Utsikt för en förvisad själ...

Jag sitter och tittar ut över nejden, där alla färger går i dovt grått. Det ger omgivningen ett tryckt och depremierande skimmer, som långsamt slingrat sina mörka tentakler in mot min själs centrum. Jag känner mig dov i sinnet, möjligen på grund av drömmar och sömnlöshet. Man skall dock inte förledas att tro att jag är alltför deprimerad eller ledsen. Jag mår bättre än på länge, men känner att hösten mörker verkligen tycks komma åt mitt inre nu, mer än någonsin. Jag är mer ombytlig i mina sinnesstämningar, och går mer åt extremerna. Och med det har det också kommit en besynnerlig form av inspiration. Den är förvisso sporadisk, och mellan utbrotten så är jag tröttare och mer oinspirerad än någonsin, och klarar nästan bara av att promenera eller läsa. Den kreativitet som sköljer över mig emellanåt har dock fört med sig att jag skriver mer, och andra saker, samt att jag börjat bygga och måla igen. Lusten att skapa kommer som vågor som slår upp över stranden, för att sedan dra sig tillbaka. Jag är nog en själ som behöver få vara ensam, men tillsammans med andra när den vågen kommer.

Jag vet inte längre själv, känner inte längre den person jag är. Jag har precis träffat mig själv på livets väg. Den Johan jag är på väg att bli, och försöker lära känna honom. Så att jag så smånnigom kan förmedla honom och låta någon annan lära känna honom.
Jag är kluven, men jag har bränt mitt gamla skepp på stranden och har vänt ryggen till den högen av aska. Stigen jag följer inåt land på denna min outforskade ö är slingrig och den har redan inneburit en avstickare som inte ledde någonstans, men vad gör väl det. Efter ett litet samtal har det mesta av det uppvirvlande dammet lagt sig och vi är vänner igen. Vilket känns skönt. Jag följer stigen dit den för mig, jag följer den med öppna ögon och jag vågar fråga mig fram, och jag vågar pröva om marken bär. Jag är inte rädd, jag är inte ledsen, jag är bara här...

Lev väl!