Pauskvitter i etern...

Detta lilla korta inlägget lägger jag in som lite pauskvitter. Jag samlar precis ihop mig för att sen skutta ut i bilen och åka i väg till Kristina i Linköping. Så över helgen kommer jag inte skriva något, bara ta det lugnt och slappa.

Så lev väl alla mina vänner!

Påverkan och åsikter

Lätt tveksam till mina egan åsikter så tog jag tyvärr bort ett inlägg jag filat på ett par dagar. Allt efter att jag först läste om ett litet rablader i Alingsås av alla platser, och sedan såg ett ett inslag i Kulturnyheterna. Inslaget i fråga handlade primärt om att de gjort en attitydundersökning bland kulturpolitiker i landet. Frågan som ställdes var om kulturpolitiker borde ha rätt att stoppa kommunaltfinansierad kultur om den kunde tänkas vara kontroversiell. Exempelvis upplevas som pornografisk, religöst kränkande eller på annat sätt kontroversiell. Hela 75% av de tillfrågade tyckte att så skulle vara fallet, man skulle ha rätt att stoppa sånt som kan upplevas som kontroversiellt. Jag skall väl här också då tillägga att frasen "upplevas som" är mitt tillägg, för det är ju det som det är frågan om. Det är ju utifrån betraktarens synvinkel, och skall alla individer då ha veto om i fall att just dom skulle uppleva sig kränkta? Eller skall demokratiska principer få råda, om en majoritet inte tyckr om något skall det då inte få förekomma?
Exemplet kulturnyheterna använde var då givetvis från Alingsås där en KD politiker reagerat kraftigt mot fotoutställningen "History of Sex" av fotografen Serrano, som han anser är pornografisk. Den omtalade utställningen har uppenbarligen väckt ett himla rablader, den råkar visa nakna personer av olika kön och åldrar. Dom visade givetvis ett längre inslag med många av fotona, och jag kan inte direkt säga att jag anser att dom är direkt pornografiska eller förnedrande. Det var mer eller mindre nakna personer i olika avslappnade positioner likt de som används av modeller vid nakenstudier. Möjligen kan innehållet verka kontroversiellt då det var personer av samma kön, lite olika åldrar, och mittemellan könsfrågan. "Värst" i sammanhanget ansåg väl ett foto på en äldre kvinna och en något yngre man där båda möjligen kan tänkas utstråla viss åtrå till varandra. I det hela var allt ganska oskyldigt, och visat med stor respekt för personerna som avbildats.
Hela inslaget avslutades med en intervju med en forskare från Göteborgs Universitet, som specialisterat sig på konstfrihet. Hans definition av kultur/konst-begreppet gick ut på att konst definitionsmässigt skall vara fri från påverkan. Konst som utsatts för politisk eller åsiktsmässig påverkan är per definition inte konst utan i förlängning kanske mer att betrakta som propaganda. Det var tankvärt att lyssna på, särskilt för mig som vid flera tillfällen lagt band på mig för att inte vara för kontroveriell. Innebär en sån medveten eller omedveten självcensur att det man skapar inte är konst, eller är allt man skapar fritt från sin egen betraktningvinkel konst. Är det rätt att andra skall få påverka det man själv skapar, eller är det en mänskligskyldighet att inte medvetet kränka andras övertygelser eller tro?
Mot bakgrund av mina tidigare små mentala exkursioner i kränkthet så ställer jag mig lite frågan om inte de som skriker högst eller är argast får veto. Utsätter någon konstnärer, tänkare eller tyckare för hot så förfasas många vänner av ordning. Skall alla alltid få känna sig kränkta utan att behöva sätta sig in i vad de egentligen har åsikter om eller ens tänka efter?

I från alla de stora tankarna så gled jag sendan ned i min privata situation, och frågan vad jag egentligen vill och vad jag håller på med. Jag hade en lång diskussion med en gammal vän och konventsäventyrsskribent igår, och kände lusten att skapa och rädslan för de stora tyckarna glida bort från mig. Ideerna fick fäste och jag kände lust att experimentera med former och innehåll igen. Frågan är väl i vilket forum, men jag börjar mer och mer komma till insikt om att jag är mer lös och fri i mina ideer, jag lider och begränsas i mångt och mycket av att trängas in i system eller färdiga koncept. När jag får släppa min fantasi på grönbete så mår jag allra bäst.

Refuserat!

Högt och lågt drama! Om det nu är någon som fortfarande läser detta efter mina ytterligare exkursioner i navelåskådningens förlovade regioner. Det mesta är sannerligen odramatiskt, och så till den milda grad att jag i ett par dagar börjar refusera mig själv. Det jag skriver här, och då inte alls för att det är självutlämnande eller taskigt och elakt. Tvärtom faktiskt, det var väldigt allmänna reflektioner över sånt jag läst och sett på TV. Ja, jag erkänner att jag tittar på TV ibland, mest Kunskapskanalen, och en del UR. Mitt TV tittande har minskat drastiskt de senaste året, dock så tittar jag på många TV-serier, men då köpta eller lånade på DVD eller i datorn. Jag har även tappat mitt intresse för att hänga med i världen, mycket pga ett råd jag fått. Om du försöker bygga upp positiv energi så kan man undvika att alltid låta sig bombaderas med världens elände. Det kan verka krasst eller som att sticka huvudet i sanden, men när man tenderar att suga upp negativ energi som en svamp så fungerar det faktiskt att undvika alltför mycket påverkan. Så här sitter jag i en självpåtagen nyhetsexil och känner en mystisk lättnad i att inte hänga med. Det jag tillåtit är att titta på Kulturnyheterna, som är lite fascinernade och uppiggande i sitt oblyga politiska ställningstagande. Detta väl trots att det i alla fall i tanken är menat att SVT skall vara politiskt obundna. Nu kan man kanske med god kvällstidningslogik undfalla åt att tro att jag är en högerextrem rovkapitalist som grillar protaliratets barn på spett om nätterna. Så är det ju då inte, jag är nog något som inte går att foga in i något fack. Jag sympatiserar med många olika tankar och ideer, och sen inte med vissa andra. Jag kallade mig vid något obevakat tillfälle för en Liberalistisk Marxist, och vid något tillfälle det idag lätt förhatliga K-ordet. Det tror jag dock att vissa som tycker dom känner mig vill protestera mot, men jag har aldrig inte brytt mig om mina medmänniskor. Att ge hjälp och stöttning till de utsatta och sjuka, även om jag personligen tycker att man kan ställa krav på människor, samt att man inte kan beskatta de som lägger ned sitt liv i ett arbete eller företag till döds.
Nja, nu blev det polistiskt, och personligt, och man kan fråga sig varför. Eller kanske inte, de som verkligen känner mig förstår nog, men det senaste årets händelser fick mig att tvivla på att någon någonsin velat lära känna mig, sån som jag innerst inne är. Jag vet inte, och jag vet inte vad jag skall tro, och vad gör väl det nu. Att snegla i livets bakspegel gör inte mig särskilt glad, och demoner jag pålat och begravt vänder sig hotfullt i sin odöda sömn.

Emotionell berg å dalbana, det är nog vad man kan kalla det jag är ute och åker. Det kan vara en osäkerhet inom mig, eller en rädsla i att göra de jag bryr mig om illa. Jag är ju rädd att jag skall göra en annan person illa, som jag känner starkt för, på alla plan. Varför driver mina tankar runt så långt ut i extremerna, men det kanske ligger något i "Utan tvivel så är man inte klok". Fast min dröm är väl att få vara och klara av att vara en normal person. Och jag har skottkärrelass med tvivel, så alltså borde jag vara synnerligen klok då?

Så lev väl!

Ovisshet

Kände en ovisshet dra in över mig igår, en känsla av otillräcklighet, och osäkerhet om hur man skall reagera på saker som händer runt omkring en. Skall eller bör man ens göra nödplaner för hur man skall reagera i olika situationer, eller skall man ta det som det kommer. Jag vet inte riktigt, kan man förbereda sig för allt som kan hända runt omkring, eller riskerar man att drunkna i tänkta "värsta scenarion". Kommer man oroa sig för mycket för saker, så att de till sist blir självuppfyllande profetior. Jag har nog levt ett liv där jag försökt agera förebyggande brandkår, men nog bara lyckats tända små eldhärdar.

Många intressant funderingar som ploppat upp och som jag känt att jag skall försöka bearbeta och fundera över, istället för att försöka begrava. Jag är trots allt en tänkande varelse, och varför skall mina åsikter vara dom felaktiga? Skall aldrig mer lura mig själv att hamna i den fällan, att vara den självpåtagna syndbocken för allt. För som med annat så riskerar ju även det att ta formen av själuppfyllande profetior.

Nja, blev det introvert kanske, jag skall skriva mer opersonliga saker tror jag. Se om det finns något som är skoj och vettigt då, något jag själv känner ligger mig nära. Min ideer, och mina tankar om den värld som vi är en del av. Hur vi än är en del av den, och vad vi vill vara en del av, den lilla eller den stora världen. Se sånt man tar avstånd från, och fundera på vad man skall göra istället, göra av sitt liv. Om man drar sig undan från TV och Dataspel, vad finns då? Mina böcker och mina ideer, mina tankar, och de många projekt jag tappat bort i virre varret som min hjärna varit dom senaste fem åren. Har funderat en hel del vad som hade hänt om jag tagit tag på mig själv och förstått mig själv redan då, om jag inte varit en så stor idiot som jag alltid varit. Men jag tänker nu, att det kanske var meningen, på något skruvat sätt. Att det behövdes den slutgiltiga tankeställaren för att man skulle vakna upp på riktigt. Jag vet inte så mycket längre, eller så kanske jag göra det, när skygglapparna är borta. Och jag verkligen känner att jag vågar ta för mig av livet och fråga saker. Det känns bra, men varför nu, och inte förut, men vad tjänar det till att skriva egentligen. Det är bara att lite långsamt knata vidare i livet och försöka vara snäll och öppenhjärtlig mot alla jag bryr mig om. Nu när jag förstår och är än mer ödmjuk och ser saker. Och ta tag i det jag tycker är skoj och göra det jag tycker är roligt, att skriva och skapa, att bygga och måla, och pyssla med knasiga projekt. Att bara vara mig själv utan att livrädd försöka göra allt för att vara alla andra tillags så att jag tappar bort mig själv.

Så lev väl!

Spåret ut...

Det var mycket snack om spår i veckan som gått. Projekt som spårat ur, spårljus, spår i snö, samt att inte då förglömma avrundning på Tv-programmet "På spåret". Jag har inte sett något av det nu i vår, eller vad man nu skall kalla årstiden. Jag har knappt sett eller gjort något, jag har tillåtit mig att göra sånt som känns bra. Jag har nog letat efter ett spår, ett som ledde ut ur de djupa mörka tunnlarna jag befann mig i. Jag hittade det på ett ställe jag nog inte ens tänkt leta, det var mörkt och lite avskräckande när man betraktade det på håll, men skenet bedrar. Jag har dock lärt mig att man måste hänga upp det mesta av sitt liv på sig själv och inte låta sig känslomässigt hamna bakom någon annan. Det kan ju dock vara så att man gör det av fri vilja, men den som sätts i första rummet kanske inte vill vara där, och inte vågar uttrycka den åsikten förrän lång senare. Jag känner att jag är fast i en tankeloop, som jag har svårt att komma ur. Att försöka hitta ett avslut, som inte känns så drastiskt, en fred med mig själv och andra.
Jag drog paralleller till Dick Harrison förträffliga bok om slaveri, där ett av grundproblemen ligger i att definiera själva begreppet. Vissa kan ju vara fullt tillfreds med en ofri existens, stora delar av Roms administration drevs av slavar. Men det var inte där jag startade, och det var inte dit jag ville. Jag visste inte vart jag ville egentligen, förutom att förflyttas ungefär 30 mil österut
då kanske.

Jag började med spår, och jag ser ett spår, jag ser en grön signal, och jag sätter fart. Men ibland känner jag små vaga signaler till tvekan. Jag känner en rädsla för det mörker jag i viss mån lämnat bakom mig. Jag har nog blivit mörkrädd, för i mörkret finns ju bara min värsta fiende - jag själv.
Vi pratade om att ha mening i livet, och jag har nog tidigare gjort några hårda uttalande privat, om vad man finner mening i och vad man gör när den meningen inte är närvarande eller försvinner. Då ens hela existens bara är uppbyggd kring att fungera som person varannan vecka, och däremellan knappt vara kapabel att göra något annat än att sitta av tiden på jobbet. När man känner att precis all mening med ens liv försvunnit, och det egentligen inte finns någonting alls att leva för. När det som var otänkbart för bara en kort tid sedan plötsligt blir det ofrånkomliga faktumet utan att man förstår varför.
Mitt stora problem ligger nog i att jag fortfarande går omkring med min lilla borste och skyffel och hittar små spillror av mig själv, som jag försöker bearbeta och foga in i min existens. Det är nog dessvärre därför jag inte riktigt verkar ha kommit över allt som hänt. För i eftersvallet av saker så blir allt bara en fråga om skuld, inte att man kanske missuppfattade varandra. Jag känner mig än mer filosofisk ju mer jag skriver och tänker, men det mesta jag skrivit kommer jag aldrig visa för någon. Det är sånt som funnits djupt inom mig, begravt sedan många långa år och vars mörka anlete kom i dagern då allt rasade. Det var sånt som murats in långt ned i det inre, utan att ha blivit hanterat. Och det är en läxa, att inte bara försöka gömma saker, förr eller senare töar det och allt kommer åter fram.
Fast jag skall inte säga att jag tvekar, det är inte sant. Jag har drivit på, mer än jag egentligen någonsin vågat, och jag har tagit intiativ. Jag har kastat av mig den gamla manteln av rädslor och med berått mod ställt mig framför den frustande tjuren. Jag tog intiativ och gjorde saker som låg långt bortom mitt tidigare jag, vilket känns bra.

Jag har städat och rensat i lägenheten också, plockat och slängt "skräp". Något jag inte gjort på väldigt länge, inte när jag varit vid fullt medvetande i alla fall. Mitt skrivbord är nu rent och snyggt, med en liten låda den "nya" skärmen står på, och min skrivare/scanner bredvid. Så nu återstår egentligen att bestämma vad man skall göra åt den gamla skördetröskan. Måndagens möte kommer nog dock ge lite vägledning om hur det kommer bli och beroende på där så skall jag nog skaffa mig en privat lap-top. Den behöver ju inte var så avancerad för jag har ju slutat spela dataspel, det känns lika meningslöst som att titta på TV egentligen, samma gamla ideer mot annan bakgrund. Vad finns det som har mening egentligen?
Jag när en ide om att istället för TV köpa en projektor och ha den nya datorn jag förr eller senare köper i vardagsrummet kopplad till den. Eller om båda har varsin lap-top så kan man ordna så att det lätt går att koppla in någon av dem till projektorn. Det beror väl också en hel del på vart vi hamnar, och vart vi flyttar. Men det vore roligt att ha det lite anorlunda, att få vara så okonventionell som jag vill vara. Att göra precis det som faller mig in, och ha vårat hem så som bara vi vill, utan massa påverkan från hur andra eller olika konventioner anser att det måste vara. För i vårat hem är det vi som är dom normala, och ni andra som är dom konstiga. För att lätt förvanska ett av mina favoritcitat de senaste året.

Och lev väl alla mina vänner...

Då havet talade

...och dess röst var din. Ja, just din!

Jag stod igår kväll och tittade ut över Gullmarsfjorden. Såg i diset Lysekil på håll, och kyrktornet som kontrasterade sig mot horisonten. Hann aldrig riktigt skriva något igår, men vad gör väl det. Vår avdelningen och lite annat löst folk på firman var på kurs på en konferensanläggning uppe på västkusten. Det var en lättsam tillställning, trots att alla våra säljare och vår VD var med. Kanske därför också, det blev en bra mix av åsikter och diskussionerna svallade fram ungefär som havet utanför förnstret.
Att gå där på bryggan, känna vinden och lukte av salt fick mig att inse och minnas hur mycket jag älskar havet. Det är dit jag vill, på något sätt, det känns hemma och äkta. Farligt och vilt, men man vet om det och när det är stilla så är det så vackert. Det fick mig att inse att alla de kvinnor jag någonsin älskat alla varit som havet, möjligen dock svårare att tyda. Fast just nu bryr jag mig inte, får väl citera en kollega som kläckte ur sig "Drick du så dricker du mig snygg". Det var bekymmersfritt och kul igår, och idag på morgonen. Kvällen igår inleddes med bastu, öl och ett dopp i havet ...eller tre för att vara helt korrekt. Det var helt underbart och smaken av salt piggade upp och fick mig att vakna till. Vi intog sendan en underbar middag, med utmärkta val av viner, och avrundade med destillat porvning. Provade några utmärkta cognac, whisky och rom sorter. Vidare avrundning senare i baren en våning upp, och så hamnade vi i hotellannexets tv-rum och snackade strunt till sent på natten.
Vilda och glada som vissa av oss var så skuttade vi sedan upp klockan sju och bastade igen ...och givetvis blev det ytterligare ett dopp.

Jag har under gårdagen förlikats med ett par saker. Jag har insett en del om hur jag funkar, och jag har samtalat med en person som jag respekterar och bryr mig om. En vänskap jag hoppas skall kunna hålla, på ett kamratligt plan. Det är en vän jag tror jag litar på. Hon kommer förvisso sätta små dolkar i ryggen på mig när helst hon kan, men med en vänlig glimt i ögat.
Jag har också insett att det inte finns någon som helst återvändo, och inte för att jag på något sätt önskar det. Jag har hittat något jag länge sökt efter, någon som förstår mig. Det har länge känts lite osäkert och väldigt konstigt, att det blivit som det blivit. Det bara slog mig och jag föll omkull handlöst. Mycket har slitit mig sedan dess och även innan, men jag vet ju nu att det är rätt och jag tänkte inte vika en tum. Jag inser att jag har mer gemensamt med Kristina än jag från början kanske trodde, och att det känns naturligt att det blivit så här.

Lev väl!

Kränkt?

Jag läste med stor nyfikenhet, och växande förundran en krönika på DN's hemsida nu på eftermiddagen. Jag är inte så bevandrad att jag kan snygga till länken, men den hamnar här som den är.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=744469

Krönikan säger så mycket, och jag blir ganska kall när jag läser den. Det är ju lätt att dra paralleller till andra häxprocesser, för det är ju det som det är frågan om. Och i likhet med de processer som gick avstapeln under sextonhundratlet så får jag känslan av att det är personer som söker bekräftelse och att bli sedda som anklagar andra för att "vara häxor". Det verkar som om alla tider har någon form av "häxprocesser". Där personer döms och "avrättas" på i princip helt obefintlig grunder, och utan att det krävs bevisning. För i likhet med de historiska häxprocesserna så är ju alla livrädda för att själva dras in och anklagas. Det är ju då mycket lättare att offra någon lätt obetydlig individ, för att konflikten då förhoppningsvis blåser bort av sig själv. Men det gör dom ju sällan, det är inte bara att sticka huvudet i sanden. Historiskt så upphörde inte den stora häxjakten i Stockholm förrän anklagarna tog vatten över huvudet och blev allför vilda i anklagelserna mot högre ståndspersoner. Och risken är att vi i princip bara står i början på regelrätta utrensningar av "oliktänkande" ur olika segment av samhället. För enligt kvällspresslogik så är man inte det ena så är man ju automatiskt det andra, så är man inte gay, då måste man ju vara det andra. Och i ett tidevarv då det mest verkar styras av publicitetshungrande narcissiter då kan vad som helst hände.

Men den säger även en del om samhällsklimatet i stort, och om interaktion mellan människor. Det finns för mycket vilja att missförstå andra, att lägga helt annan innebörd i ord som sägs, för att starta konflikt och kunna bli kränkt. Den som känner sig kränkt har ju uppenbarligen alltid rätten på sin sida. För att erkänna att det skulle bero på ett missförstånd skulle föra över delar av "skuld" på den kränkte. I alla fall i en situation där anklagelser och hårda ord flyger genom luften. Att uttalanden och sinnesstämningar skulle kunna handla om något helt annat skulle ju dra undan mattan för den kränktes argument. Och medföra att det skulle gå att ha en dialog, och inte bara en välregisserad monolog från den kränktes sida. Det skulle ju även ta fokus från den kränktes "Jag", och innebära i förlängningen att någon annans åsikt skulle betyda något.

Jag förundras över alla dess ultra-narcissister som bara ser sig själva, bara fokuserar på sig själva. Och utan att blinka sliter sönder de stackare som är dumma nog att bry sig eller erbjuda sin hjälp. De som utan dåligt samvete slänger andra på skräphögen när de inte längre är till nytta
Nja, fast jag är ändå lite optimist, och hoppas att dialog skall kunna fungera. Det gäller bara att våga och klara av att prata.

Lev väl!

Kommando Plock

Jag har börjat srkiva en att göra lista i "min" Lap-top, och klipper in allt möjligt jag borde komma ihåg, som adresser, telefonnummer och annat. Känner dock att jag ligger lite för mycket ur fas, jag fick dock dragit igång en hel del saker i går. Ta kontakt med sånt jag borde ordna upp, och kolla upp andra jag borde se till att säga upp olika avtal med. Betar jag av en sak i taget så är jag nog helt "ren" om ett par veckor, och har inte massa saker som hänger över min axlar som ett mentlat ok. Började rensa i lägenheten igår också, efter vad som känts som flera månader i någon form av "mentalstasis" så drog jag igång. Slängde en uppsjö gamla papper, byte min gamla kärnreaktor till skärm mot en lånad slimad LCD skärm. Så nu finns det plötsligt massvis med plats på skrivbordet, och jag började dra upp planer för hur ajg skulle möbler för att få det än bättre på skrivbordet. Det var riktigt skönt att få en vettig skärm nu till sist, så nu är det mest frågan vad jag skall göra med min gamla skördetröska till PC. Gick på en riktig nit för något år sedan när jag försökte byta chassi för att få den tystare, och fick mig en läxa om att man inste skall vara snål och försöka vara smart. Det lönar sig ofta att för några slantar extra verkligen få se prylarna man funderar på, och hur dom verkligen ser ut. Sen så kan man ibland undra om vissa datorbutiker på nätet verkligen har koll på vad dom skickar, eller bara skickar saker på måfå till folk. Nja, ett par av dom har förlorat en kund i alla fall.

Allt som allt var det annars en bra dag igår. Jobbade på trots lite små avbrottsmeddelanden, och fick mycket gjort. Fick även samtalat med min chef, och flaggade för de små förändringarna i mitt liv, och att jag trots det vill stanna kvar på företaget. Börjar också känna mig mer trygg med mig själv nu, och i min kontakt med andra personer. Känner mig mer hemma hos mig själv, och min lägenhet känns inte längre så främmande och alienerande. Det känns att jag kan och vågar planera, och inte upplever mörker och nedstämdhet vart jag än vänder mig.
Jag kan inte förneka sammanbrotten, men de förstörde väldigt mycket runt omkring mig. Jag lever dock i vapenvila med mig själv, även om det i viss mån känns bittert att aldrig få några chanser. Men med tiden kommer nog mycket av mitt självhat och min önskan att bestraffa mig själv att försvinna.
Jag har många gånger frågat mig själv varför jag reagerar så konstigt? Varför jag låste mig, när hjärnan skrika utan att munnen ger ifrån sig minsta ljud, när paniken slår sina sylvassa klor i ens hjärta och allt fryser inom en. Var det ödet som bestämde att det skulle bli så här? Var jag menad åt något annat? I mina mörkaste stunder utmanade jag ödet. Stirrade det blankt i anletet och lade i dess händer att avgöra om jag var ämnad att fortsätta. Svaret blev som synes: "Ja Johan, det är du."
Vi bär nog alla ärr ur det förflutna, vissa synliga, andra osynliga, men för den sakens skull kanske inte helt läkta. Mina sår har så smått börjat läka, de blöder inte längre, och jag klarar väl i princip att prata med och lita på vad andra säger. Även om det inte alltid känns lätt, och jag måste bekämpa reflexen att fly när känslor ställs på sin spets.
Nu har jag undfallit åt mellankoli igen, eller är det självömkan man skall kalla det. Är det det när man erkännar att man varit ledsen? Det känns egentligen djupt fjantigt att vara självutlämnande, och jag vet inte exakt varför orden flyter ur mina fingrar. En äkta karl skall väl bara bita ihop, ta brännvinsflaska, gå ut i skogen, dränka sina sorger och komma över det. Det luriga i sammanhanget med sorger är väl att de förr eller senare lär sig simma.

Lev väl!

Duracell kanin...

Gårdagen var lite spännande, började med tårta och slutade med än mer tårta. Jag lät mig själv undfalla åt frestelsen och åt lite när det bjöds. I kombination med en längre snabb promenad på eftermiddagen fick det hjärnan att verkligen sparka igång. Så framåt kvällen så inföll stadiet "friformslajvet Duracell Kanin", vilket resulterade i att jag fick satt mig coh faktiskt klarade av att koncentrera mig på att skriva på allvar igen. Det blev några sidor Western, en liten korrektur av mitt bidrag till en intervju, samt lite löst stolpande i min egen Viktorianska Rysar- & Skräckrollspelside. Hjärnan gick som på överväxel och det kändes väldigt skönt, att få tillbaks en hel del driv och motivation igen.

Jag fick även avverkat ett par telefonsamtal och börjat nysta i lite saker under dagen, sånt som behöver uträttas och ställas till rätta. Börja ställa upp en "Att Göra Lista" och beta av punkterna en och en, för att återfå all balans i livet. Jag känner mig dock inte särskilt nervös, eller rädd, mer fylld av tillförsikt och redo att ta lite strid på lite olika fronter. Gör mer sånt jag själv känner för och inte anpassa mig efter viljor som inte har att göra med vad jag gör.

Nu återstår en del tankar och funderingar, men det känns som jag har en ide om vart jag vill och vad jag är på väg nu. Jag skall dock våga tänka på det som vi mer nu, för det är ju mer och mer så, och det är väl tanken. Att bestämma vart vi är på väg, tillsammans och gemensamt.

Så lev väl!

Viss frånvaro...

Sitter nu här åter på jobbet efter en helg på resande fot igen. Det känns dock inte särskilt betungande eller jobbigt. Det känns mest skönt att börja återfå mål och riktning i livet i viss mån igen. En ide om vad man vill åstadkomma, och kanske gemensamt med någon annan. Någon man börjat bry sig än mer om för varje dag som går. Det känns dock lite kymigt med ännu ett distansförhållande, men vad skall man göra? Jag får göra det allra bästa av situationen och lösa det så att det fungerar för båda. Det finns ju alltid sätt, några drastiska och några mindre så, men nu när jag inte är rädd för min egen skugga så känns det som att allt går att genomföra. Och jag klarar att prata, och blir det någon konflikt på vägen så får man lösa den då och inte "måla fan på väggen". Måste se till att få till lösningar på olika plan som inte bara lämnar min vilja och mina önskemål där hän. Att stå upp för det jag vill, och inte vara mesig för att undvika andra oväsentliga konflikter. Jag har redan låtit det ruinera mitt liv en gång tidigare, och även om jag aldrig riktigt kommer förlåta mig så fungerar jag i alla fall som person nu igen. Men det är inget jag kan göra något åt nu, det är en bitter erfarenhet.

Jag hade inte ro och lust att skriva något i helgen, eller rättare sagt jag struntade i det, för jag ville fokusera på på den person jag besökte. Jag lät mig bara ryckas med, långt bort och segade som jag inte gjort på väldigt länge. En sen promenad genom en mörk skog förde tillbaks många minne som varit begravda långt in så länge, och det var väldigt befriande att bara få vara. Göra lite tokiga saker, vara sena eller lite "off" utan att alls oroa ihjäl sig för konsekvenser. Det löser sig oftast ändå, på något sätt, och oftast minst lika bra.
Det är en konstig känsla, att vara i en situation som känns hoppfull och aningens ljus. I kontrast till det själsliga mörker och den rädsla, som så länge hemsökt mig och förstört så mycket. Det finns saker som kommer vara konstiga utmed vägen, men det är inget att oroa sig för nu. Jag får leva för stunden och ta det som det kommer. Och göra klart för de jag bryr mig om att jag finns här för dem om de behöver mig. Vilken adress jag än råkar ha rent fysiskt.

Lev väl!

En dag man borde stryka...

Bland det värsta jag vet är dessa outtalade handlingar man skall utföra för att vara en god samhällsmedborgare. Man skall veta exakt vad man skall göra och hur man borde göra det, man skall vara spontan och man skall göra rätt.
Någonstans där snurrade min tankar tillbaks till rädslan att göra fel, skräcken som härjat mig efter långa år av nedklankningar och utskällningar från olika håll. Mitt självförtroende dök utan att jag egentligen förstod att det var det som slet sönder. Saknar man helt självförtroende och inte det minsta litar till sin egen förmåga till beslut så är outtalade måsten en skräck av monumentala mått. Så det var på detta historiska fält det stora slaget stod för en tid sedan. Att tänka efter vad vill jag, vad är min vilja i detta. För jag vill nu mer göra det jag själv vill. Och sen förlita sig på att det inte är några katastrofer som begås. Jag vill visa mig själv att jag vågar stå på egna ben och ta egna intiativ. Att vara snäll, helt öppen och ärlig, och säga att det är sådan jag är, ni får acceptera det eller inte.

Stora filosofer under moralpanikens dagar på artonhundratalet skrev och tänkte mycket. Ett arv därifrån har fastnat i bakhuvudet, tänkespråket ovanför dörren till Uppsala universitets aula. Kanske mest för vad det egentligen betyder kontra för vad det möjligen fått stå för när det förvanskats, och hur jag såg de retoriska möjligheterna att adoptera och utnyttja det för mörka syften.

"Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större."

Denna text kan ju tolkas lite hur som helst, men rätt i detta avseende är, eller påstås mena, att tänka logiskt. Jag funderade över det igår. Läste om en mycket duktig kvinnlig docent i juridik vid just Uppsala universitet igår. Hon ansågs vara en allra dåtiden mest framstående juridiska tänkare, men förvägrades in i det sista en äkta professur. Det slutade med att hon tog livet av sig av en överdos sömnmedel, den händelsen är ungefär samtida med ovanstående tänkespråk.

Jag har fallit tillbaks i ett ålderdomligt språkbruk, men det är så skönt. Jag känner orden flyta mer naturligt och lenare genom munnen. Jag gör bara sånt jag vill, och solens strålar genom fönstret denna kyliga morgon värmer min själ. Jag förnekade att jag kände pirr i magen igår, men det är nog inte sant. Jag känner små fjärilar, för om bara några timmar så skuttar jag iväg igen, bort till den lilla staden, som börjar kännas mer som hemma än mitt gamla hemma. Det skall bli så skönt att få komma dit igen.

Lev väl alla mina vänner!

Drabbad

...av allt möjligt på en gång! Funderingar avlöser varandra, i långa slingrande banor runt mitt medvetande. Vad skulle jag kunna ändra om i mitt hem? Hur vill jag ha det? Vad finns det som betyder något för mig egentligen? Hur skall man tolka sin omgivning? Skall man orka bry sig om sin omgivning? Många frågor och få svar. Det börjar dock bli läge att ställa de där stora frågorna nu, den dagen kommer allt närmare nu.

Jag är än mer förvirrad än vanligt tror jag. Vilket känns lite lustigt för jag trodde inte jag skulle kunna bli mer av den varan. Försöker läsa och hänga med i det som händer i omvärld, men har tappat lusten. Eller i alla fall orken med personer med bristande intelligens. Vilket känns ganska härligt på ett lite mystiskt sätt. Att avskärma sig från dumhet, trångsynthet och absurd vardagsracism. Jag är trött på skenheliga personer som klankar ned på andra bara på grund av att de skulle vara lite anorlunda. Att försöka peka ut och avskärma sig från det som är anorlunda. För det är ju livsfarligt att avvika från gruppnormen idag. I denna era där mobbing blivit TV-underhållning och indirekt accepterat i samhället. Det känns bara än mer skenheligt, att prata sig varma om antimobbing arbete för att sedan hylla den ena dumma underhållningsiden efter den andra. Fördumningen av vårt samhälle går bara längre och längre, så att det nu nästan är omöjligt att orka med att titta på något annat är Kunskapskanalen på TV.

Fast å andra sidan så kan man ju köpa bra Tv-serier från BBC, och bra böcker från Amazon. Läsandet och skrivandet har tagit lite fart på sistone. Ideerna sprudlar lite mer, så nu är det bara att få igång själva skrivandet igen. Projekten finns ju där, det är bara att hugga i och slita på. Jag känner att jag vill åstadkomma något. Något som blir lite mer varaktigt. Skall börjar skriva lite mer artiklar och andra ideer, möjligen också min egen rollspelssetting. Fast jag har å andra sidan ingen lust att göra regelsystem och sånt tjafs.

Lev väl!

Varför...

Ja, eftertankens kranka blekhet har dragit in över mig. Frågor om varför man skriver saker, blotta sig på en blogg. Att till allmännbeskådan hänga ut fragment av sina innersta tankar och känslor. Varför har jag egentligen gjort det, och vart skulle det leda. Det känns oftast bara som man gör bort sig än mer. Det gör mig fullkomligt livrädd, att jag missbedömt allt så kapitalt. Men efterklokhet har alltid varit min paradgren. Jag har dragit mig uppåt, borstat av mig en del, och och fortsätter knata vidare i livet. Lust och mening kommer så smått smygande över mig igen , och allt känns inte tröstlöst längre
Ärligt så är jag inte riktigt ensam längre. Jag låter livet flyta fram lite långsamt, och får se vart allt hamnar till sist. Jag njuter av att leva igen, att göra och prata om sånt som jag inte kunnat eller vågat förut. Att fråga personliga frågor, och svara på motfrågorna, det är skönt att kunna vara ärlig och öppen utan konstiga reaktioner. Med tiden så blir saker nog bra, även om jag numer känner mig trygg med mig själv.

Lev väl!

Fallna från...

Jag tog trappan ned i de djupaste källarvalven av min musiksmak de senaste veckorna. Tänt fladdrande faklor och mentalt bläddrat bland de dammiga relikerna där ned. Och vad hittade jag där kan man ju fråga sig? Det är mycket konstigt, åt alla möjliga än mer konstiga håll. Det är Leathernun, Robert Johnson, Muddy Waters, Welle Erdball, Wumpscut, Lynyrd Skynyrd, nyare Mars Volta och mycket annat. Jag skuttar lite fram och tillbaks och fastnar aldrig någonstans riktigt. Utom i telefon då...

Så nu ser och tänker jag mig om inom mig själv. För att få lite grep om saker, vila mig mentalt, och se vart det bär fram över. Musik har burit upp mig, men också tystnaden och förundran över sammanbrotten har gjort sig påmind. Hur så mycket bara kan falla sönder så fundamentalt. Det är klart det skrämmer mig mer än något. Jag kommer nog aldrig bli kvitt den smygande känslan av så total värdelöshet. Det betyder ju dock inte att jag någonsin kommer acceptera den. Jag vet inte om det finns mening i att försöka bevisa att jag är värd åtanke, för jag är knappt alltid säker på det själv.
Jag vet ju dock vad jag vill nu. Jag bestämde mig och blev helt säker på min väg igår. Jag skall aldrig igen låta min lyhördhet gå vilse i mitt inre träsk. Ty det skall jag fortsätta att dika ut och dränera, så att det till slut är helt borta och bara ett mörkt minne inom mig.
Är jag bitter över det förflutna tro? Det ärliga svaret är ja. På mig själv, men det bär inget åt att vara efterklok. Bitter över att jag föll , inte såg, hörde eller förstod min omgivning. Det mest skrämmande nu är att jag träffat en person som läser mig som en öppen bok. Talar till mig, förstår mina tankar och tyder mina gärningar. Vet vilka tankar och önskningar som döljer sig på botten av ens avgrund. Jag har fallit...

Så lev väl mina underbara vänner!

Mannen bakom spisen...

Det är den första lugna stunden på den här helgen, på söndag kväll. Denna helgen har varit hysteriskt upptecknad, filmdag igår och rollspel idag. Men det har varit skönt att få spela igen. Det var ett lite anpassat äventyr till Mutant, eller iaf en kampanj som Rickard dragit igång nu efter många om och men. Efter flera veckor av störtfloder av andra tankar och funderingar så känns det nu som att mycket släppt och saker börjar sätta sig mer. Osäkerhet har väl förbytts i förundran, och jag hoppas att den kreativitet jag kände sprudla i lördags skall blomma än mer. Det är dock inte alls läge att starta nya projekt, det är mer mer än dax för att avsluta allt gammalt. Samt att komma över nervositeten att man med största sannolkhet skall på lajv i skogen, även om det är ett litet speciallajv med flera goda vänner, och deras vänner.

Filmdagen igår förläpte annars bra, det var ett marathon med alla de tre förlängda versionerna av Sagan om ringen filmerna. Jag satt dock och skrev på lite olika projekt och strukturerade mina gamla skräck-rollspelsfiler under större delen av eftermiddagen, samt lagade mat åt resten av den hungriga skaran. En utsökt köttgryta med mycket vitlök och rödvin fick i all stillhet stå och puttra på spisen i ett par timmar. Den blev så riktigt bra som jag önskade och en närmast obscen mängd grädde hjälpte till.

Jag satt också och pillade med min brädspelside, eller en anpassning av ett figurspel till en mer fast karta med rutnät. Jag tror att det skall kunna gå att få det riktigt kul, men jag har nu i alla fall bestämt mig för att det blir två olika "modes". Ett spelare mot spelare och ett scenarioläge, där en spelledare styr scenariot mot flera andra spelare som tillsammans eller inbördes tävlar om att uppfylla scenariots vinstkriterier. Det finns element lånade från olika spelformer och jag tror blandningen kan bli bra, och rolig, vilket jag känner är huvudsaken.

Så lev väl!

Solkigt och seriöst

Nu sitter jag på jobbet och vidmakthåller bestäm att jag är frisk. Vilken jag nog faktiskt är om jag skall vara ärlig. På vilket plan kan man ju kanske fråga sig om, lite så här i efterhand. Jag skulle sovit igår, men trots att jag fastnade i telefon, så är jag inte trött. Strax efter ett så släckte jag, men det är något jag verkligen inte ångrar. Det var så härligt att bara prata om allt möjligt.

Tidigare på dagen igår låg jag i min soffa och svarade på frågor till en intervju. En intervju om ett gammalt scenario jag och Tom skrev för nära 10 år sedan. Det och andra årterblickar i det förflutna har ställt en hel del tankar på ände i mitt huvud. Någonstans där mellan feberflum och en tvekluven saknad så började jag inse att det jag trott jag ville inte riktigt var det jag trodde. Jag börjar inse att jag plötsligt ser saker på ett annat sätt. Jag ser ett annat landskap och jag är inte säker på att jag vill stanna här. Jag såg ett ljus eller en möjlighet tror jag, att få bygga något nytt, utan att släpa på allt bagage. Frågan är dock, skulle jag våga det? Skulle det gå?

Jag har börjat få lust att vara kreativ på riktigt igen. Vet inte om jag någonsin kommer klara av att skriva till konvent igen, men känner lust. Lust jag skall tämja och styra i rätt riktning, mot något mer konstruktivt än att bara skriva konstigheter här. Det kanske kan te sig väldigt navelskådande och barnsligt att ha ett sånt här turbulent inre liv? Jag vet inte, och jag vet inte ens om jag bryr mig vad andra tycker och tänker, om jag någonsin gjort det, men det har jag ju. Det gjorde jag ju jämt förr, att inte avvika från vad mängden ser som normalt. Att inte avvika och riskera att bli utskrattad eller uttittad.

Jag har fått ideer, och jag vill använda dom till något kreativt, något vettigt. I och med detta har jag också funderat på mitt liv, min lägenhet och allt möjligt. Hur vill jag ha det egentligen? Vad är det som betyder något för mig. Skall jag börja ändra, eller skall jag vänta? Vart skall jag börja?
Många frågor, och få svar, som vanligt. Men det känns faktiskt bara bra. Vart jag än hamnar.

Lev väl!

Hemma...

Jag har varit hemma i några dagar, med galopperande feber och kanonförkylning. Jag har varit något helt otroligt seg i huvudet, och känner mig alltför borta ibland. Det har varit en riktigt knasig tid den senaste månaden, och det börjar kännas i huvudet. En hel del av min ork är borta igen, eller rättare sagt. Den har glidit bort mot andra mål.
Jag är osäker, på allt, på mig själv, på vad jag skulle göra. På vad saker betyder, och jag känner mig osäker när andra inte är så tydliga mot mig. Jag inser nu att tydlighet dock bara är något man får när andra vill ge det. Den formuleringen kan vändas och vridas, men jag vet inte längre. Jag är nog bara naiv och dumärlig, kände mig förrådd och plötsligt utkastad i kylan av allt och alla. Jag förstod verkligen ingenting alls, absolut ingenting av vad som hände runt omkring mig. Jag har alltid slitit för att vara snäll, men jag missuppfattas så ofta kapitalt. Det tog över tre månader innan jag ens kunde börja förstå, innan jag sov min första natt utan att gråta i ett par timmar och vakna varje timme. Jag funderade på om jag var sjuk, men det vet jag, och jag kommer kanske aldrig bli helt frisk. Jag vet inte vart mina tankar börjar och vart dom kommer sluta. Jag står i ruinerna och blickar mot något totalt anorlunda. Och jag är rädd att jag kommer göra bort mig igen. Att jag verkligen är så värdelös som jag kände mig den natten, när jag insåg att jag var tvungen att fortsätta. Men döm mig inte för hårt. Jag var en livrädd ensam liten människa som drev genom livet, utan insikt. Nu vandrar jag i ett nytt inre landskap, och jag vet inte om jag känner mig hemma i mitt yttre. Det är nog mitt öde, och jag vet inte om jag orkar bry mig längre. Jag vill så gärna få känna någon mening med mitt liv igen.

Så lev väl alla er jag bryr mig om!

Kylig måndag

Jag har nu lämnat tillbaks min roliga lilla hyrbil jag hade över helgen. Det var en härlig bil och den är en het kandidat nu när jag skall kolla mig om efter en ny bil. Natten var lite stökig, hade feber och börjar bli kanonförkyld. Det gav upphov till massvis med surrealistiska drömmar och stök i huvudet på mig. Det var faktiskt väldigt konstigt, men det är väl sånt man få leva med när ens inre tankar och liv är lite ur fas. Jag hade annars en bra helg. Lugn och skönt, och det kändes så rätt att bara få flyta med. Vi låg och sölade i sängen på morgonen, snackade om allt möjligt mellan himmel och jord. Det känns roligt att kunna prata om de mest konstiga ting, vissa saker man kanske varit för blyg för förr. Det känns lite konstigt att reflektera över vad som hände där runt nyår. Det var oskyldigt och det kändes som om mycket bara föll på plats. Och jag får väl erkänna att jag blev förvirrad, och den förvirringen har väl inte lagt sig än. Men det är väl smällar man får ta antar jag.

Jag har försakat en del nu under januari, få bättre fart på skrivandet, men min hjärna har inte funkat hundra procentigt. Men det finns saker jag bara måste få klart.

Lev väl!

En helg som få

Jag sitter och skriver lite i efterskott. Begrundar vad som hänt i helgen, och allt runt omkring. För ibland tar sig ens liv oväntade banor, och det stöter på saker man inte riktigt förväntade sig. Jag var hos en mycket god vän i helg, i en stad en bit bort. Det var en mycket konstig känsla att gå i dom områdena på vintern. Helgen gick givetvis fortare än vi önskade, även om vi hann med en hel del tokiga upptåg. Jag börjar skönja andra ideal och tankar, som jag kanske inte funderat på tidigare. Det är en uppsjö konstiga känslor som löper genom mig, som att hitta hem.
Jag har varit väldigt mesig större delen av mitt liv. Rädd för min egen skugga skulle man nog kunna säga. Och det är konstigt att prata om saker som varit så djupt begravda inom mig, att jag inte ens sett dom tidigare. Mitt liv börjar bli väldigt konstigt och jag är inte säkert på så många saker längre.

Jag har också brutit mot ett par gamla personliga tabun, och jag känner faktiskt ingen som helst ånger eller skuld för det. Det känns väldigt konstigt. Så mycket frågor och långa diskussioner, så skönt att prata ut. Det är dax att våga vara tuff och stå för det jag tycker, och att säga ifrån. Ärligt så känner jag att jag fullständigt tappat bort mig själv, och det är så skönt så det är inte sant. Jag fick vara en helt annan person, jag fick vara Johan.

Det kändes konstigt och trivsamt att vara borta från min vardag. Att få vara på verklighetsflykt, utan måsten och krav. Vi promenerade i den kyliga kvällen och pudersnön knastrade under våra fötter. Det var en sån fantastisk upplevelse och en själslig befrielse. Nu är det tillbaks till vardagen och dax att dra i handbromsen och säga stopp. Stå upp för det jag tror på, och hamna där jag vill vara.

Lev väl!