Den gröna grodan...

Ibland så känner man bara en överväldigande lust att bara säga riktigt dumma grejer. Fast vad skulle det tjäna till. Jag har aldrig varit någon cynisk och elak person, som finner nöje i att slänga ur mig spydigheter. Så där tog min hjärna av och skuttade ut på grönbete, eller i alla fall i andra tankebanor. Där jag till sist hamnade framför den stora porten, och bara kände; Nej nu fan går jag ut härifrån. Bara släppa allt och skita i det. Varför skall jag ta på mig andras klister, som dom själva satt sig i. Det rör ju inte mig. Jag skall ta hand om mitt eget liv, och se till att jag gör det bästa av det. Sen får man tycka vad man vill om livet.

Apropå den gröna grodan så är det en sak som knep sig fast i mitt medvetande i natt. Fast jag vet inte vad jag skall tro, men tron är inte här. Vem vet egentligen vad som pågår, men det spelar ingen roll längre. Känns som om allt är tillbaks till ruta ett.

Så lev väl alla där ute, men jag kommer inte sluta bry mig om mina vänner nu heller. Men jag tänker inte bry mig om folk skäller, surar, blir arga eller vad dom gör när jag är ärlig. Ingen mer panikångest eller osäkerhet över den egna förmågan. Förstår man inte vad jag menar eller är osäker med något jag säger eller skriver får man väl fråga.