Jag tror att något gått upp för mig nu, att min hjärna nu kommit att acceptera något som hänt mig, och som jag undermedvetet försökt att rationalisera bort. Jag har haft det så hårt mentalt programmerat att den händelsen inte kan inträffa, det var inte så det skulle vara. Jag trodde att man skulle kunna prata, men inser nu - prata om vad då. Jag känner det som om en varböld nu gått sönder inom mig.
Det kommer inte hända. Det finns inte på kartan längre. Det är en utopi. Det är klart det gör ont inom mig. Men nu så inser jag vidden av ...jag tänkte först säga självbedrägeri. Jag tänkte sedan att så illa kan det ju inte vara, men inser nu att så illa är det verkligen. Jag har lurat mig själv. Och i denna processen sårat någon igen, men det måste få ett slut. För det är ju det sista jag vill egentligen, att såra den personen. Jag trodde än en gång att jag stod vid en vägkorsnig i mitt liv. Jag inser nu att jag står vid en återvändsgränd och tittar på en perspektivmålning skapad av mitt eget självbedrägeri. Det är läge att till hundra procent vända blicken mot den andra vägen. Blicka ned för den och se vad som händer.
Utöver denna självutlämning, så är jag stolt och glad över mig själv. Jag har inte tagit något plåster, eller någon rökpinne för den delen, på fyra dygn, och känner inte längre något sug. De sista av Engas dumheter börjar försvinna, och jag skall repa mod till mig nu snart.
Lev väl!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment