Kränkt?

Jag läste med stor nyfikenhet, och växande förundran en krönika på DN's hemsida nu på eftermiddagen. Jag är inte så bevandrad att jag kan snygga till länken, men den hamnar här som den är.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=744469

Krönikan säger så mycket, och jag blir ganska kall när jag läser den. Det är ju lätt att dra paralleller till andra häxprocesser, för det är ju det som det är frågan om. Och i likhet med de processer som gick avstapeln under sextonhundratlet så får jag känslan av att det är personer som söker bekräftelse och att bli sedda som anklagar andra för att "vara häxor". Det verkar som om alla tider har någon form av "häxprocesser". Där personer döms och "avrättas" på i princip helt obefintlig grunder, och utan att det krävs bevisning. För i likhet med de historiska häxprocesserna så är ju alla livrädda för att själva dras in och anklagas. Det är ju då mycket lättare att offra någon lätt obetydlig individ, för att konflikten då förhoppningsvis blåser bort av sig själv. Men det gör dom ju sällan, det är inte bara att sticka huvudet i sanden. Historiskt så upphörde inte den stora häxjakten i Stockholm förrän anklagarna tog vatten över huvudet och blev allför vilda i anklagelserna mot högre ståndspersoner. Och risken är att vi i princip bara står i början på regelrätta utrensningar av "oliktänkande" ur olika segment av samhället. För enligt kvällspresslogik så är man inte det ena så är man ju automatiskt det andra, så är man inte gay, då måste man ju vara det andra. Och i ett tidevarv då det mest verkar styras av publicitetshungrande narcissiter då kan vad som helst hände.

Men den säger även en del om samhällsklimatet i stort, och om interaktion mellan människor. Det finns för mycket vilja att missförstå andra, att lägga helt annan innebörd i ord som sägs, för att starta konflikt och kunna bli kränkt. Den som känner sig kränkt har ju uppenbarligen alltid rätten på sin sida. För att erkänna att det skulle bero på ett missförstånd skulle föra över delar av "skuld" på den kränkte. I alla fall i en situation där anklagelser och hårda ord flyger genom luften. Att uttalanden och sinnesstämningar skulle kunna handla om något helt annat skulle ju dra undan mattan för den kränktes argument. Och medföra att det skulle gå att ha en dialog, och inte bara en välregisserad monolog från den kränktes sida. Det skulle ju även ta fokus från den kränktes "Jag", och innebära i förlängningen att någon annans åsikt skulle betyda något.

Jag förundras över alla dess ultra-narcissister som bara ser sig själva, bara fokuserar på sig själva. Och utan att blinka sliter sönder de stackare som är dumma nog att bry sig eller erbjuda sin hjälp. De som utan dåligt samvete slänger andra på skräphögen när de inte längre är till nytta
Nja, fast jag är ändå lite optimist, och hoppas att dialog skall kunna fungera. Det gäller bara att våga och klara av att prata.

Lev väl!