Viss frånvaro...

Sitter nu här åter på jobbet efter en helg på resande fot igen. Det känns dock inte särskilt betungande eller jobbigt. Det känns mest skönt att börja återfå mål och riktning i livet i viss mån igen. En ide om vad man vill åstadkomma, och kanske gemensamt med någon annan. Någon man börjat bry sig än mer om för varje dag som går. Det känns dock lite kymigt med ännu ett distansförhållande, men vad skall man göra? Jag får göra det allra bästa av situationen och lösa det så att det fungerar för båda. Det finns ju alltid sätt, några drastiska och några mindre så, men nu när jag inte är rädd för min egen skugga så känns det som att allt går att genomföra. Och jag klarar att prata, och blir det någon konflikt på vägen så får man lösa den då och inte "måla fan på väggen". Måste se till att få till lösningar på olika plan som inte bara lämnar min vilja och mina önskemål där hän. Att stå upp för det jag vill, och inte vara mesig för att undvika andra oväsentliga konflikter. Jag har redan låtit det ruinera mitt liv en gång tidigare, och även om jag aldrig riktigt kommer förlåta mig så fungerar jag i alla fall som person nu igen. Men det är inget jag kan göra något åt nu, det är en bitter erfarenhet.

Jag hade inte ro och lust att skriva något i helgen, eller rättare sagt jag struntade i det, för jag ville fokusera på på den person jag besökte. Jag lät mig bara ryckas med, långt bort och segade som jag inte gjort på väldigt länge. En sen promenad genom en mörk skog förde tillbaks många minne som varit begravda långt in så länge, och det var väldigt befriande att bara få vara. Göra lite tokiga saker, vara sena eller lite "off" utan att alls oroa ihjäl sig för konsekvenser. Det löser sig oftast ändå, på något sätt, och oftast minst lika bra.
Det är en konstig känsla, att vara i en situation som känns hoppfull och aningens ljus. I kontrast till det själsliga mörker och den rädsla, som så länge hemsökt mig och förstört så mycket. Det finns saker som kommer vara konstiga utmed vägen, men det är inget att oroa sig för nu. Jag får leva för stunden och ta det som det kommer. Och göra klart för de jag bryr mig om att jag finns här för dem om de behöver mig. Vilken adress jag än råkar ha rent fysiskt.

Lev väl!