Ovisshet

Kände en ovisshet dra in över mig igår, en känsla av otillräcklighet, och osäkerhet om hur man skall reagera på saker som händer runt omkring en. Skall eller bör man ens göra nödplaner för hur man skall reagera i olika situationer, eller skall man ta det som det kommer. Jag vet inte riktigt, kan man förbereda sig för allt som kan hända runt omkring, eller riskerar man att drunkna i tänkta "värsta scenarion". Kommer man oroa sig för mycket för saker, så att de till sist blir självuppfyllande profetior. Jag har nog levt ett liv där jag försökt agera förebyggande brandkår, men nog bara lyckats tända små eldhärdar.

Många intressant funderingar som ploppat upp och som jag känt att jag skall försöka bearbeta och fundera över, istället för att försöka begrava. Jag är trots allt en tänkande varelse, och varför skall mina åsikter vara dom felaktiga? Skall aldrig mer lura mig själv att hamna i den fällan, att vara den självpåtagna syndbocken för allt. För som med annat så riskerar ju även det att ta formen av själuppfyllande profetior.

Nja, blev det introvert kanske, jag skall skriva mer opersonliga saker tror jag. Se om det finns något som är skoj och vettigt då, något jag själv känner ligger mig nära. Min ideer, och mina tankar om den värld som vi är en del av. Hur vi än är en del av den, och vad vi vill vara en del av, den lilla eller den stora världen. Se sånt man tar avstånd från, och fundera på vad man skall göra istället, göra av sitt liv. Om man drar sig undan från TV och Dataspel, vad finns då? Mina böcker och mina ideer, mina tankar, och de många projekt jag tappat bort i virre varret som min hjärna varit dom senaste fem åren. Har funderat en hel del vad som hade hänt om jag tagit tag på mig själv och förstått mig själv redan då, om jag inte varit en så stor idiot som jag alltid varit. Men jag tänker nu, att det kanske var meningen, på något skruvat sätt. Att det behövdes den slutgiltiga tankeställaren för att man skulle vakna upp på riktigt. Jag vet inte så mycket längre, eller så kanske jag göra det, när skygglapparna är borta. Och jag verkligen känner att jag vågar ta för mig av livet och fråga saker. Det känns bra, men varför nu, och inte förut, men vad tjänar det till att skriva egentligen. Det är bara att lite långsamt knata vidare i livet och försöka vara snäll och öppenhjärtlig mot alla jag bryr mig om. Nu när jag förstår och är än mer ödmjuk och ser saker. Och ta tag i det jag tycker är skoj och göra det jag tycker är roligt, att skriva och skapa, att bygga och måla, och pyssla med knasiga projekt. Att bara vara mig själv utan att livrädd försöka göra allt för att vara alla andra tillags så att jag tappar bort mig själv.

Så lev väl!