Fallna från...

Jag tog trappan ned i de djupaste källarvalven av min musiksmak de senaste veckorna. Tänt fladdrande faklor och mentalt bläddrat bland de dammiga relikerna där ned. Och vad hittade jag där kan man ju fråga sig? Det är mycket konstigt, åt alla möjliga än mer konstiga håll. Det är Leathernun, Robert Johnson, Muddy Waters, Welle Erdball, Wumpscut, Lynyrd Skynyrd, nyare Mars Volta och mycket annat. Jag skuttar lite fram och tillbaks och fastnar aldrig någonstans riktigt. Utom i telefon då...

Så nu ser och tänker jag mig om inom mig själv. För att få lite grep om saker, vila mig mentalt, och se vart det bär fram över. Musik har burit upp mig, men också tystnaden och förundran över sammanbrotten har gjort sig påmind. Hur så mycket bara kan falla sönder så fundamentalt. Det är klart det skrämmer mig mer än något. Jag kommer nog aldrig bli kvitt den smygande känslan av så total värdelöshet. Det betyder ju dock inte att jag någonsin kommer acceptera den. Jag vet inte om det finns mening i att försöka bevisa att jag är värd åtanke, för jag är knappt alltid säker på det själv.
Jag vet ju dock vad jag vill nu. Jag bestämde mig och blev helt säker på min väg igår. Jag skall aldrig igen låta min lyhördhet gå vilse i mitt inre träsk. Ty det skall jag fortsätta att dika ut och dränera, så att det till slut är helt borta och bara ett mörkt minne inom mig.
Är jag bitter över det förflutna tro? Det ärliga svaret är ja. På mig själv, men det bär inget åt att vara efterklok. Bitter över att jag föll , inte såg, hörde eller förstod min omgivning. Det mest skrämmande nu är att jag träffat en person som läser mig som en öppen bok. Talar till mig, förstår mina tankar och tyder mina gärningar. Vet vilka tankar och önskningar som döljer sig på botten av ens avgrund. Jag har fallit...

Så lev väl mina underbara vänner!