Refuserat!

Högt och lågt drama! Om det nu är någon som fortfarande läser detta efter mina ytterligare exkursioner i navelåskådningens förlovade regioner. Det mesta är sannerligen odramatiskt, och så till den milda grad att jag i ett par dagar börjar refusera mig själv. Det jag skriver här, och då inte alls för att det är självutlämnande eller taskigt och elakt. Tvärtom faktiskt, det var väldigt allmänna reflektioner över sånt jag läst och sett på TV. Ja, jag erkänner att jag tittar på TV ibland, mest Kunskapskanalen, och en del UR. Mitt TV tittande har minskat drastiskt de senaste året, dock så tittar jag på många TV-serier, men då köpta eller lånade på DVD eller i datorn. Jag har även tappat mitt intresse för att hänga med i världen, mycket pga ett råd jag fått. Om du försöker bygga upp positiv energi så kan man undvika att alltid låta sig bombaderas med världens elände. Det kan verka krasst eller som att sticka huvudet i sanden, men när man tenderar att suga upp negativ energi som en svamp så fungerar det faktiskt att undvika alltför mycket påverkan. Så här sitter jag i en självpåtagen nyhetsexil och känner en mystisk lättnad i att inte hänga med. Det jag tillåtit är att titta på Kulturnyheterna, som är lite fascinernade och uppiggande i sitt oblyga politiska ställningstagande. Detta väl trots att det i alla fall i tanken är menat att SVT skall vara politiskt obundna. Nu kan man kanske med god kvällstidningslogik undfalla åt att tro att jag är en högerextrem rovkapitalist som grillar protaliratets barn på spett om nätterna. Så är det ju då inte, jag är nog något som inte går att foga in i något fack. Jag sympatiserar med många olika tankar och ideer, och sen inte med vissa andra. Jag kallade mig vid något obevakat tillfälle för en Liberalistisk Marxist, och vid något tillfälle det idag lätt förhatliga K-ordet. Det tror jag dock att vissa som tycker dom känner mig vill protestera mot, men jag har aldrig inte brytt mig om mina medmänniskor. Att ge hjälp och stöttning till de utsatta och sjuka, även om jag personligen tycker att man kan ställa krav på människor, samt att man inte kan beskatta de som lägger ned sitt liv i ett arbete eller företag till döds.
Nja, nu blev det polistiskt, och personligt, och man kan fråga sig varför. Eller kanske inte, de som verkligen känner mig förstår nog, men det senaste årets händelser fick mig att tvivla på att någon någonsin velat lära känna mig, sån som jag innerst inne är. Jag vet inte, och jag vet inte vad jag skall tro, och vad gör väl det nu. Att snegla i livets bakspegel gör inte mig särskilt glad, och demoner jag pålat och begravt vänder sig hotfullt i sin odöda sömn.

Emotionell berg å dalbana, det är nog vad man kan kalla det jag är ute och åker. Det kan vara en osäkerhet inom mig, eller en rädsla i att göra de jag bryr mig om illa. Jag är ju rädd att jag skall göra en annan person illa, som jag känner starkt för, på alla plan. Varför driver mina tankar runt så långt ut i extremerna, men det kanske ligger något i "Utan tvivel så är man inte klok". Fast min dröm är väl att få vara och klara av att vara en normal person. Och jag har skottkärrelass med tvivel, så alltså borde jag vara synnerligen klok då?

Så lev väl!