Utrensningar

Under en diskussion i veckan flöt vi osökt in på vad man vill ha i ett hem, och vilka favoritmöbler man hade, som man inte ville bli av med. Jag tänkte länge, men kunde inte komma fram till om jag hade någon sådan. Det fanns en del i frågeställningen som snurrade till det lite för mig. Fick mig att tänka till, ifrågasätta vad jag tycker eller hur jag tänker. Tvinga mig ta ställning och ha en åsikt, men då måste man ju känna vad man tycker, och att man tycker något överhuvudtaget.

Det lite skrämmande var dock svaret på frågan om möblerna, som kom till mig efter en stund funderande. Den möbel jag på ett konstigt sätt känt mest för, är ju den gamla fåtölj, håll i er nu, som jag slängde för något år sedan. Ju mer jag satt och funderade på det, desto bittrare kände jag mig över min feghet, och rädsla över att hamna i konflikter. När jag kände att fåtöljens eventuella ägande efter att jag reparerat den skulle kunna bli en tvistefråga, så valde jag att slänga den helt sonika. Ville inte riskera att hamna i en konflikt. Det har gått som en rödtråd genom mitt liv, att vika undan, fly och att sticka huvudet i sanden.
Det känns omöjligt att inte hata mig själv för vad allt det resulterade i. Vi kom tidigt fram till att uppfinningsrika bestraffningar inte direkt hjälper, och känns ibland som att det finns få saker som tjänar någonting till. Vi har pratat om detta en hel del, och jag har med tiden förstått ganska mycket. Insåg att jag nog är något annat. Det gjorde ont att höra någon annan berätta om tankar jag trodde bara jag kunde ha.

Titeln utrensningar sen har sitt ursprung i att jag börjat damma, rensa och strukturera i mina bokhyllor idag. För det var lite det vi kom fram till sen efter att fåtöljen flutit iväg in i oändligheten. Att mina böcker nog var det i min lägenhet som jag kände för mest av allt. Det känns lite konstigt, men jag har ju berättat tidigare om den känsla som kidnappat mig ibland. Känslan av att inte vara hemma i mitt eget hem. Jag trivs underbart bra med stilen på möbleringen, och främst då i vardagsrummet. Det känns rätt och det är det rummet där jag spenderar mest tid när jag är hemma. Men ändock förföljer känslan av rastlöshet mig. Överallt, till och med på jobbet, och det är lite pinsamt. Jag har efter nästan 9 månader inte ens tagit dit mina böcker och beräkningshjälpmedel. Mycket i mitt liv nu känns på något konstigt sätt fel, som om jag inte hör hemma i det. Jag är någon annan och borde vara någon annanstans.
Så nu har det trillat ytterligare ett långt konstigt inlägg ur mina fingrar. För mina tankar var inte helt här där det nu slutade när jag började skriva. Det kan vara anspänningen, eller ovissheten om vad som händer. Det är så många konstiga frågor i huvudet på mig, och så ont om bra svar. En av dem som trillade ur mig nyss är väl: "Varför gör jag sånt jag inte känner att jag vill?". Fast någonstans mitt upp i allt detta orkar jag knappt längre bry mig. Jag är och kommer alltid vare en "Ingen", en ganska obetydlig organism i de flesta sammanhang.

Så lev väl, ni som vill!