Kruset

Lerkruset låg där i smutsen, medfaret och dant.
Varsamma fingrar grävde långsamt det fram.
Borstade och tvättade dess slitna yta.
Se så den återställda glansen sken när den möte solen.
Och kärleksfulla händer lyften det mot skyn.
Händer som snurrade det, och njöt av dess skönhet.
Mitt i glädjen kom vinden, slet kruset med sig.
Från hög höjd föll det mot marken, och slogs i spillror.
Och spred skärvor omkring, omöjliga att åter foga samman.