Kommando Plock

Jag har börjat srkiva en att göra lista i "min" Lap-top, och klipper in allt möjligt jag borde komma ihåg, som adresser, telefonnummer och annat. Känner dock att jag ligger lite för mycket ur fas, jag fick dock dragit igång en hel del saker i går. Ta kontakt med sånt jag borde ordna upp, och kolla upp andra jag borde se till att säga upp olika avtal med. Betar jag av en sak i taget så är jag nog helt "ren" om ett par veckor, och har inte massa saker som hänger över min axlar som ett mentlat ok. Började rensa i lägenheten igår också, efter vad som känts som flera månader i någon form av "mentalstasis" så drog jag igång. Slängde en uppsjö gamla papper, byte min gamla kärnreaktor till skärm mot en lånad slimad LCD skärm. Så nu finns det plötsligt massvis med plats på skrivbordet, och jag började dra upp planer för hur ajg skulle möbler för att få det än bättre på skrivbordet. Det var riktigt skönt att få en vettig skärm nu till sist, så nu är det mest frågan vad jag skall göra med min gamla skördetröska till PC. Gick på en riktig nit för något år sedan när jag försökte byta chassi för att få den tystare, och fick mig en läxa om att man inste skall vara snål och försöka vara smart. Det lönar sig ofta att för några slantar extra verkligen få se prylarna man funderar på, och hur dom verkligen ser ut. Sen så kan man ibland undra om vissa datorbutiker på nätet verkligen har koll på vad dom skickar, eller bara skickar saker på måfå till folk. Nja, ett par av dom har förlorat en kund i alla fall.

Allt som allt var det annars en bra dag igår. Jobbade på trots lite små avbrottsmeddelanden, och fick mycket gjort. Fick även samtalat med min chef, och flaggade för de små förändringarna i mitt liv, och att jag trots det vill stanna kvar på företaget. Börjar också känna mig mer trygg med mig själv nu, och i min kontakt med andra personer. Känner mig mer hemma hos mig själv, och min lägenhet känns inte längre så främmande och alienerande. Det känns att jag kan och vågar planera, och inte upplever mörker och nedstämdhet vart jag än vänder mig.
Jag kan inte förneka sammanbrotten, men de förstörde väldigt mycket runt omkring mig. Jag lever dock i vapenvila med mig själv, även om det i viss mån känns bittert att aldrig få några chanser. Men med tiden kommer nog mycket av mitt självhat och min önskan att bestraffa mig själv att försvinna.
Jag har många gånger frågat mig själv varför jag reagerar så konstigt? Varför jag låste mig, när hjärnan skrika utan att munnen ger ifrån sig minsta ljud, när paniken slår sina sylvassa klor i ens hjärta och allt fryser inom en. Var det ödet som bestämde att det skulle bli så här? Var jag menad åt något annat? I mina mörkaste stunder utmanade jag ödet. Stirrade det blankt i anletet och lade i dess händer att avgöra om jag var ämnad att fortsätta. Svaret blev som synes: "Ja Johan, det är du."
Vi bär nog alla ärr ur det förflutna, vissa synliga, andra osynliga, men för den sakens skull kanske inte helt läkta. Mina sår har så smått börjat läka, de blöder inte längre, och jag klarar väl i princip att prata med och lita på vad andra säger. Även om det inte alltid känns lätt, och jag måste bekämpa reflexen att fly när känslor ställs på sin spets.
Nu har jag undfallit åt mellankoli igen, eller är det självömkan man skall kalla det. Är det det när man erkännar att man varit ledsen? Det känns egentligen djupt fjantigt att vara självutlämnande, och jag vet inte exakt varför orden flyter ur mina fingrar. En äkta karl skall väl bara bita ihop, ta brännvinsflaska, gå ut i skogen, dränka sina sorger och komma över det. Det luriga i sammanhanget med sorger är väl att de förr eller senare lär sig simma.

Lev väl!