Tiden rinner bort...

Tiden har runnit i från mig de senaste dagarna. Det blev inget skrivet här, men jag prioriterade Western katalogen, och sen så hade jag folk här igår och spelade lite spel. Det var mycket trevligt och vi spelade bland annat ett tyskt teplockarspel, som heter Darjeeling. Det kändes oerhört komplicerat från början, men vi insåg snabbt att man kom väldigt fort in i spelet. Det är lite snurrigt att förklara reglerna, men man plockade brickor med halva telådor bland upplagda brickor med sin "lilla teplockare", som man sen kunde pussla ihop för att få maximalt antal lådor, som man sen skulle packa på pråmar för att frakta. Det fanns en del andra spelmekaniker också, som gjorde att jag tycker det var ett spel med stor potential helt klart.

Vi spelade också det tjeckiska spelet Laborignes, där man är lab-djur som skall försöka överleva i labbet. Ett intressant spel som innehöll modellera, ölunderlägg och cocktailpinnar. Leran var till för att göra sina egna spelpjäser, vilket var lite skoj. Sen så innehöll själva spelmekaniken ett element av memoryspel. Det var nämligen så att "ölunderläggen" lades i en cirkel och sen så flyttade man runt på dom, och vände den man hamnade på, för att sen få reda på eventuell effekt. Allt så tjänade man på att komma ihåg vad det var på baksidan på ett kort. Det fanns intressanta element av taktik också, då man tog energi av en motståndare man landade på, och sen fick gå vidare. Och man fick även välja vilket håll man gick åt. Det var helt klart ett intressant spel.

Det kändes dess emellan inte som att jag fick ur mig något vettigt. Jag irrade runt lite, pratade med ett par vänner, och tappar bort mig själv emellanåt. Tankar kom och tankar gick. Böcker började och böcker tog slut. Och däremellan borde jag nog ha sovit. Hur mycket känslor får man ha till andra personer, känslor som ligger och trycker ned en? Obesvarad och besvärande skräp, som gnager ibland. Hur många får man bry sig om? Vad kan man göra?
Jag skulle göra precis vad som helst för att bara få prata. Men som vanligt så när jag väl inser att något är fel då är alla broar redan aska. Och tiden då man kunde prata är sedan länge över. Jag kan bara knata vidare, trött och märkt i själen. Jag lever i en värld där man sällan tjänar på att vara snäll eller ställa upp för andra. Och ändå så är det vid dom enda tillfällena jag känner mig meningsfull. När jag kan hjälpa dom jag bryr mig om. Sån är jag.

Lev...