Rabarber och solsken...

Jag sov lite dåligt i natt, och natten före. Vaknade av och till ur varianter av gamla mardrömmar. Det flöt under natten upp saker jag trodde jag kommit över och bearbetat. Men det kanske är så att felet ligge i att jag inte riktigt klarat av att förlikat mig med mig själv? Att jag inte klarat av att sluta hata mig själv för det som hände. Kanske låter det fånigt, men det är lite svårt när känslorna sätter krokben för en. Låter detta barnsligt och överdramatiskt? Är det kanske ett utslag av en "Drama Queen" som bor någonstans inom mig? Fast jag har ju aldrig önskat stå i centrum, snarare helt tvärtom. Alltid önskat vara så anonym som möjligt.

Och allt det känns konstigt mot bakgrund av att jag har träffat en alldeles underbar person, som fångat mina känslor och som jag känner något alldeles otroligt mycket för. Och som jag också sen en tid tillbaka är i ett förhållande med.

Så lev väl ni alla där ute!