Vargar...

Det sägs ju att har man inget snällt att säga så skall man vara tyst. Jag har inte något annat att säga heller, så det faller väl egentligen på det. I morgon är det julafton, och då skall man vara glad och umgås med familjen. Måste man känna att man har något gemensamt med sin familj, måste man vilja umgås med andra. Det har inte en lite guppig dag som mest bara flutit fram. Har plikttroget lagat julmat och slagit in paket. Har skrivit en del, men flytet är inte så bra. När jag känner att mina texter tappar så sätter jag mig och tittar på CSI.
Gårdagen var ganska bra, stundvis i alla fall. Men jag börjar få problem med att umgås med människor jag inte känner någon gemskap med. Jag ser och förstår saker nu, jag läser andras miner och ser irritation eller rent av glädje. Baksidan av det är att jag stör mig på vissa, och att det då bara känns irriterande.

Jag har delvis låtit mig kidnappas av måsten igen, måsten som leder till beslut jag inte själv vill ta allt ansvar för. Man vill så väl, men det slutar mest med att jag känner mig som att jag sviker alla. Jag har tappat lusten och vet inte hur jag skall agera. Jag vill inte vara spindeln i nätet. Den som lämnas kvar med alla beslut, och som alla andra tror bara skall magiskt fixa allt. Man fastnar i andras viljor, för alla vill ju bestämma, men ingen vill göra något eller ta ansvar. För har man inget ansvar så kan ju ingen skylla något på en. Just nu känner jag mest för att bara säga att jag inte kommer, att jag har annat för mig. Det är ju i och för sig en lögn, men jag kan ju sitta hemma, skriva, dricka whisky och titta på TV-serier.