Varför...

Ja, eftertankens kranka blekhet har dragit in över mig. Frågor om varför man skriver saker, blotta sig på en blogg. Att till allmännbeskådan hänga ut fragment av sina innersta tankar och känslor. Varför har jag egentligen gjort det, och vart skulle det leda. Det känns oftast bara som man gör bort sig än mer. Det gör mig fullkomligt livrädd, att jag missbedömt allt så kapitalt. Men efterklokhet har alltid varit min paradgren. Jag har dragit mig uppåt, borstat av mig en del, och och fortsätter knata vidare i livet. Lust och mening kommer så smått smygande över mig igen , och allt känns inte tröstlöst längre
Ärligt så är jag inte riktigt ensam längre. Jag låter livet flyta fram lite långsamt, och får se vart allt hamnar till sist. Jag njuter av att leva igen, att göra och prata om sånt som jag inte kunnat eller vågat förut. Att fråga personliga frågor, och svara på motfrågorna, det är skönt att kunna vara ärlig och öppen utan konstiga reaktioner. Med tiden så blir saker nog bra, även om jag numer känner mig trygg med mig själv.

Lev väl!