Bikupan...

Hela mitt medvetande surrar av tankar, som en bikupa under högsäsong. Jag känner mig som om jag blivit överkörd av tåget, och jag inser att om jag vill komma någonstans i framtiden så skall jag fjäska för instigatören till allt detta. Eller i alla fall se till att träffa och prata med den personen. Det kanske är dax att börja inkassera några tjänster folk på stan är skyldig mig. Jag känner att en ide börjar ta form. Det kanske är det jag saknat, skaffa ett jobb att gå upp i igen. Det är en tokig och vild ide, men ju mer jag tittar på den, desto mer lockande blir den. Man skall nog kasta ut sitt bete och se vad som hugger. Jag har lärt mig så mycket det senaste året. Ser tecken och vet hur jag skall prata med människor nu. Det här kan nog faktiskt vara den nytändning jag behöver. Det är i alla fall värt att börja nosa på. Använda alla kontakter till något vettigt för omväxlingsskull.

Jag vet inte längre. Jag är lite vilsen och grepar efter halmstrån. Förr eller senare så lär väl något av dem bära.

EDIT: Eftertankens kranka blekhet har slagit mig. Jag känner mig lite stressad av att det snart är jul, och att jag inte alls har lust med det. Det skall dock bli skönt att få en del ledig tid. Och jag tänker utnyttja den till att skriva klart en massa saker. Skall se till att bli överproduktiv nu. Jag beslutade mig också på vägen hem för att börja skriva på en kvalitets- och miljöplan, till mig själv. Eller nja, till mitt lilla projekt jag klurar på. Innan jag har glömt för mycket av det jag behöver ha i huvudet då. Det känns i och för sig lite överambitiöst, men den kan komma till användning snabbare än vad man tror.