Pandoras container

Jag bara skrev fritt igår, öppnade något på glänt som jag nog egentligen har lite svårt att bearbeta. En ådra inom mig som jag bara pratat med väldigt få om. Där det finns en som jag tror förstår för den har dom tankarna, och lider av det så som jag. Från början så var jag rädd för vad det skulle kunna göra, hur fel det skulle kunna bli. När konstiga och slingriga tankar tvinnas åt olika håll, och spretar iväg tack vare dålig kommunikation. Det som fick mig att vända i tanken var den öppenhet som mötte mig. Bakom allt finns en vilja att visa vad som egentligen dolde sig där. Det fick mig att öppna mig, och släppa in den personen i mitt innersta. Det var en konstig upplevelse och jag vågade ganska länge knappt tänka efter vad jag kände inombords.
Det känns lite konstigt för det jag skrev igår är ju förmodligen frukten av de bra och ärliga samtalen. Samtal som lämnade mig lättad i kropp och själ, men bitter över det jag ganska omedvetet åstadkom gentemot andra i min omgivning och mig själv. Och i allt detta fruktar jag att jag aldrig riktigt kommer orka förlåta mig själv.

Jag har tidigare tappat sugen för ganska mycket, ville länge bara fly, lämna allt gammalt bakom mig, som jag känner att jag förstört. Och att hålla mig borta från allt ett långt tag. Att vara helt och hållet egoistisk för första gången i mitt liv. Jag har flera gånger de två senaste veckorna tänkt "den förbjudna tanken": Jag vill flytta härifrån. Jag vill flytta till den personen. Jag vill ta mod till mig och göra sånt som bara känns rätt för mig själv och mitt inre.

Allt detta känns så fullkomligt schizofrent, för jag skrev igår att jag inte visste vad jag vill, men sanningen är nog att det vet jag egentligen. Jag har redan sagt det och även om jag ibland blickat bakåt, så finns det inga broar där bakom ibland ruinerna. Jag kände mig som en hycklare ett tag, som en simpel lögnare och bedragare, men det är jag inte. Jag är en blyg, försynt och innerst inne dum-snäll individ, som vill hjälpa och alltid kommer ställa upp för mina vänner. För jag tycker ju det är underbart att få hjälpa mina vänner.
Så någonstans i sörjan i mitt inre så inser jag att jag anförtrot mig åt en mycket speciell person, och att den har anförtrot sig till mig, och att resten ter sig allt mer oundviklig. Så kan det vara ibland och jag är nog innerst inne ganska säker på vart jag är på väg egentligen.

Så lev väl mina underbara vänner!