En dag man borde stryka...

Bland det värsta jag vet är dessa outtalade handlingar man skall utföra för att vara en god samhällsmedborgare. Man skall veta exakt vad man skall göra och hur man borde göra det, man skall vara spontan och man skall göra rätt.
Någonstans där snurrade min tankar tillbaks till rädslan att göra fel, skräcken som härjat mig efter långa år av nedklankningar och utskällningar från olika håll. Mitt självförtroende dök utan att jag egentligen förstod att det var det som slet sönder. Saknar man helt självförtroende och inte det minsta litar till sin egen förmåga till beslut så är outtalade måsten en skräck av monumentala mått. Så det var på detta historiska fält det stora slaget stod för en tid sedan. Att tänka efter vad vill jag, vad är min vilja i detta. För jag vill nu mer göra det jag själv vill. Och sen förlita sig på att det inte är några katastrofer som begås. Jag vill visa mig själv att jag vågar stå på egna ben och ta egna intiativ. Att vara snäll, helt öppen och ärlig, och säga att det är sådan jag är, ni får acceptera det eller inte.

Stora filosofer under moralpanikens dagar på artonhundratalet skrev och tänkte mycket. Ett arv därifrån har fastnat i bakhuvudet, tänkespråket ovanför dörren till Uppsala universitets aula. Kanske mest för vad det egentligen betyder kontra för vad det möjligen fått stå för när det förvanskats, och hur jag såg de retoriska möjligheterna att adoptera och utnyttja det för mörka syften.

"Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större."

Denna text kan ju tolkas lite hur som helst, men rätt i detta avseende är, eller påstås mena, att tänka logiskt. Jag funderade över det igår. Läste om en mycket duktig kvinnlig docent i juridik vid just Uppsala universitet igår. Hon ansågs vara en allra dåtiden mest framstående juridiska tänkare, men förvägrades in i det sista en äkta professur. Det slutade med att hon tog livet av sig av en överdos sömnmedel, den händelsen är ungefär samtida med ovanstående tänkespråk.

Jag har fallit tillbaks i ett ålderdomligt språkbruk, men det är så skönt. Jag känner orden flyta mer naturligt och lenare genom munnen. Jag gör bara sånt jag vill, och solens strålar genom fönstret denna kyliga morgon värmer min själ. Jag förnekade att jag kände pirr i magen igår, men det är nog inte sant. Jag känner små fjärilar, för om bara några timmar så skuttar jag iväg igen, bort till den lilla staden, som börjar kännas mer som hemma än mitt gamla hemma. Det skall bli så skönt att få komma dit igen.

Lev väl alla mina vänner!