En helg som få

Jag sitter och skriver lite i efterskott. Begrundar vad som hänt i helgen, och allt runt omkring. För ibland tar sig ens liv oväntade banor, och det stöter på saker man inte riktigt förväntade sig. Jag var hos en mycket god vän i helg, i en stad en bit bort. Det var en mycket konstig känsla att gå i dom områdena på vintern. Helgen gick givetvis fortare än vi önskade, även om vi hann med en hel del tokiga upptåg. Jag börjar skönja andra ideal och tankar, som jag kanske inte funderat på tidigare. Det är en uppsjö konstiga känslor som löper genom mig, som att hitta hem.
Jag har varit väldigt mesig större delen av mitt liv. Rädd för min egen skugga skulle man nog kunna säga. Och det är konstigt att prata om saker som varit så djupt begravda inom mig, att jag inte ens sett dom tidigare. Mitt liv börjar bli väldigt konstigt och jag är inte säkert på så många saker längre.

Jag har också brutit mot ett par gamla personliga tabun, och jag känner faktiskt ingen som helst ånger eller skuld för det. Det känns väldigt konstigt. Så mycket frågor och långa diskussioner, så skönt att prata ut. Det är dax att våga vara tuff och stå för det jag tycker, och att säga ifrån. Ärligt så känner jag att jag fullständigt tappat bort mig själv, och det är så skönt så det är inte sant. Jag fick vara en helt annan person, jag fick vara Johan.

Det kändes konstigt och trivsamt att vara borta från min vardag. Att få vara på verklighetsflykt, utan måsten och krav. Vi promenerade i den kyliga kvällen och pudersnön knastrade under våra fötter. Det var en sån fantastisk upplevelse och en själslig befrielse. Nu är det tillbaks till vardagen och dax att dra i handbromsen och säga stopp. Stå upp för det jag tror på, och hamna där jag vill vara.

Lev väl!