Idag skuttade jag in på Ica Maxi i Högsbo på vägen hem från jobbet. Jag var lite tveksam till äventyret då en fredag vid fyra inte brukar vara någon kul tid att handla, men då jag tänker viga morgondagen åt tvättning, städning och rensning så kändes det som en bra ide att försöka handla lite så det är överstökat inför helgen. Sagt och gjort. Väl där inne så kände jag mig som någon form av rundningsmärke vid en havskapplöpning. Folk med dom nya gigantiska kundvagnarna kastade sig fram mellan hyllorna helt utan respekt för sina medmänniskor. Och som grädde på moset var det horder av barn och illvilliga tonåringar som sprang runt som halshuggna hönor. Jag höll vid tre tillfällen på att bli överkörd av samma stressade kvinna, och mina hälsenor mår inte bättre av den behandlingen. Det känns på något sätt som om det är en värld omkring mig jag inte längre är en del av. Jag skulle inte vilja kalla mig folkilsk, för det är jag inte, bara lätt förundrad, och mer eller mindre oförmögen att bli arg. Jag tycker mest synd om alla människor som springer runt i sina alldeles privata mentala ekorrhjul. I deras stressade virriga blick ser man nästan alla måsten som dominerar deras tankar. Stressen att klara av dagens alla krav. Jag har börjat bli så bra på att analysera och strukturera mina tankar att jag känner mig aningen asocial. Jag mår mycket bättre nu när jag kan strukturera det jag måste lösa, och kan prioritera för mig själv.
Med det började jag analysera min omgivning också. De jag möter och de jag bryr mig om, och det gjorde även att jag kände mig osäker, men det är en annan historia. Det som gjorde mig lite sorgsen var dock alla stressade människor, och hur dåligt många av dom förmodligen mår. Jag känner mig lätt konfunderad över att mina tankar svävar runt på det sättet.
Detta fick mig också att tänka på en annan närstående, som inte mår så bra. Jag kan inte göra så mycket åt det, men jag kommer alltid bry mig om den personen. Någonstans där flöt mina tankar över till andra jag börjat bry mig om. Kanske på grund av lunchen idag, och att jag sen satt och chattade lite med en annan vän, som inte heller mår så bra. Jag kände mitt i allt att jag bryr mig väldigt mycket även för henne. Det är ganska många runt omkring mig som inte mår bra i själen, vilket är ledsamt. Det fick mig än mer att bli medveten om hur många det är i det moderna samhället som inte mår bra av olika anledningar. Kanske på grund av att personer förväntas agera på ett visst sätt, utifrån hur den påverkade personen ser verkligheten. Dilemat uppstår ju då den som förväntas agera gör det fel, kanske på grund av att den står i en helt annan verklighet och inte ser saker på samma sätt. Det gäller i allt detta att vara lyhörd och försöka förstå andras utgångspunkter. Att ta sig an sin omvärld med öppna ögon och lyssna till vad omgivningen säger...
Lev väl!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
This is something I have encountered in Sweden more than any other place I've lived. Have you seen my "sidewalk navigation" thing?
Briefly:
New Yorkers are excellent at sidewalk navigation. I've rarely ever been bumped into there, but if they do bump into you, they say, "Sorry."
Brits (Specifically Londoners) are terrible at sidewalk navigation. Perhaps it comes from the confusion as to whether they should walk on the left or the right. In any case, steering around people coming at you from the other direction seems incredibly difficult to these people. They bump into you often, but then apologize profusely, saying, "Oh, I'm so sorry!" etc.
Swedes (particularly Göteborgare, but I've noticed in Stockholm as well) are pretty good at sidewalk navigation. Not quite as good as New Yorkers, but pretty good. But if they bump into you, it may as well not have happened. Just pretend that people you don't know don't really exist.
I haven't quite figured out why this is, yet.
Another example: People, by nature, step outside doorways and don't move out of the way immediately...either because they're waiting for someone else, or because they haven't decided which way to go...whathaveyou. In the US and the UK (and several other countries I've visited...Australia, Tahiti, a few more) if people see you coming along, they step slightly out of the way to let you pass. In Sweden, invariably the people just stand there, often causing you to have to walk way around them.
Now I know these are generalizations, and I only use them to illustrate. And I mean no offense...I'm only interested in how these behaviors have come to occur culturally.
Why do Swedes not acknowledge people they don't know? I have found that a simple, "Sorry" when people bump into each other usually softens the blow, and both parties go away smiling, feeling better. Hmm...
Strange, what odd creatures we humans are.
Hum! I just lost a big comment i wrote, most annoying.
I was saying that I think about half of the sedes apologize when we bump into someone else. And I don't know why that is so, but I m one who does apolgize.
It was a huge misstake to go to the supermarket on a friday night. People are so stressed, and you can almost see in their eyes how low their bloodsuger level is. So to counter that I ve begun to go shopping on saturday mornings, at about nine I walk over to Backaplan. It's all empty and quite, and it's almost relaxing to walk around in the big empty shop, and no screaming kid or illtempered teenagers. And the walk is nice this time of year when the weather is clear.
Oh, I agree. I know there are some who do. I was just broadly generalizing. :)
I also prefer to shop when it's quiet. Then I can wander up and down the aisles, just gazing, and nobody cares if I'm slow. :)
I understood you were generalizing, but my post got somewhat chopped up when I lost the first long one I wrote. But I understand the feeling, people just walking into you. Nordstan on a saturday is a nightmare, sometimes I wish I had a baseballbat.
I have also shoped late at night in ICA Focus, it's nice to, and the got some much nice foods, and great cheeses :)
Post a Comment