När det slår en...

Sitter här och kom på mig själv med att få en lust att skriva ett inlägg. Eller rättare sagt detta inlägg, som jag nu påbörjat. Jag insåg att jag blivit slagen med en hel drös insikt under dagens och kvällens gång. Pratade en del med Tala efter jobbet, och kom på mig själv med att inse att jag vill skicka julkort i år. Så det skall jag göra, till alla mina vänner.
Började även inse hur dum jag i viss mån varit. Låtit mig drivas in i något jag egentligen inte vill, av anledningar som bara är dumma. Varför jaga efter något man inte är säker på eller agera desperat? Varför bry sig och ta åt sig av vad andra tycker och tänker? Jag insåg också att jag gått och närt en irritation under dagen. Men det är inte längre jag.

Jag hade bjudit hit Sulan på middag också och det var mycket trevligt. Vi fastnade dock omedelbums i mitt hemliga projekt. Det blev flera långa diskussioner om spelmekanik, som var både skoj och givande. Kanske inte ideerna jag har haft, men att hålla på med det, att konstruera och skapa. Det blev mycket diskussion om olika spelideer, grundläggande ideer, men också en massa lärdom. Och jag insöp allt Sulan sade, och berättade om deras erfarenheter. Det finns gott om lärdomar att ta vara på, och det finns även många bra ideer. Det känns som om jag och Sulan ligger på samma våglängd mer än någonsin, och det kan bli något bra av detta. Mina tankar och ideer ligger dock nu väldigt långt från de jag hade i söndags, men det behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt. Vårt bollande med ideer fick mig dock att inse att ett par vilda uppslag jag närt inte är realistiska. Men jag har gott om andra ideer nu, och det lovar gott.

Det blev inte så mycket gjort med katalogen idag. Mest på grund av att jag pratade med Tala ett tag, och lagade mat. Dock så inser jag att om jag kastar mig över den och det hemliga projektet nu så kommer jag kunna hålla min hjärna upptagen i ett par månader. Det är bara att hugga in och ta sig en del vatten över huvudet, så kommer det trycka bort alla andra stökiga tankar. Håller jag mig på min kant så kommer jag inte störa eller såra någon, för det orkar jag inte med längre. Jag är ett vandrande radioaktivt katastrofområde, som hör hemma i karantän.

Lev väl!