Black Coffee and...

Vet inte om man skall kalla det ett intressant samtalsämne från i fredagskväll. Vi diskuterade att vissa bara kan sluta något beroendeframkallande, bara rakt av, att säga att nu är det nog. Andra inte har den knappen. Fast är man stark inombords då har man kanske moteld att sätta emot. Vad vet jag. Jag känner att det är andra saker jag inte alltid har moteld att hantera. Det är en återkommande kamp mot känslan av att vara misslyckad. Motarbeta tankar om att världen nog hade varit en mycket trevligare plats för många om jag inte förstört för dom. De tankarna skall inte få fäste igen, bara låta goda tankar och känslor vara kvar. Om det finns några sådana kvar att värna om.
Det svarta kaffet har varit min vän igen, och nu bara det. Nätterna har varit mörka, och relativt varma, när jag tillsist drog upp elementen, och luftade dem. Hade velat ha den här veckan lite lugn, men det är ju julstök och stress, pressisar som skall fixas, och annat. Det är ju vissa vänner som skall ha små pressisar, men det vill jag inte sluta med. Får ta en lite tidigare dag någon dag, och skutta in till stan. Det är väl i och för sig tur att dom affärerna jag tänka kika i ligger nära varandra.

Jag fick en mörk känsla igår. Känner mig ibland som att jag spelar en bi-roll, eller är statist, i olika TV-serier. Det vill säga alla andra mer viktiga och lyckade personers liv. Jag är bara "side-kicken", den tragiska tjockisen, som är med ibland för att gör bort sig. Han är den dumme, tröge och snälle, som inte förstår förrän sist av alla. Jag försöker vara snäll och trevlig mot alla, umgås med folk, men det händer mest saker efter att jag hört av mig, i alla fall saker jag får vara med på. Och det är alltid jag som inte hört av mig, eller kommit förbi, bara massa måsten.
Det finns i alla fall små ljusstunder, folk som bryr sig så att dom ber andra kontakta en. Jag kanske inte är helt värdelös ändå? Vem vet? Jag känner mest för att bara åka hem och sova. Får dricka lite mer av den ljuva svarta nektarn.