Mer funderingar

Jag satt i soffan igår och försökte skriva en del, men det gick lite trögt och slutade med att jag tittade på det allra starkaste och emotionella avsnittet i "Foyle's War" serien. Det är i och för sig egentligen flera till synes fristående historier som i ett multidimensionellt pussel vävs samman går in och ur varandra på snillrika sätt. Avsnittet är fantastiskt, det är intelligent, mörkt och hjärtskärande, men med en konstig väldigt brittisk glimt i ena ögonvrån. Bäst av alla är Charles Dance i rollen som den karismatiske och helt samvetslöse "skurken", men han gör ju bara det han tror på innerst inne, följer sin politiska åskådning, eller är det bara. Vilka frågeställningar väcks inte med de tankarna, men dom tänker jag inte ens gå in på. För det måste väl vara möjligt att en individs hjälte kan vara en annans värsta skurk, och livet är väl sällan svart eller vitt?

Mittemellan den upplevelse jag hade när jag satt där framför serien så tittade jag mig omkring på lite olika saker igår. Iakttog vad som finns där runt omkring mig i min lägenhet. Tänkte på vilka intryck min vänner måste få, och funderade på vad dom tänker när dom ser mina böcker och mina möbler. Alla spel jag aldrig spelar, filmer jag knappt ser på. Varför har man ett så starkt samlarbeteende egentligen? Vad driver en till det? Är det själva ägandet som gör det kanske? Jag vet inte längre, jag vill försöka skaffa mig perspektiv på saker. Det är så många frågeställningar som aldrig fått flyta upp, det är frågor man inte släppt in eller svar man inte släppt ut. Jag känner ingen koppling till något längre. Jag känner inte för mina böcker, och inte för mina spel, inte för mina engagemang. Jag inser att jag inte vet någonting längre, jag är tom, så när som på fjärilarna som flyttade in. Och det är en trivsam tanke att man kanske skall börja bestämma vad man vill, vad man är, vad man vill vara. Det finns ju en värld där ute, men jag behöver ju inte bry mig om dom. Jag kan ju bry mig om mig själv och dom som betyder något för mig, eller vill betyda något för mig.

För övrigt anser jag att personer som får för sig att använda ritningsformatet trippel-förlängd A0:a borde steglas.

Kombinationer med tanke

Jag har under en längre tid reflekterat över intelligensnivån på olika företelser. TV-serier och filmer är en av dom, där jag tycker mig se "kulturskillnader". Eller så är det bara det att jag är mer brittisk i mina tankemönster. Jag gillar i och för sig flera amerikanska serier, som exempelvis CSI och Vita huset. Det är förvisso stor skillnad på dem, och det tycker jag om. Jag gillar att utsätta mig för kontraser, som att variera mellan att titta på Deadwood och sen Sherlock Holmes. Liknande tidsperiod men olika fokus och kikare på omgivningarna.

Igår satt jag och skrev i soffan och kunde inte motstå frestelsen att titta på några avsnitt av den utmärkta TV-serien "Foyle's War" också. Det är en brittisk tv-produktion, och även om den är gjord med en begränsad budget så är den otroligt välgjord. Och även välskriven, för det är inte en enkel tv-deckare modell 1A, ganska långt därifrån faktiskt. I gammalt klassiskt snitt så utgår avsnitten ofta från ett mord som skall lösas, men det tjusiga är att det finns sociala och mänskliga frågeställningar invävda i historien på olika plan. Hela serien i sig tar sin början i inledningen av andra världskriget, men utspelar sig på baksidan av kriget, i den lilla staden Southsea i Södra England. En liten rolig detalj är att serien är skriven av Anthony Horowitz, som bland annat skrivit dröshögar med avsnitt till andra deckarserier, samt några böcker. I en intervju uttryckte han att "Foyle's War" iden kom till honom då han tröttnat lite på grundkonceptet från andra serier, att i grund och botten så utgick historien och ploten alltid från att X tagit livet av Y. I "Foyle's War" ville han ha en historia som utvecklades och hade mening och mer reflekterade komplexa frågeställningar. Han valde andra världskriget och dess många bortglömda hemmafrontsdetaljer och vävde in de historiska företelserna, ofta ganska starka sådana. Tidsperioden i sig är full av händelser som mer eller mindre glömts bort i det stora hela efter kriget. Det finns invasionsrädsla, gamla sociala mönster som vittade, konfilkter mellan militära enheter, rädsla för kommunismen, racism, interneringsläger, korrupta tjänstemän, vapenvägrare, svartabörsarrangemang och nazistsympatisörer, för att nämna något. Första avsnittet tar upp engelsmännens ganska hårdhänta internering av utlänningar under kriget, och hur vissa klarar sig undan takvare "the old boys network", en term tagen från en annan favoritfilm, den gamla hederliga "Schakalen". En annan film med intelligens och skärpa, och frågor istället för svar.
I första avsnittet tar sig DCS Foyle an sin fd assistent som förlorat vänsterbenet i engelsmännens katastrofala försöka att hindra tyskarna från att ta Trondheim under invasionen av Norge. Han är disillusionerad och har förlorat sitt människovärde, och hans fru kämpar med tanken Ett annat avsnitt av Foyle's War utspelar sig mitt under reträtten från Dunkurque, och detta används mycket bra. Det finns nerv i serien och den tar verkligen fart sen när tyskarna förbereder sin tänka invasion genom att bomba sönder England. Det visas mod, feghet, uppgivenhet och allmän utmattning. Det härliga genom säsongerna sen är att den följer krigets utveckling, flygkriget över Storbrittanien och sen konflikter som uppkommer när amerikanerna kommer och bygger alla sina gigantiska baser på engelska landsbygden. Detta är helt klart en serie som kvalar in som en av mina favoriter. Och jag inser efter lite diskussioner om historiers och plotersuppbyggnad att det är ett intelligent grep att använda smådetaljer och kuriosa för att färga sin story, men även de starka frågeställningar från livet, för att sen väva in dom i vad som annars blivit en ganska ordinär rätlinjigt mysterie.

Lev väl!

Vart tog snön vägen?

När allt inom en är förvirrat och man är konfys på gränsen till att bara vilja sätta sig och glatt jollra i ett litet hörn. Vad gör man då? Jag insåg igår att mina inlägg från helgen var fullkomligt schizofrena, men det är nog en rättvisande sammanfattning av mig själv. Det har varit en strid ström av tankar som forsar fram. Det känns som vårflod, och så många intryck som måste processeras. Och inte blir de färre för varje dag som går. Det tjänar väl inget till att förneka eller smyga. Jag är nog på väg att bryta min ensamhet. Flera som läser denna blogg ibland har ju redan uttryck att dom sett det. Men läget är lite förvirrat, får jag väl erkänna, och då kanske mer än vanligt. Det känns konstigt att alla dessa känslor bubblat upp efter så många år.
För nu inser jag att det börjar bli dax att se sig om och fundera på vart jag, och allt med mig är på väg egentligen. Fler bra frågor, likt en stor driva som blåser upp mot min husknut likt snö. Fast jag får väl bara acceptera att jag är konstig och nog aldrig kommer bli normal. Eller nej, så är det ju inte. Det är ju jag som är normal, och ni andra som är de konstiga, i alla fall i min värld. I den värld där jag och min demontvillingsjäl kan få vara dom normala, och titta ut på dom vackra tillgjorda människorna på andra sidan glaset i den smakfullt upplysta utställningsmontern. Jag behöver ju inte vara en del av något jag inte vill. Jag kan ju vara mig själv, och inte bry mig. Andras tankar är ju inte mitt problem, deras inskränkthet och trångsynthet är ju deras eget problem.

Jag känner att min inspiration och min fluffighet är på väg tillbaks. Så det finns nog hopp ändå, hopp om att få fart på allt igen. För min fingrar har tystnat en del sen den här lite konstiga nyårsnatten, men det är historia nu. Det finns ideer och tiden finns framför mig igen, det är klart det finns tid för allt jag vill göra. Strövtåg i skogen, knasiga upptåg och vad mer man än kan tänka sig. Jag tänker göra saker jag inte gjort eller vågat göra förut. Jag skall bland annat på skogslajv till våren tänkte jag, och jag skall ta tag i alla lösa trådar som hänger omkring mig.

Så lev väl alla mina underbara vänner.

Utrensningar

Under en diskussion i veckan flöt vi osökt in på vad man vill ha i ett hem, och vilka favoritmöbler man hade, som man inte ville bli av med. Jag tänkte länge, men kunde inte komma fram till om jag hade någon sådan. Det fanns en del i frågeställningen som snurrade till det lite för mig. Fick mig att tänka till, ifrågasätta vad jag tycker eller hur jag tänker. Tvinga mig ta ställning och ha en åsikt, men då måste man ju känna vad man tycker, och att man tycker något överhuvudtaget.

Det lite skrämmande var dock svaret på frågan om möblerna, som kom till mig efter en stund funderande. Den möbel jag på ett konstigt sätt känt mest för, är ju den gamla fåtölj, håll i er nu, som jag slängde för något år sedan. Ju mer jag satt och funderade på det, desto bittrare kände jag mig över min feghet, och rädsla över att hamna i konflikter. När jag kände att fåtöljens eventuella ägande efter att jag reparerat den skulle kunna bli en tvistefråga, så valde jag att slänga den helt sonika. Ville inte riskera att hamna i en konflikt. Det har gått som en rödtråd genom mitt liv, att vika undan, fly och att sticka huvudet i sanden.
Det känns omöjligt att inte hata mig själv för vad allt det resulterade i. Vi kom tidigt fram till att uppfinningsrika bestraffningar inte direkt hjälper, och känns ibland som att det finns få saker som tjänar någonting till. Vi har pratat om detta en hel del, och jag har med tiden förstått ganska mycket. Insåg att jag nog är något annat. Det gjorde ont att höra någon annan berätta om tankar jag trodde bara jag kunde ha.

Titeln utrensningar sen har sitt ursprung i att jag börjat damma, rensa och strukturera i mina bokhyllor idag. För det var lite det vi kom fram till sen efter att fåtöljen flutit iväg in i oändligheten. Att mina böcker nog var det i min lägenhet som jag kände för mest av allt. Det känns lite konstigt, men jag har ju berättat tidigare om den känsla som kidnappat mig ibland. Känslan av att inte vara hemma i mitt eget hem. Jag trivs underbart bra med stilen på möbleringen, och främst då i vardagsrummet. Det känns rätt och det är det rummet där jag spenderar mest tid när jag är hemma. Men ändock förföljer känslan av rastlöshet mig. Överallt, till och med på jobbet, och det är lite pinsamt. Jag har efter nästan 9 månader inte ens tagit dit mina böcker och beräkningshjälpmedel. Mycket i mitt liv nu känns på något konstigt sätt fel, som om jag inte hör hemma i det. Jag är någon annan och borde vara någon annanstans.
Så nu har det trillat ytterligare ett långt konstigt inlägg ur mina fingrar. För mina tankar var inte helt här där det nu slutade när jag började skriva. Det kan vara anspänningen, eller ovissheten om vad som händer. Det är så många konstiga frågor i huvudet på mig, och så ont om bra svar. En av dem som trillade ur mig nyss är väl: "Varför gör jag sånt jag inte känner att jag vill?". Fast någonstans mitt upp i allt detta orkar jag knappt längre bry mig. Jag är och kommer alltid vare en "Ingen", en ganska obetydlig organism i de flesta sammanhang.

Så lev väl, ni som vill!

Pandoras container

Jag bara skrev fritt igår, öppnade något på glänt som jag nog egentligen har lite svårt att bearbeta. En ådra inom mig som jag bara pratat med väldigt få om. Där det finns en som jag tror förstår för den har dom tankarna, och lider av det så som jag. Från början så var jag rädd för vad det skulle kunna göra, hur fel det skulle kunna bli. När konstiga och slingriga tankar tvinnas åt olika håll, och spretar iväg tack vare dålig kommunikation. Det som fick mig att vända i tanken var den öppenhet som mötte mig. Bakom allt finns en vilja att visa vad som egentligen dolde sig där. Det fick mig att öppna mig, och släppa in den personen i mitt innersta. Det var en konstig upplevelse och jag vågade ganska länge knappt tänka efter vad jag kände inombords.
Det känns lite konstigt för det jag skrev igår är ju förmodligen frukten av de bra och ärliga samtalen. Samtal som lämnade mig lättad i kropp och själ, men bitter över det jag ganska omedvetet åstadkom gentemot andra i min omgivning och mig själv. Och i allt detta fruktar jag att jag aldrig riktigt kommer orka förlåta mig själv.

Jag har tidigare tappat sugen för ganska mycket, ville länge bara fly, lämna allt gammalt bakom mig, som jag känner att jag förstört. Och att hålla mig borta från allt ett långt tag. Att vara helt och hållet egoistisk för första gången i mitt liv. Jag har flera gånger de två senaste veckorna tänkt "den förbjudna tanken": Jag vill flytta härifrån. Jag vill flytta till den personen. Jag vill ta mod till mig och göra sånt som bara känns rätt för mig själv och mitt inre.

Allt detta känns så fullkomligt schizofrent, för jag skrev igår att jag inte visste vad jag vill, men sanningen är nog att det vet jag egentligen. Jag har redan sagt det och även om jag ibland blickat bakåt, så finns det inga broar där bakom ibland ruinerna. Jag kände mig som en hycklare ett tag, som en simpel lögnare och bedragare, men det är jag inte. Jag är en blyg, försynt och innerst inne dum-snäll individ, som vill hjälpa och alltid kommer ställa upp för mina vänner. För jag tycker ju det är underbart att få hjälpa mina vänner.
Så någonstans i sörjan i mitt inre så inser jag att jag anförtrot mig åt en mycket speciell person, och att den har anförtrot sig till mig, och att resten ter sig allt mer oundviklig. Så kan det vara ibland och jag är nog innerst inne ganska säker på vart jag är på väg egentligen.

Så lev väl mina underbara vänner!

"Vad ska man tro på..."

Jag sitter ibland och funderar på vad som skulle hända om jag var lite mer spontan, och bara gjorde mer sånt som jag själv kände för. Och det jag känner att det betyder saker för mig själv, eller för de jag bryr mig om. Funderar på hur anorlunda saker skulle se ut då, om dom skulle gjort det. Eller om jag aldrig skulle fått uppleva det jag upplever nu. Vad det nu än kan vara. Jag drar mig osökt till minnes en gammal Thomas DiLeva låt, som snurrat lite i huvudet på mig. Inte för att jag någonsin lyssnat på honom självmant, eller gillat hans musik, bara för att den passar in på mina känslor för tillfället. Annars så har jag med hull och hår falligt in i den hårda musiken igen, en osalig blandning av hårdrock och synth. Det känns lite konstigt, men ändå kanske inte. Jag inser att jag står inför ett stort antal vägval. Den gamle Johans mesiga, obeslutsamma och avvaktande stil funkade ju inte alls. Den bara förstörde så mycket och ödelade allt jag länge strävade efter att uppnå. Å andra sidan har mitt bottenlösa självhat och min självdestruktivitet ju inte lett till något vettigt. Möjligen bara ännu en lång läkeperiod och ett par stökiga månader för att kämpa för att bryta sig ur olika beroendens bojor.

EDIT: Jag klippte bort en bit, det kändes inte rätt. Jag känner mig splittrad i så många bitar att jag knappt känner att jag hänger ihop alltid.

Regn och rusk...

Det gick över natten från grådask till ett närmast hysteriskt regnoväder. Sängen var varm och motivationen tröt, men efter en stunds lätt obstinat snoozande så kom jag på fötter. Föll ut i bilen och lyckades komma iväg till jobbet.
Jag insåg nu att jag nog lät aningen deppig i mitt inlägg igår, men det var faktiskt inte meningen egentligen. Jag är ju faktiskt glad och tillfreds med min nya vänskap, som jag känner kommer bestå vad som än händer. Fast egentligen så har det nog redan hänt, men varför skall man stressa egentligen? Man kan väl få låta saker lite långsamt gro. Det behöver väl inte vara fel. Bara att få ge och ta omtanke och ömsesidigt förtroende utan att oroa mig har medfört att min själ slappnat av avsevärt de senaste veckorna.

Jag har försökt göra vettiga saker de senaste dagarna, men det är lite svårt. En del saker och sysslor har halkat efter en hel del, kanske lite för mycket. Och en del saker känns som om dom nog var fel för mig redan från början. Jag skulle väl ärligt känt efter tidigare och inte kastat mig in i så mycket konstigt, men det är lätt att vara efterklok. Jag får lära mig att sålla bättre. Bara acceptera sånt jag själv vill pyssla med och med sådana personer jag känner att jag orkar jobba med. Samt att i allt omkring mig tänka mer på mig själv och den jag bryr mig om. Men det enda jag kan göra nu är väl att lära av mina erfarenheter och misstag. Jag får väl trösta mig lite med att jag träffat någon som vill förstå mig som den jag är innerst inne bakom alla konstiga tankar och reaktioner.

Så lev väl alla mina underbara vänner.

Torsdag

Jag kom på mig själv med att inte ha skrivit något här på ett tag. Det har liksom inte riktigt kommit för mig, och jag funderade lite på varför. Det stod väl dock i och för sig ganska klart för mig. Jag tror man kan säga att jag befinner mig i någon form av mellanperiod. En period mellan mig själv och mina känslor. Där jag försöker mejsla ut vart jag är på väg egentligen, och vad jag vill innerst inne. Mitt i allt detta kom jag fram till att min "tystnad" nog mest beror på att jag fått ett annat forum att ventilera mina tankar i. Det känns i och för sig konstigt att nu kalla det för det. Det är ju något annat egentligen, mer ett ömsesidigt förtroende och en nära vänskap.
Reflekterade också över att mycket har hänt i mitt liv. Trodde mig göra mycket som sedan visade sig inte vara värt så mycket. Och känslan av att verkligen var så värdelös som jag hela tiden innerst inne vetat att jag alltid varit. Nu sitter jag här, min ork är aningen reducerad och mitt engagemang för mycket har falnat. Många tankar har drivit genom mitt medvetande. Och flera av dem har stundvis fått mig att ifrågasätta mig själv. Frågan är väl vart jag vill komma med detta? Ingenstans egentligen. Jag vill nog bara få bort känslan av att tycka så illa om mig själv.
Det känns lite konstigt att känna så, med tanke på hur läget är. För det är väl en fråga det med. Hur är läget egentligen? Bra, men osäkert, skulle jag nog sagt. För att säga något annat är lögn, då det mesta känns rätt och bra, men jag ändå förföljs av mina stökiga tankar ibland. Det som i och för sig känns bra är att jag nu kan prata om dom. Det kanske finns lite hopp för mig ändå.

Så lev väl alla mina underbara vänner!

Sista gången

Vad skall man skriva om saker som händer egentligen? Och vad man tänker inom sig själv. Det är en bra fråga, på något plan. Igår segade jag ganska kraftigt. Tom & Jennie bjöd in sig på middag framåt eftermiddagen för dom skulle handla lite i stan och sen så skulle vi till Sulan, som fyllde år. Jag lagade en itialiensk inspirerad kycklingrätt från recept faktiskt.

Hos Sulan var det var fullt hus och riktigt trevligt. Vi drack god öl, bra whisky och åt lite ost som tilltugg, ett mycket beundransvärt intiativ. Pratade med Berg för första gången på länge och det var väldigt kul. Han har efter lite strul med tidigare bandprojekt glidit över till ett litet synth-projekt. Och det var kul att prata om det och lite rykten om synthklubbar i stan. Skall helt klart se till att komma iväg och hänga med dom till "Bunkern" någon gång i vår.
Lite problem att fokusera och min övertrötta hjärna gjorde dock att jag valde att hänga med T&J när dom skulle åka hemåt aningen lite tidigt kanske. Så väl hemma satte jag mig och drack några glas snuskigt bra whisky och funderade, några SMS flöt fram och tillbaks under mina fingrar.

Det är många frågeställningar som kommit upp på bordet, och jag känner mig lite vilsen ibland. Det känns att det tornar upp sig en väldig utmaning framför mig. Men för första gången på länge känner jag mig någrolunda varm och glad. Jag vet inte riktigt vad jag vågar tro på, men det mesta känns rätt även om det är lite snurrigt. Det känns konstigt när saker slår in i en från sidan, sånt man kanske inte förväntade sig.

Nja, lev väl alla mina underbara vänner!

Maraton....

Gårdagen blev fullkomligt uppåt väggarna, och kraschade åt alla håll och kanter. Det var "upp och ned på vända" världen på jobbet och genomgången av den tyska offerten blev försenad, utdragen och allt snurrigare ju längre dagen led. Jag misstänker att ni fattar vart det hela till sist bar hän, just precis åt skogen. Vid sex på eftermiddagen lyckades jag dock få alla inblandade att fokusera åt någorlunda rätt håll. Vilket känns lite mystiskt då alla som var med då är mina chefer egentligen. Det kändes inte så lite lustigt att vara tvungen att styra upp dom faktiskt. Efter det så tutade vi dock på i högt tempo och tjugo i elva så var alla dokument klara, genomgångna och skickade.
Det var riktigt länge sedan jag satt i en sån där situation förut. Det lite hemska är väl att mitt fokus skärps vid såna här tillfällen. På något mystiskt maschokistiskt sätt sporras jag av allvaret och pressen att prestera och bli klar.
När jag sen kom hem så åt jag lite och fastnade i telefon en stund, samtidigt som jag smuttade på en riktigt bra whisky. Det var så skönt och avslappnat och jag somnade som en stock sen.
Idag har jag plockat lite och bara tagit det lugnt. Det är ett underbart lugn som lagt sig över mig. Det känns så bra på något sätt, som om solen som tittar fram ute vill välkomna mig tillbaks till livet.

Lev väl!

Lätt avslagen, men inte så trött...

Mina sömnmöster måste vara en del av livets parodi. I livets dalar så sover jag väldigt dåligt, och sen när man börjar känna att allt är på väg upp en bit. Ja, då sover jag dåligt också, många tankar som snurrar, i ena fallet knasiga och jobbiga och i andra lite snurriga och fluffiga. Kanske till och med ett par glada dito, och nu med lite ideer om att man kanske skulle börja planera sitt liv lite. Men då måste man ju bestämma sig för vad man vill. Så det började jag med när jag vaknat vid fyra, vilket var lite jobbigt då jag något motvilligt avslutade ett samtal vid halv tolv. Men trots det så är jag inte särskilt trött, vilket iofs det med är väldigt skönt. Jag vet ett par saker bestämt i alla fall, och det är att få rättsida på mig själva, samt att när tiden mognat sätta sig och bestämma hur man vill ha det.
Nej, nu så började jag istället fundera varför jag skriver så personliga saker här egentligen. Är det något som någon skulle vilja läsa. Men om jag skall skriva andra mer intressanta saker så måste jag ju leta upp dom aktivt. Och det har jag ju inte gjort nu på länge. Jag har delvis halkat efter på många plan. Western har förvisso tuffat på, men inte alls i den takt jag tänkt mig. Det har plötsligt kommit annat ivägen, vilket i och för sig har varit väldigt skönt. Inte att inte få gjort det man känner att man vill, men att få dela sin tid och umgås med personer som bryr sig. Jag har i alla fall återfått en hel del lust, och skall sätta mig i kväll och skriva. Jag fick en lite drös ideer till min viktorianska horror setting, och har åter lite vagt väckt ideerna jag hade om en viktoriansk setting till Phobia, när vi jobbade med det. En del grejer därifrån är riktigt bra och skulle gå att återanvända. Och allt det känns plötsligt lite mysigt igen, för jag saknar våran gamla Gaslights kampanj en hel del plötsligt.

Så lev väl alla mina underbara vänner.

Trötthet

För första gången på många år så orkade jag jobba över på allvar idag. Det känns i och för sig lite fånigt att kalla det för allvar. Det är ju alltid allvar, och man får se till att ens hjärna verkligen är med. Med det är den inte riktigt längre. Förr på grund av min rädsla och osäkerhet, sen det stora misslyckandet i mitt livet, och det efterföljande sammanbrottet. Det känns så konstigt att det är först nu jag börjat få lite perspektiv och förståelse.
Jobbet var lite segt idag, hjärnan var inte riktigt med. Den var på ett par olika andra ställen. Tankarna vandrade omkring och blev snabbt ofokuserade. Det var svårt att hålla sig själv i styr ett tag. Jag tror det delvis är min osäkerhet. Att aldrig riktigt våga lita på något andra säger längre. Dom kanske ljuger, eller bara inte vågar eller orkar säga sanningen. Jag vill så gärna bli av med den känslan. Jag trodde att jag klarat det, men ibland så kommer den och gnager på min själ.
Jag insåg nu plötsligt att jag kanske lät deprimerad nu, men det är jag ju egentligen inte. Jag kände tillförsikt och faktiskt tillit idag, överväldigande tillit. Det kändes som om jag klarade av mig själv. Eller i alla fall att säga till mig själv att inte oroa mig, för det tjänar ingenting till. Vad som än händer så måste jag se till dom positiva sidorna och inte någonsin låta mig kidnappas av mina rädslor och jobbiga tankar igen.

Jag erkänner att mitt liv är förvirrat, och nu mer än någonsin. Inte direkt osäkert, men inte särskilt tydligt. Fast det verkar vara ett av mina öden det med, får saker är enkla för mig, eller går smärtfritt. Tur det har jag sällan och jag är ofta den som är den udda änden. Jag har insett att jag har sår som aldrig kommer läka riktigt. Dom kommer nog alltid hemsöka mig, och jag får lära mig att leva med det.

Så lev väl alla mina underbara vänner.

Många frågor och ett par svar...

Ja, titeln kanske kan ses som en kortfattad sammanställning av mitt liv de senaste veckorna. Det känns i och för sig lite konstigt. Jag har länge tänkt lägga upp ribban lite högre här, och börjar skriva reflektioner över saker i omvärlden. Kanske till och med av rent teknisk natur, och lite vetenskaplig. Mitt nuvarande sinnestillstånd har dock väckt en uppsjö andra tankar.
Vill jag verkligen vara en del av den här omvärlden egentligen?
Kan jag inte bara få vara mig själv? Och leva så som jag vill leva.
Jag borde nog skaffa mig ett hus en bit ut i skogen, en bit bort från det mesta. Där man kan vara precis den man vill vara. Kanske med lite mark så man kan anordna lite lajv hemma vid. Det hade varit kul.
Jag har även funderat en hel del på att röja upp hemma. Ordna och strukturera min omgivning bättre, för jag mår ju bättre när jag får ha det ordnat omkring mig. Jag har även funderat på att köpa lite prylar, och kanske skaffa en katt. En liten fågel viskade dock i mitt öra. Viskade att jag skulle ta det lite lugnt och inte förhasta mig. Läget kan ju förändras. Det kanske kommer en tid för planer och samordning.
För jag har skrivit det ett par gånger förut, och jag har sagt det. Ibland vet man inte vad man känner, och kanske ännu mindre vad man säger. Vid något tillfälle så känner man bara att man vill vara ärlig, och det är en ganska skön känsla, även om det mesta känns osäkert. Ja, tiden får utvisa vad som funkar och inte funkar och vad som händer. Men jag känner ingen oro eller brådska, bara mest nyfikenhet.
Det känns så mystiskt att återfått lusten att planera sitt liv igen, att se att det finns något en bit bort. Något som känns värt att sträva mot igen. Så...

...lev väl alla mina underbara vänner!

Remember me...

Det var full rulle på jobbet igår, och dagen bara flöt fram. Det är lite nervigt och stressande när min kollega blev tvungen att åka till Kina. Och lämnade mig här hemma att sopa ihop det sista på den stora offerten. Vilket iofs är väldigt spännande, och skönt att dom har sånt förtroende för mig. Det värmer min frusna själ, och fördriver gamla rester av känslan att bara vara misslyckad.
Sen har jag totalt tappat bort omvärlden igen, har inte läst tidningar eller följt med på TV:n och känner mig som om jag lever vid sidan av allt. Det är förvisso en konstigt trivsam känsla, för det känns inte som att det spelar så stor roll längre. Jag har ingen aning om vad jag vill eller vågar hoppas på, och har inse att det inte tjänar till att oroa sig för saker jag inte kan påverka. På många olika plan, och dom som jag kan påverka dom skall jag ta till vara på nu. Inte tappa bort sånt som betyder mycket för mig igen. Ärligt så vet jag inte om jag skulle klara av att falla omkull en gång till.
En lätt overklighetskänsla har lagt sig över mycket som sker runt omkring mig. Liven för de allra flesta i min bekantskapskrets går vidare. Man pratar med nya människor och vet inte om man vågar komma dem närmare. Man upptäcker vänskap, och man försöker vara trevlig och tillmötesgående. Men även känner mig som om jag nu mer står vid sidan av allt. Två mycket goda vänner skall ha barn till sommaren fick jag reda på. Det gör kanske bara att overklighetskänslan blir lite värre tyvärr, eller kanske inte.

Jag har också insett att massor av annat som sagts stämmer så väl. Jag har inte pratat med någon så mycket på väldigt länge, och nog aldrig riktigt på detta sättet. Jag får böja mig och erkänna att det nog är så att jag har en demontvillingsjäl. Ju mer vi pratar med varandra, desto mer framgår det att våra tankar är lika knasiga och att dom följer samma slingrande stigar. Den tanken väcker minnena av dom slingrande skogsstigarna, den fuktiga murkna skogen och den lilla dammen i söndags. Det var en trivsam rofylldhet och ett värmande ärligt leende. Det känns underligt att det finns någon annan som tänker på samma sätt, som kan avsluta min tankar.

Lev väl!

Tappat något

Jag har nog tappat bort konceptet lite, eller kanske lite väl mycket. Jag kände ett tag förra helgen som om jag kanske tappat bort mig själv en aning. Jag har nu dock insett att jag hittat något helt annat. Kan man vara helt säker på något och ändå inte säker? En känsla har bitit sig fast i mig. Jag är helt säker, men jag är osäker på istort sätt allt annat. Jag kände mig länge helt ensam, mitt bland alla människor. Något jag insett nu i efterhand. Frågan som snurrar inom mig är väl vart man vill och vart man eventuellt är på väg. Är ensamhet ett öde eller en välsignelse?
Vad vågar man tro på och vad vågar man hoppas på? Hämmar rädslan ens valmöjligheter, och ens intiativförmåga? Det är så många frågor och få svar.

Jag är medveten om att detta är helt osammanhängande, och fullkomligt förvirrat, men så är det i min inre värld nu. Jag har öppnat porten på vidd gavel och inte ens regnet som stilla började falla idag fick mig att känna missmod. Det mesta som händer nu värmer mig inombords. Det känns som om jag står på avstånd och betraktar och förstår det som sker. Så vad som än händer så är jag nog redo för det. Jag funderar på om saker kan sägas på något annat sätt, eller om det är klokt att skriva. Jag vet knappt något med säkerhet längre. Kanske skriver jag mer här en annan dag. Kanske till och med något vettigt.

Lev väl!

Hemma igen

Är nu tillbaks i Sverige efter en kort snabbvisit i norra Tyskland. Det märks ganska väl vilka stora skillnader det är. Inte bara arkitekturen, utan även ganska mycket inställningen till olika saker. Jag reflekterade över mycket när jag gick där på dom gamla kullerstensgatorna i den före detta svenskbygden, kanske man får kalla det. Även om det är över 200 år sedan det inte längre var svenskt. Det var ett trivsamt lugn som sen igår förbyttes i snabba ganska hårda diskussioner under gårdagen. Det var väldigt spännande att få vara med, och att få delta aktivt. Det är härligt att kunna uttrycka sig på främmande språk, och det känns att det börjar släppa nu. Det känns som om jag sakta börjat komma upp ur min inre avgrund, vilket är skönt. Jag ser ett ljust framför mig och insåg ganska mycket när jag strövade runt där på gatorna. Den gamla kyrkan från femtonhundratalet och den smala kanalen riktigt talade med mig, på många plan. Det och andra reaktioner värmde min lite frostiga själ. Så hur det än skulle skutta på framåt så känner jag mig rofylld. Det känns lite lustigt med tanke på hur jag mådde för bara några veckor sedan.

Lev väl!

Återvända...

Jag har så sakta börjat återaklimatisera mig själv och min hjärna till den verklighet, som förmodligen får anses vara den verkliga. Eller den verklighet jag måste leva med i alla fall. Vad som nu kan anses vara verklighet, och vad som kan anses vara fantasier. Vi pratade en dag om verklighetsflykt och vilken verklighet som kanske är den sanna. Och efter det så kom jag på mig själv att fundera på att man ju faktiskt kan ha två verkligheter. Om man reser mellan olika plaster, där man upplevt olika saker och har lämnat olika typer av avtryck. Man kan vara två helt olika personer, både på gott och ont. Det är i det jag inser att jag ganska ofta verkar uppleva personer anorlunda mot hur dom upplever sig själva, eller mig. Jag vet ju att det varit väldigt dåligt förut, och det är något jag nu kämpar mot, och är på väg att övervinna.
Så är jag deppig nu? Nej, det skulle jag inte alls vilja påstå, för jag är inte ledsen. Jag är nog närmast glad och lite lättad. Och jag säger bara det jag känner. Jag vill ju vara ärlig med allt jag känner, och detta är ju min verklighet nu.

Lev väl!

Leva vid sidan av...

Så här lite i backspegeln så känns det som att jag levt julhelgen en bit utanför verkligheten. Innan jul så tackade jag ja till en prövomånad med DN och tänkte att jag skulle läsa lite och ta det lugnt under julen. Så här efteråt så inser jag att jag knappt öppnat några av dom tidningarna, och lika lite hängt med på andra sätt vad som händer i världen. Det har knappt blivit något av att titta på TV, eller att surfa. Det har iofs varit en hel del TV-serier märker jag, ett par säsonger CSI och lite gammalt Vitahuset. Och så här efter så känns det helt okej faktiskt. Det har vid sidan av annat nog haft en lugnande inverkan på mig. I alla fall avslappnande om något. Och nu så funderar jag på om man verkligen behöver hänga med hela tiden, i allt som händer runt i kring. Det är väl kanske bättre att koncentrera sig mer på sig själv. Det har känts väldigt skönt att bara få vara Johan.
Det är många frågor som bubblat upp till ytan, som jag inte vet svaren på. Jag har dock avhållit mig från att dyka djupare ned inom mig själv för att finna dom. Jag vet ärligt talat inte riktigt om jag vill ha dom än. Den nära kontakten och samförståndet är något jag är lite ovan vid, och det känns lite konstigt med en sån öppenhet. Men å andra sidan så mår jag bra, trots små exkursioner ned i annat. Och det är något jag ångrar faktiskt, och jag vet inte riktigt varför det bubblade upp nu. Det kanske är ett sätt att bearbeta riktigt gammalt bagage, sånt jag inse att det hela tiden gnagt mig inombords. Jag fattar inte varför jag inte tog tag i det tidigare, klarade av det och gick vidare ifrån det. Hade jag gjort upp med det så hade allt säkert sett helt anorlunda ut nu. Men vem vet, det hjälper ju inget till att gråta över spilld mjölk. Det var ett stort misstag och det är en läxa för livet.

Så lev väl alla mina vänner där ute!

När tiden står still

Det är nog tyvärr det sista tiden gör dessvärre. Man märker med ens att man färdats i 200 knyck på en av livets motorvägar, som man inte ens trodde man var på. Jag tror helt klart någon sade att tiden går fort när man har skoj, men eftersom jag inte ens kan minnas sommaren och hösten, så vet jag inte. Försvinner tiden bara när man är ledsen?

Jag har försökt tänka i helgen, eller rättare sagt, försökt tänka efter när jag plötsligt insåg saker. Jag försökte analysera mitt eget beteende, och vad jag egentligen håller på med. Jag känner det som att jag brutit mot så många av min gamla värderingar. Det mest skrämmande är väl dock att det inte kändes det minsta fel. Vilken typ av person håller jag på att bli? Börja jag bli normal, är det det detta kan vara?
Jag har lyckats bearbeta gamla skuldkänslor, och så här i efterhand förundras jag över hur blind och dum jag var. Det enda jag hade behövt göra var att öppna munnen och prata. Det är klart att det skulle fungerat bättre. Det fungerar ju nu, men frågan är om det är självinsikten som gör att kommunikationen nu fungerar. Det finns kunskap om hur tankar kan vändas och vridas i våra huvuden.

Jag satt och funderade så länge igår, eller egentligen så kändes det nog bara så. Klockan var mycket från början, men jag ville inte släppa taget. Jag ville så gärna bara kunna smita från jobbet idag. Det låg ett stilla lugn i luften. Jag har knappt någon aning om vad jag känner längre, vilket på ett sätt känns lättande, men jag kan å andra sidan inte säga att försvinnandet av min gamla saknad egentligen känns bra. Jag känner ibland skuld, skuld för allt det som hände, och jag känner mig som en svikare för att jag känner eller inte känner. I all förvirring så vet man inte alls vad man skall tro, eller känna. Det känns som om jag stökat och inte tänkt efter, och en liten bit av mitt inre kan inte sluta gråta över det. Det går knappt att förklara och jag känner skuld över att ha kvar känslor ännu. Fast å andra sidan, vad vet jag egentligen.

Lev väl!

Losing my religion...

Jag vet att uttrycket i titeln inte riktigt har samma innebörd som den punkt där mina tankar fastnade. Att förlora sin tro på visa saker som under en lång period varit en stor del av ens liv. Jag tänker här på flera saker, men det som gnagt mig i kanterna en tid är mitt engagemang för ett spelkonvent. Jag känner att jag inte längre mentalt är en del av det. Jag har andra visioner tror jag. Jag har aldrig velat ta ära för saker, bara göra ett bra jobb. Med tanke på mina mörka sidor så har det ju då kanske varit något av ett dilemma. För jag trodde ju alltid att jag inte dög, och att mina alster inte var tillräckligt bra. Och lade ned mer tid och energi i det allt eftersom, för jag ville ju få det bra. Det var väl inte detta som var min utgångspunkt för tankarna nu, utan mer att jag tappat tron på att det finns en miljö att vara kreativ i. Jag ser mig inte direkt som vuxen, men mitt yrkesliv sliter mig in i en annan värld. En hård och lite kall ekonomisk värld, där det är andra krav som gäller. Och mitt kunskap i att leda stora arbeten gör det lite frustrerande att sen skutta tillbaks ned i en ankdamm med människor, som även om dom är trevliga, inte alls har samma referensramar. Så i alla tankar som flugit genom mig de senaste veckorna, så har även detta bubblat upp. Det är så mycket jag inte är säker på längre. Säker på varför man gjort, eller sagt. Att få vara lite mig själv i mitt eget lilla hörn. Att kunna prata om allt jag inte kunnat prata om, synd bara att dygnet bara har tjugofyra timmar och att man faktiskt måste sova några av dom också.

Lev väl!

Sporadiskt

Mina tankar är ute och skuttar lite vilt, och för långt åt höger nu. Satt och tog ett beslut i förrgår kväll. Jag vet inte om det är rätt eller speciellt bra för mig, men jag kunde inte motstå det. Det bara blev så, och jag hoppas ju att jag inte är helt fel ute nu.
Jag sitter nu här och titta i min bakspegel, och jag vet fortfarande inte om det kan vara rätt. Har ingen aning om vad jag skall skriva egentligen. Det finns inte mycket att säga, som inte är sagt, på något plan. Jag får nog ta det lite lugnt och varva ned mig, får se till att försöka sova ut och ta vara på mig själv lite. Om jag nu kommer kunna sova i natt, har ingen aning.
Det har under de gångna veckorna gått upp för mig att det finns så mycket som ligger så långt bort från mig nu, sånt jag trodde var en del av mig, som jag inte alls längre är säker på. Jag kommer vara tvungen att ta en hel tunga beslut inom en snar framtid, och jag vet inte vad jag vill längre. Eller rättare sagt, det vet jag visst, men jag vet inte om det är rätt eller särskilt bra för oss.

Lev väl!

Nya upptäckter

Wes Andersson är min nya husgud, eller vad man nu skall våga kalla det. Jag är fortfarande hög på "Darjeeling Limited" från igår. Den spred en så mystisk känsla i hela kroppen. Det var nog faktiskt den allra vackraste filmen jag någonsin sett. Den talade rakt in med min själ, på så många konstiga plan. Var intelligent och på samma gång helt urflippad. En balansgång mellan det logiska och det absurda. Jag älskar film där små detaljer får plats och där inte allt måste skrivas en rakt på näsan. Något som kittlar intellektet och får hjärnan att skutta igång.

EDIT: Jag läste på lite om Owen Wilson nu i morse. Har alltid förutsatt att han är en sån tråkig amerikansk komiker jag avskyr. Men jag upptäckte att han faktiskt varit med och skrivit flera av Wes Anderssons filmer, och att dom är goda vänner. Jag blev gräsligt nyfiken, och det är roligt att man kan bli lite överraskad ibland. Han, Adrien Brody och Jason Schwartzman är helt underbart bra i Darjeeling Limited. Och Bill Murrays lätt omotiverade inhopp utanför den egentliga handlingen är kort men så tankeväckande. Det var nog det som var det absolut bästa med filmen, den väcker så många tankar och funderingar.

Igår när jag kom hem väntade ett meddelande på mig. Det sade allt och inget alls egentligen. Det är något jag funderat över, något jag inte vet vad det är egentligen. Det har flutit runt i mitt medvetande hela natten, och det har väl varit lite si och så där med sömnen nu får jag väl erkänna. Min hjärna gjorde en gammal klassiker och vaknade tolv minuter över tolv, pigg som en lärka och full av fluffiga och knasiga tankar. Inget vettigt ville dock komma ut från min fingrar. Det känndes att det hade varit så många intryck under dagen och veckan, hjärnan var överlastad av allt. Men det var skönt, min hjärna är en ganska skön och fluffig plats igen. Där jag nästan trivs lite nu igen.
Tidigt i morse kom ytterligare ett annat filmcitat smygande över mig; "Today is the first day of the rest of your life". Kan det vara så?

Lev väl alla där ute!

Något annat...

Jag har precis varit med Jessica och kollat på Wes Anderssons film "Darjeeling Limited". Det var nog den mest fantastiskt underbara, och knasiga, film jag någonsin sett. Den var så bra att jag knappt har ord för det. Den knep tag om mig, och har inte släppt mig än. Så nu sitter jag här; Hög på en Wes Andersson tripp. Och vet inte vad jag skall tro. En sån underbart fluffig kreativ känsla för allt kan man bara drömma om.
Ett citat från filmen går som på "repeat" i huvudet på mig, men jag kommer inte ihåg det på engelska tyvärr. Får kolla upp det sen.

"Låt oss sluta ha självömkan. Det klär oss inte."

Jag har sagt så mycket dumt, och tänkt ännu dummare tankar. Jag har varit en idiot, så länge. Har inte tittat upp från min egen navel, och verkar inte alls ha lyssnat på vad andra säger.
Jag måste ta ett nytt blad, och hoppas att jag inte raserat och bränt alla broar till vänskap.

Jag pratade om att träda in i nya landskap förut. Jag funderar fortfarande på om jag kan hålla mig borta, eller om jag ens skulle försöka. Jag känner mig som en mal som dras mot ljuset. Det är helt knasigt, precis allting. Jag skall ta och sätta mig och titta på lite mer Wes Andersson film, närmare bestämt "Life Aquatic". Det här ruset vill jag behålla ett tag till.

Så snälla förlåt mig för det jag sagt i min mörka stunder, och lev väl alla mina vänner!

Nya dagar

Jag börjar snurra till det lite nu igen känner jag. Jag satte mig här nu och kände igen att jag inte alls vet vad jag skall skriva. Jag vet ju knappt själv vad jag tänker längre. Vaknade tidigt i morse och var så trött, som jag knappt varit på mycket länge. Inte ens i tisdags när vi knappt hade sovit något alls. Min kropp börjar säga ifrån tror jag. Den har tagit för mycket stryk under det senaste året och nu så vill den inte mer. För börjar med att vara försiktigare nu, och komma in i hälsosammare och mer normala rytmer. Och kanske framförallt nu verkligen sluta med vissa dumheter helt och hållet.
Nja, nog med det. Läget är ju som det är och jag lever ännu, så allt hopp är kanske inte ute ändå. Ibland vet man inte varför man gör eller säger saker. Fastän man ju vet att det är tröstlöst och inte kommer leda någonstans alls. Det verkar vara lite av en följetong i mitt liv, att falla för personer som inte verkar funka ihop med mig. Jag är väl iofs en annan person nu. Det kändes så i tisdags, för jag har inte mått så bra på mycket länge. Men jag vet ju att det finns för många saker som inte skulle fungera. Det är för osäkert och det skulle aldrig gå. Det är väl den sorgliga sanningen.
Så jag får dra mig ur mina tankar, och lägga mer fokus på att må bra själv nu igen. Att ta och komma tillbaks på spåret och börja träna och äta bättre igen. Att gå ned de sista kilona och se framåt...

EDIT: Trötthet och en stor skopa något helt annat i en ohelig mix, och så skuttar det gigantiska grodor ur ens mun. Vad skall man säga egentligen. Jag vet inte, jag har ingen aning om vad jag känner längre. Eller vad jag vet eller tror. Så det är nog bäst för allt och alla om jag tar mig själv i kragen och rycker upp mig. Jag känner mig bara barnslig och omogen så här retroperspektivt, och i mina stunder av klarhet så kan jag inte ens själv förstå vad jag försöker uppnå, eller håller på med. Det hela blandas nog lite för bra i mitt huvudet, och det misstolkas så lätt.
Jag hoppas att ni som jag hoppat på tårna igen kan förlåt mig.

Lev väl!

Vad vet jag...

Det är lite tyst i min hjärna, eller nja, det var en ren och skär lögn. Det är ett annat landskap där nu. Jag är i en sinnesstämning mittemellan allt möjligt. Jag känner mig glad på ett mycket mystiskt sätt, min själ ler. För när jag satte mig i bilen i morse spelade dom "Oops I did it again", och jag bara apskrattade. De senaste dagarna, och nätterna, har ställt allt på huvudet. Jag vet ingenting längre, men det har varit som balsam för min själ. Allt som händer är bara en total omöjlighet, men det gör inget alls. Det var ett stilla ögonblick som behövdes. Det var det förutsättningslösa och öppna samtalet. Det var avslappnande att känna en så vilkorslös vänskap.
Det är helt fantastiskt knasigt vad man kan snurra in sig i. Det mesta är nog fel, men det gör inget. De senaste dagarna har fört upp så många konstiga minnen, både bra och dåliga. Allt har fått mig att börja överväga att dra ett stort streck över en del saker i mitt gamla liv. Dra ett streck över dom och ta att det som en bitter läxa för livet. Många ord som sägs, men som sen inte betyder något när det väl kommer till kritan. Jag förstår mindre och mindre av en tidigare relation ju mer jag förstår. Allt jag ville uppnå och allt jag sade upplevdes totalt tvärtom, och det skär djupa sår i mig ännu ibland. Min önskan att vilja leva gemensamt upplevdes som måsten uppenbarligen. Så mycket som till sist knäckte min själ i små fragment, och allt gick sönder. Men det var inte ensamt mitt fel.
Ensam är nog annars det gyllene ledordet. Det känns som om det nog vore bäst ett långt tag. Jag kan vara ensam med mina CSI avsnitt och andra konstiga TV-serier. Jag har ju lite "Katt-tant syndrom", och samlar på DVD boxar. Fast dom kissar ju iofs inte överallt, så det är ju bra.

Jag erkänner allt. Jag är knäpp, fluffig i hjärnan, och totalt förvirrad, eller kanske egentligen något helt annat. Men det gör inget längre, för vad som än händer så har jag hanterat mänsklig kontakt. Och jag känner mig för första gången på mycket länge lite meningsfull. Inte längre bara en belastning som inte gör mycket annat än att skada och såra. Det är skönt att ha fått tillbaks lite självkänsla igen.

Så lev väl alla mina underbara vänner!