Smells like...

Lukten av kyckling och rotfrukter sprider sig över lägenheten. Jag känner mig lugn, jag känner mig närvarande. Det är en underbar, nästan euforisk känsla. Det är bara jag kvar. Jag skrev över hundra dikter de senaste nätterna. I drivor, och de spretar åt alla håll. Trevliga små texter kanske är ett bättre ord. Jag vet inte vad som farit i mig. Mitt språk har fått ett flytt, och det känns knappt som mitt eget längre. Jag skriver och några läser. Jag pratar och några lyssnar. Svaren var kanske inte de jag ville höra, men vad gör det. Jag känner mig lugn, trygg och kapten över min egen skuta. Jag har fått rak och väldigt fin ärlighet. Jag börjar verkligen beundra den personen. Den växer och det är någon jag verkligen vill ha som vän. En bekantskap som hörde av sig och var glad när jag behövde det. Och som sen var ärlig mot mig när jag bad om det.

Jag känner att kopplingen mellan fingrarna och hjärnan öppnats efter alla dessa år. Så mycket jag inte kunnat hantera och bara flytt ifrån, in i mitt otrygga inre landskap. Jag har börjat röja i min mörka övergivna spökträdgård. Jag har huggit ned träd, och skövlat buskage. Ljuset kommer till och de små blommor som dolts där inne reser sig mot ljuset. Jag är ensam i min trädgård. Skall sätta mig i mitt inres berså. Snurra, lukta och smutta på en mental artonårig Caol Ila. Min grind står på glänta och de som vill sätta sig med mig är välkomna. Det vet dom, även om jag inte förväntar mig något längre.

Lev väl!