Jag sitter nu här hemma och begrundar om jag skall skriva något eller ej, och i sådana fall vad. Dagen har varit en berg å dalbanetur. Det har varit stressigt, förvirrat, glatt och lite jobbigt. Jag förbannar mig själv en del för att jag låter mig halka snett av så många konstiga anledningar. Jag känner mig fortfarande känslomässigt lättpåverkad. Ena veckan är allt lugnt, nästa så hamnar man snett i så mycket. Det känns inte bra, det krävs mer arbete där. Jag känner inom mig att jag har haft svårt att släppa ett par väldigt olika saker. Ärligt talat så vet jag inte exakt hur jag skall göra det på ett bra sätt. Dom följer mig, vilket känns lite olustigt och jobbigt. Min kommunikation med omvärlden har fungerat si så där i veckan, och det känns inte heller bra. Det jag vill säga hamnar snett i sin skrivna innebörd, och jag känner en lätt gnagande ångest över det. Diskussioner vars innebörd hamnar fel, fast inte i förrgår, vilket kändes bra. Jag får ta det som ett tecken och ta fler steg tillbaka. Vara mer ödmjuk och välja mina ord bättre. Läget är dock som det är nu, och det finns inget jag kan göra åt det. Jag gjorde bort mig och får vackert bita i det sura äpplet. Jag är dock fortfarande en ingen.
Trots mina senaste snedsteg så mår jag ganska bra. Jag hoppas bara inte jag ställt till det för mycket på andra håll nu. Jag har dock inte mycket till lust och ork för annat. Skulle ha tränat i morse, men vaknade mitt i natten och kom på att jag behövde fixa ett par saker innan mina kollegor åkte till Tyskland idag. Det var synd för en hög andra kollegor tränade i morse. Och det finns ett bra cirkelövningspass tidigt där på morgonen på onsdagar.
Väderleksrapporten ljög givetvis igen. Lagom till lunchen så sprack det inte alls upp, utan mulnade på än mer. Trots det blev dock en hyfsat lång promenad idag, med en trevlig avstickare in på K-rauta. Jag köpte ett par larvigt billiga stickade vantar, som råkade vara vita till råga på allt. Det var kallt ute och jag hade inga handskar. Det passade även på att regna några droppar här och var ut med vägen, förmodligen mest för att göra oss nervösa.
Skall skriva något om dom stackars klyftpotatisarna någon gång, men min inspiration tryter lite, och jag kan inte riktigt hitta orden.
October 31, 2007
En natt, ett liv
Sömnens välsignelse har åter dragits från mig. Möjligen på grund av "stimpatchen" jag nu bär, känner mig så cyberpunk. :)
Beslutsvåndor och funderingar har dragit fram och tillbaks över mig och jag är tacksam att jag lyckades somna vid fyra och väcktes av klockan. Jag är dock inte direkt trött nu egentligen. Har inte tid med det, skall skriva färdigt vår frågelista nu på morgonen. Så jag skall putsa upp min engelska en aning nu och återkomma senare idag.
Började skriva på mitt klyftpotatisinlägg igår, men jag har så många ideer och vet inte riktigt var jag skall börja. Det kommer nog mer få formen av en avhandling börjar jag frukta.
Väderrapporterna säger att vädret skall bli bra resten av veckan. Så det skall bli en lång promenad idag med, och jag ser verkligen framemot den. Det är befrielse att få promenera, och prata lite stilla. Hoppas alla andra därute får en bra dag dom med, och...
Lev väl!
Beslutsvåndor och funderingar har dragit fram och tillbaks över mig och jag är tacksam att jag lyckades somna vid fyra och väcktes av klockan. Jag är dock inte direkt trött nu egentligen. Har inte tid med det, skall skriva färdigt vår frågelista nu på morgonen. Så jag skall putsa upp min engelska en aning nu och återkomma senare idag.
Började skriva på mitt klyftpotatisinlägg igår, men jag har så många ideer och vet inte riktigt var jag skall börja. Det kommer nog mer få formen av en avhandling börjar jag frukta.
Väderrapporterna säger att vädret skall bli bra resten av veckan. Så det skall bli en lång promenad idag med, och jag ser verkligen framemot den. Det är befrielse att få promenera, och prata lite stilla. Hoppas alla andra därute får en bra dag dom med, och...
Lev väl!
October 30, 2007
En dag, ett liv...
Jag sitter här nu och skriver lite, skall byta dator strax och fortsätta jobba. Åkte hem lite tidigare för att fixa mat åt Gus och mig. Har precis satt på mig mitt första plåster och känner hur kliandet i fingrarna långsamt försvinner. Tackar tusenfalt än en gång Rickard. Det är nu hög tid att göra upp med det sista som är kvar av Engas. Och börja med att fördriva den last han lämnat mig med.
På jobbet idag har jag hållit i en lång kurs för våra kinesiska kollegor. Det gick bra, tog i och för sig längre tid är beräknat, men det gör inte så mycket. Det känns bra i hela själen att klara av något sånt igen. Att kunna prata improviserat inför människor och inte låsa upp mig. Det börjar släppa lite nu faktiskt, kanske skall testa mig på att spelleda nu snart igen. I övrigt så var det kaos på jobbet, ett par detaljer hade blivit fel på en kinesisk båt och min kollega höll på att få fatt på folk som skall kasta sig dit på torsdag. Samtidigt som vi försökte diskutera vad han skall ha med sig till Tyskland i morgon, en mycket spännande situation. Vi får väl se hur det går, skall skriva rent vår frågelista nu i alla fall.
Jag har under flera dagars tid varit väldigt personlig av mig. Det känns kluvet att vara det. Att skriva av sina innersta tankar, även om jag hållit en del inom mig. Sånt jag bara vill säga till dem det berör. Jag har funderat lite mer på det där och jag tror att det nog är bättre att lugna mig än mer, att prata personligt istället. Det är trots allt personliga frågor det gäller.
För jag känner inte längre mig själv. Jag känner Johan inom mig, en annan personlighet, kanske den gamla. Den bortglömde urinvånare som fördrevs från sin boning av rädsla och ångest. Det jag fruktade med denna process var inte något att frukta, utan motsatsen. Eller kanske möjligen för Engas, ohcj ag kan inte låta bli att skratta åt liknelsen med den usle Mr Hasselhoff.
Jag skakar den bilden från mitt sinne, och känner befrielsens vindar som får mina sinnens murar att rämna. Jag reagerar på sätt jag inte kan förutse, ser sånt jag aldrig tidigare anat och säger sånt jag inte vågat. Jag ser så mycket skönhet som aldrig kommer bli min. Den finns i vardagen, den finns i mitt sinne. För jag är en ingen.
Lev väl!
På jobbet idag har jag hållit i en lång kurs för våra kinesiska kollegor. Det gick bra, tog i och för sig längre tid är beräknat, men det gör inte så mycket. Det känns bra i hela själen att klara av något sånt igen. Att kunna prata improviserat inför människor och inte låsa upp mig. Det börjar släppa lite nu faktiskt, kanske skall testa mig på att spelleda nu snart igen. I övrigt så var det kaos på jobbet, ett par detaljer hade blivit fel på en kinesisk båt och min kollega höll på att få fatt på folk som skall kasta sig dit på torsdag. Samtidigt som vi försökte diskutera vad han skall ha med sig till Tyskland i morgon, en mycket spännande situation. Vi får väl se hur det går, skall skriva rent vår frågelista nu i alla fall.
Jag har under flera dagars tid varit väldigt personlig av mig. Det känns kluvet att vara det. Att skriva av sina innersta tankar, även om jag hållit en del inom mig. Sånt jag bara vill säga till dem det berör. Jag har funderat lite mer på det där och jag tror att det nog är bättre att lugna mig än mer, att prata personligt istället. Det är trots allt personliga frågor det gäller.
För jag känner inte längre mig själv. Jag känner Johan inom mig, en annan personlighet, kanske den gamla. Den bortglömde urinvånare som fördrevs från sin boning av rädsla och ångest. Det jag fruktade med denna process var inte något att frukta, utan motsatsen. Eller kanske möjligen för Engas, ohcj ag kan inte låta bli att skratta åt liknelsen med den usle Mr Hasselhoff.
Jag skakar den bilden från mitt sinne, och känner befrielsens vindar som får mina sinnens murar att rämna. Jag reagerar på sätt jag inte kan förutse, ser sånt jag aldrig tidigare anat och säger sånt jag inte vågat. Jag ser så mycket skönhet som aldrig kommer bli min. Den finns i vardagen, den finns i mitt sinne. För jag är en ingen.
Lev väl!
Stigen slingrar sig...
Det var vackert att köra hit nu på morgonen. Dimslöjor låg över fälten vid Åby och ett blekt motljus fick det att se så spöklikt vackert ut. Det kändes som en bjärt kontrast mot min obeskrivbara sinnesstämning. Oro härjar min själ en del denna morgon. Den inre rastlösheten har gjort sig påmind igen, eller kanske en osäkerhet som gnager. I kontrast mot detta finns en annan växande känsla jag inte kan beskriva, svår att ta på. Får bearbeta den sen längre fram, ta det som det kommer.
Jag har själv nu uppmärksammat den fälla jag föll i ett par gånger förut. Att personer som läser detta tror att man har den sinnesstämmning man hade då man skrev det man skrivit. Man kan ju vara så långt bort, på andra sidan av skalan faktiskt. Och just nu vet jag inte var jag själv befinner mig. Dagens ledord kommer bli konfunderad. När jag väl reflekterat över det med sinnesstämningen i natt, så kom det tillbaks en del annat, som förknippades med den perioden. Det totala kommunikationssammanbrottet och det jag upplevde som utskällningar och irritation, över att man försökte bry sig om den person som skrev. Jag vet inte längre, det känns allt mer som om man levde i två helt separata världar. Jag kom att tänka på ett tidigt DS-9 avsnitt tror jag det är. Där två av karaktärerna står på samma planet, men ser två helt olika saker. Den ena ser en grönskande trädgård, medan den andra ser ett ödelandskap. Den känslan kom över mig i natt. Det känns dock allt mer som om det nu är något jag måste lämna bakom mig.
Lev väl!
Jag har själv nu uppmärksammat den fälla jag föll i ett par gånger förut. Att personer som läser detta tror att man har den sinnesstämmning man hade då man skrev det man skrivit. Man kan ju vara så långt bort, på andra sidan av skalan faktiskt. Och just nu vet jag inte var jag själv befinner mig. Dagens ledord kommer bli konfunderad. När jag väl reflekterat över det med sinnesstämningen i natt, så kom det tillbaks en del annat, som förknippades med den perioden. Det totala kommunikationssammanbrottet och det jag upplevde som utskällningar och irritation, över att man försökte bry sig om den person som skrev. Jag vet inte längre, det känns allt mer som om man levde i två helt separata världar. Jag kom att tänka på ett tidigt DS-9 avsnitt tror jag det är. Där två av karaktärerna står på samma planet, men ser två helt olika saker. Den ena ser en grönskande trädgård, medan den andra ser ett ödelandskap. Den känslan kom över mig i natt. Det känns dock allt mer som om det nu är något jag måste lämna bakom mig.
Lev väl!
October 29, 2007
I mitt inre...
Jag satt och tänkte lite igen. Det är lugnet före stormen, och jag är trött. En trötthet som nog mest finns inom mig. En mängd saker passerade för mitt inre, som jag först tänkte skriva om. Det känns dock inte som att det är riktigt rätt. Jag har varit alldeles för självutlämnande redan som det är. Någonstans så vill jag nog ha ett eget inre privatliv också. Jag sitter här och känner mig aningen härjad inombords. Det finns en inre smärta som blossar upp över vad jag ställde till med när jag lätt demonerna styra. En smärta som är nära nog outhärdlig. Jag våndas över det jag då åsamkade en person jag älskar. Det känns som en så oförlåtlig handling, men efterklokhet har alltid varit en paradgren för mig verkar det som. Nu har jag gjort det igen, självutlämnande och kanske tanklöst, men jag vill vara ärlig. Någonstans så får jag ta mig samman trots allt detta.
Pannbiff a'la Johan
Nu skall jag faktiskt göra det jag hotat med förut. Jag skall ge ett litet mattips. Det är inte alls avancerat eller något "fancy pants stuff".
Jag gjorde snabba enkla pannbiffar på nötkött igår, och dom har jag nu mumsat på.
Ingredienserna är som följer:
0,5kg Nötfärs
1 Ägg
1 tsk vatten
ca 3/4 tsk grovmalen svartpeppar (bäst från egen kvarn.)
1 krm Spiskummin
1 tsk Kalvfond
ca 1/2 tsk till 1 tsk salt.
Lägg färsen i en bunke. Knäck i ägget och tillsätt sedan vatten och kalvfond. Börja med att hacka i färsen med en gaffel, för att göra bitarna mindre. Växla mellan att hacka och röra tills det börjar påminna om en smet. Tillsätt kryddorna och rör med en lite större sked eller slev tills allt är blandat och smeten är fast. Gör biffar som är knappt en centimeter tjocka. Stek dom på relativt hög värme i ca 1 tsk smör och 1 tsk olivolja. Kom ihåg att pannan skall vara riktigt varm och smöret precis tystnat innan man lägger i biffarna. Jag började på 8:an på min spis som har 12 steg, och sänkte till 6:an efter ca 15 till 20 sekunder. Vänd när dom börjat stelna och fått bra mörk färg på steksidan.
Jag tyckte dom blev riktigt bra, och kände att dom kan få bli mitt första recept här. Jag skall vid senare tillfälle ge lite råd om hemligheten bakom den perfekta klyftpotatisen. :-)
Lev väl!
Jag gjorde snabba enkla pannbiffar på nötkött igår, och dom har jag nu mumsat på.
Ingredienserna är som följer:
0,5kg Nötfärs
1 Ägg
1 tsk vatten
ca 3/4 tsk grovmalen svartpeppar (bäst från egen kvarn.)
1 krm Spiskummin
1 tsk Kalvfond
ca 1/2 tsk till 1 tsk salt.
Lägg färsen i en bunke. Knäck i ägget och tillsätt sedan vatten och kalvfond. Börja med att hacka i färsen med en gaffel, för att göra bitarna mindre. Växla mellan att hacka och röra tills det börjar påminna om en smet. Tillsätt kryddorna och rör med en lite större sked eller slev tills allt är blandat och smeten är fast. Gör biffar som är knappt en centimeter tjocka. Stek dom på relativt hög värme i ca 1 tsk smör och 1 tsk olivolja. Kom ihåg att pannan skall vara riktigt varm och smöret precis tystnat innan man lägger i biffarna. Jag började på 8:an på min spis som har 12 steg, och sänkte till 6:an efter ca 15 till 20 sekunder. Vänd när dom börjat stelna och fått bra mörk färg på steksidan.
Jag tyckte dom blev riktigt bra, och kände att dom kan få bli mitt första recept här. Jag skall vid senare tillfälle ge lite råd om hemligheten bakom den perfekta klyftpotatisen. :-)
Lev väl!
En underlig upplevelse
Jag har haft en av de besynnerligaste upplevelserna på många månader. Förmodligen på ett år, eller så. Dagen började fruktansvärt, och jag var nära att bryta ihop. Skrev med all den kraft mitt dunkla sinne kunde frambringa. Sen hände det något. Jag bestämde mig för att börja rensa bort orosmoment ur mitt liv. Jag började med Facebook, som jag deaktiverade, inget mer "planlöst" irrande där.
Och jag kände mig plötsligt bättre till mods. Läste Jessicas kommentarer på mina andra inlägg här och kände en sån värme stråla upp inom mig. Sen hände en liten sak som tog mig lite på sängen. Jag hade en diskussion med Åsa. En typ av diskussion vi inte haft på flera år. Det kändes underligt, men väldigt bra på ett obeskrivbart sätt. Den avväpnade mina känslor och det flöt fram ett lugn och en förståelse inom mig. Ett vänligt kamratligt samtal fick mig att se min omgivning klarare igen. Jag känner en röst inom mig som skriker att hjälpa henne, men det är nog tyvärr försent för mig nu. Jag hade min chans, och sumpade den. Dock så gäller samma som för alla mina vänner, min vänskap kommer alltid finnas här.
Mitt grundproblem inom mig från tidigare idag kvarstår, min kluvenhet om hur jag skall agera i den andra känslomässiga situation jag satt mig. Vem vet, inte jag i alla fall.
Jag vet inte exakt vart jag vill komma med detta inlägg, men det kändes bara väldigt bra att få skriva det. Jag är nog lite självutlämnande och exhibitionistisk också. På mitt eget lilla konstiga sätt.
Lev väl!
Och jag kände mig plötsligt bättre till mods. Läste Jessicas kommentarer på mina andra inlägg här och kände en sån värme stråla upp inom mig. Sen hände en liten sak som tog mig lite på sängen. Jag hade en diskussion med Åsa. En typ av diskussion vi inte haft på flera år. Det kändes underligt, men väldigt bra på ett obeskrivbart sätt. Den avväpnade mina känslor och det flöt fram ett lugn och en förståelse inom mig. Ett vänligt kamratligt samtal fick mig att se min omgivning klarare igen. Jag känner en röst inom mig som skriker att hjälpa henne, men det är nog tyvärr försent för mig nu. Jag hade min chans, och sumpade den. Dock så gäller samma som för alla mina vänner, min vänskap kommer alltid finnas här.
Mitt grundproblem inom mig från tidigare idag kvarstår, min kluvenhet om hur jag skall agera i den andra känslomässiga situation jag satt mig. Vem vet, inte jag i alla fall.
Jag vet inte exakt vart jag vill komma med detta inlägg, men det kändes bara väldigt bra att få skriva det. Jag är nog lite självutlämnande och exhibitionistisk också. På mitt eget lilla konstiga sätt.
Lev väl!
Att ta ställning...
Jag har farit med osanning i mina inlägg från igår, och man kan fråga sig varför jag gjorde det. Ärligt talat vet jag inte riktigt. Det kanske var chock, vad vet jag. Jag satt i alla fall här nu på morgonen och bestämde mig för att skriva ut ändå. Försöka skriva ur mig mina känslor, det är ingen ide att försöka begrava dem inom mig. Det fungerar dessvärre inte. Jag måste göra något, för detta håller inte.
Sanningen är att jag genomled lördagens fest i en sorts chocktillstånd. Spelade åter en roll, den glada masken. Under ytan hade det åter spruckit och tårarna rann. Varför kan man fråga sig. Ibland vet man inte, och ibland vill man inte säga det. Läget är väldigt komplext just nu. Jag känner mig som ett korthus, men det är inte sant. Denna gång är det inte min hjärna som hotar att falla ihop i en sölig hög. Den tickar på bra och är lugn, metoderna funkar bra för mig där. Dom funkar dock mycket sämre på ens hjärta. Såret jag trodde läkt sprack upp och blottade åter mina känslor. Mycket strömmade tillbaks över mig och gårdagen blev inte bättre av att jag satt och sölade vid datorn på förmiddagen. Precis allt kom tillbaks, en fruktansvärd upplevelse. Det fick mig under natten att inse att jag inte kommer klara av ett sånt återfall till. Jag kommer köra mig själv mentalt i botten igen. Tillbaks dit jag aldrig vill hamna igen.
Där av titeln. Det är nu läge att ta tag i allt jag burit med mig. Jag får väl erkänna att jag behållit saker i mitt hjärta. Ärligt så klarade jag inte av att rensa ut det, orkade inte. Nu inser jag att det håller inte, det driver mig åter nedåt. Jag behöver släppa allt nu. Jag måste exorcera alla känslor som gömt sig i mitt hjärtas vrår, bli kall, elak och egoistisk. För vem det än må vara, måste bli ren från allt. Har den katolska kyrkans inte fullt så officiella exorcism "ritual" hemma i någon bok, men den funkar nog inte på kärlek. Önskar att jag hade ett hjärta av sten, och att mina tårar kunde torka ut för alltid.
Nu har jag åter blottat mig mer än jag tänkte, som den återfallsförbrytare jag är. Får se till att det får en ände. Med detta kommer jag dra mig undan ett tag, sluta betrakta min omvärld, bli min egen person. Ta mig samman och börja om från början med att bygga den nya Johan. Rasera alla byggstenar och börja om från början.
Lev väl!
Sanningen är att jag genomled lördagens fest i en sorts chocktillstånd. Spelade åter en roll, den glada masken. Under ytan hade det åter spruckit och tårarna rann. Varför kan man fråga sig. Ibland vet man inte, och ibland vill man inte säga det. Läget är väldigt komplext just nu. Jag känner mig som ett korthus, men det är inte sant. Denna gång är det inte min hjärna som hotar att falla ihop i en sölig hög. Den tickar på bra och är lugn, metoderna funkar bra för mig där. Dom funkar dock mycket sämre på ens hjärta. Såret jag trodde läkt sprack upp och blottade åter mina känslor. Mycket strömmade tillbaks över mig och gårdagen blev inte bättre av att jag satt och sölade vid datorn på förmiddagen. Precis allt kom tillbaks, en fruktansvärd upplevelse. Det fick mig under natten att inse att jag inte kommer klara av ett sånt återfall till. Jag kommer köra mig själv mentalt i botten igen. Tillbaks dit jag aldrig vill hamna igen.
Där av titeln. Det är nu läge att ta tag i allt jag burit med mig. Jag får väl erkänna att jag behållit saker i mitt hjärta. Ärligt så klarade jag inte av att rensa ut det, orkade inte. Nu inser jag att det håller inte, det driver mig åter nedåt. Jag behöver släppa allt nu. Jag måste exorcera alla känslor som gömt sig i mitt hjärtas vrår, bli kall, elak och egoistisk. För vem det än må vara, måste bli ren från allt. Har den katolska kyrkans inte fullt så officiella exorcism "ritual" hemma i någon bok, men den funkar nog inte på kärlek. Önskar att jag hade ett hjärta av sten, och att mina tårar kunde torka ut för alltid.
Nu har jag åter blottat mig mer än jag tänkte, som den återfallsförbrytare jag är. Får se till att det får en ände. Med detta kommer jag dra mig undan ett tag, sluta betrakta min omvärld, bli min egen person. Ta mig samman och börja om från början med att bygga den nya Johan. Rasera alla byggstenar och börja om från början.
Lev väl!
October 28, 2007
En dag...
Dagens ledord har varit - seeeegt.
Jag försökte intala mig att jag var bakfull, men det är jag inte egentligen. Det är bara en olust att ta mig för saker. Satt och skrev lite, men det kom inte så mycket inspiration ur mina fingrar. Kopplingen till hjärnan är nog lite rostig. Jag drabbades åter av en stark rolöshet. Kunde inte vara kvar hemma, så åkte till Backaplan. Vad gör man när hemma inte längre känns som hemma?
Ute strilade regnet ned och horder av köpgalna människor försökte desperat träffa en med sina våta paraplyer. En klar nackdel med att vara en aningens längre än andra. Jag hamnde efter lite irrande inne på Wettergrens och botaniserade lite där. Mest bara tråkiga och ointressanta böcker, men just som jag helt gett upp såg jag den. Det var en bok som låg uppslängd ovanpå pockethyllan, aningens dold. Det var "Book of the Dead". Jag har sett att en annan vän läste den så jag tänkte: "Oj! Något jag kanske kan tycka är värt att läsa." Den var förvisso ganska dyr, men det var det värt. Jag har läst halva nu och den är helt okej.
Lev väl!
Jag försökte intala mig att jag var bakfull, men det är jag inte egentligen. Det är bara en olust att ta mig för saker. Satt och skrev lite, men det kom inte så mycket inspiration ur mina fingrar. Kopplingen till hjärnan är nog lite rostig. Jag drabbades åter av en stark rolöshet. Kunde inte vara kvar hemma, så åkte till Backaplan. Vad gör man när hemma inte längre känns som hemma?
Ute strilade regnet ned och horder av köpgalna människor försökte desperat träffa en med sina våta paraplyer. En klar nackdel med att vara en aningens längre än andra. Jag hamnde efter lite irrande inne på Wettergrens och botaniserade lite där. Mest bara tråkiga och ointressanta böcker, men just som jag helt gett upp såg jag den. Det var en bok som låg uppslängd ovanpå pockethyllan, aningens dold. Det var "Book of the Dead". Jag har sett att en annan vän läste den så jag tänkte: "Oj! Något jag kanske kan tycka är värt att läsa." Den var förvisso ganska dyr, men det var det värt. Jag har läst halva nu och den är helt okej.
Lev väl!
En rolig fest senare...
Dagen började med en känsla av rolöshet, som sakta stegrade sig. På morgonen tog jag mig bort till affärerna och köpte lite kläder nu igen. Det var inte riktigt meningen egentligen, skulle bara handla lite mat. Jag gick dock runt en del och hamnade på HM, så jag tänkte att jag kunde prova lite där. Det är så skönt att nu även där kunna vara en helt normal XL, och prova alla kläder dom har. Det hela slutade dock med att jag köpte två hoodie-tröjor/jackor med dragkedja. Dom var så mysiga och pratade med mig, och dom jag hade var så himla stora.
Hemma satt jag och skrev lite, inspirationen ville dock inte skölja över mig och det blev mest småfisslande i kanterna. När min rastlöshet sen väl nådde larviga propotioner så sket jag i allt och gick iväg tidigare till Rickard&Ninni för deras Halloweenmaskerad. Tog en lång promenad med viss omväg och det var väldigt skönt att röra på sig. Det rensade systemet en del, men min tvekluvenhet blev dock kvar där den var. Jag vet inte riktigt själv längre vad jag känner, är nog lite väl förvirrad och en störande stark osäkerhet bubblar inom mig.
Festen i sig förlöpte som så många andra fester hos Rickard&Ninni. En långsam början för att sedan lyfta och bli riktigt trevlig. Alltid trevligt att prata med människor. Jag hade klätt ut mig till medeltida fånge, men hade dessvärre inte hittat någon fotboja. De lärde tvistar uppenbarligen om det var en död eller levande fånge, men så långt tänkte inte jag. Jag hade svart smuts make-up överallt sen i alla fall. Jag tillät mig själv att äta lite onyttiga saker igår också, morotskaka och lite chips, och sen så drack jag en hel del whisky, men det var så länge sedan. Det var riktigt skoj faktiskt, särskilt att stå bakom baren och skoja med Jessica. Jag blandade och förfinade även min egenkomponerade drink "Mutiny on the Bounty". Den består av ungefär 6 cl Creme de Cacao, 6 cl Waikiki (Cocos likör), en skvätt vodka om man vill, ca 1,5 till 2 dl mjölk och en hög isbitar. Den var faktiskt förrädiskt god, och uppskattad av alla.
Johannes hade med sig sin mycket trevliga ny flickvän, får jag väl kalla henne. Det var lite kul för vi hamnde i baren och diskuterade film, och whodoneits framförallt. Det var lite kul att träffa ytterligare en person som faktiskt sett Topsy-Turvy, även om hon skrattade när jag avslöjade att jag tycker den är bra. Så allt i allt var det en trevlig kväll, även om den bröts liiite tidigt för jag fick skjuts av Tom&Jennie hem. Och tur var väl det för jag var aningen "Silly drunk", som Jessica sade, men jag hamnade i alla fall aldrig i stadiet "Stinking drunk". Väl hemma somnade jag dock med ljuset tänt och glasögonen på mig, en spännande upplevelse när jag sedan vaknade lätt förvirrad vid fem.
Så strax skall jag steka mig ägg och bacon och sätta mig och titta på... Jepp! jag är säker på att ni kan gissa det.
Lev väl!
Hemma satt jag och skrev lite, inspirationen ville dock inte skölja över mig och det blev mest småfisslande i kanterna. När min rastlöshet sen väl nådde larviga propotioner så sket jag i allt och gick iväg tidigare till Rickard&Ninni för deras Halloweenmaskerad. Tog en lång promenad med viss omväg och det var väldigt skönt att röra på sig. Det rensade systemet en del, men min tvekluvenhet blev dock kvar där den var. Jag vet inte riktigt själv längre vad jag känner, är nog lite väl förvirrad och en störande stark osäkerhet bubblar inom mig.
Festen i sig förlöpte som så många andra fester hos Rickard&Ninni. En långsam början för att sedan lyfta och bli riktigt trevlig. Alltid trevligt att prata med människor. Jag hade klätt ut mig till medeltida fånge, men hade dessvärre inte hittat någon fotboja. De lärde tvistar uppenbarligen om det var en död eller levande fånge, men så långt tänkte inte jag. Jag hade svart smuts make-up överallt sen i alla fall. Jag tillät mig själv att äta lite onyttiga saker igår också, morotskaka och lite chips, och sen så drack jag en hel del whisky, men det var så länge sedan. Det var riktigt skoj faktiskt, särskilt att stå bakom baren och skoja med Jessica. Jag blandade och förfinade även min egenkomponerade drink "Mutiny on the Bounty". Den består av ungefär 6 cl Creme de Cacao, 6 cl Waikiki (Cocos likör), en skvätt vodka om man vill, ca 1,5 till 2 dl mjölk och en hög isbitar. Den var faktiskt förrädiskt god, och uppskattad av alla.
Johannes hade med sig sin mycket trevliga ny flickvän, får jag väl kalla henne. Det var lite kul för vi hamnde i baren och diskuterade film, och whodoneits framförallt. Det var lite kul att träffa ytterligare en person som faktiskt sett Topsy-Turvy, även om hon skrattade när jag avslöjade att jag tycker den är bra. Så allt i allt var det en trevlig kväll, även om den bröts liiite tidigt för jag fick skjuts av Tom&Jennie hem. Och tur var väl det för jag var aningen "Silly drunk", som Jessica sade, men jag hamnade i alla fall aldrig i stadiet "Stinking drunk". Väl hemma somnade jag dock med ljuset tänt och glasögonen på mig, en spännande upplevelse när jag sedan vaknade lätt förvirrad vid fem.
Så strax skall jag steka mig ägg och bacon och sätta mig och titta på... Jepp! jag är säker på att ni kan gissa det.
Lev väl!
October 27, 2007
"Vågar du vara rädd?"
Musik har fyllt mitt liv de senaste veckorna. Väldigt mycket Kent, blandat med Marilyn Manson och NIN, och att inte förglömma SR's Radio Rockster. Blandning kan te sig lite bisarr kanske, men den har funkat bra. Det får mig också att tänka på min kollega som satt i ett par dagar och lyssnade på P2 för att slippa för mycket prat och oviktigt tjat. Det kan jag med sympatisera med i vissa lägen. Jag vet iinte, men det känns som om jag börjar bli lite enstörig av mig. Det är förmodligen en reaktion av att ha lyssnat för mycket på P3 och några kommersiella morgonprogram på radio. Det börjar kännas lite som om dom anser det vara hög konst att fylla 3 timmar varje morgon med fullkomligt meningslöst pladder. Och nivån på programen har dalat kraftigt, förr sades det kanske några vettiga saker. Nu mer är allt så banalt och tillrättalagt, till och med nyheter och faktainslag. Det är nog dax att flytta ut på landet och bo i en strömlös lada någonstans. Jag känner mig så alienerad av TV och radio nu mera, snart bara Kunskapskanalen jag orkar med utan att känna att jag är på väg att få ett spel. Det är nog läge att ta mitt plastkort och skutta iväg och köpa på mig en hög bra böcker och gå i vinteride. Jag vill också vara en björn och få lov att göra sånt.
Jag behöver någon att prata med, att få prata om historia och fullkomligt avlägsna saker. Och inte om det senaste i Idol eller något annat sånt program. Himla synd att Sulan reser bort nu.
Lev väl!
Jag behöver någon att prata med, att få prata om historia och fullkomligt avlägsna saker. Och inte om det senaste i Idol eller något annat sånt program. Himla synd att Sulan reser bort nu.
Lev väl!
October 26, 2007
Ännu en vecka till ända...
Jag längtar bort, vart vet jag inte än. En längtan att få ställa alla mina misstag tillrätta, och det finns att ta av genom åren. Hitta ett nytt liv att leva. Att få leva som den person jag är idag då. Ändra de beslut jag inte tog för jag var feg, säga det jag kände. Resa dit jag aldrig reste, göra det jag aldrig gjorde. Men vart skulle jag hamna då. Det är den filosofiska frågan jag ställde mig idag. Skulle jag börjat om på Chalmers, som jag ville, men inte gjorde på grund av omständigheterna i mitt liv just då. Vart skulle jag vara nu då, skulle jag vara kvar där än? Förmodligen. Min mentor ville att jag skulle göra det, men jag stannade där jag var. Skulle jag läst historia som jag tänkte ett tag, men vart skulle det burit hän. Jag är inte missnöjd med de goda stunder jag haft, även om jag ångrar mycket jag gjorde sen. Skulle lyssnat på Lars-Göran och aldrig tagit jobbet på LFF. Det brände upp mig fullkomligt, slet mig i små små bitar av vidbränt vrak. Jag försöker resa mig likt fågel Fenix ur askan av mitt forna jag. Jag ser det framför mig varje dag, ser pusselbitarna sakta vändas upp. Tvekar dock en aning inför tolkningen av det mönster de kommer visa då de lagts på plats. Jag vågar inte hoppas eller förutsätta något utan väntar ihärdigt på att mönstret skall börja framträda tydligare. Jag har börjat ana mönstret, men jag kan ju missta mig. Färgerna kan spela mig spratt, och jag litar inte fullt ut på mig själv än.
Igår blev jag anklagad för att ha en fyrtio års kris. Vilket jag idag nog faktiskt börjar inse att det kanske inte är så felaktig beskrivning. Någonstans djupt inne gnager det mig, men vart kan det bära hän. Jag vet inte och jag är än så länge nöjd med det jag har just nu. Chanserna finns en bit bort och det är ingen mening med att stressa. Dom tänker inte springa bort, och läget för företaget ljusnar för varje dag nu i och med att det i princip är klart att vår företagsgrupp blir uppköpt.
Annars har det varit mycket att göra idag. Kalkylen har delats och jag har suttit djupt försjunken i vårt monster exceldokument hela dagen. Förutom när jag blev meddragen att luncha med våra kinesiska kollegor på Gunneboslott. Så nu har jag haft glada diskussioner med vår kinesiske avdelningschef och sett dom lite förundrat, men vänligt pilla i sig den ganska moderna maten där. Den var för övrigt riktigt god, och jag åt långsamt och förundrade över hur fort jag blev mätt. Och att jag faktiskt kände mig mätt på riktigt och kunde låta bli att äta mer. Det var mycket skönt och muntrade upp att jag har full kontroll på min aptit nu.
På fikan blev jag lätt trakasserad av mina vänliga yngre kvinnliga kollegor, som tyckte mina nya byxor var för korta. Det framgår absolut mest när man sitter ned uppenbarligen. Jag får väl leva med det ett tag och köpa lite längre byxor nästa gång. Tur att jag köpte ett par "ful" jeans på Dressman nu då. För jag tänker inte bära dom i "skate:ar" stil, som föreslogs. Det var dock ett vänligt och hjärtligt samtal.
Lev väl!
Igår blev jag anklagad för att ha en fyrtio års kris. Vilket jag idag nog faktiskt börjar inse att det kanske inte är så felaktig beskrivning. Någonstans djupt inne gnager det mig, men vart kan det bära hän. Jag vet inte och jag är än så länge nöjd med det jag har just nu. Chanserna finns en bit bort och det är ingen mening med att stressa. Dom tänker inte springa bort, och läget för företaget ljusnar för varje dag nu i och med att det i princip är klart att vår företagsgrupp blir uppköpt.
Annars har det varit mycket att göra idag. Kalkylen har delats och jag har suttit djupt försjunken i vårt monster exceldokument hela dagen. Förutom när jag blev meddragen att luncha med våra kinesiska kollegor på Gunneboslott. Så nu har jag haft glada diskussioner med vår kinesiske avdelningschef och sett dom lite förundrat, men vänligt pilla i sig den ganska moderna maten där. Den var för övrigt riktigt god, och jag åt långsamt och förundrade över hur fort jag blev mätt. Och att jag faktiskt kände mig mätt på riktigt och kunde låta bli att äta mer. Det var mycket skönt och muntrade upp att jag har full kontroll på min aptit nu.
På fikan blev jag lätt trakasserad av mina vänliga yngre kvinnliga kollegor, som tyckte mina nya byxor var för korta. Det framgår absolut mest när man sitter ned uppenbarligen. Jag får väl leva med det ett tag och köpa lite längre byxor nästa gång. Tur att jag köpte ett par "ful" jeans på Dressman nu då. För jag tänker inte bära dom i "skate:ar" stil, som föreslogs. Det var dock ett vänligt och hjärtligt samtal.
Lev väl!
Långtradarinvasion...
Tankarna flöt omkring som lätta snöflingor i huvudet på mig stora delar av natten. Är dock osäker på om jag var vaken eller drömde. Balkongen fick sig ett nattligt besök också, men det börjar bli lite för kallt att sitta där nu. Man kan nu förledas att tro att jag är ledsen och deprimerad, men så är faktiskt inte läget. Jag har knappt varit introvert överhuvudtaget de senaste dagarna, eller känt mig deppig. Vilket är något jag är mycket glad över, det finns hopp om det även för en så pass gammal hund som mig. Mina tankar har förvisso snurrat kring känslor, stora som små, men mestadels de mekanismer som gjort att jag läst in ilska och aggresivitet hos andra. Jag var tanklös nog att ställa upp och hjälpa en närstående lite på IKEA igår eftermiddag, mest för Gus skull. Det bubblade upp så mycket nu när jag ser och förstår mig själv och andra. Det var inget skoj, på något plan, men jag klarade mig utan några djupare ärr eller blåmärken, varken utanpå eller inuti.
Tankarna kretsade därför en del kring misslyckade förhållanden efter det, och vad dom ställer till med. Och jag får väl säga att jag tror att jag förstår mig själv och mina signaler bättre nu. Jag får ta med mig det i livets lilla handbagage och se vidare mot horisonten. Vid randen av min horisont står någon annan. Jag ser det tydligt, men jag vet inte om jag bör eller vill gå dit, eller vice versa. Som tidigare sagts till mig "ibland är det bättre att gå vidare." Fast trots det behöver det ju inte innebära att det inte känns lite i hjärtat emellanåt.
Titeln här refererar till min väg hit i morse. Jag tänkte skriva något litet om hur dåligt långtradarchaffisar kör, och hur dom gör precis allt i sin makt för att vara så mycket iväg och ställa till det så mycket det bara är möjligt. Jag orkar dock inte vara fyndig just nu , så jag låter det vara så här. Nu skall jag ta tag i dagens arbetsuppgifter, och ha lite lätt hanterbar ångest över att jag inte har något att ha på mig på maskeraden. :-)
Sen skall jag "patcha" mig på gott cyberpunkmanér framåt lunch om det börjar klia för mycket i fingrarna. Tack än en gång Rickard, du är en gigantisk ängel, och trots dina försök att framstå som ond och känslolös så har du ett stort gott hjärta. Fan, nu förstörde jag den stackarens image också. :-)
Lev väl!
Tankarna kretsade därför en del kring misslyckade förhållanden efter det, och vad dom ställer till med. Och jag får väl säga att jag tror att jag förstår mig själv och mina signaler bättre nu. Jag får ta med mig det i livets lilla handbagage och se vidare mot horisonten. Vid randen av min horisont står någon annan. Jag ser det tydligt, men jag vet inte om jag bör eller vill gå dit, eller vice versa. Som tidigare sagts till mig "ibland är det bättre att gå vidare." Fast trots det behöver det ju inte innebära att det inte känns lite i hjärtat emellanåt.
Titeln här refererar till min väg hit i morse. Jag tänkte skriva något litet om hur dåligt långtradarchaffisar kör, och hur dom gör precis allt i sin makt för att vara så mycket iväg och ställa till det så mycket det bara är möjligt. Jag orkar dock inte vara fyndig just nu , så jag låter det vara så här. Nu skall jag ta tag i dagens arbetsuppgifter, och ha lite lätt hanterbar ångest över att jag inte har något att ha på mig på maskeraden. :-)
Sen skall jag "patcha" mig på gott cyberpunkmanér framåt lunch om det börjar klia för mycket i fingrarna. Tack än en gång Rickard, du är en gigantisk ängel, och trots dina försök att framstå som ond och känslolös så har du ett stort gott hjärta. Fan, nu förstörde jag den stackarens image också. :-)
Lev väl!
October 25, 2007
Solig höstdag III
Idag var en lätt förvirrad dag. Vaknade strax innan fem och det första jag tänkte var: "men Johan det som är angett i förfrågan är ju fel. Det behövs inte injusteringsspjäll på det sättet, och det kommer bara fördyra igångkörningen av anläggningen." Så sagt och gjort. Jag skuttade upp i duschen efter några minuter och åkte sen till jobbet tidigare än vanligt. Där satte jag mig och gick metodiskt gick igenom all relevent information och lade upp en strategi. När projektledaren sen dök upp en timme senare så lade jag fram mina slutsatser, och han köpte resonemanget ganska omgående. Vilket känns mycket bra. Jag är bra, jag kan mina saker och har erfarenhet att falla tillbaks på.
Resten av förmiddagen spenderade jag sedan med att ändra bland alla datalistor och i kalkylen. Så nu har vi sparat ett par hundra timmars igångkörning, vilket vi glatt kommer poängtera för att visa att vi är mycket smartare än våra huvudkonkurrenter.
Annars har det varit rätt stökigt idag i huset där vi sitter. ABB har haft öppethus och teknikdag, massor med folk som skall delta i konferenser och seminarier. Och det var lite knixigt att komma ut på lunchpromenaden idag. Solen hade ju behagat titta fam idag, och det blev faktiskt riktigt varmt emellanåt. Mina ben värker av träningsvärk, men jag gav mig den på att jag skulle klara en promenad. Det blev den långa rundan förbi plantagen och vi tittade in för att kolla på växter, men dom hade inget som tilltalade mig idag.
Eftermiddagen blev inte så mycket mer spännande. Traggel med kalkyldokument och tjat på underleverantörer. Mina kollegor var lite halvtrötta och barnsliga idag, då dom varit och firat av vår kontaktperson hos vår speditör. Han skall tyvärr sluta där.
Dagen i stor kan annars sammanfattas som trevlig och skönt. Jag har varvat ned och haft ett stillsamt och givande samtal på eftermiddagen. Det känns att jag förstår var jag har mig själv nu. Fått insikt om mina egna åsikter och känslor, och jag klarar av att stå för dom utan att få ångest. Jag har till och med varit cynisk idag när jag kände att nu får det vara nog. Jag fällde en, enligt mitt tyckte helt befogad, ganska elak ifrågasättande kommentar utan att överhuvudtaget känna rädsla eller ångetst för att den andra personen skall bli arg på mig. Det känns riktigt skönt i både kropp och själ faktiskt. Jag kan och får vara elak och cynisk. Fan, jag behöver inte vara alla till lags jämt. Jag är en tänkande och kännande individ, som också har rätt att får vara irriterad och ta illa upp om folk är mufflonfår.
Jag kan inte låta bli att bara kort nämna mina känslor. Efter gårdagens svacka så har det vänt uppåt och jag blir själv förvånad över vändningarna det tar. Men det är som det är dessvärre, och jag kan inte hjälpa vad jag känner. Åt vilket håll det än må vara.
Jag hade tänkte skriva lite andra saker idag, men jag orkar inte riktigt tänka så långt. Det får bli mer allvarliga omvärldsreflektioner någon annan gång längre fram.
På samma sätt som jag även tänkt skribbla ned några recept då och då senare.
Lev väl!
Resten av förmiddagen spenderade jag sedan med att ändra bland alla datalistor och i kalkylen. Så nu har vi sparat ett par hundra timmars igångkörning, vilket vi glatt kommer poängtera för att visa att vi är mycket smartare än våra huvudkonkurrenter.
Annars har det varit rätt stökigt idag i huset där vi sitter. ABB har haft öppethus och teknikdag, massor med folk som skall delta i konferenser och seminarier. Och det var lite knixigt att komma ut på lunchpromenaden idag. Solen hade ju behagat titta fam idag, och det blev faktiskt riktigt varmt emellanåt. Mina ben värker av träningsvärk, men jag gav mig den på att jag skulle klara en promenad. Det blev den långa rundan förbi plantagen och vi tittade in för att kolla på växter, men dom hade inget som tilltalade mig idag.
Eftermiddagen blev inte så mycket mer spännande. Traggel med kalkyldokument och tjat på underleverantörer. Mina kollegor var lite halvtrötta och barnsliga idag, då dom varit och firat av vår kontaktperson hos vår speditör. Han skall tyvärr sluta där.
Dagen i stor kan annars sammanfattas som trevlig och skönt. Jag har varvat ned och haft ett stillsamt och givande samtal på eftermiddagen. Det känns att jag förstår var jag har mig själv nu. Fått insikt om mina egna åsikter och känslor, och jag klarar av att stå för dom utan att få ångest. Jag har till och med varit cynisk idag när jag kände att nu får det vara nog. Jag fällde en, enligt mitt tyckte helt befogad, ganska elak ifrågasättande kommentar utan att överhuvudtaget känna rädsla eller ångetst för att den andra personen skall bli arg på mig. Det känns riktigt skönt i både kropp och själ faktiskt. Jag kan och får vara elak och cynisk. Fan, jag behöver inte vara alla till lags jämt. Jag är en tänkande och kännande individ, som också har rätt att får vara irriterad och ta illa upp om folk är mufflonfår.
Jag kan inte låta bli att bara kort nämna mina känslor. Efter gårdagens svacka så har det vänt uppåt och jag blir själv förvånad över vändningarna det tar. Men det är som det är dessvärre, och jag kan inte hjälpa vad jag känner. Åt vilket håll det än må vara.
Jag hade tänkte skriva lite andra saker idag, men jag orkar inte riktigt tänka så långt. Det får bli mer allvarliga omvärldsreflektioner någon annan gång längre fram.
På samma sätt som jag även tänkt skribbla ned några recept då och då senare.
Lev väl!
October 24, 2007
Solig höstdag II
Dagen började faktiskt riktigt bra. Jag känner mig på något sätt mer på spåret och mina ansträngningar med dieten ger resultat. Jag känner mig glad och stolt över mig själv. På jobbet var det full rulle, mycket uppgifter som skall samlas, men jag börjar se slutet nu. Även om det kvarstår en hel del jobb med uppdelning av kalkylen här sen. Det är dock ett jobb som kräver en massa koncentration och det är skönt för det kommer hålla mina tankar i schack. Det blev en bra och solig promenad idag också, som vanligt, trots träningsvärken i benen. Det är dock skönt att få röra på sig. Ett litet stök är väl att mina känslor bubblade upp idag, på ett oväntat sätt, eller kanske inte. Jag vet inte riktigt, ibland kan man inte hjälpa vad man känner. Även om jag känner en fruktansvärd tvekluvenhet inom mig. Den inre kampen fortsätter uppenbaligen, men har tagit ett litet annat utseende nu. Jag får väl leva med det, men se till att det inte går ut över några andra individer i fortsättningen. Det är väl som det är och jag får skylla mig själv. Det är den där läxan för livet igen, som jag aldrig kommer glömma. Känslor är en förbannelse.
Jag bröt sen ganska tidigt från jobbet, orkade inte riktigt vara kvar och kände inte att jag gjorde något vettigt. Så jag stack förbi Dressman på vägen. Där provade jag byxor och skjortor och uppfylldes av glädjen att nu mera vara en normal XL på skjortor, och att jag alldeles snart får på mig storlek 38 i byxor. Det kändes så skönt att ha kommit hela denna vägen. Jag köpte dock ett par nya jeans i storlek 40. Dom satt mycket bekvämare och tvättar jag dom i 60 grader sen så kommer dom krympa när jag själv gör det.
Så i slutänden mår jag ganska bra nu, och skall lägga mig och läsa snart.
Lev väl!
Jag bröt sen ganska tidigt från jobbet, orkade inte riktigt vara kvar och kände inte att jag gjorde något vettigt. Så jag stack förbi Dressman på vägen. Där provade jag byxor och skjortor och uppfylldes av glädjen att nu mera vara en normal XL på skjortor, och att jag alldeles snart får på mig storlek 38 i byxor. Det kändes så skönt att ha kommit hela denna vägen. Jag köpte dock ett par nya jeans i storlek 40. Dom satt mycket bekvämare och tvättar jag dom i 60 grader sen så kommer dom krympa när jag själv gör det.
Så i slutänden mår jag ganska bra nu, och skall lägga mig och läsa snart.
Lev väl!
På krumma ben...
Här sitter man nu med underbar värk i låren, men det var det värt. Vågen har fortsatt dala nu, och dallrar på den nästan lite magiska gränsen 110 kg. Nu är dom flesta kläderna i min garderob larvigt stora. Min största skjortor 4XL är som tält. Det skulle med lite vilja och våld få plats två Engas i dom.
På tala om honom. Det är en person jag inte visste vart jag skulle göra av. Det han representerar är en perosn som inte längre är jag. Så vad gör man då egentligen? Eftersom min hjärna var som en Duarcellkanin igår kväll så blev det en del tankar på ämnet. Så jag beslutade helt sonika att Engas är död. Han är borta nu, finns inte mer. Vi får se om det är för alltid, men jag kände att inget som han står för är något jag vill ha tillbaks. Jag vill vara en ärlig, självständig, snäll och kamratlig Johan ..möjligen kan man få säga Englund också. Med tiden skall jag byta ut alla dom mailadresserna också. Att blicka ut över horisonten och känna att det finns plats för en nystart, det finns mer än min gamla introverta ångestladdade världsbild.
Så det är kontentan, Engas är död och borta ...skall begrav honom i en av dom små pappkartongerna som ligger och skräpar lite här och var hemma. Dom skall bli ett avslutat kapitel dom med.
Jag har även bestämt mig för att ändra mitt viktmål. Till påsk skall jag väga 90 kg. Det är görligt. Det känns i hela kroppen, träningen och promenader var det jag behövde.
Lev väl!
På tala om honom. Det är en person jag inte visste vart jag skulle göra av. Det han representerar är en perosn som inte längre är jag. Så vad gör man då egentligen? Eftersom min hjärna var som en Duarcellkanin igår kväll så blev det en del tankar på ämnet. Så jag beslutade helt sonika att Engas är död. Han är borta nu, finns inte mer. Vi får se om det är för alltid, men jag kände att inget som han står för är något jag vill ha tillbaks. Jag vill vara en ärlig, självständig, snäll och kamratlig Johan ..möjligen kan man få säga Englund också. Med tiden skall jag byta ut alla dom mailadresserna också. Att blicka ut över horisonten och känna att det finns plats för en nystart, det finns mer än min gamla introverta ångestladdade världsbild.
Så det är kontentan, Engas är död och borta ...skall begrav honom i en av dom små pappkartongerna som ligger och skräpar lite här och var hemma. Dom skall bli ett avslutat kapitel dom med.
Jag har även bestämt mig för att ändra mitt viktmål. Till påsk skall jag väga 90 kg. Det är görligt. Det känns i hela kroppen, träningen och promenader var det jag behövde.
Lev väl!
October 23, 2007
Starten på ett nytt liv...
Vart skall man börja. Idag har det varit full rulle på jobbet. Jaga offerter från underleverantörer och hälsa på våra kinesiska kollegor Simon och Eric, som är på utbildningsbesök i Göteborg. Jag skall ha utbildning på ett beräkningsprogram med dom i början på nästa vecka. Det kommer bli en bra utmaning, och det känns skönt att ha fått det förtroendet. Annars är det lite förvirrat också, vår stora Tysklandsoffert är förskjuten igen. Och det har kommit ny uppgifter angående uppdelningen på priserna. Vilket kommer att röra till det lite, men strukturen vi har på kalkylen gör att den förhoppningsvis går att hacka upp i mindre bitar relativt enkelt sen. Så det är inget som oroar mig egentligen. Det är bara att gilla läget.
Jag har inte hunnit ägna tid så mycket åt något annat, eller ens tänka så mycket. Precis som vanligt så gjorde vi en promenad på lunchen och det var soligt och mycket friskt. Det är helt underbart att få röra på sig igen. Efter jobbet hängde jag med Sofie till gym:et. Jag får väl erkänna att jag inte kommit mig dit tidigare då min inloggning inte funkade riktigt och jag inte lyckats boka något nybörjarpass, men det skall jag göra nu. Möjligen på fredag, vi får se för det går egentligen lite för tidigt för att sticka från jobbet. Idag på gym:et kollade vi in lite maskiner, rodde en del, och sen anmälde Sofie oss till ett Easyline pass. En halvtimme där man byter maskiner varje halvminut. Maskinerna står i en ring och dom varierar själva motståndet beroende på hur snabbt man gör rörelserna. Det var träning för armar, ben, ryg och mage. Och jag får erkänna att jag är alldeles mör nu. Kommer få underbar träningsvärk i morgon, men det är det värt. :-)
Den stora drabbningen inom mig är över som sagt. Kombatanterna har dragit åt varsitt håll, och kvar står jag själv lite förundrat. Jag skall nog bara vara mig själv ett tag framöver. Njuta av lugnet och ett liv utan måsten. Jag vet ärligt talat inte länge vad jag har för känslor inom mig och varför, men det känns inte viktigt längre. Jag håller på att hitta mig själv som den person jag är, och det känns som det är det som betyder något.
Lev väl!
Jag har inte hunnit ägna tid så mycket åt något annat, eller ens tänka så mycket. Precis som vanligt så gjorde vi en promenad på lunchen och det var soligt och mycket friskt. Det är helt underbart att få röra på sig igen. Efter jobbet hängde jag med Sofie till gym:et. Jag får väl erkänna att jag inte kommit mig dit tidigare då min inloggning inte funkade riktigt och jag inte lyckats boka något nybörjarpass, men det skall jag göra nu. Möjligen på fredag, vi får se för det går egentligen lite för tidigt för att sticka från jobbet. Idag på gym:et kollade vi in lite maskiner, rodde en del, och sen anmälde Sofie oss till ett Easyline pass. En halvtimme där man byter maskiner varje halvminut. Maskinerna står i en ring och dom varierar själva motståndet beroende på hur snabbt man gör rörelserna. Det var träning för armar, ben, ryg och mage. Och jag får erkänna att jag är alldeles mör nu. Kommer få underbar träningsvärk i morgon, men det är det värt. :-)
Den stora drabbningen inom mig är över som sagt. Kombatanterna har dragit åt varsitt håll, och kvar står jag själv lite förundrat. Jag skall nog bara vara mig själv ett tag framöver. Njuta av lugnet och ett liv utan måsten. Jag vet ärligt talat inte länge vad jag har för känslor inom mig och varför, men det känns inte viktigt längre. Jag håller på att hitta mig själv som den person jag är, och det känns som det är det som betyder något.
Lev väl!
Mörker utanför och ljus inuti...
Klockan är nästan precis sju nu, och jag sitter här i ett helt stilla kontor och lyssnar på "SR P3 Rockster". En ganska härlig blandning av tyngre musik, fast dom har slutat spela Turbonegro lika ofta som förr, trist för dom är bra. Men nu så kommer det en låt med dom bara för det, en ny :)
Jag begrundade lite förut att jag fått kommentarer här. Det känns skoj och jag tackar alla dom som skrivit små saker för deras omtanke och vänskap. Sen var det lilla tillägget om att jag var dyslektiker egentligen menat för dom som inte känner mig så nära och som snurrat in här från andra håll. Apropå inget sen, så har vågen fallit nu igen, trots att jag "syndat" igår och åt fralla på mötet. Jag var så nervös om jag skall vara helt ärlig. Det är inte varje dag man sitter mittemot högdjur från inte fullt så små rederier.
Sen hade jag ju svurit att jag inte skulle väga mig idag, men gjorde det ändå. Vilket i och för sig var bra, för det muntrade verkligen upp. Annars så kör jag mer lågkaloridiet nu, mindre fett och få kolhydrater, men lite mer än förr. Skall till gymmet idag också på eftermiddagen, så jag får se till att inte vara helt slut då.
Sen måste jag skryta lite. Efter lite om och med så kom vi överrens här på jobbet att vi designers skulle ha dubbla skärmar. Så nu har jag två fina 21 tums tft:er framför mig och har skrivbordet utsmetat över båda. :-)
Det är helt suveränt när man kan köra två applikationer samtidigt på varsin skärm och slippa växla mellan dem. Precis som på den gamla goda tiden då man hade en textmonitor och en CAD-monitor.
Lev väl!
Jag begrundade lite förut att jag fått kommentarer här. Det känns skoj och jag tackar alla dom som skrivit små saker för deras omtanke och vänskap. Sen var det lilla tillägget om att jag var dyslektiker egentligen menat för dom som inte känner mig så nära och som snurrat in här från andra håll. Apropå inget sen, så har vågen fallit nu igen, trots att jag "syndat" igår och åt fralla på mötet. Jag var så nervös om jag skall vara helt ärlig. Det är inte varje dag man sitter mittemot högdjur från inte fullt så små rederier.
Sen hade jag ju svurit att jag inte skulle väga mig idag, men gjorde det ändå. Vilket i och för sig var bra, för det muntrade verkligen upp. Annars så kör jag mer lågkaloridiet nu, mindre fett och få kolhydrater, men lite mer än förr. Skall till gymmet idag också på eftermiddagen, så jag får se till att inte vara helt slut då.
Sen måste jag skryta lite. Efter lite om och med så kom vi överrens här på jobbet att vi designers skulle ha dubbla skärmar. Så nu har jag två fina 21 tums tft:er framför mig och har skrivbordet utsmetat över båda. :-)
Det är helt suveränt när man kan köra två applikationer samtidigt på varsin skärm och slippa växla mellan dem. Precis som på den gamla goda tiden då man hade en textmonitor och en CAD-monitor.
Lev väl!
October 22, 2007
Måndagkväll...
Det blev ett aningens surrealistiskt möte idag, snabbt påkommet sköt det undan ett annat möte. Jag vet inte riktigt vad jag vågar säga, men det sades mycket som nog skulle betyda saker mellan raderna. Allt förlöpte dock bra, tror jag. Det känns som om min kollega, vår projektledare, som är mer van i branschen tolkade mötet som positivt. Det som känns extra skönt med mötet från min sida är att alla litar till en och lyssnar och argumenterar konstruktivt på mina tekniska åsikter och mitt kunnande. Det är en härlig skillnad från ett visst annat ställe.
Det blev en lång promenad idag igen på lunchen. Det var mycket skönt att få röra på sig igen. Och promenaden värmde min själ. Jag skall väl också klargöra lite kring mina funderingar kring diet byte från i morse. Jag känner nu att när magsäcken är så mycket mindre, och mina potioner också blivit det så kan jag gå tillbaks till en mer normal diet, men hoppa över bröd och pasta. Närmast tillhands som exempel är väl den så kallade stenåldersdieten, men på mitt eget lilla sätt, som med allt annat som har med matlagning att göra. :-)
Nu skall jag sätta mig och korrekturläsa ett jobbdokument, och dubbelkolla så att alla hänvisningar blir rätt. Gus har precis åkt och det är alldeles lugnt här. Min själ bara insuper lugnet och njuter. Jag känner mig för första gången på väldigt länge tillfreds med mig själv. Den stora drabbningen inom mig är i princip över nu. Det var nog det som rubbade min nattsömn så pass. Jag känner mig fri och självsäker, bryr mig inte om vad som händer, vilket känns skönt.
Lev väl!
Det blev en lång promenad idag igen på lunchen. Det var mycket skönt att få röra på sig igen. Och promenaden värmde min själ. Jag skall väl också klargöra lite kring mina funderingar kring diet byte från i morse. Jag känner nu att när magsäcken är så mycket mindre, och mina potioner också blivit det så kan jag gå tillbaks till en mer normal diet, men hoppa över bröd och pasta. Närmast tillhands som exempel är väl den så kallade stenåldersdieten, men på mitt eget lilla sätt, som med allt annat som har med matlagning att göra. :-)
Nu skall jag sätta mig och korrekturläsa ett jobbdokument, och dubbelkolla så att alla hänvisningar blir rätt. Gus har precis åkt och det är alldeles lugnt här. Min själ bara insuper lugnet och njuter. Jag känner mig för första gången på väldigt länge tillfreds med mig själv. Den stora drabbningen inom mig är i princip över nu. Det var nog det som rubbade min nattsömn så pass. Jag känner mig fri och självsäker, bryr mig inte om vad som händer, vilket känns skönt.
Lev väl!
I väntan på...
...något jag skall berätta om i kväll, men det är så skruvat.
Jag tänkte bara kort reflektera över att jag fått kommentarer på min blogg. Jag trodde ärligt ingen var intresserad, men tji fick jag. Så jag tänkte bara klargöra en liten sak som härrör till Martins kommentar. Och inlägget där jag sade lite om att jag ogillar personer som tycker man är dum i huvudet för att man inte stavar rätt alltid. Förtydligandet här gäller att jag är dyslektiker, och det är därför jag stavar fel och tappar ord.
Nu "off to meeting".
Lev väl!
Jag tänkte bara kort reflektera över att jag fått kommentarer på min blogg. Jag trodde ärligt ingen var intresserad, men tji fick jag. Så jag tänkte bara klargöra en liten sak som härrör till Martins kommentar. Och inlägget där jag sade lite om att jag ogillar personer som tycker man är dum i huvudet för att man inte stavar rätt alltid. Förtydligandet här gäller att jag är dyslektiker, och det är därför jag stavar fel och tappar ord.
Nu "off to meeting".
Lev väl!
Måndagmorgon igen...
...och mitt huvud känns så tungt. Jag sitter på jobbet nu och försöker göra nytta. Lite förkyld än, men läget är helt ok.
Jag är konfunderad och förvirrad, har inte sovit så mycket i natt, trots att jag mår hyfsat bra i både kropp och själ. Är lite sur dock för vågen har stannat nu igen, legat på samma vikt i 4 dagar nu trots att jag inte avvikigt från min diet alls. Nej, det kommer krävas förändring, så fort förkylningen lagt sig än mer så skall jag träna, promenera varje dag och ta två dagar i veckan på gymet. Skall gå över till en lågkaloridiet också, fast utan massa kolhydrater, mer grönt och bönor istället.
Dagen skall spenderas med att jobba som en gnu, för att få ordning på vår offert. När det väl är klart skall jag gå idvala ett tag, eller något liknande. Behöver samla mina tankar.
Lev väl!
Jag är konfunderad och förvirrad, har inte sovit så mycket i natt, trots att jag mår hyfsat bra i både kropp och själ. Är lite sur dock för vågen har stannat nu igen, legat på samma vikt i 4 dagar nu trots att jag inte avvikigt från min diet alls. Nej, det kommer krävas förändring, så fort förkylningen lagt sig än mer så skall jag träna, promenera varje dag och ta två dagar i veckan på gymet. Skall gå över till en lågkaloridiet också, fast utan massa kolhydrater, mer grönt och bönor istället.
Dagen skall spenderas med att jobba som en gnu, för att få ordning på vår offert. När det väl är klart skall jag gå idvala ett tag, eller något liknande. Behöver samla mina tankar.
Lev väl!
October 21, 2007
Lång dag
Hemma nu efter att ha hjälpt Tom&Jennie demontera altan. Det var lite knixigt då iden är att bitarna skall gå att pussla ihop sen igen. Och det gick väl si så där då det var tjogvis med extra 4 tums spik i slaget i stommen, men jag tror att huvuddelarna klarat sig hyfsat. Det som var lite oroväckande dock var att konstruktionen var så tät, och att det därför blir väldigt fuktigt där under. Det går dock att åtgärda med lite ventilationsspringor, antingen mellan bräderna, eller på annat sätt.
Annars så är läget lugnt här för mig. Jag håller precis på att fixa mat till matlåda åt Gustaf. Han skall på Prao i veckan nu, på Kållereds bibliotek. Böcker en gång till, men han gillar ju böcker.
Skall nog lägga mig och läsa lite snart, är väldigt trött och känner mig sliten. Vilket känns extra mystiskt då jag ju i princip slappat hela helgen. Det kanske är allt annat som rör sig runt mig. Försöker på ett artigt och snällt sätt undvika att bli indragen i saker nu, vill inte ha massa måste. Jag vill ha tid för mig själv, kunna tänka och ägna mig åt saker som jag själv vill och som gynnar mig i första hand. Jag är lite trött att vara springpojke och hjälpreda, och ställa upp åt alla håll åt alla. Så nu tar jag mig den egoistiska friheten att faktiskt på ett vänligt sätt säga nej till saker också. Det innebär dock inte att man inte får fråga, eller att jag skulle bli arg. Jag vill bara ha friheten att få välja själv vad jag gör.
Apropå allt och inget så snurrar jag. Det känns lite som att betrakta två väldiga sextionhundratals arméer under drabbning inom mig. Kavalleriet på flankerna har utkämpat skärmystlingar en tid, och framrusande lätt artilleri skjutit några salvor. Nu har dock de två stora centrarna satt sig i marsch, och är nu inom räckhåll för varandras tunga artilleri. Det stora slaget har börjat på allvar, och jag är alldeles häpen.
Lev väl!
Annars så är läget lugnt här för mig. Jag håller precis på att fixa mat till matlåda åt Gustaf. Han skall på Prao i veckan nu, på Kållereds bibliotek. Böcker en gång till, men han gillar ju böcker.
Skall nog lägga mig och läsa lite snart, är väldigt trött och känner mig sliten. Vilket känns extra mystiskt då jag ju i princip slappat hela helgen. Det kanske är allt annat som rör sig runt mig. Försöker på ett artigt och snällt sätt undvika att bli indragen i saker nu, vill inte ha massa måste. Jag vill ha tid för mig själv, kunna tänka och ägna mig åt saker som jag själv vill och som gynnar mig i första hand. Jag är lite trött att vara springpojke och hjälpreda, och ställa upp åt alla håll åt alla. Så nu tar jag mig den egoistiska friheten att faktiskt på ett vänligt sätt säga nej till saker också. Det innebär dock inte att man inte får fråga, eller att jag skulle bli arg. Jag vill bara ha friheten att få välja själv vad jag gör.
Apropå allt och inget så snurrar jag. Det känns lite som att betrakta två väldiga sextionhundratals arméer under drabbning inom mig. Kavalleriet på flankerna har utkämpat skärmystlingar en tid, och framrusande lätt artilleri skjutit några salvor. Nu har dock de två stora centrarna satt sig i marsch, och är nu inom räckhåll för varandras tunga artilleri. Det stora slaget har börjat på allvar, och jag är alldeles häpen.
Lev väl!
October 20, 2007
Skuttande feber och...
Det började bra idag, kom igång och fick skrivit en del, men inte riktigt det jag tänkte eller vettiga saker. Det var dock skönt att få lite gjort, har varit slö nu hela veckan, nog mycket på grund av förkylningen och febern som kastade sig över mig. Efter någon timme sölade allt dock ihop sig. Tröttheten kom över mig och jag låg mest och lyssnade på musik och funderade. Det var små tankar som kom skuttande, dock inget ångestladdat eller jobbigt. Jag har börjat klara av att filosofiera med mig själv liksom. Reflektera över sånt jag känner angående saker runt omkring mig på alla plan. Man kan fundera lite på vem man är, vad man känner eller varför. Jag skrev lite till och föll sen åter in i några böcker och lyssnade på Mansons nya CD. Så det utvecklade sig i alla fall till en ganska avslappnande dag.
Jag har fått mig ett par tankeställare idag också. Av flera olika anledningar, på olika plan och platser. Det har väckt känslor av flera olika slag, och på sätt jag inte riktigt väntade mig från mig själv. Nu låter jag fruktansvärt pretantiös och onödigt krånglig, men jag vill inte säga mer. Jag är inte säker på vad det är jag känner själv. Så därav är jag gräsligt hemlighetsfull för tillfället, och borde kanske inte skriva det, men gjorde det ändå.
Det är alltid ledsamt att höra att det går åt skogen för personer man bryr sig om. Jag pratade ju med Kristian i veckan, och jag känner för dem båda. Jag läste Åsas blogg nu på kvällen och det är klart att jag tycker det är ledsamt när saker går åt skogen. Jag bryr mig om alla mina närstående och vänner. Jag har varit så introvert förr och inte klarat av att säga att jag bryr mig. Vilket jag faktiskt alltid gjort, och alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag har alltid tagit åt mig och kanaliserat skuld för andras olyckor mot mig själv.
Sen av någon anledning vi inte lyckats klura ut så har jag haft en mentalspärr mot att visa känslor. Den håller jag på att arbeta bort, vilket är skönt. Men just nu bryr jag mig inte vad folk kanske tycker och tänker om att jag uttrycker mig så här. Jag uttrycker mina känslor och sympatier, precis så som dom är inom mig hundra procent ärligt. Det är den nya Engas, hundra procent ärlig i allt.
Lev väl!
Jag har fått mig ett par tankeställare idag också. Av flera olika anledningar, på olika plan och platser. Det har väckt känslor av flera olika slag, och på sätt jag inte riktigt väntade mig från mig själv. Nu låter jag fruktansvärt pretantiös och onödigt krånglig, men jag vill inte säga mer. Jag är inte säker på vad det är jag känner själv. Så därav är jag gräsligt hemlighetsfull för tillfället, och borde kanske inte skriva det, men gjorde det ändå.
Det är alltid ledsamt att höra att det går åt skogen för personer man bryr sig om. Jag pratade ju med Kristian i veckan, och jag känner för dem båda. Jag läste Åsas blogg nu på kvällen och det är klart att jag tycker det är ledsamt när saker går åt skogen. Jag bryr mig om alla mina närstående och vänner. Jag har varit så introvert förr och inte klarat av att säga att jag bryr mig. Vilket jag faktiskt alltid gjort, och alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag har alltid tagit åt mig och kanaliserat skuld för andras olyckor mot mig själv.
Sen av någon anledning vi inte lyckats klura ut så har jag haft en mentalspärr mot att visa känslor. Den håller jag på att arbeta bort, vilket är skönt. Men just nu bryr jag mig inte vad folk kanske tycker och tänker om att jag uttrycker mig så här. Jag uttrycker mina känslor och sympatier, precis så som dom är inom mig hundra procent ärligt. Det är den nya Engas, hundra procent ärlig i allt.
Lev väl!
Revidering av plan
Någonstans mittemellan dörren och trappan kom jag på att promenad nog var en riktigt korkad ide. Att bli frisk måste vara i fokus nu, ingen mer förkylning. Så jag bestämde mig för att ställa in dagens promenad. Nu skall jag istället sätta mig och skriva, och dricka te istället för kaffe. Dagen är ändå ganska mulen och inte så inbjudande. Förhoppningvis blir det chans för en promenad imorgon.
Lev väl!
Lev väl!
Fever boy
Jag läste mitt inlägg från igår kväll och insåg ganska snart att stavningen och meningsuppbyggnaden var rutten emellanåt. Men vad gör det egentligen. Det kommer bli bättre med tiden. Så går det när man är mittemellan feberflum och lyckorus, och och får för sig att skynda sig lägga till något innan Facebook importerar. Jag har dock sagt till mig själv att jag skall börja skriva mina inlägg i Word där den svenska rättstavningen funkar, och klistra över dom sen. Det känns bättre så tror jag. Även om jag inte längre bry mig det minsta om att vissa personer inte förstår att man inte är dum i huvudet för att man inte stavar rätt och tappar ord.
Importen till Facebook funkar annars mycket bättre nu, även om saker har en tendens att falla ur mitt Newsfeed. Kanske någon inställning jag gjort, eller som den som skickar gjort. Vad vet jag. Det blir inte så mycket skrivet här nu, för jag tänkte skita i min feber och promenera lite. Värktabletter, kaffe och promenad is da shit.
Lev väl!
Importen till Facebook funkar annars mycket bättre nu, även om saker har en tendens att falla ur mitt Newsfeed. Kanske någon inställning jag gjort, eller som den som skickar gjort. Vad vet jag. Det blir inte så mycket skrivet här nu, för jag tänkte skita i min feber och promenera lite. Värktabletter, kaffe och promenad is da shit.
Lev väl!
October 19, 2007
Att skriva
Sitter här framför datorn igen och skriver rakt ut. Låter bara tankarna fladdra runt som löv för vinden. Förr eller senare faller dom till marken och bildar små drivor, som i trädgården. Det finns ro i skrivandet, det finns trygghet i orden. Även om orden inte säger något särskilt just nu. Det gör förvisso inte tankarna heller. Jag upptäckte till min stora förfäran att jag inte hade någon bok jag orkade läsa. Och film har jag inte lust med. TV får en mesta att vilda springa in på toaletten och kräkas. Även om jag faktiskt såg på en kort dansk dokumentär på SVT2 förut. Den handlade om ett kafé i Horsens där olika psykiskt sjuka arbetade. Dom visade glada fungerande människor som suttit och stirrat in i väggen förut, och givetvis visade dom nöjda gäster. Jag tyckte det var väldigt spännande med de behandlingsmetoder dom använde i kombination med arbetet. Hur dom succesivt gavs mer ansvar och belastning och hur de tränade "skötarna", som också arbetade i kaféts riktiga verksamhet övervakade och hjälpte dem. Det var allt från unga killar och tjejer till äldre, med panikångest, förföljelsemani, depressioner o.s.v. Det programmet rörde verkligen an en sträng djupt inne i mig. Hade jag varit aningens religiös så hade jag jag nog nästan tackat gud för att "Public Service" TV finns. Och den frågan får mig faktiskt att så smått börja överväga min politiskaåskådning. Fast det kanske är lika bra att bara kasta ut TV:n. På jobbet tittade flera kollegor storögt på mig en fika, som om jag sagt att jag kom från Mars. När jag lite stillsamt sade att jag bara har basutbudet på TV, och inte tittar så mycket på den. Och att jag ser mest på film och TV-serier som jag faktiskt köper på DVD.
Varje gång något som Idol eller Top Model kommer på tapeten på jobbet får man med ett pressat leende försöka motarbeta kräkreflexerna. Det är ungefär samma effekt som en kvällstidningslöpsedel får på mig. Jag tror bestämt att jag börjar utveckla en allergi mot dom tdiningarna. Det har varit så enda sedan jag på kanalen Axess råkade hamna i en soffdebatt där Alex Schulman var med och kommenterade kulturens existensberättigande. Begreppet "du har två hjärnceller, och dom bråkar med varandra" är slående så fort den mannen öppnar munnen. Jag hade faktiskt inte ens hörttalas om honom innan en vän skrev om honom på sin blogg. Någon dag senare var han som av en händelse sedan med i P3 Christers Moraltest. Jag blev alldeles förstummad av vad han sade. Jag har svårt att tro att en person kan ha sådana åsikter om sina medmänniskor, en total avsaknad av empati. Man får bara inte vara så blåst i huvudet på riktigt, och tillråga på allt få anställning på en rikstidning. Det måste vara en medveten strategi för att locka läsare. vilket i och för sig får mig att frukta för mänsklighetens fortlevnad.
Nu tillbaks till det jag tänkt skriva lite kort om. Att jag börjat skriva mer, vilket jag i och för sig sagt redan, men mer för att öva mig på att stava och skriva. Det har inte blivit så mycket av det jag borde skriva mer på. Men alla projekt är mer eller mindre under kontroll. Det har bara varit en kort liten avstickare under veckan som varit, för det är så roligt att skriva. Jag brinner av den lusten nu när jag är befriad. I morgon skall jag sitta hela dagen i soffan. Dricka te, snörvla lite och skriva färdigt klädkapitlet. Jag hinner nog inte allt egentligen, men jag skall satsa allt jag har och försöka.
Lev väl! :-)
Varje gång något som Idol eller Top Model kommer på tapeten på jobbet får man med ett pressat leende försöka motarbeta kräkreflexerna. Det är ungefär samma effekt som en kvällstidningslöpsedel får på mig. Jag tror bestämt att jag börjar utveckla en allergi mot dom tdiningarna. Det har varit så enda sedan jag på kanalen Axess råkade hamna i en soffdebatt där Alex Schulman var med och kommenterade kulturens existensberättigande. Begreppet "du har två hjärnceller, och dom bråkar med varandra" är slående så fort den mannen öppnar munnen. Jag hade faktiskt inte ens hörttalas om honom innan en vän skrev om honom på sin blogg. Någon dag senare var han som av en händelse sedan med i P3 Christers Moraltest. Jag blev alldeles förstummad av vad han sade. Jag har svårt att tro att en person kan ha sådana åsikter om sina medmänniskor, en total avsaknad av empati. Man får bara inte vara så blåst i huvudet på riktigt, och tillråga på allt få anställning på en rikstidning. Det måste vara en medveten strategi för att locka läsare. vilket i och för sig får mig att frukta för mänsklighetens fortlevnad.
Nu tillbaks till det jag tänkt skriva lite kort om. Att jag börjat skriva mer, vilket jag i och för sig sagt redan, men mer för att öva mig på att stava och skriva. Det har inte blivit så mycket av det jag borde skriva mer på. Men alla projekt är mer eller mindre under kontroll. Det har bara varit en kort liten avstickare under veckan som varit, för det är så roligt att skriva. Jag brinner av den lusten nu när jag är befriad. I morgon skall jag sitta hela dagen i soffan. Dricka te, snörvla lite och skriva färdigt klädkapitlet. Jag hinner nog inte allt egentligen, men jag skall satsa allt jag har och försöka.
Lev väl! :-)
Feber igen...
Från att ha varit mina allra värsta fiender så har faktiskt mina egna tankar kommit att bli en sorts trogna bundsförvanter. När man sållat ut agnarna från vetet och inte är rädd för dom så är det skönt att känna att man är en tänkande och kännande varelse igen. En bland många andra runt omkring sig. Det har gått upp för mig att jag har haft ett stort behov av att bli bekräftad och omtyckt. Det är nog bland annat det som drev mig över ångestens brant. Jag har levt med en inre värld där alla misslyckanden, verkliga eller påhittade, varit katastrofer av enorm magnitud. Ett snedsteg och man är dömd att kastas till hundarna. Jag vet ju nu att två av mina före detta chefer, på olika företag/insitutioner, var mindre bra i det avseendet. För att vara rättfram så hade dom väl utvecklade psykopatiska och sociopatiska drag, mer eller mindre i alla fall. Och en sån person är inte sen att utnyttja andras svagheter för sin egen vinning. Särskilt inte när dom uppenbarligen ser ens blotta existens som ett hot mot deras ställning på företaget/institutionen.
Jag vet ju nu att alla gör fel eller misstag ibland, och att det inte är världens undergång. Det viktiga i sammanhanget är att man erkänner och lär av sina misstag.
Nu blev det en smula personligt igen. Jag verkar halkar tillbaks dit titt som tätt, men jag känner att jag har inget att dölja längre. Jag erkänner mig som jag är och vet att förr eller senare så kommer det komma ut en stark och ny Engas ur det här.
Dagen så här långt har annars spenderats med att mängda ritningar och svara på jobbmail, samt skicka uppgifter vidare till de som är berörda. Tack och lov för webmail i det moderna kontoret.
Så helt misslyckad känner jag mig inte trots min olägliga feber och förkylning. :)
Lev väl!
Jag vet ju nu att alla gör fel eller misstag ibland, och att det inte är världens undergång. Det viktiga i sammanhanget är att man erkänner och lär av sina misstag.
Nu blev det en smula personligt igen. Jag verkar halkar tillbaks dit titt som tätt, men jag känner att jag har inget att dölja längre. Jag erkänner mig som jag är och vet att förr eller senare så kommer det komma ut en stark och ny Engas ur det här.
Dagen så här långt har annars spenderats med att mängda ritningar och svara på jobbmail, samt skicka uppgifter vidare till de som är berörda. Tack och lov för webmail i det moderna kontoret.
Så helt misslyckad känner jag mig inte trots min olägliga feber och förkylning. :)
Lev väl!
En lång konstig natt
Framåt kvällningen slog feber och förkylning sina klor i mig igen. Så natten har mestadels spenderats halvsovande mittemellan tankar, drömmar och hallucinationer. Så nu sitter jag här kallsvettandet med feber, och vet inte om jag är trött, bara är sjuk eller allt på en gång. Det kan kanske vara tecken på något annat, vem vet. Jag får ta tag i detta nu med, måste beta av allt sånt som stör mig och min livsrytm. Det är nog lika bra att ta en lång time-out från allt och verkligen hitta mig själv. Innan man börjar fundera på annat.
Lev väl!
Lev väl!
October 18, 2007
Då orken faller av...
Fullt ös präglade första hälften av dagen. En hel del blev gjort, inklusive ett samtal med våra samarbetspartners i Tyskland i telefonkonferens. Vilket alltid är spännande och lätt roande då deras engelskakunskaper inte är de bästa. Det känns dock emellanåt lite som att vada i sirap. Det är lite tröstlöst stundvis, möjligen beroende på att trots att livet igen är på väg åt rätt håll så värker hjärtat, och det slår delvis igenom på min ork nu märker jag. Jag bär en tvekluvenhet inom mig, som naggar mig i kanterna. Det är inte mycket att göra åt det, nog bara att vänta på att det skall läka ut. Det är å andra sidan klart det finns ljuspunkter. Det finns vänner, långa promenader, varma leenden och rogivande stunder. Det blev en lång promenad på jobbet idag igen. Vädret var strålande och sällskapet trevligt som vanligt. Mina rädslor och ångest är borta eller fullt under kontroll, och ut över min små utbrott av känslor är jag i balans nu. Vilket känns mycket skönt. Allt arbete med mig själv har burit frukt, och det bär väl inget åt att gråta över spilld mjölk. Det får bli en hård läxa för livet.
Skall krypa upp i soffan och skriva lite sen, måste fixa lite mat först dock. Måste komma ihåg att äta, vilket är ett helt nytt fenomen för mig. Men först tog jag dock en lång promenad. Den långa vändan runt industriområdet och förbi golfbanan. Det stärker och är helt klart bra för aptiten verkar det som.
Lev väl!
Skall krypa upp i soffan och skriva lite sen, måste fixa lite mat först dock. Måste komma ihåg att äta, vilket är ett helt nytt fenomen för mig. Men först tog jag dock en lång promenad. Den långa vändan runt industriområdet och förbi golfbanan. Det stärker och är helt klart bra för aptiten verkar det som.
Lev väl!
Blå himmel och isiga rutor i gryningen
Natten har varit hyfsat bra, lugn och inte så mycket guppande tankar. Vaknade som vanligt vid tre, men somnade om efter en liten stund. Somnade om så pass hårt att jag faktiskt väcktes av klockan, och fick tvinga mig själv att stappla ut i duschen, men det var skönt att ha sovit i natt.
Igår kväll regnade det också, men sen sprack himlen upp och kvicksilvret störtdök. Så när jag halvglatt skuttade ut i morse så gjorde jag en hyfsat kontrollera piruett på trappan. Sen var det bara att med ett pressat leende hacka fram sina bilrutor under en pansarskorpa av is.
Jag har egentligen inte så mycket att säga idag, men jag har bestämt mig för att försöka skriva lite åtminstone en gång om dagen. Skrivandet är rogivande och det ger mig en sorts styrka i allt det som snurrar inom mig. Jag tänker aldrig längre förneka mina känslor, men hur dom vävt sitt garn inom mig det tänker jag bära på själv.
Igår kväll regnade det också, men sen sprack himlen upp och kvicksilvret störtdök. Så när jag halvglatt skuttade ut i morse så gjorde jag en hyfsat kontrollera piruett på trappan. Sen var det bara att med ett pressat leende hacka fram sina bilrutor under en pansarskorpa av is.
Jag har egentligen inte så mycket att säga idag, men jag har bestämt mig för att försöka skriva lite åtminstone en gång om dagen. Skrivandet är rogivande och det ger mig en sorts styrka i allt det som snurrar inom mig. Jag tänker aldrig längre förneka mina känslor, men hur dom vävt sitt garn inom mig det tänker jag bära på själv.
October 17, 2007
Att erkänna sina brister
Dagen började tidigt idag. En stor mängd uppgifter som skulle hanteras och kollas så det är rätt. Det var mycket folk i rörelse i korridorerna idag också, och uppmärksamheten var inte på topp alltid. Saker stör mig lite väl mycket nu tror jag. Det är så trevligt att prata med människor nu när man är mer öppen och klarar av att förstå. Vår stora offert löper annars på utmärkt och jag känner att jag gör nytta. Min åsikter värdesätts och jag känner mig hemma. Vår avdelning har börjat sätta sig nu mer efter omflyttningarna också, och det känns lite som en sorts familj.
Vårt möte om reklamationer idag var mycket givande och konstruktivt kändes det som. Det skojades friskt och stämmningen var underbar. Kanske lite beroende på att vår enhetschef flög iväg till Iron Mountains i morse. Det skall bli besök hos våra samarbetspartners i USA och förhandlingar om nästa etapp i projektet där.
Lagom till lunchen hade solen tittat fram och det blev ännu en lång skön promenad. Denna gången fanns det ett mål också, att inhandla batterier på K-Rauta. Väl där lullade vi runt en del också, kollade på svinigt dyra grillar och larvigt söta lampor. Allt som allt blev det en mycket bra promenad.
Dagens ganska hastiga lunch sen var sallad och fläskkarré. Mina potioner har blivit avsevärt mindre nu och det känns i hela kroppen att magsäcken blivit mindre. Vikten fortsätter att rasa och jag mår utmärkt i både kropp och själ. Jag börjar bli en hel människa igen. Och ångrar så djupt att jag inte fick tagit tag i detta tidigare. Det smärtar mig så djupt så det är knappt beskrivbart med ord.
Jag hade givitvis lyckats förtränga att det var dax för Gus utvecklingssamtal idag också. Men som tur var så påminde Gus mig om det. Det förlöpte dock bra sen. Han verkar ha lite svårt med ett och annat, och jag känner igen mig i det och ser mig själv i honom. Så där måste jag verkligen sätta in en stöt nu och stötta honom, så att han inte faller i de gropar jag gjort. Det blir till att samtala om det och ge honom allt stöd jag kan nu när jag förstår.
Nu på kvällen tänker jag bara slappa, inte känna någar måsten eller någon press. Mina hobbyprojekt får vänta lite. Det ligger trots allt ganska bra till och jag ge mig tid för mig själv också. Det är så skönt att kunna prioritera och inte känna ångest över allt som man inte gjort, utan bara känna sig nöjd med det man verkligen presterat.
Lev väl!
Vårt möte om reklamationer idag var mycket givande och konstruktivt kändes det som. Det skojades friskt och stämmningen var underbar. Kanske lite beroende på att vår enhetschef flög iväg till Iron Mountains i morse. Det skall bli besök hos våra samarbetspartners i USA och förhandlingar om nästa etapp i projektet där.
Lagom till lunchen hade solen tittat fram och det blev ännu en lång skön promenad. Denna gången fanns det ett mål också, att inhandla batterier på K-Rauta. Väl där lullade vi runt en del också, kollade på svinigt dyra grillar och larvigt söta lampor. Allt som allt blev det en mycket bra promenad.
Dagens ganska hastiga lunch sen var sallad och fläskkarré. Mina potioner har blivit avsevärt mindre nu och det känns i hela kroppen att magsäcken blivit mindre. Vikten fortsätter att rasa och jag mår utmärkt i både kropp och själ. Jag börjar bli en hel människa igen. Och ångrar så djupt att jag inte fick tagit tag i detta tidigare. Det smärtar mig så djupt så det är knappt beskrivbart med ord.
Jag hade givitvis lyckats förtränga att det var dax för Gus utvecklingssamtal idag också. Men som tur var så påminde Gus mig om det. Det förlöpte dock bra sen. Han verkar ha lite svårt med ett och annat, och jag känner igen mig i det och ser mig själv i honom. Så där måste jag verkligen sätta in en stöt nu och stötta honom, så att han inte faller i de gropar jag gjort. Det blir till att samtala om det och ge honom allt stöd jag kan nu när jag förstår.
Nu på kvällen tänker jag bara slappa, inte känna någar måsten eller någon press. Mina hobbyprojekt får vänta lite. Det ligger trots allt ganska bra till och jag ge mig tid för mig själv också. Det är så skönt att kunna prioritera och inte känna ångest över allt som man inte gjort, utan bara känna sig nöjd med det man verkligen presterat.
Lev väl!
En ny morgon...
Sitter åter på jobbet, korridorerna är tysta och öde. På min radio dunkar Turbonegro ut, skall bli kul att se dom på Scandinavium i december. Tom fixade biljetter till Manson, och Turbonegro är nämligen förband.
Dagen har annars sparkat igång i full fart. Ett tiotal saker att fixa innan lunch, inklusive en hög mail till våra finska vänner att få ivägskickade. Min tänkta struktur för dagen har delvis redan börjat smulas sönder, men vad gör det. Jag har ju något att göra.
Kristian var över en sväng igår kväll. Jag misstänkte redan från början vad det var som låg bakom. Överhörde ju lite på festen i lördags. Jag har ju själv varit där, och jag vet hur jag kände när jag gjorde dom besöken. Det är bara att hoppas att dom båda kan komma vidare ur det, och att jag i alla fall kan vara tillgänglig som samtalssällskap om någon skulle vilja det. Det verkade som om det fanns en stark vilja att gå vidare, att ge sig själv mer tid och inte låsa upp sig. Det gav mig än mer tankar. Dom börjar bli många nu mina tankar, och vad det beror på tänker jag inte hundra avslöja. Dom beror dock inte bara på ett fåtal enskilda individer, utan flera separata vänner och andra.
Jag gav i alla fall Kristian det enda rådet jag ser som mitt största misstag och min nya mantra: "Börja aldrig jobba inom kommunal eller statlig förvaltning". På dom ställena finns det fler psykopater och sociopater än på rättspsyk. "Been there, done that ...and got the T-shirt."
Jag inser nu fullthur mina egna känslor hänger ihop, för jag ser och förstår andras. Dom lyser nästan som små skyltar. Jag förstår knappt att jag inte såg det, hur fel jag tolkade det förr, men även hur fel min uppfattning var i förhållande till hur de flesta "vanliga" människor fungerar. Men jag hade inga referenser till vad en "vanlig" människa var. Det var nästan det första som sades. Jag förstod inte vad en "vanlig" tanke var. Samtalet med Kriggo gav som ni förstår upphov till en del tankar. Kanske skall man vända ryggen åt allt ett tag?
I övrigt har natten varit bra. Jag somnade relativt fort. Få tankar svävade förbi i de dimmor tröttheten skapade. Jag vaknade givetvis till vid tre och såg mig omkring, men somnade om efter en kort stund. Tror jag i alla fall. Efter det smög sig drömmarna över mig, varsamt och lockande svepte dom in. Smekte mig över kinden och viskade ömt i mitt öra. Så nu är jag splittrad inombords igen. Och små små känslor boxar sig åter in i mitt hjärta.
Lev väl!
Dagen har annars sparkat igång i full fart. Ett tiotal saker att fixa innan lunch, inklusive en hög mail till våra finska vänner att få ivägskickade. Min tänkta struktur för dagen har delvis redan börjat smulas sönder, men vad gör det. Jag har ju något att göra.
Kristian var över en sväng igår kväll. Jag misstänkte redan från början vad det var som låg bakom. Överhörde ju lite på festen i lördags. Jag har ju själv varit där, och jag vet hur jag kände när jag gjorde dom besöken. Det är bara att hoppas att dom båda kan komma vidare ur det, och att jag i alla fall kan vara tillgänglig som samtalssällskap om någon skulle vilja det. Det verkade som om det fanns en stark vilja att gå vidare, att ge sig själv mer tid och inte låsa upp sig. Det gav mig än mer tankar. Dom börjar bli många nu mina tankar, och vad det beror på tänker jag inte hundra avslöja. Dom beror dock inte bara på ett fåtal enskilda individer, utan flera separata vänner och andra.
Jag gav i alla fall Kristian det enda rådet jag ser som mitt största misstag och min nya mantra: "Börja aldrig jobba inom kommunal eller statlig förvaltning". På dom ställena finns det fler psykopater och sociopater än på rättspsyk. "Been there, done that ...and got the T-shirt."
Jag inser nu fullthur mina egna känslor hänger ihop, för jag ser och förstår andras. Dom lyser nästan som små skyltar. Jag förstår knappt att jag inte såg det, hur fel jag tolkade det förr, men även hur fel min uppfattning var i förhållande till hur de flesta "vanliga" människor fungerar. Men jag hade inga referenser till vad en "vanlig" människa var. Det var nästan det första som sades. Jag förstod inte vad en "vanlig" tanke var. Samtalet med Kriggo gav som ni förstår upphov till en del tankar. Kanske skall man vända ryggen åt allt ett tag?
I övrigt har natten varit bra. Jag somnade relativt fort. Få tankar svävade förbi i de dimmor tröttheten skapade. Jag vaknade givetvis till vid tre och såg mig omkring, men somnade om efter en kort stund. Tror jag i alla fall. Efter det smög sig drömmarna över mig, varsamt och lockande svepte dom in. Smekte mig över kinden och viskade ömt i mitt öra. Så nu är jag splittrad inombords igen. Och små små känslor boxar sig åter in i mitt hjärta.
Lev väl!
October 16, 2007
Glädje!
Står och steker några fina bitar kött. Köpte en stor bit karré i söndags, och det var dax att fixa den nu. Så veckans luncher är nu klara dom med. Glädjen består dock inte uteslutande av att stå vid spisen, vilket i och för sig något som är väldigt rogivande. Utan i att jag nu kommer i byxor jag inte kunnat ha på tio år, det känns så underbart i både kropp och själ!
Lev väl!
Lev väl!
Regn...
Det kändes i hela kroppen att det skulle bli en lång dag idag, men jag kortade ned den avsevärt. På jobbet var det aningen rörigt, mest bestående i att leta uppgifter vi kanske eventuellt glömt och som vi borde ha med i vår offert. Mycket uppgifter som skall föras in i olika datalistor, och väntan. Försök att få klarhet via våra tyska vänner, och traggel med leverantörer angående om anbud inkluderade det ena eller det andra. En ganska tuff dag, men jag bröt upp tidigt, får ta och återuppta arbetet tidigt i morgon, hoppas bara att uppgifterna kommit då.
Hann med en promenad idag dock, en relativt lång och uppiggande runda.
På vägen hem så gjorde jag plötsligt helt om och körde till mitt tänkarställe på Ramberget. I och med det så glömde saker jag satt på min att göra lista idag. Det får det dock vara värt, i viss mån i alla fall. Tog en runda runt berget och satte mig sedan, regnet avtog och jag blickade ut över staden. Det är något särskilt med det. När jag satt där sprack himlen upp delvis och jag kände solens sista värme försöka tala med mig. Mina tankar flöt runt och jag kände mig som om jag haft små nanorobotar som susade omkring och kopplade om i min hjärna. Sortering och analys av dom fungerar mycket bättre nu. Min rädsla och ångest är i princip borta eller under kontroll, och pressar inte längre in mig i mentala återvändsgränder. När man mentalt tittar upp utan skygglappar så ser man vägarna, de finns inte längre några återvändsgränder. Jag vet nu att jag alltid varit rädd för att göra fel eller bort mig. Alltid tagit på mig skuld så fort jag upplever att något är fel, alltid varit den självpåtagna syndabocken. Jag ville så gärna vara snäll och vara alla tillags, så till den milda grad att vissa delar föll bort. Felet är väl när man inte ser andra personer för det dom egentligen är. Man ser sin egen inbillade mentala bild som fastnat och som inte är sann. Allt man försöker bli fel, och vänds inombords mot en, och ger upphov till än starkare impulser att vara till lags. Rädslan att göra bort sig och göra fel sätter det rationella tänkandet ur spel, och förmågan att prata med det.
Det är nu upp till bevis om allt arbete fungerar. Kan jag hantera min rädsla och ångest? Det känns så inom mig. Rädslan att prata börjar ge med sig även om det är lite svårt att alltid formulera sig på ett förståeligt sätt. Det finns inget fel eller rätt, det som betyder något är försöka och att inte få panik när något inte riktigt funkar. Att förstå allt detta nu känns bra. Det känns som en delseger inom mig.
Ensamheten och delar av den saknad jag känner kan jag inte göra så mycket åt. Känslor är känslor och dom läker förhoppningsvis ut med tiden. Mitt plåster i tillvaron är det jag får sätta visst hopp till.
Det jag skrivit här är väldigt personligt, det vet jag. Och att jag hänger ut det är ett led i att jag försöker få mig själv på rätt köl. Visa för mig själv att jag kan prata om mig själv nu.
Detta kommer dock bli det sista så pass personliga inlägget. Detta får vara ett avslutat kapitel nu, och blicken skall hedanefter vara riktad rakt famåt. Det som finns framför mig skall få all uppmärksamhet och rädslan för gamla oförrätter skall aldrig igen få styra mitt beteende.
Det var den uppgörelse jag gjorde med mig själv uppe på berget. Vilka mina budord jag tar med mig därifrån är kommer jag inte avslöja. Det får visa sig för dem som kommer finnas i min omgivning och mitt liv.
Lev väl!
Hann med en promenad idag dock, en relativt lång och uppiggande runda.
På vägen hem så gjorde jag plötsligt helt om och körde till mitt tänkarställe på Ramberget. I och med det så glömde saker jag satt på min att göra lista idag. Det får det dock vara värt, i viss mån i alla fall. Tog en runda runt berget och satte mig sedan, regnet avtog och jag blickade ut över staden. Det är något särskilt med det. När jag satt där sprack himlen upp delvis och jag kände solens sista värme försöka tala med mig. Mina tankar flöt runt och jag kände mig som om jag haft små nanorobotar som susade omkring och kopplade om i min hjärna. Sortering och analys av dom fungerar mycket bättre nu. Min rädsla och ångest är i princip borta eller under kontroll, och pressar inte längre in mig i mentala återvändsgränder. När man mentalt tittar upp utan skygglappar så ser man vägarna, de finns inte längre några återvändsgränder. Jag vet nu att jag alltid varit rädd för att göra fel eller bort mig. Alltid tagit på mig skuld så fort jag upplever att något är fel, alltid varit den självpåtagna syndabocken. Jag ville så gärna vara snäll och vara alla tillags, så till den milda grad att vissa delar föll bort. Felet är väl när man inte ser andra personer för det dom egentligen är. Man ser sin egen inbillade mentala bild som fastnat och som inte är sann. Allt man försöker bli fel, och vänds inombords mot en, och ger upphov till än starkare impulser att vara till lags. Rädslan att göra bort sig och göra fel sätter det rationella tänkandet ur spel, och förmågan att prata med det.
Det är nu upp till bevis om allt arbete fungerar. Kan jag hantera min rädsla och ångest? Det känns så inom mig. Rädslan att prata börjar ge med sig även om det är lite svårt att alltid formulera sig på ett förståeligt sätt. Det finns inget fel eller rätt, det som betyder något är försöka och att inte få panik när något inte riktigt funkar. Att förstå allt detta nu känns bra. Det känns som en delseger inom mig.
Ensamheten och delar av den saknad jag känner kan jag inte göra så mycket åt. Känslor är känslor och dom läker förhoppningsvis ut med tiden. Mitt plåster i tillvaron är det jag får sätta visst hopp till.
Det jag skrivit här är väldigt personligt, det vet jag. Och att jag hänger ut det är ett led i att jag försöker få mig själv på rätt köl. Visa för mig själv att jag kan prata om mig själv nu.
Detta kommer dock bli det sista så pass personliga inlägget. Detta får vara ett avslutat kapitel nu, och blicken skall hedanefter vara riktad rakt famåt. Det som finns framför mig skall få all uppmärksamhet och rädslan för gamla oförrätter skall aldrig igen få styra mitt beteende.
Det var den uppgörelse jag gjorde med mig själv uppe på berget. Vilka mina budord jag tar med mig därifrån är kommer jag inte avslöja. Det får visa sig för dem som kommer finnas i min omgivning och mitt liv.
Lev väl!
October 15, 2007
...intet nytt.
Livet ramlar på, nya spår blir snart invanda och bekanta. Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till längre, känner mig ibland som om jag faller sönder i små små fragment. Men nog med självömkande nu, det hjälper inget till och jag vill inte ha det, fast det känns aningen bättre än mitt gamla självförakt.
Jag däckade givetvis tidigt igår med, eller relativt iaf, men vaknade vid två som vanligt. Lusten att var kvar i sängen var som bortblåst, så jag gick ut ett tag och satte mig hos den del av mig själv som sitter på balkongen. Betraktade himlen och frös lite lagom, funderade en del och kände faktiskt lite hopp inom mig. Lugnet består även om vettig sömn verkar lite långt bortanför min förmåga nu mer. Så det är bara att fortsätta och dricka kaffe, baljvis.
Fast egentligen så undrar jag varför jag skriver detta egentligen, men som jag sagt tidigare det känns bra. Jag kan göra det nu, utan att oroa mig, så hur fånigt det än blir så känns det bra och är det värt det.
Lev väl!
Jag däckade givetvis tidigt igår med, eller relativt iaf, men vaknade vid två som vanligt. Lusten att var kvar i sängen var som bortblåst, så jag gick ut ett tag och satte mig hos den del av mig själv som sitter på balkongen. Betraktade himlen och frös lite lagom, funderade en del och kände faktiskt lite hopp inom mig. Lugnet består även om vettig sömn verkar lite långt bortanför min förmåga nu mer. Så det är bara att fortsätta och dricka kaffe, baljvis.
Fast egentligen så undrar jag varför jag skriver detta egentligen, men som jag sagt tidigare det känns bra. Jag kan göra det nu, utan att oroa mig, så hur fånigt det än blir så känns det bra och är det värt det.
Lev väl!
På västfronten...
Jag känner en djup drivkraft att skriva något nu på kvällen. Vågen fortsätter dala stadigt och dagen har varit bra, om än lite seg på eftermiddagen då trötthet slog mig som en slägga i bakhuvudet.
Innan det blev en lång promenad på lunchen idag igen. Kände träningsvärken från helgen, men gav blanka skam i det. Det blev den långa rundan idag som också tog oss förbi Plantagen, och jag skuttade in och köpte en liten växt till kontoret. Så den står nu i fönstret och blickar ned över mig, grön och fin. Jag känner att jag skulle vilja skriva en massa till. Jag nästan spricker av skrivlust, men jag vet inte hur jag skall formulera mig. Jag vet inte, så det är lika bra att låta bli. Det är inte läge, om det någonsin blir det.
Lev väl!
Innan det blev en lång promenad på lunchen idag igen. Kände träningsvärken från helgen, men gav blanka skam i det. Det blev den långa rundan idag som också tog oss förbi Plantagen, och jag skuttade in och köpte en liten växt till kontoret. Så den står nu i fönstret och blickar ned över mig, grön och fin. Jag känner att jag skulle vilja skriva en massa till. Jag nästan spricker av skrivlust, men jag vet inte hur jag skall formulera mig. Jag vet inte, så det är lika bra att låta bli. Det är inte läge, om det någonsin blir det.
Lev väl!
Mulet i skyn ger klarhet i själen
Att sitta här och se bilarna swischa förbi på Söderleden ger upphov till verksamhet bland mina tankar. Tur att det är en lite slapp måndag än så länge. Jag sitter här och väntar på svar på en del förfrågningar vi skickade ut i torsdags. När dom kommer in blir det mer att göra med att kontrollera och sammanställa hela klabbet. Mycket information som skall in i både datalistor och kalkylarken, men det är skönt arbete för det kräver koncentration och fokus som tränger undan mina små guppande tankar. Satt förut och fick en lite dum tanke som flöt förbi där uppe. De senaste dagarnas nattliga små tankepauser ute på balkongen börjar kännas som mental och känslomässig exorsism. Jag känner mig mer lugn med mig själv nu, något jag inte gjort på mycket länge. Vi får se om jag klarar mig själv bättre nu också. Något riktigt elddop för mina känslor har inte kommit över mig än, men jag tror det är bra att få mer tid att arbeta med mig själv innan jag behöver hantera personer på riktigt nära håll igen. Ibland kan begynnande tomhet vara skönt. Det känns lite som att ha börjat skruva ur sitt hjärtas dräneringsplugg, så nu är bara frågan om jag lyckas få ur den helt.
Varma leenden är alltid skönt att få och dom påminner mig inte längre i samma omfattning om annat. Jag börjar kanske bli lite tjatig, men jag blickar ut över horisonten och har börjat se min omgivning som möjligheter istället för hinder och hot. En skön känsla att nu känna andra människors empati och glädje skölja över en. Jag önskar jag hade någon att dela denna glädje med, men ärligt talat så vet jag inte om jag är redo än. Vi får se.
Varma leenden är alltid skönt att få och dom påminner mig inte längre i samma omfattning om annat. Jag börjar kanske bli lite tjatig, men jag blickar ut över horisonten och har börjat se min omgivning som möjligheter istället för hinder och hot. En skön känsla att nu känna andra människors empati och glädje skölja över en. Jag önskar jag hade någon att dela denna glädje med, men ärligt talat så vet jag inte om jag är redo än. Vi får se.
Efter en lång natt
Mardrömmar och sömnlöshet har präglat natten, men jag får delvis skylla mig själv. För mycket kaffe och annat misstänker jag. Det blev dock inte något vettigt gjort, läste lite och satt på balkongen en stund igen och lät dom sista försvinna mellan fingrarna. Man kan nu förledas att tro att jag är ledsen och deprimerad, men det är det inte längre. Det är närmast en känsla av förundran över mig själv som den person jag varit. Den person jag nu tänker lämna sittande på sin balkong. Ett gammalt citat från Agatha Christies "Death on the Nile" flöt genom huvudet och klistrade fast sig - "Madmaselle Jacqueline, don't let evil into your heart. Mr Poirot if love can't live there, hate will do just as fine." Jag debatterade en hel del med mig själv om jag skulle skriva detta eller inte. Det kan ju tolkas som att jag är arg och hatfull, men så är det inte alls egentligen, som jag sa innan så är jag mest förundrad. Jag är även lite kluven inför mig själv över att inte varit hundra procent ärlig mot min omgivning. Det är inga lögner, men i en flödande diskussion så utelämnade jag ett litet ord som ändrade innebörd på meningen. För att göra den snällare, men jag tror att den egentligen redan är genomskådad. Sanningen är ju egentligen helt uppenbar om man tänker efter och följer ett logiskt mönster.
Vi får se helt enkelt. Jag skall rikta min blick mot horisonten och sluta ägna mig åt introvert och känslomässig arkeologi. Jag får lämna saker där dom är och inte göra dem värre än vad dem är.
Nu blev det väldigt personligt igen. Jag skall nog ta och sluta med det. Kan fråga mig vad det skulle kunna göra för nytta egentligen. Men det är nog det att jag aldrig vågat blotta mig förut, och nu känns det bra att kunna göra det, utan att oroa sig eller få ångest över det. Det är lite träning över det, för att vara helt ärlig.
Vi får se helt enkelt. Jag skall rikta min blick mot horisonten och sluta ägna mig åt introvert och känslomässig arkeologi. Jag får lämna saker där dom är och inte göra dem värre än vad dem är.
Nu blev det väldigt personligt igen. Jag skall nog ta och sluta med det. Kan fråga mig vad det skulle kunna göra för nytta egentligen. Men det är nog det att jag aldrig vågat blotta mig förut, och nu känns det bra att kunna göra det, utan att oroa sig eller få ångest över det. Det är lite träning över det, för att vara helt ärlig.
October 14, 2007
Dag som började bra
Energi och drivkraft präglade första hälften av dagen. Jag fick skrivet en del och strukturen för postorderkatalogen är i princip klar nu och den känns fortfarande helt rätt. Sen kom sömnbristen i kapp mig. Jag läste en hel del efter jag kom hem igår. Så jag bestämde mig för att dega, har kollat på lite TV-serier och läst en del till. Det var skönt och avslappnande.
Satt en lång stund ute på balkongen och tänkte också. Tittade på himlen och de grå mönster som långsamt svävade fram över den. Mina funderingar har inget att göra med att jag läst något någonstans. Det har jag inte. Ibland så vill jag bara prata med mig själv och få en tillfälle för en stunds eftertanke. Analysera tankar och känslor, allt som händer runt omkring mig påverkar mig på olika sätt. Att låta sitt hjärna och hjärta tala fritt, vad känner man egentligen för olika personer. Vilka finns det plats för och vad känner man för dem. Ibland vet man inte svaret, men så kommer en känsla och man inser att det man känt nog bara är vänskap. Ens hjärta är redan uppbokat av någon annan, och dom känslorna vägrar flytta på sig. Det är inget jag kan göra åt det, eller tänker förneka längre, men det är heller inget man behöver prata om. Även om jag skriver det här och nog innerst inne vill det, men det är historia nu som Kent just sa i sin låt. Jag känner mig trots allt ganska rofylld och tillfreds med mig själv. Och hoppas verkligen på att respons skall få mig att få mer rum inom mig, och vänskapen skall kunna utvecklas inom mig.
Satt en lång stund ute på balkongen och tänkte också. Tittade på himlen och de grå mönster som långsamt svävade fram över den. Mina funderingar har inget att göra med att jag läst något någonstans. Det har jag inte. Ibland så vill jag bara prata med mig själv och få en tillfälle för en stunds eftertanke. Analysera tankar och känslor, allt som händer runt omkring mig påverkar mig på olika sätt. Att låta sitt hjärna och hjärta tala fritt, vad känner man egentligen för olika personer. Vilka finns det plats för och vad känner man för dem. Ibland vet man inte svaret, men så kommer en känsla och man inser att det man känt nog bara är vänskap. Ens hjärta är redan uppbokat av någon annan, och dom känslorna vägrar flytta på sig. Det är inget jag kan göra åt det, eller tänker förneka längre, men det är heller inget man behöver prata om. Även om jag skriver det här och nog innerst inne vill det, men det är historia nu som Kent just sa i sin låt. Jag känner mig trots allt ganska rofylld och tillfreds med mig själv. Och hoppas verkligen på att respons skall få mig att få mer rum inom mig, och vänskapen skall kunna utvecklas inom mig.
Dagen har börjat bra
Jag tog en promenad nu på morgonen, bort till Coop Forum på Backaplan. Regnet hängde över mig hela tiden och några små droppar träffade mig sporadiskt, men mer blev det aldrig. Tog en liten omväg runt Biltema på vägen dit, och kände hur lusten och orken har återvänt. På vägen hem gjorde jag något jag inte gjort på nog nästan tjugo år. Håll i er nu. Med packad ryggsäck joggade jag hela vägen från fotbollsplan till gångbron. Cykelbanan var dock helt öde, så ingen blev utsatt för åsynen av mitt frustande anlete. Det var så skönt, hela kroppen och huvudet är i gång nu - "Kickstart your brain babe". Just nu dunkar Berlin ut från högtalarna, och basen gungar mig. Det är så skönt, basgången är helt fantastisk.
Musik för min själ
Jag köpte ett gäng skivor igår, helt spontant. Har inte gjort det på ett tag, inte för att jag inte gillar musik. Det har bara inte blivit så, har inte tänkt på det. Det blev Marilyn Mansons nya, Kents nya och Bruce Springsteens nya. Den sistnämnda vet jag inte hundra varför, men jag hörde en låt på radion och gillade soundet. Sen är han ju kritisk mot Bush också, så ergo, den fick åka med hem. Det är skönt att få vara spontan och göra saker på impuls ibland. Jag ångrar djupt att jag inte kom ihåg att NIN släppt sin nya, och jag såg inte den heller. Var nog för upptagen med att leta efter Manson, men det får bli nästa "item" på inköpslistan. Kanske kan jag hitta den idag, för det skall bli en lång promenad idag med :)
Jag sitter nu här och lyssnar på Kent. Den andra låten Berlin har en sån underbar och genomträngande bas, och är lätt åt Covenant hållet. Musiken fängslar mig och basen bara pumpar på, måste ta och lyssna på den en gång till. Den bara pratar med mig och tempot är helt underbart, och orden liksom slår mot en. Alla låtarna på skivan är dessvärre inte av samma kaliber, flera av dom är pretto ballader, men Berlin och Ingenting är bra.
På drift...
Igår var vädrets makter på min sida, så det blev en stärkande promenad till Rickard&Ninnis fest. Det kändes underbart att kunna röra på sig igen, och stegen har blivit lättare, mer spring i benen kan man säga.
Festen var stilsam, och samtalen guppade fram som drivande båtar till havs, lite planlöst. Det var ganska trevligt det med. Kan dock inte riktigt alltid sluta att känna mig som om jag inte hundra hör hemma i såna sammanhang. Ibland så kommer man på sig själv med att inte riktigt klara av vissa personer, men det är inget som någonsin mer skall få mig att inte göra något. Man får helt sonika inte bry sig, får ta det med en klackspark och prata med dem man tycker är trevliga. Jag vet ju nu att man som människa inte klarar av att vara alla till lags alltid. Det funkar inte om man vill må bra med sig själv.
Festen var stilsam, och samtalen guppade fram som drivande båtar till havs, lite planlöst. Det var ganska trevligt det med. Kan dock inte riktigt alltid sluta att känna mig som om jag inte hundra hör hemma i såna sammanhang. Ibland så kommer man på sig själv med att inte riktigt klara av vissa personer, men det är inget som någonsin mer skall få mig att inte göra något. Man får helt sonika inte bry sig, får ta det med en klackspark och prata med dem man tycker är trevliga. Jag vet ju nu att man som människa inte klarar av att vara alla till lags alltid. Det funkar inte om man vill må bra med sig själv.
October 13, 2007
Skrivande
Jag sitter här igen, och inser att skrivandet får mig att känna mig harmonisk. Jag vill skriva nu, en känsla som genomsyrar mig fullkomligt. Det är skönt att skriva. Ett balsam för min själ.
Jag har ett par saker som skall skrivas, och några projekt på lut. Inget känns längre omöjligt. Jag börjar få bukt med min prestationsångest också, och är inte längre rädd för vad andra skall säga på samma sätt som förr. Det känns som om en stor bred väg öppnat sig för mig. Så det är väl bara att sluta "prata" om det och verkligen ge sig i kast med det. Det kan ju leda vart som helst, vem vet. Nog med pladder nu, och läge att flytta sig till "skrivhörnan", som för säkerhetsskull inte är kopplad till internet. :)
Lev väl!
Jag har ett par saker som skall skrivas, och några projekt på lut. Inget känns längre omöjligt. Jag börjar få bukt med min prestationsångest också, och är inte längre rädd för vad andra skall säga på samma sätt som förr. Det känns som om en stor bred väg öppnat sig för mig. Så det är väl bara att sluta "prata" om det och verkligen ge sig i kast med det. Det kan ju leda vart som helst, vem vet. Nog med pladder nu, och läge att flytta sig till "skrivhörnan", som för säkerhetsskull inte är kopplad till internet. :)
Lev väl!
Drömmarnas natt
Däckade tidigt igår, men fick ändå gjort en del på postorderkatalogen. Även om det mest blev i hästkapitlet istället för bland kläderna. Skall sätta mig med den nu snart igen, måste bara ut på stan och leta presenter också. Vi får se vart det bär hän. Det är svårt med pressisar till folk man inte riktigt känner.
Natten förflöt annars bra, även om jag vaknade till ett par gånger. Det som var lite speciellt var att mina mix-persondrömmar kom tillbaks nu. Dom går ut på att jag i drömmarna blandar personer jag känt från det jag var ung och fram tills nu, ofta i ganska udda och mystiska omständigheter. Vänner från nu hamnar i mina ungdoms år och tvärtom, eller i fiktiva och historiska miljöer. Detta har ofta varit ett tecken på förändring inom mig, vilket känns väldigt skönt nu. En annan intressant sak med nattens drömmar var att det inte egentligen var mardrömmar även om vissa sekvenser kändes lite jobbiga när jag vaknade till. Det var även det att dom var så klara och tydliga i mitt minne. Att minnas drömmarna så pass bra är ovanligt för mig när det gäller drömmar som inte är mardrömmar.
Natten förflöt annars bra, även om jag vaknade till ett par gånger. Det som var lite speciellt var att mina mix-persondrömmar kom tillbaks nu. Dom går ut på att jag i drömmarna blandar personer jag känt från det jag var ung och fram tills nu, ofta i ganska udda och mystiska omständigheter. Vänner från nu hamnar i mina ungdoms år och tvärtom, eller i fiktiva och historiska miljöer. Detta har ofta varit ett tecken på förändring inom mig, vilket känns väldigt skönt nu. En annan intressant sak med nattens drömmar var att det inte egentligen var mardrömmar även om vissa sekvenser kändes lite jobbiga när jag vaknade till. Det var även det att dom var så klara och tydliga i mitt minne. Att minnas drömmarna så pass bra är ovanligt för mig när det gäller drömmar som inte är mardrömmar.
October 12, 2007
Strukturer
Efter en enkel måltid på kyckling, ost och tomat, inmundigat till ett avsnitt av Vita huset så är jag redo börja härja i postorderkatalogen igen. Håller på med strukturen på kläderna, och har rotat fram en hög bra bilder som skall få vara förebilder för det nya upplägget. Det känns som att jag är på spåret igen nu. så det är bara att hugga in och fortsätta jobba med det, så skall slutet snart vara i sikte där med. Bara att beta av en sak i taget, lugnt och ihärdigt så funkar allt. Ett litet krux har väl varit senaste veckan att mina tankar driver iväg. Det är en mystisk känsla mitt upp i allt annat som händer inom mig just nu.
Det blev en lång promenad idag med, även om det var ganska kallt och mulet ute. Det var skönt och vi passade på att gå in på plantagen på vägen. Och jag höll nästan på att missa ett möte, mycket på grund av att vi blev försenade ut tackvare telefonköer och obstinata leverantörer. Det var lite väl pinsamt, och kanske inte så överlagt, men tiden bara flöt iväg idag.
Det blev en lång promenad idag med, även om det var ganska kallt och mulet ute. Det var skönt och vi passade på att gå in på plantagen på vägen. Och jag höll nästan på att missa ett möte, mycket på grund av att vi blev försenade ut tackvare telefonköer och obstinata leverantörer. Det var lite väl pinsamt, och kanske inte så överlagt, men tiden bara flöt iväg idag.
Planer
Man kan förledas och tro att jag reagerar extra hårt på saker som man skriver, så är det inte alltid. Det kan verka så, det är helt riktigt, men det finns saker som händer runt omkring mig härnere i Göteborg. Jag har stött på lite patrull i mitt arbetsliv igen, det har gjort mig irriterad och ledsen. Vilket fick mig att slå bak ut, på ett sätt som inte var helt meningen. Jag får sluta mina introverta exkursioner här, precis just nu. Dom tolkas av personer jag bryr mig om, även om jag skrvit dumma saker, som inte uteslutande var riktade mot dem. Även om det nog tyvärr kan tolkas så.
Det stora är väl dock att jag ser en väg nu. Även om jag är lite förvirrad och inte helt tillfreds med mina känslor, men jag tänker följa den.
Jag satt och funderade i bilen, kände att det var dax att börja dra upp planer för vad jag skall göra med mitt liv. Några av dom kommer jag presentera här, andra kommer jag hålla för mig själv ett tag. Det är inte läge att prata om dom än.
1. Jag skall sätta upp en ny målvikt. Till nästa sommar skall jag ha nått min nya målvikt, 90 kg. Det är "bara" 22,5 kg kvar dit, och det känns inte helt omöjligt med tanke på att jag vägde 139 kg vid jul.
2. Tänka på mig själv i första rummet, bry mig om mig själv och fortsätta mitt arbete med att hantera mig själv. Det kommer fungera med lite tid för mig själv.
3. Bli mer drivande och våga visa framfötterna bättre på jobbet, våga ta och ge konstruktiv kritik. Prata med folk om hur saker upplevs, och påpeka att om man kommer tidigt kan man gå tidigare än 18.00.
4. Flytta, vart vet jag inte, och inte när, men skaffa mitt eget egna. Det finns en vild knasig ide, men den kan jag inte prata om pga sekretess skäl.
Mer senare...
Lev väl!
Det stora är väl dock att jag ser en väg nu. Även om jag är lite förvirrad och inte helt tillfreds med mina känslor, men jag tänker följa den.
Jag satt och funderade i bilen, kände att det var dax att börja dra upp planer för vad jag skall göra med mitt liv. Några av dom kommer jag presentera här, andra kommer jag hålla för mig själv ett tag. Det är inte läge att prata om dom än.
1. Jag skall sätta upp en ny målvikt. Till nästa sommar skall jag ha nått min nya målvikt, 90 kg. Det är "bara" 22,5 kg kvar dit, och det känns inte helt omöjligt med tanke på att jag vägde 139 kg vid jul.
2. Tänka på mig själv i första rummet, bry mig om mig själv och fortsätta mitt arbete med att hantera mig själv. Det kommer fungera med lite tid för mig själv.
3. Bli mer drivande och våga visa framfötterna bättre på jobbet, våga ta och ge konstruktiv kritik. Prata med folk om hur saker upplevs, och påpeka att om man kommer tidigt kan man gå tidigare än 18.00.
4. Flytta, vart vet jag inte, och inte när, men skaffa mitt eget egna. Det finns en vild knasig ide, men den kan jag inte prata om pga sekretess skäl.
Mer senare...
Lev väl!
Inte något...
Nu skriver jag bara för att rensa mina tankar lite. Fast just nu känner jag mig ganska ren inombords. Jag kanske kan känna mig arg och ledsen för att jag så kapitalt förstört mitt förhållande till en kvinna jag älskat. Jag är trött på mig själv, eller egentligen allt dumt jag gjort. Det finns väl inget att göra än att gå, vända ryggen till. Jag kan väl också vara elak, fast egentligen inte. Jag behöver väl dock inte bry mig eller vara snäll. Jag kan hålla mig till mig själv, varför skall jag hjälpa hela min omgivning när man knappt får ett tack för det. Nu kan man förledas att tro att jag är arg och ledsen, eller känner mig sårad av någon eller några personer. Så är det inte, jag är inte sån längre. Jag är bara likgiltig just nu, mina känslor är ur fas, och jag vet inte vilken, som är vad. Jag är varken glad, ledsen, sårad, arg eller upprörd. Möjligen bara lite trött.
En trasig demons bekännelser
Jag har reflekterat lite över olika saker, mig själv och min omgivning, och inte alls en specifik del även om den tror att den alltid sårar mig. Det är inte alls sant, inte alls i närheten, så neurotisk och insnöad har jag aldrig varit. Detta kan väl då anses vara mina hårbollar, men jag vet inte om jag gillar liknelsen egentligen, sån är jag inte inombord.
Det jag reflekterat mest över är min oförmåga att med vilje vara elak mot någon annan person, och det må vara exakt vem som helst. Jag har i min natur en stark inneboende önskan att vara vara alla tillags och att vara snäll. Jag ser nu från min nuvarande position aningen utanför mig själv att detta ofta uppfattas som annat. Det kan ses som dolda motiv, baktankar eller ångest , men det jag länge inte förstod var att det sågs som dåligt samvete. I efterhand förstår man ju givetvis att om det uppfattas så, så ställer ju den som uppfattar det så också sig själv frågan vad är det han har dåligt samvete för. Detta gick inte uppför mig förrän efter ett långt långt tag, och det beror nog på att det ligger mil från min egen natur. Det mesta av det jag aldrig förstod vara sånt som låg långt utanför min begreppsvärld, tankar jag inte ens kommer i närheten. Jag ser mig inte som någon enkel person, men min känslor är ofta ganska banala, och det är väl kanske därför jag slits inombords av väldigt starka känslor.
Fast det är nog en bra ide att se det jag skrivit som en hårboll. Inte alls riktad mot någon, utan en reflektion av mig som person.
I övrigt har jag tappat fart igen, inte mycket gjort med alla mina projekt. Men det beror på den trötthet som härjar mig när jag blir ensam hemma och får lugn och ro. Jag däckar vid nio varje kväll, även om det tar några timmar att somna. Och i natt vaknade jag bara delvis av tåget, och somnade om hyfsat snabbt. Drömmarna börjar bli lugnare och stilsammare nu, och mitt inre är i relativ balans, även om min önskan att vara snäll tolkats som annat. Men för att återknyta igen, så skall jag lägga min snällhet på hyllan ett tag nu, plocka fram mitt ego och ta hand om mig själv, se till att sätta mig själv och mitt välmående i fokus.
Det jag reflekterat mest över är min oförmåga att med vilje vara elak mot någon annan person, och det må vara exakt vem som helst. Jag har i min natur en stark inneboende önskan att vara vara alla tillags och att vara snäll. Jag ser nu från min nuvarande position aningen utanför mig själv att detta ofta uppfattas som annat. Det kan ses som dolda motiv, baktankar eller ångest , men det jag länge inte förstod var att det sågs som dåligt samvete. I efterhand förstår man ju givetvis att om det uppfattas så, så ställer ju den som uppfattar det så också sig själv frågan vad är det han har dåligt samvete för. Detta gick inte uppför mig förrän efter ett långt långt tag, och det beror nog på att det ligger mil från min egen natur. Det mesta av det jag aldrig förstod vara sånt som låg långt utanför min begreppsvärld, tankar jag inte ens kommer i närheten. Jag ser mig inte som någon enkel person, men min känslor är ofta ganska banala, och det är väl kanske därför jag slits inombords av väldigt starka känslor.
Fast det är nog en bra ide att se det jag skrivit som en hårboll. Inte alls riktad mot någon, utan en reflektion av mig som person.
I övrigt har jag tappat fart igen, inte mycket gjort med alla mina projekt. Men det beror på den trötthet som härjar mig när jag blir ensam hemma och får lugn och ro. Jag däckar vid nio varje kväll, även om det tar några timmar att somna. Och i natt vaknade jag bara delvis av tåget, och somnade om hyfsat snabbt. Drömmarna börjar bli lugnare och stilsammare nu, och mitt inre är i relativ balans, även om min önskan att vara snäll tolkats som annat. Men för att återknyta igen, så skall jag lägga min snällhet på hyllan ett tag nu, plocka fram mitt ego och ta hand om mig själv, se till att sätta mig själv och mitt välmående i fokus.
October 11, 2007
Vägen...
Nu föll jag dit igen och skriver här istället för att skriva annat. Det kanske beror på att jag får utlopp för mina tankar när jag skriver. Att skriva spontant och utan rädsla för stavfel är härligt, det rensar i min lätta förvirring. Och för att klargöra så är förvirringen en ny skepnad på horisonten. Det känns som det finns vänskap där. Och vänskap kan vara det som behövs nu, en nytändning. Detta är kanske lite svamligt nu, men det är skönt att skriva av sig det. Det har inte känts rätt att gå och bära på det, trots att det väl kanske inte kommer som någon stor nyhet att mitt hjärta varit en aning splittrat en tid nu. Splittrat av många olika anledningar, inte bara av den kvinna jag haft känslor för väldigt länge. I princip enda sedan jag såg henne för första gången för nära tio år sedan, och tyckte att hon var underbart vacker. Det som känns allra mest knäppt är att jag aldrig kom mig för att berätta det för henne vad jag kände då. Inte för att jag inte vågade, det kom inte upp i mina tankar, tills för några månader sedan. Den lilla anekdoten tillhör väl också allt det backspegeltittandet som jag ägnat sommaren åt. För mycket tankar som rusat runt. Det känns bra att kunna kategorisera allt sånt nu, och veta att automatiska tankar inte är sanning, vare sig dom är positiva eller negativa. Det är bara tankar, det är intryck och tolkningar, och är sällan kataklysmiska omvälvningar.
Lev väl!
Lev väl!
En oas
Tillbaks från mitt möte känns det som att jag är på väg någon vart, trots grova närmast oförlåtliga klavertramp. Det känns lite som en stärkande oas i ett känslomässigt ödeland. Det är inte många svar man får, men frågor man inte förväntar sig, som får en att stanna upp och tänka efter. Varför gör jag saker? Varför projicerar jag mina egna farhågor, rädslor och känslor på andara? Varför är mitt tidsbegrepp ur fas? Dagar har känts som månader och år. Jag är lyckligt lottad som fått denna chansen. Vad hade hänt om jag sökt den tidigare? Sanningen är dock inte så rolig. Jag hade nog inte fått den på detta sättet tidigare.
Jag har redan sagt det, att jag måste ta hand om mig själv nu, se till att komma tillbaks på spåret och sen tuffa vidare. Beta av en kontrollstation i taget, till slut så når jag någon form av mål. Och blir frisk i den mening att jag kan hantera och leva med mig själv.
Jag har redan sagt det, att jag måste ta hand om mig själv nu, se till att komma tillbaks på spåret och sen tuffa vidare. Beta av en kontrollstation i taget, till slut så når jag någon form av mål. Och blir frisk i den mening att jag kan hantera och leva med mig själv.
Varför gör man saker?
Varför skriver man saker? Varför tänker man saker? Varför känner man för andra? Allt hade varit lättare utan känslor. Så jag tror att det bästa är att ta ned min skylt ett tag. Dra mig tillbaks, hela mig, och bry mig om mig själv mer än om andra. Min naiva och lite rosafärgade önskan att försöka förklara det jag upplevde som missförstånd, och vad jag egentligen tänkt och känt härnere. Allt detta har bara rört upp damm jag inte förstod fanns. Men det känns inte som jag kan göra något åt det nu. Jag har redan gjort tillräcklig skada mot en person jag ju faktiskt innerst inne fortfarande bryr mig om och vill väl. Det är en förbannelse att ha haft svårt att släppa saker, att vilja förklara, men det gör ju bara allt mer fel nu. Jag får dra mig tillbaks till mig själv, och tänka att dom som vill prata med mig dom hör av sig när dom vill prata.
Vem vet vad...
Det är ibland svårt att hålla sig klar och tydlig i tankarna. Jag har försökt förklara varför jag föll som jag gjorde, men egentligen. Det var mobbing och trakasserier på jobbet, och ständiga dolkar i ryggen, en karriär som gick åt skogen. Det var dålig kontakt med mina föräldrar, då man förväntas alltid stå i givakt och göra minsta lilla sak exakt när det passar alla andra. Sen så gick allt åt skogen. I en önskan att förklara har jag gjort det mesta fel, och rört upp saker jag nog inbillade mig andra sagt dom ville prata om. Missförstånd och inbillningar efter att rädsla och panikångest satt klorna i mig. Jag är lyckligt lottad som fått hjälp, men det är en lång process man får arbeta hårt med. Det är som en berg- och dalbana, där jag inte längre vill sitta i baksätet.
Det har varit en del svart här nu igen, men inte bara på grund av den person som jag skadat eller vad hon skrivit, även om hon uppfattar det så. Utan det beror även på känslor till andra, som jag bryr mig väldigt mycket om. Känslor jag lite ängsligt inte vet hur jag skall hantera, eller föra vidare. Det finns glädje i mitt liv också nu, soliga leenden och avslappnade stunder, men det är inte lätt i kölvattnet av all osäkerhet. Ibland önskar jag att jag hade en känslomässig "Off-knapp", för mitt problem är väl att känslor inte försvinner eller dämpas över en natt.
Det har varit en del svart här nu igen, men inte bara på grund av den person som jag skadat eller vad hon skrivit, även om hon uppfattar det så. Utan det beror även på känslor till andra, som jag bryr mig väldigt mycket om. Känslor jag lite ängsligt inte vet hur jag skall hantera, eller föra vidare. Det finns glädje i mitt liv också nu, soliga leenden och avslappnade stunder, men det är inte lätt i kölvattnet av all osäkerhet. Ibland önskar jag att jag hade en känslomässig "Off-knapp", för mitt problem är väl att känslor inte försvinner eller dämpas över en natt.
Kommunikation
Det har alltid varit ett problem för mig. Jag vill försöka säga en viss sak, och det kommer ut något som tolkas på ett annat sätt. Ett tag hade jag träffat en person som jag trodde förstod och avkodat min dysfunktionalitet, men det visade sig att så enkel är det inte. Ibland spelar det ingen roll vad man säger till en person, vill dom inte tro att man verkligen i sitt hjärta känner en sak, så vad är meningen. Jag har alltid velat prata om saker, men aldrig lyckats göra det. En förbannelse som förföljt mig länge, min hjärna har haft en fascinerande förmåga att haverera och jag blev en byfåne med tunghäfta när rädslan och paniken satte sina klor i mig. Jag jobbar hårt för att komma ur detta, ett flerfrontskrig på alla plan. Bekämpa tröstätning, automatiska tankar, ångest, saknad, sorg, och den förhatliga rökningen. Jopp, jag har satt mig själv i det klistret igen. När känslorna i ens hjärta är svartare än sot är det svårt att inte även ge lungorna samma färg...
October 10, 2007
Bio...
Vi var och såg Stardust idag, ett trevligt gäng människor, med Peter, Sven, Sulan, Tom&Jennie och Johannes. Filmen var bättre än vad jag trodde faktiskt. Det var skön avslappnad underhållning, och den skall helt klart ses igen.
Det enda kymmiga i sammanhanget var väl att ödet spelade mig små spratt. Vi var på Bergakungen, i samma salong och nästan samma platser som en gång förut. Vissa saker har verkligen naglat sig fast så hårt i mig att jag knappt vet vad jag känner längre, eller hur man gör det. Mina sinnen är helt öppna nu, och världen är levande, men jag känner mig ibland som vandrande död.
Det enda kymmiga i sammanhanget var väl att ödet spelade mig små spratt. Vi var på Bergakungen, i samma salong och nästan samma platser som en gång förut. Vissa saker har verkligen naglat sig fast så hårt i mig att jag knappt vet vad jag känner längre, eller hur man gör det. Mina sinnen är helt öppna nu, och världen är levande, men jag känner mig ibland som vandrande död.
Vardagsförbannelser och jobb
Det har inte blivit så mycket gjort med mina olika projekt de senaste dagarna. Min hjärna har varit alltför splittrad, mycket tankar som susar runt, intryck som skall sorteras. Ibland vet man inte riktigt vad man håller på med. Man sitter i baksätet på sitt eget liv, och åker med.
Western är angeläget att få färdigt nu, det är fortfarande mycket att göra, och de böcker om kläder jag hade minnen av var inte alls så bra, som jag mindes dom, så min lilla plan kommer inte vara så enkel som jag hoppades på. Jag bestämde mig dock för att använda bra bilder från olika serier och foton för att symbolisera stilar och modeller, och göra lite paketlösningar spelarna kan köpa, så får man lämna det till en illustratör senare för att förtydliga. Det positiva är väl att jag nu är helt övertygad om det rätta i att dela på klädkapitlen, även om det kan bli lite klurigt att namnge avsnittet med de lite mer extravaganta damkläderna, men det är ett senare problem. På nedåt sidan är väl det så att jag fortfarande inte orkat ta tag i sadlarna, det känns lite jobbigt att gå in i det avsnittet, lite för många minnen som ligger och ruvar där. Så smånningom så skall jag nog dock kunna få lite fason på det med.
WHFRP löper på det med, ideerna börjar komma, och nu är det dax att börja tänka på vilka typer av karaktärer som passar, och vilka speciella kopplingar dom skall ha, till varandra och sin omgivning.
Western är angeläget att få färdigt nu, det är fortfarande mycket att göra, och de böcker om kläder jag hade minnen av var inte alls så bra, som jag mindes dom, så min lilla plan kommer inte vara så enkel som jag hoppades på. Jag bestämde mig dock för att använda bra bilder från olika serier och foton för att symbolisera stilar och modeller, och göra lite paketlösningar spelarna kan köpa, så får man lämna det till en illustratör senare för att förtydliga. Det positiva är väl att jag nu är helt övertygad om det rätta i att dela på klädkapitlen, även om det kan bli lite klurigt att namnge avsnittet med de lite mer extravaganta damkläderna, men det är ett senare problem. På nedåt sidan är väl det så att jag fortfarande inte orkat ta tag i sadlarna, det känns lite jobbigt att gå in i det avsnittet, lite för många minnen som ligger och ruvar där. Så smånningom så skall jag nog dock kunna få lite fason på det med.
WHFRP löper på det med, ideerna börjar komma, och nu är det dax att börja tänka på vilka typer av karaktärer som passar, och vilka speciella kopplingar dom skall ha, till varandra och sin omgivning.
Landet bortom
Jag har blivit en varannan dags människa, än mer berg- och dalbana med toppar och sänkor. Ena dagen sömn andra sömnlöshet, hopp kontra förtvivlan, glädje kontra sorg, nyfikenhet kontra saknad. När vet man vad man vill egentligen, men vad spelar det för roll när vilja inte finns på andra sidan. Man kan försöka vara snäll och vänlig tills man blir blå i ansiktet, det uppfattas bara som negativt ändå. Mitt liv verkar alltid ha präglats av att aldrig få en andra chans, jag är alltid den som döms först och hårdast, eller så kanske det kändes så för att jag tog åt mig så. Kritik upplevdes alltid vara riktad mot min person, alltid till för att skada. Så var det ju inte, det var ofta tvärtom, människor som brydde sig en gång i tiden, som man svek och gick sönder över. Jag ser nu att min stig kantas av bekantskaper jag alienerat på grund av att till sist så har alltid min panikångest tagit över, och ridit den i botten. Ibland, i vargtimmen, önskar jag att ljuset i tunnel verkligen var tåget. Det känns hårt att ha krossat så mycket utan att vilja det, som en blind elefant i en porslinsaffär eller som om man suttit i baksätet på sitt eget liv.
October 9, 2007
Nästa steg
Ännu en solig dag och ännu en lång promenad. Det känns i kroppen att jag kommit igång igen, promenaderna gör gott i både kropp och själ. Förr var promenaderna ett sätt att få bort tankar, nu har det blivit en nytändning och jag börjar förknippa dem med bättre saker.
Jag har aldrig varit någon gym-person, men lät mig övertalas att skaffa ett kort på gymet i Sisjön. Via företagets sportförening får man två grattis träningar i veckan, för en mindre årsavgift. Så det var väl egentligen ingen stor uppoffring, snarare tvärtom. Tre träningar och man har tjänat in det, fast så skall jag inte tänka. Det är nästa steg i min nystart, sundare och starkare. Hoppas man kan få träningssällskap några gånger. Vi pratade om att det på fredagkvällar var det väldigt tomt på gymet, så det kanske kan bli en bra avslutning på veckan. Vi får se vart det bär hän, men jag skall ta och anmäla mig till några nybörjarpass i alla fall.
Jobbet går bra, även om hjärnan är lite seg emellanåt och tankarna vandrar omkring. Veckans ledord gäller fortfarande och jag åker glatt med. Vem vet vart det leder. Det känns som att ju bättre balans jag får inom mig, desto bättre agerar jag utåt och förstår signalerna från andra nu. Jag var alltför fokuserad på att undantränga mina egna brister förut, förmådde inte att förstå min omgivning. Den enda måttstock jag hade var mig själv, och den var falsk. Det känns i viss mån bra att klara av att vara utåtriktad, att känna och förstå andras sinnesstämmning på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Jag är förbluffad över att jag aldrig förstod eller insåg detta tidigare, men jag vet varför nu. Det är skrämmande att förstå hur sinnesintryck och empati blockeras av en mental obalans. Att kunna känna igen hjärnans försvarsmekanismer, och inse att dom alltid var fullt påslagna förut, alltid på defensiven. Det känns sorgligt när man nu inser att man inte kunde förstå det, inte kunde läsa sig själv, och alltid misstolkade signaler från sig själv och andra.
Jag har aldrig varit någon gym-person, men lät mig övertalas att skaffa ett kort på gymet i Sisjön. Via företagets sportförening får man två grattis träningar i veckan, för en mindre årsavgift. Så det var väl egentligen ingen stor uppoffring, snarare tvärtom. Tre träningar och man har tjänat in det, fast så skall jag inte tänka. Det är nästa steg i min nystart, sundare och starkare. Hoppas man kan få träningssällskap några gånger. Vi pratade om att det på fredagkvällar var det väldigt tomt på gymet, så det kanske kan bli en bra avslutning på veckan. Vi får se vart det bär hän, men jag skall ta och anmäla mig till några nybörjarpass i alla fall.
Jobbet går bra, även om hjärnan är lite seg emellanåt och tankarna vandrar omkring. Veckans ledord gäller fortfarande och jag åker glatt med. Vem vet vart det leder. Det känns som att ju bättre balans jag får inom mig, desto bättre agerar jag utåt och förstår signalerna från andra nu. Jag var alltför fokuserad på att undantränga mina egna brister förut, förmådde inte att förstå min omgivning. Den enda måttstock jag hade var mig själv, och den var falsk. Det känns i viss mån bra att klara av att vara utåtriktad, att känna och förstå andras sinnesstämmning på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Jag är förbluffad över att jag aldrig förstod eller insåg detta tidigare, men jag vet varför nu. Det är skrämmande att förstå hur sinnesintryck och empati blockeras av en mental obalans. Att kunna känna igen hjärnans försvarsmekanismer, och inse att dom alltid var fullt påslagna förut, alltid på defensiven. Det känns sorgligt när man nu inser att man inte kunde förstå det, inte kunde läsa sig själv, och alltid misstolkade signaler från sig själv och andra.
Friformslajvet klubbad säl...
Så sant som det är sagt, jag somnade som en stock vid tio och vaknade inte förrän kvart i sex, och har inget minne av att jag drömt några mardrömmar alls. Det har vad jag kan minnas inte hänt på över ett år. Jag känner mig alldeles lugn lugn och avslappnad i själen, gårdagens övningar kändes meningslösa till en början, men dom hade en otrolig effekt. Om jag bara hade gjort detta för tio år sedan, men man kan inte alltid gråta över spilld mjölk. Det är en erfarenhet, något som aldrig skall återuppreps, aldrig någonsin skall jag släppa upp dom dörrarna på glänt. Jag skall mura igen dom och begrava dom med ett stort mentalt "Biohazard" märke på, synd att jag inte har några sådana soppåsar kvar, dom kunde skrämma skiten ur folk. :)
October 8, 2007
Ett liv efter...
Livet går vidare, så sant som det är sagt. Ändock finns alltid funderingar över varför man gjort som man gjort. Jag återkommer ofta till funderingar kring att vilja gottgöra de fel jag gjort längst vägen. Ofta har det dock varit inbillade fel och brister, men inte alltid. I eftertanke så vet jag nu att allt bottnar sig in en djupt rotad känsla av självförakt, en rädsla att bli avslöjad som den bluff man vet att man är. En vetskap om att man inte är så bra eller duktig som man ibland får "credit" för att vara. Ett självförakt och en känsla av underlägsenhet, att veta att panik och ångest alltid lurar bakom nästa dörr gör gör publicering av ens alster till en pina. Ett lyckat projekt, på vilket plan det än må var, är alltid bara mer tur, man vet ju alldeles säkert att man är en stor värdelös bluff. Det känns besynnerligt att stå och blicka ned över ett sånt liv ovaninfrån, med nyvunna redskap att hantera rädsla och ångest. Jag vet nu att jag kanske inte alltid gör helt rätt, men att det inte nödvändigtvis behöver vara helt värdelöst eller katastrofalt för det. Dörren är stängd nu, och det som återstår är att se till att kasta nyckeln till den i havet. Jag kan och jag vågar skriva, med hjälp av underbara korrläsare blir till och med stavning och ordföljd rätt. Den som inte vågar vinner inte heller...
Sol i sinne...
Berg och dalbana är dagens, och kommer förmodligen även bli veckans, ledord. I utförsbacke i gryningen, för att sen plötsligt efter nästa krök bära iväg uppåt. Mystiskt och oförutsägbart, en stig vars fortsättning verkar höljd i dunkel. Det är som jag sade förra veckan läge att bara låta allt ha sin gilla gång. Det är knappt jag orkar leva mitt eget liv alla gånger, en väldigt mystisk känsla.
Det är mängder med saker att hålla ordning bland på jobbet, olika offerter åta alla möjliga och omöjliga håll. Och tiden bara flyger iväg, knappt tid att tänka, vilket på något mystiskt sätt gör soliga leenden än mer smittsamma. Ett annat ledord för veckan kommer alldeles säkert bli själsligförvirring.
Det är mängder med saker att hålla ordning bland på jobbet, olika offerter åta alla möjliga och omöjliga håll. Och tiden bara flyger iväg, knappt tid att tänka, vilket på något mystiskt sätt gör soliga leenden än mer smittsamma. Ett annat ledord för veckan kommer alldeles säkert bli själsligförvirring.
Morgon
Det börjar kännas som om mitt liv allt mer kommit att präglas av emotionell berg- och dalbana. Ena dagen upp och sen mer ned, sol och regn och tankar om vad man gjort eller gör. Reflekterar över chanser man fått att förklara sig, misslyckande och utanförskap präglar mitt liv. Jag känner mig som en pusselboll, med en form anpassad för en viss bit. Inte mycket att göra åt det kanske, men det är ändå skönt att ha lyckats räta ut en stor mängd känslor inombords. Jag har väl hoppats en del på det, men det var inte rätt. Det är vänskap som inte skall förvillas med annat. Så nu sitter jag här och känner mig aningen tom. Ensam i ett hav av människor. Jag kommer vara ensam en lång tid framöver.
October 7, 2007
Flipperspel i hjärnan
Tjohoo! Känner mig lite som kulan i ett flipperspel. Ideer och uppslag ploppar upp eller regnar över mig snabbare än jag kan strukturera och sortera dom. Har tagit fram den den gamla anteckningsboken och antecknar vilt. Vet inte om jag kommer kunna använda något, eller om jag klarar få form på ideerna, men det är helt säkert värt att spara dom. Det känns lite konstigt att så fort man får bort kolhydraterna ur systemet så börjar hjärnan gå på hög varv. Lite rotande i alla mina böcker gjorde att jag "hittade" en spiritist och, tro det eller ej, kvacksalvare till Western. Andrew Jackson Davis har kallats den moderna spiritismens fader, och han var djupt influerad av den gode gamle Swedenborg. Jag har börjat samla material till iaf en artikel i Fenix, och ett par bra äventyrsuppslag har jag redan kläckt.
Även mitt uppslag med Buffalo Bill's Wild West Show i London har börjat få form. Kunde inte hitta någon bra igång förut, men nu tror jag att jag har det. Jack the Ripper har spökat i kulisserna till den iden, men han har nu baxats ut till förmån för "the old lady of Threedneedle Street". Och en ganska egoistisk och synnerligen samvetlös greve från en liten bergig region i östra Europa.
Nästa ide är expansionen av min WHFRP ide, Alt Kleinsberg. Det börjar klarna där med, och det skall bli en kampanj inspirerad av TV-serie formatet med avsnitt. En "story arc" och ett centra allt utspelar sig kring, med avsnitt som är mer eller mindre avslutade.
"Gamla" kära Mutant och Godlike har även fått sig ett par tankar, men det är bara för mycket nu egentligen. Även om jag verkligen gillar uppläggen som börjat värka fram på båda dom fronterna, men nu är det bara att anteckna allt och spara till senare.
Idag har jag också lyckats strukturera om delar av postorderkatalogen till Western rollspelet. För att göra det enklare för mig att fortsätta jobba, och få översikt över de nära 150 sidorna varor. Har också läst på en hel del om hästar och hästskötsel, och fått kläm på vad de olika redskapen används till och vad de inte används till. Så nu vet jag mer om hur "hästtillbehören" skall presenteras, eller iaf fått en ide om hur jag tror att det blir överskådligt. Jag lade även in en del små förklarande texter till de olika redskapen.
Det har varit en bra och produktiv dag idag. Det finns helt klart hopp om det nu när inspirationen börjat återvända på allvar.
Även mitt uppslag med Buffalo Bill's Wild West Show i London har börjat få form. Kunde inte hitta någon bra igång förut, men nu tror jag att jag har det. Jack the Ripper har spökat i kulisserna till den iden, men han har nu baxats ut till förmån för "the old lady of Threedneedle Street". Och en ganska egoistisk och synnerligen samvetlös greve från en liten bergig region i östra Europa.
Nästa ide är expansionen av min WHFRP ide, Alt Kleinsberg. Det börjar klarna där med, och det skall bli en kampanj inspirerad av TV-serie formatet med avsnitt. En "story arc" och ett centra allt utspelar sig kring, med avsnitt som är mer eller mindre avslutade.
"Gamla" kära Mutant och Godlike har även fått sig ett par tankar, men det är bara för mycket nu egentligen. Även om jag verkligen gillar uppläggen som börjat värka fram på båda dom fronterna, men nu är det bara att anteckna allt och spara till senare.
Idag har jag också lyckats strukturera om delar av postorderkatalogen till Western rollspelet. För att göra det enklare för mig att fortsätta jobba, och få översikt över de nära 150 sidorna varor. Har också läst på en hel del om hästar och hästskötsel, och fått kläm på vad de olika redskapen används till och vad de inte används till. Så nu vet jag mer om hur "hästtillbehören" skall presenteras, eller iaf fått en ide om hur jag tror att det blir överskådligt. Jag lade även in en del små förklarande texter till de olika redskapen.
Det har varit en bra och produktiv dag idag. Det finns helt klart hopp om det nu när inspirationen börjat återvända på allvar.
Alt Kleinsberg
Staden Alt Kleinsberg ligger ut med floden Spree, vackert placerad i en dalgång i skogen Taalwald. Namnet kommer från slottet Kleinsberg som ligger på toppen av berget med samma namn. Ursprungligen var det en dryg halvkilometer mellan slottet och staden, men efter en snabb expansion för ungefär hundra år sedan så ligger slottet nu innanför stadsmuren i det norra distriktet. Kleinsbergs expansion berodde till mångt och mycket på att staden blev knutpunkt för handelsvaror från de omgivande bosättningarna i Taalwald.
October 6, 2007
Inte mycket...
Förkyld som jag vet inte vad och helt slut i både kropp och själ försöker jag strukturera mina tankar och ideer. Trötthet som jag inte vet var den kommer från och en förbannad huvudvärk, något jag inte haft på flera månader. Det kan väl iofs kännas som lite tröst att man blir sjuk på helgen, så man slipper vara borta från jobbet igen. Det har redan varit lite för mycket av den varan de senaste månaderna, men det är slut med det nu. Känner mig lite som drivved på livets ocean, bärs dit strömmen och vinden för mig. Har följt med de senaste tio åren inte tänkt eller tagit tag i saker på mina arbeten, bara sprungit runt i panik känns det som. Det är skönt att det börjar få ett ett slut, och det är nu hög tid att hissa segel och sätta en egen kurs. Vart vet jag inte än, men det finns alternativ och världen är öppen när man börjar bemästra sina rädslor.
Natten då det kom...
En kall blek måne tittade fram mellan molnslöjorna, och gränderna ned mot gamla hamnen badade i ett spöklikt ljus. Avlägsna steg ekade mellan husen, tunga steg mot kullerstenen. Ardnen var säker på att det var stadsvaktens sena patrull som långsamt masade sig bort mot Fru Elnas nattöppna krog i Stuvargränd. Allt förlöpte enligt planen och han gjorde sig beredd att tända lanternan för att signalera till den farkost som inom någon timme skulle överlämna en anonym last i utkanterna av den gamla piren. Det ovanliga i sammanhanget var att han nu inte visste vem han lotsade in till kajen. En tanke hade plötsligt slagit honom efter att han sett armékolonen dra genom staden dagen innan. Kunde det vara fiender han nu hjälpte in i staden. Den lille mannen som två veckor innan tagit kontakt med honom, hade gjort allt för att dölja sitt ansikte. Ardnen hade försökt placera den lille mannen, men var säker på att han aldrig träffat honom förut. Kontakter genom gemensamma vänner hade mannen svarat på hans fråga om hur han fått fatt på Ardnen. Svaret hade kommit med vad Ardnen uppfattade som antydningar till munterhet under den mörka kåpan. Obehagskänslorna sköljde åter över Ardnen och han kände sig än mer osäker. Han hade dock sitt rykte att tänka på, inte för att det var mycket att hurra över, men ändå. Det hela kunde var ett test för att utröna hans tillförlitlighet. Ryktena gick vilda i staden om att stadsvaktens nye kapten Walten von Mirr kraftigt hade utökat sitt nät av informatörer. Lag och ordning hade sakta börjat återinföras i staden. Undrevärldens sammanslutningar och familjer hade dragit öron åt sig, och alla var nu osäkra på andras lojaliteter. Ingen var vidare förtjust vid tanken att spendera några månader i slottets kalla fuktiga fängelsehålor. Misstänksamheten hade gjort att affärerna höll på att sina och Ardnen hade svårt att få pengarna att räcka till livets nödtorft. Det var dock ett senare problem, bara att hålla huvudet kallt. Ardnen skakade bort tankarna och försökte fokusera på uppgiften han hade framför sig. Fotstegen hade dött bort och hamnen låg öde. Gamla piren var tom på folk, precis som stuvaren Piet lovat. Han kunde skymta dimslöjor på andra sidan floden och smög långsamt längre ut mot den gamla galgen längst ut på piren. Om en kort stund skulle brandvakten slå två glas över midnatt och Ardnen skulle ge första signalen.
To be continued...
To be continued...
October 5, 2007
Solig höstdag
Dagen började bra, även om det kunde varit bättre med sömnen. Jag har dock börjat vänja mig vid att sova ganska dåligt, även om det är mycket bättre nu än förut. Stämningen på jobbet är riktigt bra, man har börjat vänja sig vid de äldres till besynnerliga vanor och vi yngre på Cargo börjar bli ett bra gäng. Det känns verkligen som ett lyft uppåt nu när vi fått Lasse som närmaste chef, mer ordning och reda på saker, och engagemang. Kontentan är väl att de som skall vara chefer verkligen får tänka efter om dom vill vara det egentligen.
Promenaderna på luncherna har gjort att min kondition långsamt börjat återhämta sig, och det känns skönt att ännu en klunga kilon rasat bort. Det känns skönt att blicka ut över horisonten och känna lite hopp igen. Det finns annat att blicka efter och jag börjar bli tillfreds med mig själv, känner mig själv nu och vet vad jag skall arbeta med. Det mesta inombords har stillat sig och vägen känns öppen igen. Det bubblar lite och det är skönt det med, även om det aldrig bär hän någonstans så är det härligt att känna att man lever igen.
Det som känns extra roligt med mitt nuvarande val av karriär är att andra faktorer spelar roll här. Det är mer fokus på kvaliteer och priser, smarta lösningar välkomnas och till och med de äldre lyssnar på mina erfarenheter från landsidan. Man kan föra in andra frågeställningar, kanske främst på kyla och värmesidan, börja förklara och beskriva samband på ett logikst sätt. Det är väldigt motiverande att känna att dom andra verkligen lyssnar, och kompletterar med sina erfarenheter. Det känns verkligen som om man kan lära sig nya saker igen, vilket känns riktigt bra.
Promenaderna på luncherna har gjort att min kondition långsamt börjat återhämta sig, och det känns skönt att ännu en klunga kilon rasat bort. Det känns skönt att blicka ut över horisonten och känna lite hopp igen. Det finns annat att blicka efter och jag börjar bli tillfreds med mig själv, känner mig själv nu och vet vad jag skall arbeta med. Det mesta inombords har stillat sig och vägen känns öppen igen. Det bubblar lite och det är skönt det med, även om det aldrig bär hän någonstans så är det härligt att känna att man lever igen.
Det som känns extra roligt med mitt nuvarande val av karriär är att andra faktorer spelar roll här. Det är mer fokus på kvaliteer och priser, smarta lösningar välkomnas och till och med de äldre lyssnar på mina erfarenheter från landsidan. Man kan föra in andra frågeställningar, kanske främst på kyla och värmesidan, börja förklara och beskriva samband på ett logikst sätt. Det är väldigt motiverande att känna att dom andra verkligen lyssnar, och kompletterar med sina erfarenheter. Det känns verkligen som om man kan lära sig nya saker igen, vilket känns riktigt bra.
October 4, 2007
En lång dag på jobbet.
Det blev ännu en lång promenad idag, fast åt andra hållet. Vi tog en kort sväng in på KIA på vägen och kollade på bilar. Den nya C'eed kombin såg riktigt läcker ut och den börjar helt klart segla upp som ett alternativ nu. Promenaden i övrigt var mycket lyckad, skönt att få röra på sig igen. Jag känner mig lite osäker, som om man var ute på lite djupt vatten.
Ett långt möte avslutade arbetsdagen. Det var avstämningsmöte med hela firman, och mycket intressant är på väg att hända. Vi har bärgat en order i Frankrike, och halvårsresultatet är mycket bra. Det skall också bli ett sjuttio års jubileum nu, även om firman bytt namn och ägare ett par gånger så har själva basen faktiskt hållt på så länge. Min avdelning har även bärgat en hyfsat stor order i Kina, och våra kinesiska kollegor skall komma till Göteborg om två veckor för att lära sig strukturen för att hantera projekt av den kalibern. Med största sannolikhet så får jag hantera en del stötning med beräkningar där, det känns riktigt skoj. Det är inte heller omöjligt att vi kommer åka till Tyskland inför att den stora offerten där skall avslutas, och förhoppningsvis får jag följa med då. Det kan bli kul att få se Wismar, bara att hålla tummarna.
När det gäller de stora hobbyprojektet - postorderkatalogen till Western rollspelet så har det trillat på bra. Klädavsnittet har börjat ta form, och den tänkta strukturen känns helt rätt. Det kommer bli en bra hjälp för både spelare och spelledare. Får bara trakassera Anders lite angående vapentabellerna, så skall det kapitlet också få mer fason. Läget känns bra på denna fronten och det tar sig. Det sista lite större frågetecknet är sadlar och hästtillbehör, vilket jag glidit lite väl mycket på, men det är dax att ta tag i det nu också. Ett krux där är väl att det inte direkt är min starka sida, men jag skall återuppta researchen på den fronten också nu. Behövs bara en lugn avslappnad eftermiddag på biblioteket så skall det nog gå att få till ett bra utkast där med.
Ett långt möte avslutade arbetsdagen. Det var avstämningsmöte med hela firman, och mycket intressant är på väg att hända. Vi har bärgat en order i Frankrike, och halvårsresultatet är mycket bra. Det skall också bli ett sjuttio års jubileum nu, även om firman bytt namn och ägare ett par gånger så har själva basen faktiskt hållt på så länge. Min avdelning har även bärgat en hyfsat stor order i Kina, och våra kinesiska kollegor skall komma till Göteborg om två veckor för att lära sig strukturen för att hantera projekt av den kalibern. Med största sannolikhet så får jag hantera en del stötning med beräkningar där, det känns riktigt skoj. Det är inte heller omöjligt att vi kommer åka till Tyskland inför att den stora offerten där skall avslutas, och förhoppningsvis får jag följa med då. Det kan bli kul att få se Wismar, bara att hålla tummarna.
När det gäller de stora hobbyprojektet - postorderkatalogen till Western rollspelet så har det trillat på bra. Klädavsnittet har börjat ta form, och den tänkta strukturen känns helt rätt. Det kommer bli en bra hjälp för både spelare och spelledare. Får bara trakassera Anders lite angående vapentabellerna, så skall det kapitlet också få mer fason. Läget känns bra på denna fronten och det tar sig. Det sista lite större frågetecknet är sadlar och hästtillbehör, vilket jag glidit lite väl mycket på, men det är dax att ta tag i det nu också. Ett krux där är väl att det inte direkt är min starka sida, men jag skall återuppta researchen på den fronten också nu. Behövs bara en lugn avslappnad eftermiddag på biblioteket så skall det nog gå att få till ett bra utkast där med.
Subscribe to:
Posts (Atom)
