När tiden står still

Det är nog tyvärr det sista tiden gör dessvärre. Man märker med ens att man färdats i 200 knyck på en av livets motorvägar, som man inte ens trodde man var på. Jag tror helt klart någon sade att tiden går fort när man har skoj, men eftersom jag inte ens kan minnas sommaren och hösten, så vet jag inte. Försvinner tiden bara när man är ledsen?

Jag har försökt tänka i helgen, eller rättare sagt, försökt tänka efter när jag plötsligt insåg saker. Jag försökte analysera mitt eget beteende, och vad jag egentligen håller på med. Jag känner det som att jag brutit mot så många av min gamla värderingar. Det mest skrämmande är väl dock att det inte kändes det minsta fel. Vilken typ av person håller jag på att bli? Börja jag bli normal, är det det detta kan vara?
Jag har lyckats bearbeta gamla skuldkänslor, och så här i efterhand förundras jag över hur blind och dum jag var. Det enda jag hade behövt göra var att öppna munnen och prata. Det är klart att det skulle fungerat bättre. Det fungerar ju nu, men frågan är om det är självinsikten som gör att kommunikationen nu fungerar. Det finns kunskap om hur tankar kan vändas och vridas i våra huvuden.

Jag satt och funderade så länge igår, eller egentligen så kändes det nog bara så. Klockan var mycket från början, men jag ville inte släppa taget. Jag ville så gärna bara kunna smita från jobbet idag. Det låg ett stilla lugn i luften. Jag har knappt någon aning om vad jag känner längre, vilket på ett sätt känns lättande, men jag kan å andra sidan inte säga att försvinnandet av min gamla saknad egentligen känns bra. Jag känner ibland skuld, skuld för allt det som hände, och jag känner mig som en svikare för att jag känner eller inte känner. I all förvirring så vet man inte alls vad man skall tro, eller känna. Det känns som om jag stökat och inte tänkt efter, och en liten bit av mitt inre kan inte sluta gråta över det. Det går knappt att förklara och jag känner skuld över att ha kvar känslor ännu. Fast å andra sidan, vad vet jag egentligen.

Lev väl!