Långa dagar...

Likt traditionen påbjuder så har jag drabbats av den gamla hederliga mellandagsförkylningen. Känner av bihålorna och det trycker upp mot högra ögat, vilket är gräsligt irriterande. Men det var ju så det brukade vara förr, så fort man slappnade av så knep förkylningen åt en. Det känns lite irriterande att det skall bli så nu igen. Försökte skriva lite igår, men det kom inte mycket vettigt ur mig. Det var mest feber och olika försök att tänka. Efter ett par timmar av förvirrade tankar så bröt jag av och stack förbi Mediamarkt. Vet inte vad jag letade efter, men det slutade med att jag köpte några fler säsonger CSI. Och en utgåva av Häger och Villnius Svenska Historia. Den har jag däremot inte hunnit med att kolla på än. Irrade runt där utanför också, och satte mig och tittade på platsen där vi stått och pratat. Jag vet inte alltid, det är för många besvikelser och alldeles för långa dagar. Det mesta känns som misslyckanden när man tittar på det i backspegeln. Och det är inte så lätt att sluta kasta blickar bakåt. Lättare än att blicka framåt ibland. Det sades: "Även de godaste intentioner slutar ibland i besvikelse".

Det väckte frågan hos mig igår. Om man skall vara ärlig eller säga det andra vill höra. Det mest skrämmande är väl att jag nu mår förhållandevis bra. Är det ärligt att säga så, eller bara elakt? Kan det vara elakt att vara ärlig? Jag vet inte längre riktigt.
Jag blev överraskad idag, av den plötsliga direktheten. Jag öppnade mig och jag var ärlig. Jag var den Johan jag vill vara och försökte ge det stöd jag önskat jag skulle kunna vara. Det känns bättre, även om det är klart jag är osäker, men det är rogivande och lugnande.
Jag kommer dock för evigt ångra att jag svek en annan mycket speciell person, men den personen valde en annan väg, och jag kan inte göra något åt det. Jag kan bara gå vidare på min egen stig. Och än en gång säga att jag alltid kommer hjälpa dem jag bryr mig om.

Lev väl!