Vad vet jag...

Det är lite tyst i min hjärna, eller nja, det var en ren och skär lögn. Det är ett annat landskap där nu. Jag är i en sinnesstämning mittemellan allt möjligt. Jag känner mig glad på ett mycket mystiskt sätt, min själ ler. För när jag satte mig i bilen i morse spelade dom "Oops I did it again", och jag bara apskrattade. De senaste dagarna, och nätterna, har ställt allt på huvudet. Jag vet ingenting längre, men det har varit som balsam för min själ. Allt som händer är bara en total omöjlighet, men det gör inget alls. Det var ett stilla ögonblick som behövdes. Det var det förutsättningslösa och öppna samtalet. Det var avslappnande att känna en så vilkorslös vänskap.
Det är helt fantastiskt knasigt vad man kan snurra in sig i. Det mesta är nog fel, men det gör inget. De senaste dagarna har fört upp så många konstiga minnen, både bra och dåliga. Allt har fått mig att börja överväga att dra ett stort streck över en del saker i mitt gamla liv. Dra ett streck över dom och ta att det som en bitter läxa för livet. Många ord som sägs, men som sen inte betyder något när det väl kommer till kritan. Jag förstår mindre och mindre av en tidigare relation ju mer jag förstår. Allt jag ville uppnå och allt jag sade upplevdes totalt tvärtom, och det skär djupa sår i mig ännu ibland. Min önskan att vilja leva gemensamt upplevdes som måsten uppenbarligen. Så mycket som till sist knäckte min själ i små fragment, och allt gick sönder. Men det var inte ensamt mitt fel.
Ensam är nog annars det gyllene ledordet. Det känns som om det nog vore bäst ett långt tag. Jag kan vara ensam med mina CSI avsnitt och andra konstiga TV-serier. Jag har ju lite "Katt-tant syndrom", och samlar på DVD boxar. Fast dom kissar ju iofs inte överallt, så det är ju bra.

Jag erkänner allt. Jag är knäpp, fluffig i hjärnan, och totalt förvirrad, eller kanske egentligen något helt annat. Men det gör inget längre, för vad som än händer så har jag hanterat mänsklig kontakt. Och jag känner mig för första gången på mycket länge lite meningsfull. Inte längre bara en belastning som inte gör mycket annat än att skada och såra. Det är skönt att ha fått tillbaks lite självkänsla igen.

Så lev väl alla mina underbara vänner!