Små steg och

...långa kliv.

Satt alldeles förut och skrattade lite stillsamt för mig själv. Jag lyssnade på Metallica och reflekterade över livets irrvägar. Och att jag nog drabbats av en fyrtioårs kris på ett lite anorlunda sätt. Statistiskt sätt har halva mitt liv nu förflutit, och med tanke på vissa livsförkortande aktiviteter jag ibland ägnat mig åt, så är det nog mer än så. Så man kan fråga sig varför detta plötsliga intresse för döden. Helt oundvikligt har det ämnet flutit upp under de senaste veckornas långa och sena diskussioner. För min samtalspartner har på olika sätt levt i dess absoluta närhet och påverkats starkt av den. Och då delvis på ett sätt jag inte tidigare kommit i kontakt med. För jag reflekterade över att hur mycket jag än inte tänker på det, att jag själv står vid dess tröskel. Flera mig närstående är riktigt gamla, och i vissa fall sjuka.
Hur kommer jag reagera när det oundvikliga inträffar? Det är frågor man ställer sig. Är det okej att ha svårt att känna? Jag är rädd jag omedvetet har förskjutit mig en aning emotionellt från dem det senaste året, av rädsla för min egen potentiella sorg och saknad. Jag berättade delvis detta, och jag fick ett ganska intressant och tankeväckande svar. Det är spännande att få insikt, om sig själv och andra. Att känna att metoder och arbetssätt fungerar och att det finns högre steg att klamra sig upp på, och att sen känna att man bemästrat dom.

Jag kände ett kort tag lite skuld för att jag de senaste månaderna hundra procentigt prioriterat mitt eget emotionella välbefinnande, och en annan persons, framför andra projekt jag på vissa plan anser mig ha lovat att prestera resultat. Helt utan framsteg har det dock inte varit i olika projekt, men mycket har legat nere under den tid det tagit att komma fram till vart vi står. Det är dock som det är, och när jag nu börjar känna mig trygg i min relation så är det dax att blicka framåt igen.