Jag sitter här och funderar över mitt beteende de senaste halvåret. På många olika plan, gentemot alla i min bekantskapskrets. Varför har jag gjort som jag gjort, varför reagerar jag som jag gör. Det har funnits en ganska tung sorg, som växte fram ur min rädsla och ångest för det som hände runt omkring mig. Det var lättare att sluta sig inom sig själv, det var den enda utväg jag såg då. Det fanns inga alternativ, för mina ögon var täckta av skygglappar som skärmade av resten av världen. Små strimmor av sorg finns kvar, det tänker jag aldrig förneka, och inte heller de känslor jag har. Min skygglappar är borta och jag inser hur dumt jag betet mig. Jag är hemskt ledsen för mitt klumpiga sätt, jag är nog en ganska klumpig person i det avseendet.
Det känns lite som ödets ironi att dom just nu spelar Timbaland "It's to late to apologize" på radion. Det är dax att släppa den deppighet jag närt i ett litet växthus i min själ. Den hjälper inget till, och jag vet inte varför jag hållit fast vid den. Den känns som ett halmstrå, en lina, jag inte förstår vart den skulle kunna bära, men man gör konstiga saker när man är ledsen och lite förvirrad.
Jag får se till att inte släppa in Engas i mitt liv igen. Skall låta munterheten och glädjen få fotfäste i mitt hjärta igen. Låta det värma mina sinnen, och leta efter det positiva i livet. Jag måste åter lyfta blicken mot horisonten. Det känns som om jag allt för mycket ägnat mig åt känslomässig arkeologi, i hopp om att hitta en artefakt som välter omkull och skapar nya möjligheter. Det håller inte, jag får försöka hitta tillbaks till det glada och spännande i livet.
Klyftpotatisarna lyser fortfarande med sin frånvaro. Det blev dessvärre inget skrivet igår. Jag inser nu att projektet kräver en liten stund och lite tankearbete, för det finns många infallsvinklar och varianter.
Lev väl!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment