Långtradarinvasion...

Tankarna flöt omkring som lätta snöflingor i huvudet på mig stora delar av natten. Är dock osäker på om jag var vaken eller drömde. Balkongen fick sig ett nattligt besök också, men det börjar bli lite för kallt att sitta där nu. Man kan nu förledas att tro att jag är ledsen och deprimerad, men så är faktiskt inte läget. Jag har knappt varit introvert överhuvudtaget de senaste dagarna, eller känt mig deppig. Vilket är något jag är mycket glad över, det finns hopp om det även för en så pass gammal hund som mig. Mina tankar har förvisso snurrat kring känslor, stora som små, men mestadels de mekanismer som gjort att jag läst in ilska och aggresivitet hos andra. Jag var tanklös nog att ställa upp och hjälpa en närstående lite på IKEA igår eftermiddag, mest för Gus skull. Det bubblade upp så mycket nu när jag ser och förstår mig själv och andra. Det var inget skoj, på något plan, men jag klarade mig utan några djupare ärr eller blåmärken, varken utanpå eller inuti.
Tankarna kretsade därför en del kring misslyckade förhållanden efter det, och vad dom ställer till med. Och jag får väl säga att jag tror att jag förstår mig själv och mina signaler bättre nu. Jag får ta med mig det i livets lilla handbagage och se vidare mot horisonten. Vid randen av min horisont står någon annan. Jag ser det tydligt, men jag vet inte om jag bör eller vill gå dit, eller vice versa. Som tidigare sagts till mig "ibland är det bättre att gå vidare." Fast trots det behöver det ju inte innebära att det inte känns lite i hjärtat emellanåt.

Titeln här refererar till min väg hit i morse. Jag tänkte skriva något litet om hur dåligt långtradarchaffisar kör, och hur dom gör precis allt i sin makt för att vara så mycket iväg och ställa till det så mycket det bara är möjligt. Jag orkar dock inte vara fyndig just nu , så jag låter det vara så här. Nu skall jag ta tag i dagens arbetsuppgifter, och ha lite lätt hanterbar ångest över att jag inte har något att ha på mig på maskeraden. :-)

Sen skall jag "patcha" mig på gott cyberpunkmanér framåt lunch om det börjar klia för mycket i fingrarna. Tack än en gång Rickard, du är en gigantisk ängel, och trots dina försök att framstå som ond och känslolös så har du ett stort gott hjärta. Fan, nu förstörde jag den stackarens image också. :-)

Lev väl!