Gladhet?

Jag har funderat en del igen. Måste det dras likhetstecken mellan att må bra och att vara glad?
Eller frågan, hur mår du då, det är ju självklart att svara bra. Folk blir så förlägna om man säger något annatt. Det ärliga svaret på den frågan är väl att jag inte ens själv har en susning. Jag har tappat bort mig i mitt inre träsk. Och vet inte om jag orkar eller vågar leta upp mig själv, kanske är jag rädd att hitta något annat där inne i mörkret.
Jag fungerar som person nu, ingen mer panikångest eller mentala låsningar. Det mesta går bra, inklusive jobbet, men förändrar det något?
Måste jag vara glad för det?
Betyder det att jag inte mår bra, bara för att jag inte jämt är tillgjort glad?
Jag har snart gått ned 5 kg till, men kan inte påstå att det gör mig gladare för det. För det finns inget som gör mig glad längre.

Någonstans så tycker någon att man skall ta sig samman. Damma av sig och ta nya tag. Acceptera sina misslyckanden, som krossade ens självkänsla fullkomligt, och knata vidare. Men mot vad? Vad är meningen?

Jag har skrivit en del konstigt här nu. Varav en del kunnat misstolkas lite. När jag inte tänkt mig för, men det är lite svårt att göra det när man kraschar. Men det var ju inte meningen egentligen att det skulle tolkas så. Det påverkar personer jag verkligen inte vill stöka till det för. För jag bryr mig väldigt mycket om dom. Jag behöver nog ta ett par steg ut ur allt. Pausa hjärnan och se om den kan få återhämtat sig lite.

Fast det väcker väl i och för sig frågan om vad tusan jag skall göra, för i ärlighetens namn så vet jag inte riktigt om jag orkar med mig själv längre.