Vaggande tågresa

Sitter på tåget till Stockholm nu, det vaggar mig lite varsamt fram och tillbaks och jag känner en viss trötthet långsamt börja dra in över mig. Men det känns bra, och det känns avslappnat. Jag fick grejat en del i morse. Skiftade däck och sorterade en del papper, böcker och tankar. Det känns mer och mer som om jag fungerar nu. Det krävs lite mindre jävlar anama och ren envishet för varje vecka som går för att få motivation och inspiration. Egentligen har jag inte så mycket mer att säga. Det har varit många intryck den senaste veckan, och jag känner mig mer och mer som att jag nog borde hålla mig inom mig själv ett tag. Jag skall nog försöka förstå mina egna tankar innan jag börjar svamla för mycket om dom. Jag är inte säker på mycket längre, men det har i alla fall fört med sig att inspirationen och glädjen kommit tillbaks.

Förresten så promenerade jag in till stan idag, och unnade mig en liten bluecheese hamburgartallrik på en grill inne på centralen. Det var lugnt och skönt, och kaffet var gratis. Jag kände mig avslappnad när jag satt där och betraktade lämmeltågen på andra sidan glaset. Jag var lagom tidig, inte mer än att jag precis hann äta och dricka lite kaffe. Det känns underbart att inte längre ha sån panikångest över allt. Jag kan planera mina dagar, och fick ju till och med gjort andra saker innan det var dax att gå. Inte som innan då jag legat i lätt panik och bara väntat tills jag tyckte att jag var sen, vilket ändå i slutänden resulterade i att jag var alldeles för tidig. Det känns som om allt arbete har lönat sig, alla plågor har varit värt något. Och för första gången så känner jag mig lite pirrig och trivsamt nervös över framtiden Jag bryr mig egentligen inte om vad som händer, hur det än går så har jag vunnit över mig själv. Nu är jag Johan.

Lev väl!