Hemma...

Jag har varit hemma i några dagar, med galopperande feber och kanonförkylning. Jag har varit något helt otroligt seg i huvudet, och känner mig alltför borta ibland. Det har varit en riktigt knasig tid den senaste månaden, och det börjar kännas i huvudet. En hel del av min ork är borta igen, eller rättare sagt. Den har glidit bort mot andra mål.
Jag är osäker, på allt, på mig själv, på vad jag skulle göra. På vad saker betyder, och jag känner mig osäker när andra inte är så tydliga mot mig. Jag inser nu att tydlighet dock bara är något man får när andra vill ge det. Den formuleringen kan vändas och vridas, men jag vet inte längre. Jag är nog bara naiv och dumärlig, kände mig förrådd och plötsligt utkastad i kylan av allt och alla. Jag förstod verkligen ingenting alls, absolut ingenting av vad som hände runt omkring mig. Jag har alltid slitit för att vara snäll, men jag missuppfattas så ofta kapitalt. Det tog över tre månader innan jag ens kunde börja förstå, innan jag sov min första natt utan att gråta i ett par timmar och vakna varje timme. Jag funderade på om jag var sjuk, men det vet jag, och jag kommer kanske aldrig bli helt frisk. Jag vet inte vart mina tankar börjar och vart dom kommer sluta. Jag står i ruinerna och blickar mot något totalt anorlunda. Och jag är rädd att jag kommer göra bort mig igen. Att jag verkligen är så värdelös som jag kände mig den natten, när jag insåg att jag var tvungen att fortsätta. Men döm mig inte för hårt. Jag var en livrädd ensam liten människa som drev genom livet, utan insikt. Nu vandrar jag i ett nytt inre landskap, och jag vet inte om jag känner mig hemma i mitt yttre. Det är nog mitt öde, och jag vet inte om jag orkar bry mig längre. Jag vill så gärna få känna någon mening med mitt liv igen.

Så lev väl alla er jag bryr mig om!