Regn och rusk...

Det gick över natten från grådask till ett närmast hysteriskt regnoväder. Sängen var varm och motivationen tröt, men efter en stunds lätt obstinat snoozande så kom jag på fötter. Föll ut i bilen och lyckades komma iväg till jobbet.
Jag insåg nu att jag nog lät aningen deppig i mitt inlägg igår, men det var faktiskt inte meningen egentligen. Jag är ju faktiskt glad och tillfreds med min nya vänskap, som jag känner kommer bestå vad som än händer. Fast egentligen så har det nog redan hänt, men varför skall man stressa egentligen? Man kan väl få låta saker lite långsamt gro. Det behöver väl inte vara fel. Bara att få ge och ta omtanke och ömsesidigt förtroende utan att oroa mig har medfört att min själ slappnat av avsevärt de senaste veckorna.

Jag har försökt göra vettiga saker de senaste dagarna, men det är lite svårt. En del saker och sysslor har halkat efter en hel del, kanske lite för mycket. Och en del saker känns som om dom nog var fel för mig redan från början. Jag skulle väl ärligt känt efter tidigare och inte kastat mig in i så mycket konstigt, men det är lätt att vara efterklok. Jag får lära mig att sålla bättre. Bara acceptera sånt jag själv vill pyssla med och med sådana personer jag känner att jag orkar jobba med. Samt att i allt omkring mig tänka mer på mig själv och den jag bryr mig om. Men det enda jag kan göra nu är väl att lära av mina erfarenheter och misstag. Jag får väl trösta mig lite med att jag träffat någon som vill förstå mig som den jag är innerst inne bakom alla konstiga tankar och reaktioner.

Så lev väl alla mina underbara vänner.