sätt levt i dess absoluta närhet och påverkats starkt av den. Och då delvis på ett sätt jag inte tidigare kommit i kontakt med. För jag reflekterade över att hur mycket jag än inte tänker på det, att jag själv står vid dess tröskel. Flera mig närstående är riktigt gamla, och i vissa fall sjuka.
Hur kommer jag reagera när det oundvikliga inträffar? Det är frågor man ställer sig. Är det okej att ha svårt att känna? Jag är rädd jag omedvetet har förskjutit mig en aning emotionellt från dem det senaste året, av rädsla för min egen potentiella sorg och saknad. Jag berättade delvis detta, och jag fick ett ganska intressant och tankeväckande svar. Det är spännande att få insikt, om sig själv och andra. Att känna att metoder och arbetssätt fungerar och att det finns högre steg att klamra sig upp på, och att sen känna att man bemästrat dom.
Jag kände ett kort tag lite skuld för att jag de senaste månaderna hundra procentigt prioriterat mitt eget emotionella välbefinnande, och en annan persons, framför andra projekt jag på vissa plan anser mig ha lovat att prestera resultat. Helt utan framsteg har det dock inte varit i olika projekt, men mycket har legat nere under den tid det tagit att komma fram till vart vi står. Det är dock som det är, och när jag nu börjar känna mig trygg i min relation så är det dax att blicka framåt igen.
Satt alldeles förut och skrattade lite stillsamt för mig själv. Jag lyssnade på Metallica och reflekterade över livets irrvägar. Och att jag nog drabbats av en fyrtioårs kris på ett lite anorlunda sätt. Statistiskt sätt har halva mitt liv nu förflutit, och med tanke på vissa livsförkortande aktiviteter jag ibland ägnat mig åt, så är det nog mer än så. Så man kan fråga sig varför detta plötsliga intresse för döden. Helt oundvikligt har det ämnet flutit upp under de senaste veckornas långa och sena diskussioner. För min samtalspartner har på olika sätt levt i dess absoluta närhet och påverkats starkt av den. Och då delvis på ett sätt jag inte tidigare kommit i kontakt med. För jag reflekterade över att hur mycket jag än inte tänker på det, att jag själv står vid dess tröskel. Flera mig närstående är riktigt gamla, och i vissa fall sjuka.
Hur kommer jag reagera när det oundvikliga inträffar? Det är frågor man ställer sig. Är det okej att ha svårt att känna? Jag är rädd jag omedvetet har förskjutit mig en aning emotionellt från dem det senaste året, av rädsla för min egen potentiella sorg och saknad. Jag berättade delvis detta, och jag fick ett ganska intressant och tankeväckande svar. Det är spännande att få insikt, om sig själv och andra. Att känna att metoder och arbetssätt fungerar och att det finns högre steg att klamra sig upp på, och att sen känna att man bemästrat dom.
Jag kände ett kort tag lite skuld för att jag de senaste månaderna hundra procentigt prioriterat mitt eget emotionella välbefinnande, och en annan persons, framför andra projekt jag på vissa plan anser mig ha lovat att prestera resultat. Helt utan framsteg har det dock inte varit i olika projekt, men mycket har legat nere under den tid det tagit att komma fram till vart vi står. Det är dock som det är, och när jag nu börjar känna mig trygg i min relation så är det dax att blicka framåt igen.
March 8, 2008
Musik med det samma...
Jag har funderat kring och lyssnat på mycket musik den senaste tiden. Har rensat och sorterat, och förberett för att köpa en ny CD-hylla. Men det roliga ligger i att få koordinera och känna att ens åsikter tas på allvar.
Jag har lyssnat på gammalt som nytt, nördigt som djupt, eller bara sånt som kommit i min väg. Musik utan mening, sånt som burit minnen med sig, eller som varit någon annans minnen. Känt kopplingar till känslor inom och utom mig, tänkt, skrattat och gråtit. Jag tillåter mig själv att känna, tänka och tycka. Som att vara utsläppt ur en isolerande fångenskap, som att se efter att ha varit blind.
Jag har läst en massa den senaste tiden, läst sånt jag känner talar till mig. Meningslösa, politiska opolitiska, konstiga och felaktiga saker, eller sånt som är fantastiskt ute och fjantigt. Jag har som tidigare sagt börjat rensa bland mina böcker. Ställde helt ogenerat frågan till mig själv, om vad det egentligen är jag är intresserad av och vad jag innerst inne håller av. Svaren är tvetydiga, eller mångbottnade. För jag tog mig an uttrycket "kill your darlings". Jag rensade ut min gamla fina utgåva av "Nordisk Familjebok", en sak jag sparat mitt i min gamla bokhylla. Jag vet inte om jag skall sälja den eller bara låta den vila lite någon annanstans så länge. Jag tittade in i cellen också och insåg att det mesta som var där har jag inte ens bemödat en tanke de senaste åren. Vad är då meningen med att spara på dom? Hur mycket bra och ha saker kan man låta ta plats och utgöra dammfångare?
Jag kände det som en uppgörelse med så mycket. Med mina rädslor att vara den jag vill vara, och inte bara vara som alla andra. För inom alla kulturer finns en elit, som bestämmer vad som är okej eller vad som inte är okej att tänka och tycka.
Jag har lyssnat på gammalt som nytt, nördigt som djupt, eller bara sånt som kommit i min väg. Musik utan mening, sånt som burit minnen med sig, eller som varit någon annans minnen. Känt kopplingar till känslor inom och utom mig, tänkt, skrattat och gråtit. Jag tillåter mig själv att känna, tänka och tycka. Som att vara utsläppt ur en isolerande fångenskap, som att se efter att ha varit blind.
Jag har läst en massa den senaste tiden, läst sånt jag känner talar till mig. Meningslösa, politiska opolitiska, konstiga och felaktiga saker, eller sånt som är fantastiskt ute och fjantigt. Jag har som tidigare sagt börjat rensa bland mina böcker. Ställde helt ogenerat frågan till mig själv, om vad det egentligen är jag är intresserad av och vad jag innerst inne håller av. Svaren är tvetydiga, eller mångbottnade. För jag tog mig an uttrycket "kill your darlings". Jag rensade ut min gamla fina utgåva av "Nordisk Familjebok", en sak jag sparat mitt i min gamla bokhylla. Jag vet inte om jag skall sälja den eller bara låta den vila lite någon annanstans så länge. Jag tittade in i cellen också och insåg att det mesta som var där har jag inte ens bemödat en tanke de senaste åren. Vad är då meningen med att spara på dom? Hur mycket bra och ha saker kan man låta ta plats och utgöra dammfångare?
Jag kände det som en uppgörelse med så mycket. Med mina rädslor att vara den jag vill vara, och inte bara vara som alla andra. För inom alla kulturer finns en elit, som bestämmer vad som är okej eller vad som inte är okej att tänka och tycka.
Utrensningar ...återkomsten
Jag upptäckte att jag för ett tag sedan nämnde mitt rensande här hemma, nu jäklar har jag låtit det helt och fullt medvetet gå över styr. Nästan alla gamla VHS filmer är nu borta, utom de jag känner allra mest för. Och ett antal DVD:er har rensats ut, möjligen för att säljas. Dock så kommer min gode far anektera alla VHS-filmerna och ta med dom till "sommarstugan", så helt borta är dom ju inte.
Flera av bokhyllorna har också fått lite besök, även om det inte tömdes så kraftigt där, inte än iaf. Cellen ute i hallen har börjat få sig en ordentlig rensning också. Många böcker där ute, jag inte kommer läsa om, eller köpt på reor eller utrensning på bibliotek och inte mer än skummat igenom. Så bland dem har jag rensat friskt, och skall fortsätta.
De stora garderoberna har rensats ordentligt och jag har tagit bort än mer gamla kläder, och sånt jag sparat för att det kanske skulle vara bra att ha, som pärmar och annat. Allt har åkt i soporna nu, tillsammans med gamla kuddar, slitna sängkläder, trasiga och udda handdukar och
en hel massa annat. Det känns som en stor befrielse, och en av garderoberna är i princip tom nu, helt otroligt. Och utanför står 8 kassar gamla barnkläder, och en säck skräp.
Även köket har fått sig en ordentlig omgång och en sopsäck skit är på väg därifrån. Det känns underbart att göra upp med sitt samlarbeteende, och mest bara se till sånt som verkligen behövs.
Jag känner att jag börjat återfå ett fokus och en mening med mitt liv. Jag har ett mål, och jag får ha visionerna, hur fluffiga dom än är. Fast jag får väl erkänna att det finns lite baktankar i alla denna rensning. Jag kände att jag behöver nya grep för att komma i kapp mig själv igen. Jag har rest mig ur askan, och jag är jag. Det finns inga fel inom mig, det finns bara möjligheter.
Flera av bokhyllorna har också fått lite besök, även om det inte tömdes så kraftigt där, inte än iaf. Cellen ute i hallen har börjat få sig en ordentlig rensning också. Många böcker där ute, jag inte kommer läsa om, eller köpt på reor eller utrensning på bibliotek och inte mer än skummat igenom. Så bland dem har jag rensat friskt, och skall fortsätta.
De stora garderoberna har rensats ordentligt och jag har tagit bort än mer gamla kläder, och sånt jag sparat för att det kanske skulle vara bra att ha, som pärmar och annat. Allt har åkt i soporna nu, tillsammans med gamla kuddar, slitna sängkläder, trasiga och udda handdukar och
en hel massa annat. Det känns som en stor befrielse, och en av garderoberna är i princip tom nu, helt otroligt. Och utanför står 8 kassar gamla barnkläder, och en säck skräp.
Även köket har fått sig en ordentlig omgång och en sopsäck skit är på väg därifrån. Det känns underbart att göra upp med sitt samlarbeteende, och mest bara se till sånt som verkligen behövs.
Jag känner att jag börjat återfå ett fokus och en mening med mitt liv. Jag har ett mål, och jag får ha visionerna, hur fluffiga dom än är. Fast jag får väl erkänna att det finns lite baktankar i alla denna rensning. Jag kände att jag behöver nya grep för att komma i kapp mig själv igen. Jag har rest mig ur askan, och jag är jag. Det finns inga fel inom mig, det finns bara möjligheter.
March 6, 2008
Rabarber och solsken...
Jag sov lite dåligt i natt, och natten före. Vaknade av och till ur varianter av gamla mardrömmar. Det flöt under natten upp saker jag trodde jag kommit över och bearbetat. Men det kanske är så att felet ligge i att jag inte riktigt klarat av att förlikat mig med mig själv? Att jag inte klarat av att sluta hata mig själv för det som hände. Kanske låter det fånigt, men det är lite svårt när känslorna sätter krokben för en. Låter detta barnsligt och överdramatiskt? Är det kanske ett utslag av en "Drama Queen" som bor någonstans inom mig? Fast jag har ju aldrig önskat stå i centrum, snarare helt tvärtom. Alltid önskat vara så anonym som möjligt.
Och allt det känns konstigt mot bakgrund av att jag har träffat en alldeles underbar person, som fångat mina känslor och som jag känner något alldeles otroligt mycket för. Och som jag också sen en tid tillbaka är i ett förhållande med.
Så lev väl ni alla där ute!
Och allt det känns konstigt mot bakgrund av att jag har träffat en alldeles underbar person, som fångat mina känslor och som jag känner något alldeles otroligt mycket för. Och som jag också sen en tid tillbaka är i ett förhållande med.
Så lev väl ni alla där ute!
March 4, 2008
En dag av kontraster...
Tillbaks i Göteborg, efter en lång underbar helg. Bastubad mitt i natten i en vedeldad liten bastu nere i Växjö, och dopp i en underbart kall sjö. Det var fantastiskt skönt, och roligt. Det värsta är väl att helgen bara försvann och lämnar en tomhet bakom sig.
Jag körde ned nu på morgonen idag, och även om det innebar att skutta upp tidigt så var det värt det. Och egentligen inte värre än att köra på eftermiddagen/kvällen, förutom lite trängsel efter Borås.
Dagen började annars helt underbart bra. Det var kallt, klart och soligt, med en klarblå himmel.
Men det blev en dag av kontraster, mest inom mig. All världens lycka blandades med en skyffel av de jobbigaste känslorna jag trodde jag lagt till vila, men de överföll mig bakifrån.
Jag förundras över mig själv, och känner mig väldigt fånig och vill mest be om ursäkt för det jag ställer till. För jag överfölls av så många konstigheter idag, och jag förstår inte varför, inte det minsta. Jag tänkte reflektera över något helt annat idag, men det fastnade i den mentala "vrångstrupen". Jag tror jag ville vara vänlig, öppen och ärlig, men det flöt ur mina händer och sölade nog ned mer. Jag vet inte varför allt blir så fel. Mina allra bästa intentioner förvrängs, till något helt annat.
Jag sitter här och försöker förstå vad och varför jag skriver, och till vem?
Svaret är att jag skriver för mig själv, för att bearbeta mina känslor och tankar. Att försöka förstå mig själv.
För jag vet att jag duger, och att jag inte är värdelös. Jag är duktig, i mitt yrke och i min hobby. Jag kan skriva och jag kan spelleda, jag kan och jag vågar.
I övrigt så är mitt pussel klart, och jag ser motivet le mot mig. Ty jag fick något litet med posten idag, och väl var väl det, för mitt eget blev kvar där uppe.
Så lev väl alla mina vänner!
Jag körde ned nu på morgonen idag, och även om det innebar att skutta upp tidigt så var det värt det. Och egentligen inte värre än att köra på eftermiddagen/kvällen, förutom lite trängsel efter Borås.
Dagen började annars helt underbart bra. Det var kallt, klart och soligt, med en klarblå himmel.
Men det blev en dag av kontraster, mest inom mig. All världens lycka blandades med en skyffel av de jobbigaste känslorna jag trodde jag lagt till vila, men de överföll mig bakifrån.
Jag förundras över mig själv, och känner mig väldigt fånig och vill mest be om ursäkt för det jag ställer till. För jag överfölls av så många konstigheter idag, och jag förstår inte varför, inte det minsta. Jag tänkte reflektera över något helt annat idag, men det fastnade i den mentala "vrångstrupen". Jag tror jag ville vara vänlig, öppen och ärlig, men det flöt ur mina händer och sölade nog ned mer. Jag vet inte varför allt blir så fel. Mina allra bästa intentioner förvrängs, till något helt annat.
Jag sitter här och försöker förstå vad och varför jag skriver, och till vem?
Svaret är att jag skriver för mig själv, för att bearbeta mina känslor och tankar. Att försöka förstå mig själv.
För jag vet att jag duger, och att jag inte är värdelös. Jag är duktig, i mitt yrke och i min hobby. Jag kan skriva och jag kan spelleda, jag kan och jag vågar.
I övrigt så är mitt pussel klart, och jag ser motivet le mot mig. Ty jag fick något litet med posten idag, och väl var väl det, för mitt eget blev kvar där uppe.
Så lev väl alla mina vänner!
Subscribe to:
Posts (Atom)
