En ny morgon...

Sitter åter på jobbet, korridorerna är tysta och öde. På min radio dunkar Turbonegro ut, skall bli kul att se dom på Scandinavium i december. Tom fixade biljetter till Manson, och Turbonegro är nämligen förband.

Dagen har annars sparkat igång i full fart. Ett tiotal saker att fixa innan lunch, inklusive en hög mail till våra finska vänner att få ivägskickade. Min tänkta struktur för dagen har delvis redan börjat smulas sönder, men vad gör det. Jag har ju något att göra.

Kristian var över en sväng igår kväll. Jag misstänkte redan från början vad det var som låg bakom. Överhörde ju lite på festen i lördags. Jag har ju själv varit där, och jag vet hur jag kände när jag gjorde dom besöken. Det är bara att hoppas att dom båda kan komma vidare ur det, och att jag i alla fall kan vara tillgänglig som samtalssällskap om någon skulle vilja det. Det verkade som om det fanns en stark vilja att gå vidare, att ge sig själv mer tid och inte låsa upp sig. Det gav mig än mer tankar. Dom börjar bli många nu mina tankar, och vad det beror på tänker jag inte hundra avslöja. Dom beror dock inte bara på ett fåtal enskilda individer, utan flera separata vänner och andra.
Jag gav i alla fall Kristian det enda rådet jag ser som mitt största misstag och min nya mantra: "Börja aldrig jobba inom kommunal eller statlig förvaltning". På dom ställena finns det fler psykopater och sociopater än på rättspsyk. "Been there, done that ...and got the T-shirt."

Jag inser nu fullthur mina egna känslor hänger ihop, för jag ser och förstår andras. Dom lyser nästan som små skyltar. Jag förstår knappt att jag inte såg det, hur fel jag tolkade det förr, men även hur fel min uppfattning var i förhållande till hur de flesta "vanliga" människor fungerar. Men jag hade inga referenser till vad en "vanlig" människa var. Det var nästan det första som sades. Jag förstod inte vad en "vanlig" tanke var. Samtalet med Kriggo gav som ni förstår upphov till en del tankar. Kanske skall man vända ryggen åt allt ett tag?

I övrigt har natten varit bra. Jag somnade relativt fort. Få tankar svävade förbi i de dimmor tröttheten skapade. Jag vaknade givetvis till vid tre och såg mig omkring, men somnade om efter en kort stund. Tror jag i alla fall. Efter det smög sig drömmarna över mig, varsamt och lockande svepte dom in. Smekte mig över kinden och viskade ömt i mitt öra. Så nu är jag splittrad inombords igen. Och små små känslor boxar sig åter in i mitt hjärta.

Lev väl!