Artiklar och tankvärdhet

Reflektioner i alla ära, och det har blivit många inom mig de senaste månaderna. Mycket på grund av den jag var och den jag är. Jag är nöjd över att jag kan läsa och tillgodogöra mig andras tankvärda reflektioner också nu igen. Läser mycket i Göteborgs Postens kultur och nöjesdel, den växer mer och mer. Idag så har dom en artikel om Facebook, kanske mer en förklaring för de som hört mycket på sistone och inte vet vad det är. Det sägs en intressant sak där i början. Reflektionen att i det moderna mediesamhället så finns man inte om man inte syns. Det viktigaste är att ta plats, man är känd om man syns och hörs i medie, inte annars. Det var också en stor poäng med den alldeles utmärkta intervjun med Gösta Ekman som jag såg på SVT igår. Jag hade inte reflekterat över det förut, men karln har faktiskt varit med i ungefär 180 stycken filmproduktioner, som skådespelare. Förutom att han också jobbat i flera år bakom scen som scenograf bl.a. Med storheter som Bergman och en hög andra jag inte kommer ihåg namnen på nu. Min reflektion var på grund av att han på eget intiativ har gått i pension från skådespelaryrket och hållit sig ifrån mediedrevet. Och med anledning av det så kändes det som att intervjuaren nästan ansåg att han hade dött. Det till trots att Ekman faktiskt regisserat och skrivit manus till en del saker efter sin pension. Det känns absurdt, är man känd bara för att man målar sig blå, visar rumpan eller tuttarna i direktsändning. Det känns allt mer som att jag står utanför samhället omkring mig, är inte en del av sånt som många andra eftersträvar eller ser upp till.

I artikeln om Facebook hänvisar författaren till en amerikansk folksägen som mer eller mindre säger att alla amerikaner känner någon, som känner någon, som i sjätte led känner Kevin Bacon. Är det av betydelse vilka ens vänners vänner känner i olika led? Jag har lite svårt att förstå allt sånt, med "namedroping" och kvasikändisskap, är jag den ende som inte förstår tjusningen? Jag kan väl inte förneka att jag känner viss stolthet när min gamle lärare professor Enno Abel får Energipris. Det fanns en artikel i gårdagens tidning om just det, och lite om honom. Men den stoltheten bygger mer på respekt för honom som person. Han har ju ändå format mig och många andra som är verksamma i vår bransch i Sverige idag.

Jag vet inte vart jag vill komma med allt detta. Mest nog bara få en och annan att stanna upp och fundera efter lite. Eller kanske inte? Jag är nog nöjd med att få vara mig själv nu. Och pyssla med dom projekt och saker jag tycker är skoj. Ha ett stimulerande arbete där intelligens och smarthet premieras.

Lev väl!