Trötthet

För första gången på många år så orkade jag jobba över på allvar idag. Det känns i och för sig lite fånigt att kalla det för allvar. Det är ju alltid allvar, och man får se till att ens hjärna verkligen är med. Med det är den inte riktigt längre. Förr på grund av min rädsla och osäkerhet, sen det stora misslyckandet i mitt livet, och det efterföljande sammanbrottet. Det känns så konstigt att det är först nu jag börjat få lite perspektiv och förståelse.
Jobbet var lite segt idag, hjärnan var inte riktigt med. Den var på ett par olika andra ställen. Tankarna vandrade omkring och blev snabbt ofokuserade. Det var svårt att hålla sig själv i styr ett tag. Jag tror det delvis är min osäkerhet. Att aldrig riktigt våga lita på något andra säger längre. Dom kanske ljuger, eller bara inte vågar eller orkar säga sanningen. Jag vill så gärna bli av med den känslan. Jag trodde att jag klarat det, men ibland så kommer den och gnager på min själ.
Jag insåg nu plötsligt att jag kanske lät deprimerad nu, men det är jag ju egentligen inte. Jag kände tillförsikt och faktiskt tillit idag, överväldigande tillit. Det kändes som om jag klarade av mig själv. Eller i alla fall att säga till mig själv att inte oroa mig, för det tjänar ingenting till. Vad som än händer så måste jag se till dom positiva sidorna och inte någonsin låta mig kidnappas av mina rädslor och jobbiga tankar igen.

Jag erkänner att mitt liv är förvirrat, och nu mer än någonsin. Inte direkt osäkert, men inte särskilt tydligt. Fast det verkar vara ett av mina öden det med, får saker är enkla för mig, eller går smärtfritt. Tur det har jag sällan och jag är ofta den som är den udda änden. Jag har insett att jag har sår som aldrig kommer läka riktigt. Dom kommer nog alltid hemsöka mig, och jag får lära mig att leva med det.

Så lev väl alla mina underbara vänner.