Spåret ut...

Det var mycket snack om spår i veckan som gått. Projekt som spårat ur, spårljus, spår i snö, samt att inte då förglömma avrundning på Tv-programmet "På spåret". Jag har inte sett något av det nu i vår, eller vad man nu skall kalla årstiden. Jag har knappt sett eller gjort något, jag har tillåtit mig att göra sånt som känns bra. Jag har nog letat efter ett spår, ett som ledde ut ur de djupa mörka tunnlarna jag befann mig i. Jag hittade det på ett ställe jag nog inte ens tänkt leta, det var mörkt och lite avskräckande när man betraktade det på håll, men skenet bedrar. Jag har dock lärt mig att man måste hänga upp det mesta av sitt liv på sig själv och inte låta sig känslomässigt hamna bakom någon annan. Det kan ju dock vara så att man gör det av fri vilja, men den som sätts i första rummet kanske inte vill vara där, och inte vågar uttrycka den åsikten förrän lång senare. Jag känner att jag är fast i en tankeloop, som jag har svårt att komma ur. Att försöka hitta ett avslut, som inte känns så drastiskt, en fred med mig själv och andra.
Jag drog paralleller till Dick Harrison förträffliga bok om slaveri, där ett av grundproblemen ligger i att definiera själva begreppet. Vissa kan ju vara fullt tillfreds med en ofri existens, stora delar av Roms administration drevs av slavar. Men det var inte där jag startade, och det var inte dit jag ville. Jag visste inte vart jag ville egentligen, förutom att förflyttas ungefär 30 mil österut
då kanske.

Jag började med spår, och jag ser ett spår, jag ser en grön signal, och jag sätter fart. Men ibland känner jag små vaga signaler till tvekan. Jag känner en rädsla för det mörker jag i viss mån lämnat bakom mig. Jag har nog blivit mörkrädd, för i mörkret finns ju bara min värsta fiende - jag själv.
Vi pratade om att ha mening i livet, och jag har nog tidigare gjort några hårda uttalande privat, om vad man finner mening i och vad man gör när den meningen inte är närvarande eller försvinner. Då ens hela existens bara är uppbyggd kring att fungera som person varannan vecka, och däremellan knappt vara kapabel att göra något annat än att sitta av tiden på jobbet. När man känner att precis all mening med ens liv försvunnit, och det egentligen inte finns någonting alls att leva för. När det som var otänkbart för bara en kort tid sedan plötsligt blir det ofrånkomliga faktumet utan att man förstår varför.
Mitt stora problem ligger nog i att jag fortfarande går omkring med min lilla borste och skyffel och hittar små spillror av mig själv, som jag försöker bearbeta och foga in i min existens. Det är nog dessvärre därför jag inte riktigt verkar ha kommit över allt som hänt. För i eftersvallet av saker så blir allt bara en fråga om skuld, inte att man kanske missuppfattade varandra. Jag känner mig än mer filosofisk ju mer jag skriver och tänker, men det mesta jag skrivit kommer jag aldrig visa för någon. Det är sånt som funnits djupt inom mig, begravt sedan många långa år och vars mörka anlete kom i dagern då allt rasade. Det var sånt som murats in långt ned i det inre, utan att ha blivit hanterat. Och det är en läxa, att inte bara försöka gömma saker, förr eller senare töar det och allt kommer åter fram.
Fast jag skall inte säga att jag tvekar, det är inte sant. Jag har drivit på, mer än jag egentligen någonsin vågat, och jag har tagit intiativ. Jag har kastat av mig den gamla manteln av rädslor och med berått mod ställt mig framför den frustande tjuren. Jag tog intiativ och gjorde saker som låg långt bortom mitt tidigare jag, vilket känns bra.

Jag har städat och rensat i lägenheten också, plockat och slängt "skräp". Något jag inte gjort på väldigt länge, inte när jag varit vid fullt medvetande i alla fall. Mitt skrivbord är nu rent och snyggt, med en liten låda den "nya" skärmen står på, och min skrivare/scanner bredvid. Så nu återstår egentligen att bestämma vad man skall göra åt den gamla skördetröskan. Måndagens möte kommer nog dock ge lite vägledning om hur det kommer bli och beroende på där så skall jag nog skaffa mig en privat lap-top. Den behöver ju inte var så avancerad för jag har ju slutat spela dataspel, det känns lika meningslöst som att titta på TV egentligen, samma gamla ideer mot annan bakgrund. Vad finns det som har mening egentligen?
Jag när en ide om att istället för TV köpa en projektor och ha den nya datorn jag förr eller senare köper i vardagsrummet kopplad till den. Eller om båda har varsin lap-top så kan man ordna så att det lätt går att koppla in någon av dem till projektorn. Det beror väl också en hel del på vart vi hamnar, och vart vi flyttar. Men det vore roligt att ha det lite anorlunda, att få vara så okonventionell som jag vill vara. Att göra precis det som faller mig in, och ha vårat hem så som bara vi vill, utan massa påverkan från hur andra eller olika konventioner anser att det måste vara. För i vårat hem är det vi som är dom normala, och ni andra som är dom konstiga. För att lätt förvanska ett av mina favoritcitat de senaste året.

Och lev väl alla mina vänner...